Altruism

[nollan]

Hej!

Mitt första trevande inlägg

Fick en fundering kring altruism eller i alla fall relaterat till det. Det hela gäller om man kan göra en altruistisk handling även om man är medveten om den kan leda till egen vinning. Själva intentionen är osjälvisk, men räknas handlingen automatiskt som självisk pga insinkten om egen (eventuell) vinning.

Frågade en vän kring detta och han upplyste mig om följande:

Om man betraktar (och begränsar) det hela till endast ett materiellt kontext kan man krysta fram en altruism - jag ger dig något och förväntar mig inget tillbaka. Det går att mäta dessa "inkomster" och "utgifter". Om jag således inte får något tillbaka är handlingen altruistisk.

Det går dock inte (eller gör det?) att betrakta en handling endast ur detta perspektiv. Enligt min vän måste vi räkna in andra "inkomster" som inte är materiella. T ex en känsla av att må bra, eller att göra rätt eller att undvika smärta. Om vi räknar in dessa känsloinkomster kan inga handlingar betraktas som altruistiska eftersom vi måste ha en utgångspunkt för vårt val, och när vi väljer, för det måste vi - varför skulle vi välja det som känns fel eller ger oss negativa känslor?

Finns det mer att säga om detta? Har jag fått något om bakfoten? Var ska jag läsa mer?
Synpunkter uppmanas!!

/0

[defuzo]

Gör man inte en handling för sig själv, så gör man det för sin näste. Det är bara dv religiösa som försöker vara helt altruistiska.

Vet inte hur man kan värdesätta något icke materiellt. Låter som politik. Eller 'La liberté éclairant le monde' (som 'frihetsgudinnan' egentligen heter).

Äh, du får nog fråga en "munk" om altruism.
(en annan är förtappt)

[Algotezza]

En sann altruistisk handling görs av ren plikt och bör inte ge en själv ens tillfredsställelsen av att ha gjort sin plikt. Då luktar det egoism - "jag gör min plikt för att må bra". Ju sämre man själv mår, desto bättre.

Ergo, det finns ingen sådan altruism.

All altruism har en egoistisk-egocentrisk, självtillfredsställande (men ej alltid onanistisk) sida. Men det är en egoism som inte andra behöver lida av.

Var kanske inte även Jesus ganska nöjd med sig själv när han spikades upp på korset?

Man kan också fly från sig själv till altruism och självförglömmelse (och inte minst självgodhet) för att slippa ta itu med sig själv.

Ha det!

Algotezza

[J R Auk]

Hej!

Mitt första trevande inlägg

Fick en fundering kring altruism eller i alla fall relaterat till det. Det hela gäller om man kan göra en altruistisk handling även om man är medveten om den kan leda till egen vinning. Själva intentionen är osjälvisk, men räknas handlingen automatiskt som självisk pga insinkten om egen (eventuell) vinning.

Frågade en vän kring detta och han upplyste mig om följande:

Om man betraktar (och begränsar) det hela till endast ett materiellt kontext kan man krysta fram en altruism - jag ger dig något och förväntar mig inget tillbaka. Det går att mäta dessa "inkomster" och "utgifter". Om jag således inte får något tillbaka är handlingen altruistisk.

Det går dock inte (eller gör det?) att betrakta en handling endast ur detta perspektiv. Enligt min vän måste vi räkna in andra "inkomster" som inte är materiella. T ex en känsla av att må bra, eller att göra rätt eller att undvika smärta. Om vi räknar in dessa känsloinkomster kan inga handlingar betraktas som altruistiska eftersom vi måste ha en utgångspunkt för vårt val, och när vi väljer, för det måste vi - varför skulle vi välja det som känns fel eller ger oss negativa känslor?

Finns det mer att säga om detta? Har jag fått något om bakfoten? Var ska jag läsa mer?
Synpunkter uppmanas!!

/0

Det din vän föreslår är att nedvärdera språkets skillnader.

Precis som vi kan tala om egoism och psykologisk egoism bör vi förhålla oss mot altruism. Varför? Jo för att det följer en mängd implicita normativa antaganden från utsagan om att altruism inte är möjligt.

Att vi behöver ta ställning genom oss själva, ge uttryck för oss från oss, är knappast något som tar bort altruismen från "altruismen". Själva idén är ju att vi inte maximerar vår vinning utan kan agera så att någon annan får vår vinning. Och det inte bara materiellt sätt.

Själva det att må bra, få psykologisk belöning, för andras lycka är en altruistisk handling och kan alltså inte tas som motsägande altruism i sig.

Sen är givetvis "altruism" bara ett ord och definitioner styr dess mening och bruk men jag närmar mig denna fråga normativt och säger att vi bör ha ett ord för osjälviskt beteende och osjälvisk attityd.

Vi mår bra av att knyta specifika ord till det fenomen som empati ger vår psykologiska situation. Att vi kan känna andras glädje och sorg. Att vi är förbundna till varandra, och annat liv, genom samstämmighet.

[J R Auk]

En sann altruistisk handling görs av ren plikt och bör inte ge en själv ens tillfredsställelsen av att ha gjort sin plikt. Då luktar det egoism - "jag gör min plikt för att må bra". Ju sämre man själv mår, desto bättre.

Fast då talar du om ett pliktbegrepp som utgår från någon slags rationell plikt och inte auktoritär plikt.

För att göra rätt för att hot om bestraffning eller för att blind lydnad till ett subjekt säger så verkar inte ge oss en altruism. Eller?

[nollan]

Att vi behöver ta ställning genom oss själva, ge uttryck för oss från oss, är knappast något som tar bort altruismen från "altruismen". Själva idén är ju att vi inte maximerar vår vinning utan kan agera så att någon annan får vår vinning. Och det inte bara materiellt sätt.

Jag funderar lite kring _varför_ man i första hand skulle göra en altruistisk handling då. Vad skulle motiven vara om ens subjektiva nytta inte maximeras?

Alltså, "Jag gör den här handlingen eftersom någon annan "vinner" på det, utan syfte att vinna på det, men jag mår ändå bäst om jag gör det i jämförelse om jag låter bli...". Då handlar det ändå om nyttomaximerande?

Eller är jag för semantiskt nitisk gällande ordet altruism?

Sen är givetvis "altruism" bara ett ord och definitioner styr dess mening och bruk men jag närmar mig denna fråga normativt och säger att vi bör ha ett ord för osjälviskt beteende och osjälvisk attityd.

Jag håller med!

[nollan]

All altruism har en egoistisk-egocentrisk, självtillfredsställande (men ej alltid onanistisk) sida. Men det är en egoism som inte andra behöver lida av.

Var kanske inte även Jesus ganska nöjd med sig själv när han spikades upp på korset?

Kanske kan man tänka att det handlar om att maximera _andras_ tillfredställelse (utan att räkna med att "få tillbaka"), sen om den som utför handlingen också mår bra av det kanske inte behöver betyda att altruism inte existerar?

[J R Auk]

Att vi behöver ta ställning genom oss själva, ge uttryck för oss från oss, är knappast något som tar bort altruismen från "altruismen". Själva idén är ju att vi inte maximerar vår vinning utan kan agera så att någon annan får vår vinning. Och det inte bara materiellt sätt.

Jag funderar lite kring _varför_ man i första hand skulle göra en altruistisk handling då. Vad skulle motiven vara om ens subjektiva nytta inte maximeras?

Alltså, "Jag gör den här handlingen eftersom någon annan "vinner" på det, utan syfte att vinna på det, men jag mår ändå bäst om jag gör det i jämförelse om jag låter bli...". Då handlar det ändå om nyttomaximerande?

Eller är jag för semantiskt nitisk gällande ordet altruism?

Sen är givetvis "altruism" bara ett ord och definitioner styr dess mening och bruk men jag närmar mig denna fråga normativt och säger att vi bör ha ett ord för osjälviskt beteende och osjälvisk attityd.

Jag håller med!

Ser inte varför nyttomaximerande skulle vara något som ligger altruism till last.

Just handlingen man gör för någon annan måste ju ha definierat någon typ av nytta annars så är det inte ens en kandidat för altruism. För inte vill vi kalla den som ger folk mycket, men mycket problem, för altruistisk?

Också detta att "altruism" enbart kan beteckna det som jag inte når vinning på är en konstig distinktion enligt mig. För mig handlar det om att jag gör något främst för någon annan och det som ger mig något följer på det, istället för andra vägen runt.