Jörgen skrev:Om man skulle skicka de psykiskt desorienterade till filosofer,
och sanningssökarna till psykologer istället,
blir det nån skillnad?
Alltid lika kul att läsa Jörgen...
Jo , angående filosofernas kunskaper om de psykiskt störda , är min erfarenhet att de inte är kapabla till att göra någon större nytta där , mest skada ...deras svar till psykiatrisk vård brukar vara arrogant och underskattande , och vad gäller mediciner : strängt förbjudande...
Sanningssökarna brukar få svar av psykologer i stil med att de ska ta hand om sig själva lite bättre istället , kan jag tänka mig (min personliga erfarenhet) , så att ingen kan ersätta den andra riktigt...
Mitt problem/utmaning är fortfarande att utveckla en filosofisk/psykologisk syn på livet och universum där båda delarna är förenliga och där båda delarna kompletterar varandra , utan att behöva fly till någon religiös föreställning...
Typ : positivt tänkande som samtidigt är i stånd att förklara fysikaliska fenomen...
Eller stora doser av sanning som samtidigt inte behöver riva upp hela ens psykiska värld och förvandla en till någon viljelös/besviken person...
Jag vet inte om det är en utmaning eller en vanföreställning.
Om språket sätter gränserna , eller om det är min fantasi som sätter gränserna och gör detta svårt.
Och hur pass positiv kan en sådan filosofi någonsin bli?
Det kan hända att behovet av lidande är alltför djupt rotat hos människan för att någonsin kunna komma till ett sådant utvecklingsstadium.
Och den yttre påverkan sedan ... hur länge kan man stå emot strömmen av negativitet och till vilket pris ?
Det är kanske en utopisk dröm ...
Jag ser vissa delar klart , men den verkar omöjlig som helhet .
Skulle detta innebära brist på flexibilitet , kanske?
Nu har jag dagdrömt tillräckligt för en dag...
mvh
1965are...ikoniskt halvlärd kvasifilolog,metaretoriker,preprotoauktoritet, ärkehemipseudofilosof och megapsykodianoia.
