Nonstop skrev:
Det finns väl en mängd begrepp man kan hötta med om man vill vara maktfullkomlig, och visst finns det sådana gudsbilder. Men jag vet inte om någon förmår hålla massorna i chack med hjälp av en straffande gud i vårt nuvarande samhälle. Snarare är det begrepp som rätt och fel, friskt och sjukt, naturligt och onaturligt som missbrukas, i brist på helvete.
Håller med om att gud är litet luddigare än kärleken, delvis. Men om man ställer frågan "Vad är kärlek?" så är det något som förmår förstumma de flesta, åtminstone vet jag inte vad jag skulle svara. Däremot är det lättare att gestalta kärleken i form av bilder, poesi, film, etc än vad det är med begreppet gud. Å andra sidan finns det andra luddigheter, som: Vad är lycka? Vad är konst?
Kan inte tankens oklarhet också vara en tankens frihet?
Först lät det väldigt tjusigt det där med att tankens oklarhet kan vara
en tankens frihet - men sen protest - nej!
Är det någonting som missbrukas så är det en tankens oklarhet kopplat
till en känslomässig manipulation. Det är mycket lättare att hantera det
klart tänkta, ta ställning till det, avfärda eller bejaka med likaledes klara
tankar. Det dunkelt tänkta kopplat med känslor är förvisso religionens
styrka, för det snärjer människor i något och religionen lever högt på
detta att ha tankar och föreställningar som går utanför vetenskapens revir.
Visst förmår man fortfarande hålla människor i schack med gud, även om
man inte har grepp om hela samhället som tidigare i vårt land i alla fall. Desto mer komplicerat blir det för dem som blir inlåsta i små sekter, att leva i en ständig kulturkrock.
Sverige är dessutom inte hela världen....
Dessutom finns det mest komplicerade att religionen blir ett system som håller individen i schack på grund av att man blir fångad i ett tankesystem.
För att återkomma till ursrungsfrågan om man kan "övervinna agnosticismen" så tycker nog jag att agnosticismens hål är det mest
behagliga hålet. Det hål som ändå finns i religionens garn skapar för
mig större frustrationer än att man lär sig att leva med att inte ha svar
istället för att konstruera svar.
Vad står det här hålet för, den längtan människor bär inom sig?
Är det inte vår kulturella bakgrund som har indoktrinerat oss i tanken
vad det ska fyllas med och att det måste fyllas?
