Jag har inte helt förstått på vilka grunder han kritiserade medlidandet som fenomen, 'det stora medlidandet' med människan och liknande. Om någon insatt kan förklara vore bra.
Vad jag vet så gillar han inte känsloutsvävningar, hyperkänslighet av olika slag. Han ser handlingsreaktioner som värdigare och viktigare. Sedan antar jag att han ser medlidande, precis som osjälviskhet, som ett begrepp i slavmoralen, och alltså är det något korrupt och oärligt över det hela. Det handlar om ett galet sätt att värdera och tänka som fått makten.
Men samtidigt är ju Nietzsche ingen förespråkare av morallöshet som jag har förstått. Så vad är det han kritiserar? Hur långt har han rätt tror ni?
Nietzsches kritik av medlidandet
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Hans kritik av medlidandet bottnar i att det är en form av ressentiment, precis som du är inne på. Att tycka synd om någon är att på sätt och vis uttala ett förakt för denne. Man ska inte ta det som att Nietzsche föraktar allt vad lidande i världen heter, men han är beredd att omvärdera allt som kallas så. Den utsatte är utsatt blott i så motto som han betraktar sin utsatthet som just utsatthet. Det man inte dör av blir man bara starkare av, och allt annat som vandrat från hans läppar till folkmun.
Nietzsche är en bejakandets filosof. Bejakande av livet, allt som är liv. Hans "motmedel" mot nihilismen går inte genom negation, som ateisten i förhållande till tron, utan genom en affirmation av det redan befintliga utan några sådana omsvep och krusiduller. Det som är moraliskt gott, för Nietzsche, är det som hämtar näring ur sig självt. Herren som, som han säger i sin genealogi över moralen, fann sin egen handling god och där och då myntade begreppet "gott".
Deleuze säger på ett ställe (och man hör ett tydligt eko av Nietzsche) att det mest omoraliska är att moralisera, och det skulle jag säga summerar inställningen. Nietzsches svaghet, anser jag, är att han inte tillräckligt tar hänsyn till i vilken grad vi är medvarelser (mitsein), och att hans viljemetafysik blir lite (atomistiskt) platt och monoton därigenom.
Nietzsche är en bejakandets filosof. Bejakande av livet, allt som är liv. Hans "motmedel" mot nihilismen går inte genom negation, som ateisten i förhållande till tron, utan genom en affirmation av det redan befintliga utan några sådana omsvep och krusiduller. Det som är moraliskt gott, för Nietzsche, är det som hämtar näring ur sig självt. Herren som, som han säger i sin genealogi över moralen, fann sin egen handling god och där och då myntade begreppet "gott".
Deleuze säger på ett ställe (och man hör ett tydligt eko av Nietzsche) att det mest omoraliska är att moralisera, och det skulle jag säga summerar inställningen. Nietzsches svaghet, anser jag, är att han inte tillräckligt tar hänsyn till i vilken grad vi är medvarelser (mitsein), och att hans viljemetafysik blir lite (atomistiskt) platt och monoton därigenom.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Jag var som tonåring, sedan jag precis lämnat min kristna barnatro (med söndagsskola och bockande "negerbössa" att lägga en slant i var söndag, så fick man tidningen Barnens vän), mycket förtjurt i i att läsa Nietzsche som blev något av en husgud tillsammans med Kierkegaard (dock ej i lika stor utsträckning). Hans kristendomskritik tilltalade mig, i synnerhet hans kritik av en av kristendomens centrala tankar, den om medlidandets betydelse. Ingen blir starkare av att få medlidande, utan det försvagar, och är därmed ett indirekt vapen att förtrycka andra med och hålla dem på plats i kärlekens namn, i synnerhet den mer instituionaliserade varianten av medlidandet, kyrkans. Spontant känt medlidande när man möter en konkret broder eller syster i nöd och sträcker ut sin hjälpande hand är något annat.
Hilsen fra Algotezza
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-> Algotezza
Det verkar som om du är inne på att den spontana reaktionen, handlingen är viktigare, precis som Nietzsche. Jag håller nog med dig i någon mån, men jag tycker mig se ett problem här.
Du verkar mena att medlidande är ett slags falskt hyckleri som man manipulerar med, ett verktyg för egna syften? Grejjen är att jag inte syftade på ett falskt medlidande (eller för resonemangets skull så säger vi så), ett tillstånd där man endast utger sig för att lida med någon, utan på en sann känsla av empati som man visar upp. Skulle du då säga att det 'att sträcka ut sin hjälpande hand' i ett sådant fall du beskriver är en sannare medlidandereaktion, eller skulle du kalla det för något helt annat?
Kan det inte finns ett slags empatiskt förståelsesätt, med inbegripen medkänsla, som inte är ett medel för ens syften. Jag tänker mig att ett sådant förståelsesätt är en förutsättning för att man skall vilja 'sträcka ut sin hjälpande hand' överhuvudtaget. Ett sådant sant medlidande skulle jag inte säga att försvagar. I så fall är det för att man i medlidandet tillskriver den lidande just svaghet och skörhet och alltså bekräftar honom som svag på något sätt. Men även om detta är ett slags förtryck, så liknar det inte det som du är inne på, medlidandet som ett verktyg för att manipulera med och aktivt hålla människor på plats. Eller jag kanske har missförstått.
Det verkar som om du är inne på att den spontana reaktionen, handlingen är viktigare, precis som Nietzsche. Jag håller nog med dig i någon mån, men jag tycker mig se ett problem här.
Du verkar mena att medlidande är ett slags falskt hyckleri som man manipulerar med, ett verktyg för egna syften? Grejjen är att jag inte syftade på ett falskt medlidande (eller för resonemangets skull så säger vi så), ett tillstånd där man endast utger sig för att lida med någon, utan på en sann känsla av empati som man visar upp. Skulle du då säga att det 'att sträcka ut sin hjälpande hand' i ett sådant fall du beskriver är en sannare medlidandereaktion, eller skulle du kalla det för något helt annat?
Kan det inte finns ett slags empatiskt förståelsesätt, med inbegripen medkänsla, som inte är ett medel för ens syften. Jag tänker mig att ett sådant förståelsesätt är en förutsättning för att man skall vilja 'sträcka ut sin hjälpande hand' överhuvudtaget. Ett sådant sant medlidande skulle jag inte säga att försvagar. I så fall är det för att man i medlidandet tillskriver den lidande just svaghet och skörhet och alltså bekräftar honom som svag på något sätt. Men även om detta är ett slags förtryck, så liknar det inte det som du är inne på, medlidandet som ett verktyg för att manipulera med och aktivt hålla människor på plats. Eller jag kanske har missförstått.
Advocate skrev: -> Algotezza
Det verkar som om du är inne på att den spontana reaktionen, handlingen är viktigare, precis som Nietzsche. Jag håller nog med dig i någon mån, men jag tycker mig se ett problem här.
Du verkar mena att medlidande är ett slags falskt hyckleri som man manipulerar med, ett verktyg för egna syften? Grejjen är att jag inte syftade på ett falskt medlidande (eller för resonemangets skull så säger vi så), ett tillstånd där man endast utger sig för att lida med någon, utan på en sann känsla av empati som man visar upp. Skulle du då säga att det 'att sträcka ut sin hjälpande hand' i ett sådant fall du beskriver är en sannare medlidandereaktion, eller skulle du kalla det för något helt annat?
Sant medlidnade är inte falskt sådant. Det är inte bara en påklistrad pose. Vilket det blir när det predikas om det och man skall ge kollekt till "de svältande barnen i Afrika". Ett ovanifrån kommande beskäftigt medlidande, inte jämlikt...
Men vad innebär det att lida med någon om man samtidigt inte gör något för att lindra den andres lidande?
Advocate skrev: Kan det inte finns ett slags empatiskt förståelsesätt, med inbegripen medkänsla, som inte är ett medel för ens syften. Jag tänker mig att ett sådant förståelsesätt är en förutsättning för att man skall vilja 'sträcka ut sin hjälpande hand' överhuvudtaget. Ett sådant sant medlidande skulle jag inte säga att försvagar. I så fall är det för att man i medlidandet tillskriver den lidande just svaghet och skörhet och alltså bekräftar honom som svag på något sätt. Men även om detta är ett slags förtryck, så liknar det inte det som du är inne på, medlidandet som ett verktyg för att manipulera med och aktivt hålla människor på plats. Eller jag kanske har missförstått.
Det kan vara ett sätt att hålla de troende, vars religion påbjuder medlidande, på plats och/eller att hålla den man känner medlidande med på plats.
Vad det kommer an på är vad medlidande rent praktikt innebär och för med sig för konsekvenser. För det med sig några besvär och förpliktelser för den som känner medlinande eller är det bara något fint att visa upp verbalt för andra?
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Algotezza skrev:Sant medlidnade är inte falskt sådant. Det är inte bara en påklistrad pose. Vilket det blir när det predikas om det och man skall ge kollekt till "de svältande barnen i Afrika". Ett ovanifrån kommande beskäftigt medlidande, inte jämlikt...
Men vad innebär det att lida med någon om man samtidigt inte gör något för att lindra den andres lidande?
Men är detta ens möjligt ifall man talar om ett sant medlidande? Ifall det är möjligt så innebär det någonting väldigt konstigt, en sund reaktion tillsammans med en sjuklig hämning, en slags icke-kontinuitet mellan känsla och handlande.
Sedan kan man inte alltid göra någonting för att lindra någons lidande, ja rätt ofta skulle jag säga att det är så att man inget kan göra, oavsett om det är barnen i Afrika eller en person man har en direktare relation till. Man får istället bara vara så mycket till lags som det är möjligt, lämna det i guds händer eller liknande.
Advocate skrev: Kan det inte finns ett slags empatiskt förståelsesätt, med inbegripen medkänsla, som inte är ett medel för ens syften. Jag tänker mig att ett sådant förståelsesätt är en förutsättning för att man skall vilja 'sträcka ut sin hjälpande hand' överhuvudtaget. Ett sådant sant medlidande skulle jag inte säga att försvagar. I så fall är det för att man i medlidandet tillskriver den lidande just svaghet och skörhet och alltså bekräftar honom som svag på något sätt. Men även om detta är ett slags förtryck, så liknar det inte det som du är inne på, medlidandet som ett verktyg för att manipulera med och aktivt hålla människor på plats. Eller jag kanske har missförstått.
Det kan vara ett sätt att hålla de troende, vars religion påbjuder medlidande, på plats och/eller att hålla den man känner medlidande med på plats.
Jaha, så genom det känslosamma förhållningssättet så håller man någon på plats? Jag kan förstå vad du fiskar efter, men det låter en aning märkligt. För det är ju inte alltid man visar upp sitt medlidande heller, utan man bär det ofta inom sig. Då kunde man tycka att det inte skulle kunna finnas någon som kan hållas på plats genom det (annat än att det kan hålla en själv undan från handlande, men det är inte samma sak, eller?).
Vad det kommer an på är vad medlidande rent praktikt innebär och för med sig för konsekvenser. För det med sig några besvär och förpliktelser för den som känner medlinande eller är det bara något fint att visa upp verbalt för andra?
Jag tror många gånger att det just är något fint att visa upp, som något som förväntas av en och något som gynnar en själv. Men samtidigt tror jag inte det bara kommer an på vad för praktiska konsekvenser det innebär. Som sagt är det inte alltid som man kan göra något för andra, utan att man för den skull bara har rätt att ta någon slags förhållningslös attidyd till det hela. Ibland handlar inte moraliska reaktioner om konsekvenserna, anser åtminstone jag.
Advocate... en annan vinkling
Medlidande eller empati är självfallet en helt naturlig emotionell reaktion som bygger på att man kan känna igen sig i andras svåra situationer, d.v.s. att man själv upplevt något liknande tidigare som någon medmänniska nu upplever. Det kan ju inte finnas någon annan grund till medlidandet än just det egna erfarna lidandet vilket alltså gör att man kan känna igen egna genomgångna svårigheter i andras problem och lidanden. På områden där man själv inte lidit saknas följaktligen medlidande. Detta är något som gäller det normala psyket, medan psykopaten eller sociopaten helt tycks sakna empati. Har han/hon lidit för lite?
En annan sak är när lidandet i olika religiösa och politiska eller religiösa sammanhang blir något som det är religiöst eller politiskt korrekt att visa upp inför andra i den egna gruppen.
Enda sättet att utifrån få en uppfattning av graden av medlidande är att utifårn egetn omdömesförmåga tolka verbala uttryck för medlidande eller handlingar för att konkret lindra lidandet i världen. Därvid finns alltså ingen annan tumregel att bedöma hur pass ärligt menat det hela är än den egna omdömesförmågan. Man kan ju uttryka medlidande verbalt utan att mena det, liksom man kan göra monetära eller andra insatser för andra utan direkt medlidande som drivkraft men mer av yttre tvång eller för att få högre status i den egne kretsen, än av inre känt behov, även om detta kanske inte är särskilt vanligt.
Medlidande som en normal och naturlig medmänsklig emotionell reaktion är det ju inte så mycket att orda om eller vara kritisk mot. Det är den senare varianten som kan vara problematisk.
Hilsen fra Algotezza
Medlidande eller empati är självfallet en helt naturlig emotionell reaktion som bygger på att man kan känna igen sig i andras svåra situationer, d.v.s. att man själv upplevt något liknande tidigare som någon medmänniska nu upplever. Det kan ju inte finnas någon annan grund till medlidandet än just det egna erfarna lidandet vilket alltså gör att man kan känna igen egna genomgångna svårigheter i andras problem och lidanden. På områden där man själv inte lidit saknas följaktligen medlidande. Detta är något som gäller det normala psyket, medan psykopaten eller sociopaten helt tycks sakna empati. Har han/hon lidit för lite?
En annan sak är när lidandet i olika religiösa och politiska eller religiösa sammanhang blir något som det är religiöst eller politiskt korrekt att visa upp inför andra i den egna gruppen.
Enda sättet att utifrån få en uppfattning av graden av medlidande är att utifårn egetn omdömesförmåga tolka verbala uttryck för medlidande eller handlingar för att konkret lindra lidandet i världen. Därvid finns alltså ingen annan tumregel att bedöma hur pass ärligt menat det hela är än den egna omdömesförmågan. Man kan ju uttryka medlidande verbalt utan att mena det, liksom man kan göra monetära eller andra insatser för andra utan direkt medlidande som drivkraft men mer av yttre tvång eller för att få högre status i den egne kretsen, än av inre känt behov, även om detta kanske inte är särskilt vanligt.
Medlidande som en normal och naturlig medmänsklig emotionell reaktion är det ju inte så mycket att orda om eller vara kritisk mot. Det är den senare varianten som kan vara problematisk.
Hilsen fra Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Men är det inte just vad Nietzsche kritiserar. Den här föreställningen om att man skulle kunna sätta sig i en annans sits? Att man därigenom i själva verket sätter sig över den som domare (utifrån den egna erfarenheten, som ju alls inte behöver vara i närheten av den Andres)?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Men är det inte just vad Nietzsche kritiserar. Den här föreställningen om att man skulle kunna sätta sig i en annans sits? Att man därigenom i själva verket sätter sig över den som domare (utifrån den egna erfarenheten, som ju alls inte behöver vara i närheten av den Andres)?
Det verkar som om ni antingen inte är kapabla till att förstå vad medlidande är, eller också är det så att begreppet medlidande tappat sin betydelse. Det ni beskriver är empati, att visa empati.
" medlidande
det att känna med i en annan persons känslor, ofta också visande detta eller känslan av att göra känna med; ofta också det stöd som ges av någon som känner med någon annans lidande
Vi måste visa dem medlidande.
Du får mitt medlidande.
Jag känner medlidande med dem."
Att skilja från
" Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande."
Fan, jag lider med er.
Zokrates: Var det även Nietzsches definitioner?
Nej, det är jag fullt medveten om, men varför ens bry sig om vad en krympling med ett abnormt ego kan kasta ur sig angående medlidande,
människan var ju bräcklig och förmodar jag trött på folk och fä.
Tänk er att ni erbjuder hjälp till en handikappad och ni bemöts med en aggressiv uppsyn och en besk kommentar som svar?
Skulle själv inte gett fem öre för den typens definition på just medlidande.
Avantgardet skrev:Men är det inte just vad Nietzsche kritiserar. Den här föreställningen om att man skulle kunna sätta sig i en annans sits? Att man därigenom i själva verket sätter sig över den som domare (utifrån den egna erfarenheten, som ju alls inte behöver vara i närheten av den Andres)?
Ja är det inte den sanna empatiska/medlidsamma reaktionen som han kritiserar, oavsett om man kallar den att sätta sig in i en annans situation eller om man med den menar att 'känna med', att engagera sig känslomässigt i det man föreställer sig som någons lidande eller svåra situation.
Han kritiserar inte endast ett medlidande som del i ett falskmynteri, utan han kritiserar reaktionen som sådan.
Ett äkta medlidande är som en uppdämd sjö som briserar, det går knappt att hejda med viljan och när det väl sker är tårarna redan på väg. Visst, vi kan vända oss bort, försöka att inte se eller höra, men då är det vår egen rädsla för att blotta vårt inre som gör att vi stålsätter oss, kanske för att inte framstå som veka.
Jag tror att det hänger ihop med spegelneuroner, något som knappast Nietzsche kan ha känt till.
"Ett spegelneuron är ett neuron (en nervcell) som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset "speglar" neuronet beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det. Sådana här neuron har observerats hos primater, vissa fåglar och människor. Hos människor har de hittats i Brocas område (finns i pannloben) och i undre halvan av hjässloben (lobulus parietalis inferior) i hjärnan. Vissa forskare anser att upptäckten av spegelneuronet är den viktigaste inom neurovetenskapen de senaste tio åren." Wiki
Jag tror att det hänger ihop med spegelneuroner, något som knappast Nietzsche kan ha känt till.
"Ett spegelneuron är ett neuron (en nervcell) som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset "speglar" neuronet beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det. Sådana här neuron har observerats hos primater, vissa fåglar och människor. Hos människor har de hittats i Brocas område (finns i pannloben) och i undre halvan av hjässloben (lobulus parietalis inferior) i hjärnan. Vissa forskare anser att upptäckten av spegelneuronet är den viktigaste inom neurovetenskapen de senaste tio åren." Wiki
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Tror bestämt Zokrates är på krigsstigen och sugen på att plocka några billiga poäng på oss, det måste han väl tillåtas. Men nu vet jag inte att jag sett Nietzsche göra någon sådan distinktion (även om det kan vara en nyansering som är bra att göra här). Primärt vänder han sig dels mot det kristna ressentimentet - slavmoralen -, och dels emot läromästaren Schopenhauer och dennes grund för etiken i just medlidandet. Som jag förstår Nietzsche så handlar allt om värderande - makt bara i andra hand -, och medlidandet är just ett värderande, av någon annans situation. Jag kan se att Nietzsche har problem med detta av två skäl: (1) för att lidandet som sådant är ett nedvärderande (bluntly put), där två (eller fler) lirar korp-hockey istället för elitserie (om man vill begripa liknelsen), och (2) för att det är någon annans situation det handlar om (för Nietzsche är varje individ en helt egen värld). Man gör den andre till ett offer genom den medlidsamma gesten. Det är något direkt suspekt med det hela, där måste man ge honom rätt.
Till Zokrates, har du aldrig upplevt det förolämpande i att någon tycker synd om dig? Ligger det inte ett element av förakt i detta? Precis det förstår jag Nietzsches poäng vara, inget annat. Intuitivt så vill vi nog alla hävda att medlidandet är något gott, och förutan vilket vi kan betraktas som psykopater, men det är inte vad Nietzsche talar om. Han säger inte heller att man skall vara helt känslokall mot andra, det är inte vad det handlar om. Nietzsche föraktar inte den svage, men väl svagheten som sådan, om distinktionen hjälper. Men jag medger att Nietzsche tycks förorda nåt slag borgerlig individualism, där var och en sätter sig som varats härskare och domare. Det finns drag av elitism hos honom, det går inte sticka under stol med, men man kan inte avfärda honom kategoriskt på det sätt du gör genom att hänvisa till konventionen. Nietzsche sysslar just med att omvärdera det konventionella, bli sitt eget varas härskare, betrakta det "sjuka genom det friska och det friska genom det sjuka", kasta om perspektiven, belysa dem genom varandra, och på så sätt (det enda sätt det är möjligt på) upprätthålla den distans mellan dem som om den försvinner också gör det omöjligt att skilja dem åt. I själva verket träffas du på pricken av hans kritik, vilket blir tydligt om du läser Algots inlägg i tråden om hur medlidandet använts på ett högst tvivelaktigt sätt, och som du också gör just nu.
Till Zokrates, har du aldrig upplevt det förolämpande i att någon tycker synd om dig? Ligger det inte ett element av förakt i detta? Precis det förstår jag Nietzsches poäng vara, inget annat. Intuitivt så vill vi nog alla hävda att medlidandet är något gott, och förutan vilket vi kan betraktas som psykopater, men det är inte vad Nietzsche talar om. Han säger inte heller att man skall vara helt känslokall mot andra, det är inte vad det handlar om. Nietzsche föraktar inte den svage, men väl svagheten som sådan, om distinktionen hjälper. Men jag medger att Nietzsche tycks förorda nåt slag borgerlig individualism, där var och en sätter sig som varats härskare och domare. Det finns drag av elitism hos honom, det går inte sticka under stol med, men man kan inte avfärda honom kategoriskt på det sätt du gör genom att hänvisa till konventionen. Nietzsche sysslar just med att omvärdera det konventionella, bli sitt eget varas härskare, betrakta det "sjuka genom det friska och det friska genom det sjuka", kasta om perspektiven, belysa dem genom varandra, och på så sätt (det enda sätt det är möjligt på) upprätthålla den distans mellan dem som om den försvinner också gör det omöjligt att skilja dem åt. I själva verket träffas du på pricken av hans kritik, vilket blir tydligt om du läser Algots inlägg i tråden om hur medlidandet använts på ett högst tvivelaktigt sätt, och som du också gör just nu.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Jag undrar om det var så att Nietzsche kritiserade medkänsla eller empati allmänt taget, vilket kanske desvärre blev andemeningen i mitt inlägg ovan. Han kritiserade väl tendenser i kulturen och det västerländska tänkandet, en viss utveckling. Medlidandereligion och idén om kärlek etc. var del i en unken slavmoral, som ett vapen de svaga använde. Mot detta ställde han ett tänkande och levnadssätt som han ansåg att var högre och värdrigare. Kanske hans egna ideal var för starkt centrerade vid individualism, darwinism och liknande, men jag tror inte han förnekade att det fanns naturliga empatiska responser hos människor. Nu är jag ju inte så insatt som jag skulle vilja, men det är alltså vad jag tror.
Men hans poäng är väl också att även saker som vi tar för naturliga funktioner hos oss idag, som samvetet och liknande, kan från början ha varit del av en tillfällig, icke-nödvändig tendens hos människan, kort sagt en urartning i hennes utveckling. Så förmodar jag att han skulle kunna säga. Så det är lite knepigt vad han skulle säga om empatiska reaktioner eller funktioner hos oss. Kanske han skulle förkasta en internaliserad moral, med godta en moral som han ser som mer naturlig.
Åtminstone vet jag att han pratar om förkastliga saker, och hela hans filosofi handlar ju om att framhäva ett värderingssätt med kvalitet eller värdighet, alltså något upphöjt och förnämt. Självuppoffring är även viktigt för honom... Så medmänsklighet kommer nog säkert in där rätt mycket, även om han inte tycker om hjordens fixering vid medlidande och kärlek.
Men hans poäng är väl också att även saker som vi tar för naturliga funktioner hos oss idag, som samvetet och liknande, kan från början ha varit del av en tillfällig, icke-nödvändig tendens hos människan, kort sagt en urartning i hennes utveckling. Så förmodar jag att han skulle kunna säga. Så det är lite knepigt vad han skulle säga om empatiska reaktioner eller funktioner hos oss. Kanske han skulle förkasta en internaliserad moral, med godta en moral som han ser som mer naturlig.
Åtminstone vet jag att han pratar om förkastliga saker, och hela hans filosofi handlar ju om att framhäva ett värderingssätt med kvalitet eller värdighet, alltså något upphöjt och förnämt. Självuppoffring är även viktigt för honom... Så medmänsklighet kommer nog säkert in där rätt mycket, även om han inte tycker om hjordens fixering vid medlidande och kärlek.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster