"Riktig" kontra "Falsk" Social gemenskap

[Sun Ra]

Kom att tänka på en grej när jag efter att ha fantiserat om en social situation vilket resulterade i ett skratt och känsla av glädje. (vilket är väldigt förekommande)

Med riktig social gemenskap menar jag inte bara en verklig(fysisk) sådan utan även att den är väl(någorlunda) fungerade.

Med falsk social gemenskap menar jag det som jag skev i början, social gemenskap i fantasin och jag inkluderar i den falska gemenskapen även internet baserad sådan (msn/forum/ventrilo/skype osv.)

Jag antar att de flesta forskare och dödliga är överens om att "riktigt" socialkontakt/gemenskap är viktig på alla sätt och vis.
Få människor förnekar den glädje och trygghet detta ger.
Men finns det någon faktisk forskning/filosofi som stödjer detta. Och hur farligt är det att allt för djupt fall in i den "falska" gemenskapen?

[Jörgen]

Det sociala gemenskapsbehovet varierar mellan individerna,
likaså den individuelle preferensen för vilka sorts gemenskaper som känns lämpliga.
Uttrycket falsk gemenskap känns ledande - att degradera viss gemenskap som olämplig uppfattar jag som godtycklig.

[PostDebornit]

Vad tycker du är egenskaperna eller funktionerna hos en väl fungerande social gemenskap då?

[Zokrates]

Uttrycket falsk gemenskap känns ledande - att degradera viss gemenskap som olämplig uppfattar jag som godtycklig.

Ja, men är inte individers bedömningar alltid i viss mån godtyckligt,
och blir det verkligen mindre godtycke om flera personer (grupper) är överens i sak?

Undrar om det ens finns relationer som inte delvis baseras på godtycke, gör det det? Vad som uppfattas som lämpligt/olämpligt är väl godtyckligt det med...

[Sun Ra]

Självkart har individer olika preferenser  men alla individer är människor och här finns likheter.

Jag är själv en individ som inte är i behov av en stor gemenskap. Det jag undrar är över om det allmänt kan uppstå problem i framtiden när man allt mer förlorar kontakt med den naturliga(gillar inte detta ord då jag ser allt som naturligt, men men) gemenskapen.
Eller är detta problem icke existerande utan bara en ny väg som utvecklingen följer? Är det helt enkelt bra att människan lämnar sitt tidigare starka behov av gemenskap?

Kan inte annat än att hålla med om det zokrates skriver om godtycklighet. Fast det är inte det jag vill diskutera - hur "fenomen" uppstår i gemenskapen.

Man kan samman fatta frågan lite bättre med: Vad är konsekvenser av en allt mer icke "riktig" gemenskap? Ska man motarbeta denna utveckling eller bara låta den ske?

[transversal]

Kom att tänka på en grej när jag efter att ha fantiserat om en social situation vilket resulterade i ett skratt och känsla av glädje. (vilket är väldigt förekommande)

Med riktig social gemenskap menar jag inte bara en verklig(fysisk) sådan utan även att den är väl(någorlunda) fungerade.

Med falsk social gemenskap menar jag det som jag skev i början, social gemenskap i fantasin och jag inkluderar i den falska gemenskapen även internet baserad sådan (msn/forum/ventrilo/skype osv.)

Det är i mitt tycke ganska stor skillnad på att fantisera om gemenskap och att ha kvalitativt reducerad/distanserad gemenskap genom till exempel internet och telefon. Om du fantiserar får du ingen egentlig oberoende respons på ditt handlande, utan hela verkligheten dikteras av dig själv.

[PostDebornit]

Sun ra: du har fortfarande inte svarat på frågan om vad en "väl fungerande" gemenskap eller en "riktig gemenskap är? Därför går det inte att tycka något om vad du skriver än så länge.

[Sun Ra]

Ja alltså en gemenskap som består av ett flertal 2+ personer som finns i "verkligheten" som man umgås med i ett social samspel - det är en "riktig" gemenskap. (observera att jag sätter riktigt inom situationstecken eftersom denna "riktighet" inte är absolut...)
En väl fungerande gemenskapen är trivsam gemenskap. Att vara men en gemenskap på låt oss säga 4 personer och i den gemenskapen behandlas du som osynlig (mobbning) . Den gemenskapen i sig är destruktiv och skapar helt enkelt ingen känsla av gemenskap - vilket i sin tur kan leda till en altmer fantasibunden gemenskap.

Det jag undrar över är om denna "falska" gemenskap (låt oss nu utesluta den fantasibundna gemenskapen) fyller samma funktion för människan(individen).

[Plecto]

Självkart har individer olika preferenser  men alla individer är människor och här finns likheter.

Jag är själv en individ som inte är i behov av en stor gemenskap. Det jag undrar är över om det allmänt kan uppstå problem i framtiden när man allt mer förlorar kontakt med den naturliga(gillar inte detta ord då jag ser allt som naturligt, men men) gemenskapen.
Eller är detta problem icke existerande utan bara en ny väg som utvecklingen följer? Är det helt enkelt bra att människan lämnar sitt tidigare starka behov av gemenskap?

Kan inte annat än att hålla med om det zokrates skriver om godtycklighet. Fast det är inte det jag vill diskutera - hur "fenomen" uppstår i gemenskapen.

Man kan samman fatta frågan lite bättre med: Vad är konsekvenser av en allt mer icke "riktig" gemenskap? Ska man motarbeta denna utveckling eller bara låta den ske?

Jag har i princip bara haft ett nöje i att uppleva det du refererar till som falsk gemenskap. Det finns två avdelningar av den så kallade 'ensamheten' (=falsk gemenskap). Jag finner mig mer adekvat placerad i mitt eget umgänge, jag förstår mig själv helt enkelt. Med det sagt vill jag utesluta några sociala handikapp, jag finner mig mer eller mindre tvungen att utföra den nu så betungande sociala "bördan" av att umgås med vännerna. För mig har det klarnat att en gemenskap är endast en fördjupad version av ens egen spegelvärld, en självreflektion av ens egen uppfyllnad, i och med andras tycken.

Jag finner helt enkelt att böcker(i denna kategori internet vänner) är mer socialt befriande, inte längre en börda utan ett eget nöje. Med detta sagt så vill jag skilja på folk som vill hålla sig till en 'falsk gemenskap' på grund av deras oförmåga att finna en riktig sådan, och folk som mer eller minde behagar sig till den tillvaron av självumgänge. En markant skillnad finns mellan dessa, och jag vill förmå mig hållas till den andra kategorin.

[defuzo]

Äh, detta är åter en pseudo debatt (som så ofta inom filosofin).

"Riktig" kontra "Falsk" gemenskap. Dyftas om vilka kanaler/media som används. Inte få ordentlig kontakt över MSN. Motparten kanske tittar på "desperate housewife", och kan kanske ändå inte skriva ordentligt..

Lättare att finna utgifter, än intäkter.. Det var bättre förr, blah.

Läser jag bara rubriken. Säger jag: bättre utan än "dåliga" (missbruk, kriminelllitet, rotlöshet, egoist .. ).

Jag vet inte vad Sokrates sade. Om fenomen kring gemenskaper. Vad sade han?

För mig är kyrkan andefattig (det man söker typ i vänskap, kan man nästan vara säker på att inte finna. Så man borde kanske söka motsatsen. Som soldat kanske).

[Avantgardet]

Läser jag bara rubriken. Säger jag: bättre utan än "dåliga" (missbruk, kriminelllitet, rotlöshet, egoist .. ).

Jaha, man tackar! Är ditt eget sällskap nåt att hänga i granen då, menar du?

[J R Auk]

Jag tror att det finns i princip en sak att söka gemenskap med, och det är sig själv. Väl utan splittringar så faller kategoriseringarna av andra in i positiva kategorier snarare än de för "självet" hävdande negativa sådana.

Man definierar inte längre sig själv och kan hålla sig odelat positiv till människan bakom det fördömda negativa.

Det finns en upplåtenhet av i att inte definiera andra från sin skugga, utan låta var sak stå för sig och låta varje växa från sig självt.

[defuzo]

Läser jag bara rubriken. Säger jag: bättre utan än "dåliga" (missbruk, kriminelllitet, rotlöshet, egoist .. ).

Jaha, man tackar! Är ditt eget sällskap nåt att hänga i granen då, menar du?

Hon ja.

"Speek friend, and enter".
(a spell!)

Men det lugna vattnet blev stört...

[Sun Ra]

Jag tror att det finns i princip en sak att söka gemenskap med, och det är sig själv. Väl utan splittringar så faller kategoriseringarna av andra in i positiva kategorier snarare än de för "självet" hävdande negativa sådana.

Man definierar inte längre sig själv och kan hålla sig odelat positiv till människan bakom det fördömda negativa.

Det finns en upplåtenhet av i att inte definiera andra från sin skugga, utan låta var sak stå för sig och låta varje växa från sig självt.

Kan inte skriva något mer nu än: Intressant!

[transversal]

Jag tror att det finns i princip en sak att söka gemenskap med, och det är sig själv. Väl utan splittringar så faller kategoriseringarna av andra in i positiva kategorier snarare än de för "självet" hävdande negativa sådana.

Man definierar inte längre sig själv och kan hålla sig odelat positiv till människan bakom det fördömda negativa.

Det finns en upplåtenhet av i att inte definiera andra från sin skugga, utan låta var sak stå för sig och låta varje växa från sig självt.

Varför bara med sig själv? Och varför måste man vara utan splittringar för att finna gemenskap? Och varför ska man förhålla sig odelat positiv till allting runtomkring?

Min spontana känsla är: fan vad krångligt - och så krystat. Så går det aldrig till när jag upplever gemenskap med andra. Man är två individer som är självständiga men inte fullkomliga, och det är just därför man har någonting att komplettera varandra med, någonting att utbyta ...

Men, men. Alla kan inte tycka lika ... Bara en spontan reaktion på Auks inlägg. Respekterar fortfarande hans åsikt.