Att arbeta med sin inre alkemi

[Åkes granne]

Förstår nu vikten av det -att "känna" sig ur sina psykologiska upprepningar. Den säkraste vägen mot omvandling börjar med att medvetet ta ansvar för de fördommar man projicerar; återgå till kättelns "förflyttande" relationsarketyper; jag, vi, hon/han -lokalisera TANKENS rituella meningsbetydelse, det är nämligen detta som lägger grunden för den kommande tillvarons mening.

Detta är hur som helst den process som omedvetet startar igång genom att vi nått en viss nivå av insikt genom dramatisk involvering i kemin. Vi slutar söka "uppmärksamhet" och VÅGAR begripa vår fullständiga psykologiska intention, vilket gör tillvaron "naken" och återidentifierad genom sina budskap -vilka beror på vilken "aktivitet" man riktat in sin evolutionära mening på, vilken typ av "sanningsgrad".

Skulle vilja skriva en fördjupande förklaring med eget exempel men det känns väldigt ansträngande -vilket det alltid gör när jag arbetar med större autencitet, har haft massa saker jag känt "vikten" av att säga filosofiskt här t.ex, men inte fått det ur mig -till skillnad från det ältande jag är mer distanserad.

Hur som helst -inte för att ni inte redan förstår detta, men..


Skrev om det här, markerad text objektifierar "konsten":

"det där" -jag bevisar alltså här min död/Skorpion-ascendent

"det där"; det är SÅ JAG SER PÅ HENNE..


Som något mycket LITET VÄRD. Min "Oxe-descendent" (Livet/Kvinnan + värde)


Det här är rena känslor; det andra jag brukar skriva är mer de YTTERSTA ABSTRKTA SVAREN. Nu är det mer min "kropp" som skriver åt sig själv --förut brydde jag min inte riktigt om sambandet; i mitt behov av den stora FLYKTEN från det förflutna.

Jag försöker inte "bevisa" något: jag söker sanningen -det är det enda jag respekterar.


Jag uttryckte bara min STORA KRITIK; genom "teknik" -och var "uppgiven" men "beslutsam" -bara för att uppleva just DEN innebörden; nuet under tvång. För att SE vad det betyder -och förstå det lika VÄRDET; och tappa kontroll. Det är ett spegelbehov; som ÄR dualismen, vinkelvänt -det finns ingen lögn.

Jobbade med det under denna perioden, vilket uppenbarade ett tema i tillvaron som imiterar jagets befruktnings-rituella betydelse; vilket är grunden för "syftets relationer".

( http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... sc&start=0 )

Jag var väldigt uppenbar men subjektiv på samma gång rent överförande vilket speglar den metod jag själv använde i det jag tog in, genom "övergångar" och "position".


Det går inte att framkalla djupa resultat genom att bara jobba "med sig själv"; man måste konfrontera hela sin utformning av instinktivt maktsökande genom FORMULERINGEN av de arketyper man relaterar mot; INOM sin bubbla -vilket avslöjar VAR man står. Detta skapar ett LUGN och återcentraliserar budskapet till kroppen, vilket sänder ut en "signal" om ny utåtstöt.

Allas vårt problem är att vi är fjärmade inför Gud, vilket gjort oss förvirrade på vår identitet -vi ser inte källan i de andra och skapar låtsasidentiter kring ritualens relateringsbudskap, distanserar ofta oss från gruppen genom omedveten snobbism, etc.


Skulle vilja vara mer "nära" och konkret för att beskriva, men har svårt att komma i kontakt med mig själv nu -delvis pga. de mediciner jag fått vilket skapar emotionell minnesförlust under en ganska lång tid, och gör det svårare att "kommunicera" med sin personliga identitet.


Tror många upplever en "öppen" berarbeting av detta som väldigt "blottande" och därför undviker det, men jag tycker det är rakt -eftersom det just ÄR den analys som utgör relateringen till gruppen, och dess undermedvetna drifter, etc. Och framför allt var detta för oss framåt. När jag från första början kom till forumet hade jag ISOLERAT mig i mig själv genom ett kunskapssökande utforskande av barndommen -jag behövde alltså "bara" en liten sann relaterande aktivitet som involverade sanningsformatet, för att i mitt extrema tillstånd av konfrontation lyckas förlösa mina egna fixa tvång GENOM den offentliga interaktionen, jag visste om komplexiteten i mitt "fel" att inte kunna älska mänskligheten som jag ville -jag bar alltså på en komprimerad uträkning av hur hela min självmodell var en avståndsmässig projektions-rörelse av olika viljor/behov, vilket jag samlade in information om genom min omvärld -tillslut hamnade jag i en sådan djup återvändszon att ljuset uppenbarade sig. Det är det här jag menar med att ta ansvar för sina känslomässiga sanningar -dessutom är det i högsta grad filosofins essens. Jag vill bara påpeka betydelsen av det här -den råa svåra vägen vi måste gå om vi vill vara sanna.

Tips är att lokalisera -vetandet, -förståelsen, hur det rör sig, och VAR det kommer ifrån, vilket behov som utsläser detta.

[Åkes granne]

Jag förstår inte hur jag ska lösa det här. Det ENDA jag ville förut -tänkte på det dygnet runt; var att hitta en formulering av detta svar på allt jag bar på -det fanns en insikt, jag hade bara använt mig själv som exempel -rent FILOSOFISKT. Dvs -jag antar att jag instinktivt naturligt har samma slags motivation fortfarande -jag är inte färdig, och att bristen på "väg" gör mig olycklig.

Vi är beroende av mycker mer lögner än vi tror. När jag befann mig i det konfronterande isoleringen kunde jag SE era rörelser "utanför" mig själv -som "fristående" rörelser utifrån roten, och kände att det inte var en idé att kommunicera med någon, eftersom jag såg vad människor ville uppnå.

Jag hade alltså i flera månader beslutat mig för att presentera hela formatet i ett öppet medium. Jag hade alltså analyserat igenom alla delar av mig själv, redo för att gå in i ringen med -jag visste att jag skulle dö. Har säkert skrivit om det tidigare -men det som utslöste min panikattack/transformation, var en stor fysisk vetskap om att jag skulle dö -det var ungefär som om en jordbävning skedde eller något, jag blev förföljd av mig själv. Hösten innan hade jag nått en slags "ålderdom".

Är det någon som har erfarenheter utav verkliga omvandlingar -känner mig konstant stressad, känner ingen tillit till filosofer eller österlänsk religion, jag vill förstå den naturliga BAKRUNDEN, astrologi är det enda jag respekterar, därför gör det mig olycklig att jag inte förstår det fullt ut -har gått med konstanta automatiska tankar på att ta kontakt med en specifik astrolog, succesivt expanderade av bilden -saken är bara att han inte svarar på mail eftersom jag blajjade ut rejält på astrologiforumet i somras, när jag försökte "stå över" astrologin, genom att förklara "rollspelet" (satte mig i ett sådan perspektiv). Det finns bara denna i Sverige som sysslar med kunskap om evolutionen.

Jag har en fruktansvärt låg respekt för auktoriter när det gäller kunskap, sett igenom det mesta för längesen -det var faktiskt SPECIFIKT det ANSVARET jag tog för 2 år sen, jag "vågade" inte läsa i böcker, eftersom det kändes som "världen hade brunnit ned", jag hade redan räknat ut det.. Upplever att detta leder till min sorg och uppgivenhet, verkligheten har inget att erbjuda. Pratar om att detta handlar om något existensiellt -självklart har mänskligheten unika uppstättningar av typ "talanger" och inspiration, men det är inte det det handlar om.

Jag sitter inte och säger att jag vet något särskilt -jag vill bara att man ska studera hur något sådant UPPSTÅR, på det naturliga sättet.

[Åkes granne]

Shit -inser att jag blivit mycket mer YTLIG den senaste tiden, förut försökte jag hela tiden SE vad andra höll på med och var konfronterande i själva "anden" i min yttre relation -vilket jag tror krävs för att bevara styrkan i den närvaro som uppstår inom denna medvetenhet. Det är klart jag inte kommer någon vart då -jag har ingen kärna att svara med. Språket har tagit en för stor betydelse, men det är väl bara för att jag tvingats att göra mig förstådd, genom avfokuserad intellektualisering -som BLEV relationen i sig; "utbytet".

[Åkes granne]

Man kan sitta hur länge som helst i en social betydelse om beskriva sin upplevelse om man inte gör anspråk på dess form/gemenskap.


Jag försökte tidigare bevisa min egen "ur-intentionalitet", genom att göra varje involverande språkligt angegemang RITUELLT, för att göra identiteten som redan upplevs ligga utanför oss "fristående", för att komma närmare rötterna, omforma livsrelationen genom att vara medvetet objektifierande -alltså spela på lögnen som en "produkt".


Skillnanden mellan min tanke/relatering nu och då, är att jag inte längre UTGÅR från ritualens betydelse för att komma närmare den och VARA avsikten. Jag agerar slumpmässigt utan "existensiell integritet".


Åsikter som inte utgår från identifikation kan vara filosofi, men de är estetiska och inte medvetna, man är med eller så är man inte med, man använder andras "kropp" för att beskriva var man står, eller så är man vaken. Det första orienterar men dödar verklig spontantitet -tillslut kommer man stå "utanför".


Det jag begrep förut var att "att förstå" är en HANDLING som uttrycker ett integreringsbudskap.

Numera har jag istället s.a.s "pratat om att jag förstår" som om det vore något "naturligt" utan källa. Saken är att detta är att HÄMTA material från ett skåp som utgör det samlade integreringsvarandet. Vi står aldrig "fria". Denna "rörelse" är vår relateringsidentitet som vi försöker UPPNÅ något med utifrån den linje som utgör ett visst svar.

(Den senare tiden har jag alltså flytt och hamstrat mentala ägodelar och utvecklats genom min MILJÖ utan att uppleva den inre förankringens andliga meningsskapande. Men fortfarande har allt detta varit EN OCH SAMMA HANDLING, det uttrycker bara att min anpassat mig efter den givande/mottagande, för att mejsla in lämplig frekvens.)


Förut riktade jag in min inspiration, det informationsskåp av icke-involverad identitet, helt på att hämta upp objektifiering OM processen, för att mer och mer få en plattform, ett jag som platsade in i den sociala akten -jag var alltså tvungen att utveckla en viss sorts säkerhet på rörelsen.

Ju mer vi analyserar våra IMPULSERS substans, ju större betydelse får HANDLINGEN, tills vi tar mer och mer "existensiellt" ansvar, istället för språkligt eller socialt.

Bara för att jag förstår någonting betyder det inte att jag har insikt -förståelsen står i relation till vilken ritual jag använder den till genom andra, och avsikten med detta -vilket jag måste börja utgå karikatyriskt ifrån, för att göra rotimpulsen förnyad -då har jag skapat en insikt.

Att dö är att bli själv-medveten.

Vad LEDER min meningsskapande projektion till (var kommer jag ifrån?) och var är jag PÅVÄG?







Allt detta var naturligt för mig förut, mitt filosofiska intresse var mer brinnande -saken är alltså att börja söka i temats nuvarande aktiviteters "värde", vad inhämtningen tjänar -alltså se "samband" för att sammanföra sitt utåt-tryckande och få en plattform.

Språket var för mig förut en MEDVETEN existensiell "karikatyr" som beskrev en känsloFORM, och ingenting som "delade med sig" av mina känslor.

(Känner mig väldigt uppgiven, det verkar som om jag måste förnya min källa till resurs.)



Jag ser inte min närvaro på forumet som "publicering" utan en process. Skulle önska mer feedback -jag är ofta väldigt osäker på om "ni" förstår mig eller inte -jag tror jag skulle göra språket mer "i sin naturliga form"/fördjupat, om jag upplevde dialoger som utgår från rötterna, och inte gör en beskrivning på "vad jag gör" -genom en applicerad "filosofi", vilket alienerar holismen och ger panik -har försökt fly från de verkliga omständigheterna vilket jag tror lett till att jag "spårat ur" och tappat betydelsen av teorierna i någon slags sökande distans-hysteri.


Det känns lite som om jag "slösat" bort allt det jag skrivit på forumet, eftersom jag desillusionerat teoriskapadet pga. att jag inte fick respons -lite tidigare var jag också mer hängiven det jag faktiskt MENADE. Jag hade då lagt mig till med EN sorts förmedling, en "bild" av den "naturliga uppfattningen" i sig själv, och kände osäkerhet i att "gå in" med den.

[Åkes granne]

Det jag menar är att filosofin inte bara är torra "teorier" att "bolla med".

Det kan krävas 3-4 inlägg från olika trådar samt meningen med VARFÖR jag publicerade dem och vad det tillsammans uttrycker i den sista interaktion som avslutar budskapet, för att förmedla en filosofisk insikt.

Jag känner mig lite undanskuffad pga. att jag känner att ni inte är så pigga på att förklara er utifrån en större medvetande-process i att förmedla filosofi. Samtidigt tycker jag ingen form (filosofiforum) är mer rymlig och utforskande. Kanske borde initiera mer här, dela de där flyersen.

[J R Auk]

Du är väldigt defensiv när du får respons, så kanske borde du vara tydligare med vem du vill ha respons från, eller hur responsen skall vara.

Det är nog främsta skälet till att du inte får kritik. Andra skäl kan vara att du skriver just som om det vore en process (hur skall man veta när meningen är riktad till omgivningen och inte dig själv?) där sanningen, det som kan ifrågasättas, förläggs utanför texten, och gör att kritik måste ta i anspråk även dig, din värld, osv osv.

I din jakt på sanning i orden, eller Sanningen, så fråntar du grunden medlet för kommunikation dess sanningsbärande element.

Jag håller inte heller idén att sanningen är i språket, utan ser det som är sant som något språket måste svara mot. Men språket är detta vi kan klä världen med. Så vi måste utgå från språket för att tala om sanning, även om det bara blir en efterapning.

Om du vill ha mer konkreta dialoger angående något, försök formulera frågor, och inte de där provokativa som du gillar, utan sådant som kan öppna upp samtal.

[Åkes granne]

Det är nog främsta skälet till att du inte får kritik. Andra skäl kan vara att du skriver just som om det vore en process (hur skall man veta när meningen är riktad till omgivningen och inte dig själv?) där sanningen, det som kan ifrågasättas, förläggs utanför texten, och gör att kritik måste ta i anspråk även dig, din värld, osv osv.

I din jakt på sanning i orden, eller Sanningen, så fråntar du grunden medlet för kommunikation dess sanningsbärande element.

Jag är inte ute efter att framkalla en sanning i språket. Sanningen är något som finns här runt om oss som jag försöker upptäcka gemensamt.

Vad menar du med att "meningen är riktad till mig själv"? Jag vet inte vad du tror att jag "håller på med".

Om du vill ha mer konkreta dialoger angående något, försök formulera frågor, och inte de där provokativa som du gillar, utan sådant som kan öppna upp samtal.

Jag upplever inte att andra reagerar. Istället läggs fokus på mitt beteende eller mitt språk, ungefär som om jag "sökte kontakt".  

Jimmy skrev igår i religionsforumet att han inte upplevde att andra utgick ifrån att han presenterade en upptäckt av en form, utan ifrågasatte hans intelligens.

Jag känner så hela tiden, förut var jag mer bestämd med det och försökte hitta "infallsvinklar" genom att gå in i det som beskrev en liknande form. Nu har jag tappat hoppet vilket jag tror lett till att filosofin tappat innehåll. Jag har blivit flummig och börjat med något slags förspråkligat närvaroberättigande för att säga att det "finns något där" jag förstår, men har inga gränser, jag känner mig rent ut sagt förvirrad (tycker andras språk/förståelse i dialog är förkrympt men "offrar" mig hela tiden, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara felen) men döljer det för mig själv pga. att jag upplever att omgivningen inte har den "pol" som kan "svara" på min teori. Jag vill inte hålla på och bryta ned min språkrelatering mer än jag redan gjort, eftersom jag kommer längre och längre från kärnan. Jag vill förmedla genom anden och se om andra "känner igen".

Jag insåg förut att den största delen av massan är autistisk och utgår ifrån "kodord" i det sociala samspelet, som beskriver var man väljer att "härstamma" ifrån för impuls. Detta gör att man tvingas "kompromissa" med trygghetens ursprung och skapa en "ritual" som rymmer ett "godkännande" av viljor ingen vill förstå. Typ.

[J R Auk]

Det är nog främsta skälet till att du inte får kritik. Andra skäl kan vara att du skriver just som om det vore en process (hur skall man veta när meningen är riktad till omgivningen och inte dig själv?) där sanningen, det som kan ifrågasättas, förläggs utanför texten, och gör att kritik måste ta i anspråk även dig, din värld, osv osv.

I din jakt på sanning i orden, eller Sanningen, så fråntar du grunden medlet för kommunikation dess sanningsbärande element.

Jag är inte ute efter att framkalla en sanning i språket. Sanningen är något som finns här runt om oss som jag försöker upptäcka gemensamt.

Vad menar du med att "meningen är riktad till mig själv"? Jag vet inte vad du tror att jag "håller på med".

Om du vill ha mer konkreta dialoger angående något, försök formulera frågor, och inte de där provokativa som du gillar, utan sådant som kan öppna upp samtal.

Jag upplever inte att andra reagerar. Istället läggs fokus på mitt beteende eller mitt språk, ungefär som om jag "sökte kontakt".  

Jimmy skrev igår i religionsforumet att han inte upplevde att andra utgick ifrån att han presenterade en upptäckt av en form, utan ifrågasatte hans intelligens.

Jag känner så hela tiden, förut var jag mer bestämd med det och försökte hitta "infallsvinklar" genom att gå in i det som beskrev en liknande form. Nu har jag tappat hoppet vilket jag tror lett till att filosofin tappat innehåll. Jag har blivit flummig och börjat med något slags förspråkligat närvaroberättigande för att säga att det "finns något där" jag förstår, men har inga gränser, jag känner mig rent ut sagt förvirrad (tycker andras språk/förståelse i dialog är förkrympt men "offrar" mig hela tiden, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara felen) men döljer det för mig själv pga. att jag upplever att omgivningen inte har den "pol" som kan "svara" på min teori. Jag vill inte hålla på och bryta ned min språkrelatering mer än jag redan gjort, eftersom jag kommer längre och längre från kärnan. Jag vill förmedla genom anden och se om andra "känner igen".

Jag insåg förut att den största delen av massan är autistisk och utgår ifrån "kodord" i det sociala samspelet, som beskriver var man väljer att "härstamma" ifrån för impuls. Detta gör att man tvingas "kompromissa" med trygghetens ursprung och skapa en "ritual" som rymmer ett "godkännande" av viljor ingen vill förstå. Typ.

Om man gör en tydlig distinktion mellan tanke och språk, vilket enbart går om man håller en idé om ospråkliga koncept, alltså abstrakta enheter för tankens förståelse, så är det väl inte så konstigt att det känns tyngre att förklara än att tänka?

Och jag tror att om man accepterar det så behöver det inte vara någon konflikt mellan tanken och dess uttryck. Då förutsätter man att allt språk perverterar tankens innehåll, just för att det är socialt och inte subjektivt.

Det går absolut att känna igen det du skriver, men eftersom de flesta försök att samtala utgår från en slags gemensam plattform (vi måste tro att det vi säger håller mening) så blir det svårt att tala om det som känns igen, då igenkänningen inte är språklig, utan en realtion mellan språket och världen som den upplevs.

Alltså, först måste någon förstå dig i "ditt" språk, sen skall du i din tur känna igen "dens" språk som söker förmedla igenkänningen tillbaks. Mycket svårt när inte igenkännande nickar, eller andning mm avslöjar de kroppsliga korrelationerna till förståelsen.

Exempel: Om jag talar om något som var hemskt för mig, så ser jag att någon känner in det om denna visar kroppsliga symptom på en upplevd föreställning, och inte bara en tänkt sådan. Alltså, jag vet att meningen gått fram för att jag kan se reaktioner, inte bara läsa dem i "död text".

När jag säger att du söker sanningen i orden så menar jag att jag ser det som att du ser orden som viktiga för att sanningen, det faktiska du talar om, skall förmedlas. Om du gör det så ser du ord som bättre eller sämre i sig, och inte bättre eller sämre i relation till den som hör dem.

Språket blir dogmatiskt och inte praktiskt. (Även om jag avhåller mig från vad som i en större kontext är mest praktiskt att tillämpa av de båda förhållningssätten)

Du är ju så TYDLIG att ditt språk skall tolkas SPECIELLT, så klart att mycket fokus läggs på dig och ditt språk. Alla de där FÖRSTÄRKNINGAR som du lägger in säger just att det är personligt och därav speciella ord som du nedlägger mening i. Att det krävs mer än bara "vanlig" förståelse för språk.

Se här till exempel hur lätt det är att förmedla tankar kring det vi nu talar om. Varför? Jag vill påstå för att det är att vi har tillit till att alla ord håller sin mening, att de klarar av att upprätthålla det som det söker förmedla. Det är okomplicerat vad som söks uttryckas.

Och det här är ju inte direkt ditt typiska uttryckssätt. Det är långt mer komplext, vilket det måste vara om man vill diskutera komplexa frågor, men då måste språket upprättas först och förståelse för varandras mening uppnås efter.

Mitt tips är att du skall läsa lite filosofi böcker, det som ofta verkar vara nonsens döljer de djupa frågor du söker förmedla. Att de inte diskuteras mer är för att ingen inser att det är vad som står på spel bakom till synes triviala ordklyverier (filosofins nidbild). Jag har ändrat min uppfattning fundamentalt angådende det där. Förut läste jag bara skönlitterära verk, eftersom jag inte tyckte att "facklitteratur" klarade förmedla någon mening, det jag då inte såg var den stora tradition man måste ta till sig för att kunna diskutera dessa komplex som världen rymmer.

Sen är det klart att man inte skall gå runt och hoppas på en räddare, den store läraren, som på något sätt kan avtäcka världen som den är för en, för vad där det för någon konstig magisk idé om språket man håller då? Att orden i sig, och inte det de relaterar till, skall ge en insikt i det som är?

[J R Auk]

Jag ser inte min närvaro på forumet som "publicering" utan en process. Skulle önska mer feedback -jag är ofta väldigt osäker på om "ni" förstår mig eller inte -jag tror jag skulle göra språket mer "i sin naturliga form"/fördjupat, om jag upplevde dialoger som utgår från rötterna, och inte gör en beskrivning på "vad jag gör" -genom en applicerad "filosofi", vilket alienerar holismen och ger panik -har försökt fly från de verkliga omständigheterna vilket jag tror lett till att jag "spårat ur" och tappat betydelsen av teorierna i någon slags sökande distans-hysteri.

Vad menar du med att "meningen är riktad till mig själv"? Jag vet inte vad du tror att jag "håller på med".

[Vilja]

Hej Åkes granne!

Jag har ännu så länge läst väldigt lite på detta forum men jag har skummat igenom dina inlägg här och i den andra längre tråden och känt att jag vill ge någon slags respons. Det är väldigt mycket ord och du skriver på ett vis som jag inte helt greppar (jag ser också dom astrologibitar du är inne på som ett intellektualiserande som bara förvirrar ifrån dom bitar där du är mer tydlig, runt din barnsdomssituation, osv) men här och var så skriver du saker som verkligen sticker ut för mig. Som känns nära saker som är sant för mig och där jag kanske har en viss likhet.

Just nu har jag inte ork att plocka ut dom bitar ur dina inlägg som berörde mig, men om du vill så kan jag göra ett försök senare att gå igenom lite mer noggrant. Nu blir det mer en allmän respons (spånande) utifrån det jag snappat upp och som väcker en del känslor/tankar hos mig. Det handlar om detta med identiteten, upplevelsen i grunden av att inte vara någon (pga att inte ha blivit betraktad som och mött som en verklig individ som liten, att ha fått alla mänskliga behov -i princip- negligerade) och att genom livet ha fått leva "vid sidan av sig själv". Tänker på ditt val av nick här också, att leva delvis bredvid sig själv och att se sig själv mer i utifrånbetraktelse än inifrån sig själv.

Det du beskrivit runt din familj gjorde mig sorgsen att läsa och jag förstår att ditt lidande är stort. När man blir behandlad så måste man för att överleva bygga upp illusioner och föreställningar, det verkar du vara väl medveten om. Man blir fjärmad från sig själv, skräcken över att ha blivit så tillintetgjord är gigantisk. (Dom flesta som inte lidit av psykos o dyl närmar sig aldrig den skräcken, tror jag.) Och i ditt fall så har du ju öppet varit en syndabock för dom känslomässiga bristerna hos dina föräldrar, det är hemskt att människor (barn) kan bli behandlade på det här viset. Det är en livs levande mardröm som tystas ner (eller snarare aldrig upptäcks eller förstås) av omgivningen. Att du sedan också har fått medicinering som gjort så att du uppepå dessa redan befintliga trauman blivit på ett onaturligt sätt fjärmad från dig själv är ytterligare en grymhet som är gjord mot dig. Psykvården är sjuk när det kommer till den här sortens själens smärtor, om jag förstod rätt så har du varit i en psykos tidigare.

Varför det här tilltalade mig just nu är för att det för mig senaste tiden har kommit upp såna här känslor runt att vara i grunden identitetslös och jag har insett hur jag (och troligen många fler egentligen än vad som anses vara "psyksjuka") har på en djupare nivå mkt gemensamt med dom som har antingen varit i en psykos eller som har gått in i schitzofreni/svårare klyvning av personligheten. Jag börjar alltmer se igenom den här uppdelningen mellan mentalt sjuk och frisk och varför det blivit så i vårt samhälle. (Har mkt att säga om dom här områdena men ska inte ta över din tråd och jag vet inte ens om det är av vikt för mig att skriva om det, så jag låter det vara.)

Apropå respons, så är det väl så att vi alla nånstans vill bli sedda och förstådda i våra personliga världar och i vårt mänskliga varande. Har man byggt upp för mkt ord och föreställningsvärldar runt sig själv och sin personliga smärta så kan man dock omöjligt bli sedd/förstådd av en annan som lever med sitt bygge. Med både en medvetenhet om människors väldigt individuella byggen och med det grundläggande gemensamma så borde det inte vara lika svårt. Nu gick jag ju inte alls in på att förstå dina meningar och själva inläggen, utan tar bara fasta på vad det väcker hos mig. Egentligen vet jag inget annat sätt till respons som är meningsfull för mig. Jag har kommit på att jag inte kan det här med att föra sakliga debatter o dyl, men det kanske kommer senare när jag lyckats snärja mig ur dom delar där jag sitter lite fast.

Ursäkta att jag inte orkar hålla på med att "känna in" rummet och folket här utan bara skriver rakt på i det som väcker en skrivimpuls. Men säg bara till ifall jag klampat in på något känsligt revir. Vet ju t ex inte hur eventuella osynliga normer på detta forum ser ut och jag förstår om det kan vara känsligt om en total främling plötsligt går in och lägger sig i en annans personliga sfärer.

[Åkes granne]

Det jag syftar på ang feedback är att utveckla teorier för att förstå mer, jag upplever att allt som syftar på det endast rör min presentation och sättet jag förflyttar mig.

Nu ville jag mest fråga om det är så att man "inser teorin" överhuvudtaget, eller inte. Om INNEHÅLLET och inte formen.

Jag känner inte att jag har ord att förklara för J R Auk vad jag menar, det finns ingen grund, han rör sig fortfarande på ett annat plan.

Har jävligt svårt att säga något här.



Vilja: Jag upplever att du gör ett genuint försökt till att förstå "hur jag känner". Jag har inre direkt haft någon psykos, men i övrigt kan jag relatera till inkännandet.

Jag anser att alla människor bygger upp föreställningar i barndommen. Människor från dysfunktionella miljöer upplever att livet är "valt åt dem" och utmaningen handlar om att handskas med det inre "glappet" mellan den fria viljan och de lager som överskuggar dess naturlighet.

Det här låter i och för sig intressant:

Jag börjar alltmer se igenom den här uppdelningen mellan mentalt sjuk och frisk och varför det blivit så i vårt samhälle. (Har mkt att säga om dom här områdena men ska inte ta över din tråd och jag vet inte ens om det är av vikt för mig att skriva om det, så jag låter det vara.)

[Åkes granne]

Mitt tips är att du skall läsa lite filosofi böcker, det som ofta verkar vara nonsens döljer de djupa frågor du söker förmedla.

Vad ska jag läsa då? Har länge tänkt att fråga vilka böcker som skulle passa mig, tror jag behöver assimilera mer i vardagen för att införliva realism i min självkritik, istället för att bygga den på min inre automatiska subjektiva dömmandemodell och ha det som enda bild "utåt".

[Zokrates]

Mitt tips är att du skall läsa lite filosofi böcker, det som ofta verkar vara nonsens döljer de djupa frågor du söker förmedla.

Vad ska jag läsa då? Har länge tänkt att fråga vilka böcker som skulle passa mig, tror jag behöver assimilera mer i vardagen för att införliva realism i min självkritik, istället för att bygga den på min inre automatiska subjektiva dömmandemodell och ha det som enda bild "utåt".

Varför mera vardagsrealism, det är ju det som är roten till dina alster.
Nej, vad som skulle passa dig är svårt att sia om, men vad som kanske skulle intressera dig, med tanke på din tråds titel, sin inre alkemi, kanske du kan finna i detta alternativa uppslagsverk.
http://web.telia.com/~u45402488/anglagard/hexicon.html

[J R Auk]

Det jag syftar på ang feedback är att utveckla teorier för att förstå mer, jag upplever att allt som syftar på det endast rör min presentation och sättet jag förflyttar mig.

Nu ville jag mest fråga om det är så att man "inser teorin" överhuvudtaget, eller inte. Om INNEHÅLLET och inte formen.

Jag känner inte att jag har ord att förklara för J R Auk vad jag menar, det finns ingen grund, han rör sig fortfarande på ett annat plan.

Har jävligt svårt att säga något här.

Tja jag gav ju inte feedback, gav bara min syn på varför den uteblir.

Menar du att du här har presenterat en teori?

Den är spretig i sådana fall. Kan det konkretiseras?

[J R Auk]

Mitt tips är att du skall läsa lite filosofi böcker, det som ofta verkar vara nonsens döljer de djupa frågor du söker förmedla.

Vad ska jag läsa då? Har länge tänkt att fråga vilka böcker som skulle passa mig, tror jag behöver assimilera mer i vardagen för att införliva realism i min självkritik, istället för att bygga den på min inre automatiska subjektiva dömmandemodell och ha det som enda bild "utåt".

Tja det beror väl på vad du vill undersöka. Jag tycker som sagt inte att det finns någon som sitter inne på alla svaren, men det finns många verk som gör fruktfulla distinktioner.

Men lite existentialism, fenomenologiska undersökningar och så tror jag skulle kunna vara intressant.

Fast allra bäst är nog den äldre filosofin som inte har gjort de ämnesuppdelningar som vi nu har, där det är så detaljerat vad som behandlas i böcker.

Testa lite, gå till biblioteket och läs lite stycken här och där. Det du diskuterar är ofta inne på det sociologiska också, där finns det ju mycket intressant litteratur.

Men något konkret tips kan jag inte ge dig förrän jag vet mera vad du vill läsa.