Folkmusik

[Avantgardet]

Sitter och lyssnar på Jonas Knutsson och Johan Norberg, och funderar lite. I norrland har folkmusiken alltjämt fäste, spelmansstämmor och hela fadderrullan om somrarna, men när jag söker tänka mig nedanför dalarna så är det tvärstopp. Hur låter resten av Sverige?

Är det nån som har koll? Vad ska jag lyssna in för att få reda på det?

[Logos]

Det mesta finns i Stockholm, så också en folkmusikscen. Men de flesta band här verkar vara mycket inne på att blanda fritt, och en vanlig inriktning är "medeltidsmusik".

Min svägerska spelar cello i det här bandet (bland andra): http://www.babajagamusic.se/index.php

[Avantgardet]

Det är klart att det mesta finns i Storstan.  :lol:  Allt utom det som inte finns där. Säger som Pugh sade en gång. De ska inte kallas nollåttor utan nittionior. Varför då, frågade nån. Jo, för de är inte riktigt hundra.

Det jag tänker är dock, vilket blir jättetydligt om man som jag är såld på improviserandet, är vilket inflytande omgivningen och miljön har på det som kommer ur en. Att landskapet sätter sin prägel, på ett förhållandevis direkt sätt, i den musik man spelar. Norrländsk musik låter ofta som en stillsam natt, dock aldrig svart då solen aldrig riktigt lägger sig, vid ett stilla vattendrag, med fiskespö, i väntan på att storgäddan ska hugga. Det smakar lite flytande western, fast bra mycket mer nedstämt, och lätt sorgligt, i molltonarter med durdominanter, så det får en aura av något mystiskt, som att vildmarken lever och är förtrollad.

Riktigt så låter det ju dock inte när man sitter och häckar i stan, eller åtminstone inte i den mån som man låter staden ha inflytande på en.

[Logos]

Fast storstan har också sin skönhet, även om den kanske uttrycks bäst på andra sätt.

Något jag känner att jag saknar sedan jag fått barn är just Stockholmsnatten, livet och rörelsen och den ödsliga tystnad som till slut infinner sig. Det finns en speciell sorts skönhet i att sitta vid Slussen klockan 5 en sommarmorgon.

Men jag kan hitta den på andra ställen också. Jag har aldrig tyckt att Stockholm är speciellt stressigt, det är bara en annan rytm. De flesta lunkar på i sin takt. Det är svårt att beskriva, men takten finns där även när man är en stor klunga sammanpressade människor.

[Avantgardet]

Finns ett norrländskt ordstäv som säger att "även om man är född vid djävulens port längtar man likförbannat hem till sin födelseort".

Fast nog fan är Stockholm stressigt, du har väl bara blivit så hemtam att du inte ser det längre. Precis som man befarar med kalixborna att om de bara talar lite, lite, långsammare så kommer de att gå under vad som är hörbart vad gäller svängningsantal. Tror inte kalixborna spelar rumba direkt.

[Logos]

Det finns liksom inte ett Stockholm, det finns flera. Och hur dessa ter sig varierar i tid och rum, så att säga. Så är det visserligen med alla ställen, men jag föreställer mig att förändringen känns mer än på mindre orter.

[Avantgardet]

Helt ärligt är vi norrlänningar sjukligt lokalpatriotiska. Men på ett fint sätt (typ så här). Vi är inte exkluderande. Vem som helst kan bli norrlänning, det kräver bara en sjuhelvetes ansträngning.

[Fengari]

Av städer jag bott i:

Härnösand: Folkmusik och jazz och Mahalia Jackson
Eskilstuna: Britpop, mysterious voices of bulgaria, jazz...
Örebro??????? Ej urskiljbar: Speedway? UnzaUnza?
Stockholm: Jazz mest.

Skulle gärna flytta till en stad som påminner om Arvo Pärts musik.

I Grekland där jag bodde en tid lyssnade jag bara på grekisk folkmusik. Det sitter i bergen och i de gamla gubbarna och gummornas rynkor och i deras egenhändigt hopspikade käppar. Det går knappast ur. Som folkmusik och Dalarna, poesi och Norrland, frälsningsarmén och gitarrer. Varför gillar man en del såna kopplingar? Är det hemkänsla; ett tecken på att man håller på att bli traditionsälskare?

[Avantgardet]

Varför? Läste nyligt ett intressant resonemang hos Slavoj Žižek, där han hävdar att "den slutgiltiga lösningen på judefrågan" inte var förintelsen utan snarare staten Israel, och han backar upp detta med att påpeka mötet Adolf Eichmann hade med sionistledare i Egypten 1937 och där man gjorde upp planer på att påbörja deporteringen av judar till palestinskt territorium. The point being att den europeiska upplysningstraditionen, med "mångfald" som ledord och allt det där, kan tolerera allt utom det som håller fast vid sin etnicitet, och att nazismen (i denna bemärkelse) bara var det mest extrema uttrycket för den inre logiken i upplysningstraditionen.

Och jag vet inte, men har vi inte en obehagligt homogen syn på vad svensk innebär. Visst kan han eller hon vara mörkhyad idag, men ändå lustigt snarlik en stockholmare i vilket fall. Och det Logos säger, det finns väl en poäng, "det finns inte ett Stockholm - det finns många", men samtidigt så är det något som fattas den bilden. Det är inte enkelt så att en storstad är blott summan av en massa unika och disparata delar, utan det finns en spänningsrelation mellan miljön och individen som strömlinjeformar henne. Man hittar inte ett mini-Norrland i stockholm, utan man hittar ett stockholmskt-"norrland".

Den moderna människan, som upplysningstraditionen vill ha henne (om vi får tro Žižek), är rotlös. Vad är EU om inte försöket att sudda ut nationsgränserna? Missförstå mig rätt, jag är allt annat än nationalist (för mycket stockholmare i Sverige ), men jag kan känna att det inte är en odelat bra utveckling. Är inte konservativ heller, utan försöker se nyanserat på det. Hemmavid var vi offer för svenskifiering, eller rättare: språkhygien! Och det är en politik man påtvingat norrlänningar under lång tid, och gör än idag. Skåningar och andra får av nån anledning behålla sin dialekt, men norrlänningar får inte. Av nåt outgrundligt skäl så är dock pitemålet utan tvekan det sannaste språket man kan tänka sig. Det är väsentligen onomatopoetiskt! Jag känner mig helt klart uppriktigast när jag pratar pitmål. Det innehåller också en lustig distanserande effekt, svårmodet blir inte uteslutande tragiskt i pitemål, utan det blir på nåt sätt estetiserat. Men inte på så sätt att det blir förljuget, utan det ligger i själva piteandans väsen, i sinnelaget, och speglas i språkets ljudeffekter. Ser man två gamla tanter uppe i Piteå stå och tala på bred bonschka så kan en utomstående lätt tro att de är förbannade på varandra och bråkar, men så är givetvis inte fallet.

Eller kort sagt, jag är bara lite trött på det här globaliseringstjafset. Jag känner mig inte global för fem öre, och ser inte hur jag skulle kunna bli det, men frågan är: om jag nu ändå skulle lyckas bli global, skulle inte det vara lika tomt på innehåll som Kants kategoriska imperativ? Eller är tanken att man ska vara global i grunden med endast lite lokal fernissa ovanpå? Saknar inte det här snacket om "mångfald" något väsentligt, typ den mångfald som inte ryms i de begrepp som vi har tillgängliga, det där som faller helt utanför ett gemensamt språk, alla egenheter osv. ? Eller, för att ställa det på sin spets: den mångfald man inte finner på IKEA.