Vad är själen?

[idios]

Själ eller spyke härstammar från grekiska: psyché, och är en sammanfattning av ditt medvetande och personlighet, själen och kroppen är ett och inte två i den benämning att ens fot och hand är två olika med fortfarande din kropp.
Att ens själ skulle vara odödlig är hyfsat irrationellt, hur kan något som är odödligt födas? Som den gamla myten när man dör att ens kropp går ner 24 gram när man dör är falsk är också ens medvetande om själen falskt, hur kan man beskriva nått man inte kan fullt förstå? Många vill spara ens medvetande från tvivels frätande egenskaper genom att övertala sig själv att man är oändlig eller att något större än sig själv existerar, gudomlig kraft, överviktig man i linne eller utomjordingar som dumpade själar på jorden.
fullt förståeligt men med en liten sidoeffekt att ens själ stagnerar i blint hopp och man nöjer sig med att leva efter sin död.
Angående dom som tror på själavandring, hur kan man vara så säker? Föds det själar eller har dom alltid funnits? Om dom föds, hur kan man vara säker på detta inte är ens första livstid för sin själ? Och finns det ett oändligt antal själar som väntar på att få en kropp att besitta?
Om det finns ett max antal själar, vad händer då när antal människor överstigar antal själar? Eller om själar föds, borde då dom inte rimligen dö? Och varför tror alla som tror själavandring att dom har varit "goda" i sina tidiga liv, historiskt sett borde man då inte varit en rövhatt minst ett par gånger?

[Minded]

Själ=liv. Liv=besjälat. Allt som lever har själ. Bilar, hus och datorer har inte själ.

Så här har jag också tänkt mig att det fungerar. Det som lever verkar ha en själ - just eftersom att det lever. Vilket närmar sig förändring i relativitet till en omgivning. Men förändras av omgivningen gör också en sten - vilken inte benämns levande. Men faktum är att jag har hört om 'själen av (tex) en sten'. Kanske är det mer korrekt att beskriva det levande som (uppenbarligen) havandes ett förhållande till förändringen som är beroende av omgivningen - dvs ca benämner en viss förändring bättre eller sämre än en annan. Dvs havandes någonting som liknar värderingar (eller känslor). Eller, det är levande som verkar kunna dödas. Eller, på tal om, i en annan tråd ang det som verkar ha en vilja (ca känslor eller värderingar, förhållande dvs liv) - så kallade jag alla dessa uttryck som vi tolkar som känsloyttringar för sexualitet. Dvs, pekandes på den intima kopplingen mellan levande och det levandes sexualitet (ej bara då intercourse, utan just all relativitet, alla värderingar och manifest av dessa).
Själen kan vara då antingen det vi definierar som liv och levande, eller (av våra 5 sinnen kan uppmärksammas?) som existens.

Oavsett, begreppet 'själ' närmar sig ekvivalens med begreppet 'natur'. Jag vet inte längre om jag tror på något sånt. Själv kallar jag det 'bottenlöshet', där i princip alla riktningar och karaktärsdrag (ordet klingar verkligen om permanens, vilket alltså inte skulle vara fallet) är möjliga.

Däremot tror jag inte att min och min hunds personliga själar lever vidare efter döden. Jag tror inte att det finns något mystiskt annanstans dit själarna "åker" när kroppen dör. Själen hör till livet. Möjligen kan jag tänka mig att våra själar går upp i och blandas med något större, så länge det finns liv på jorden.

Just det, själarna som åker till paradiset eller helvetet. Eller beroende av karma skickas tillbaks till jorden och ett nytt liv för vidare bearbetning (/skärseld), eller när man inte längre har någon karma så uppgår man i nirvana. Och den högsta nivån innan nirvana är att återfödas som ko. Någon som vet hur kossan relaterar till den religionen? Vilka situationer (historier) den varit inblandad i?

[Maxvilly]

Hej idios

Jag tror du ger dem som hoppas på detta för mycket att tänka i. De läser några rader av ditt inlägg sedan avfärdar de dem och går vidare till mera positiva inlägg.

Det är synd att många människor är fångade i sin egn tillvaro och att de lever på hoppet istället för att sluta upp och tro på mänskligheten och
naturen i nutiden.

Dessa väntar på att hjältarna ska rädda oss och visa oss vägen.

Dessa hjältar kommer aldrig att visa sig

Om det nu finns ett efter liv, vad är det för plats.

Vi återspeglar det med jordligt liv, där vi kan dela tankar, samtala och umgås med andra.

Det är det livet vi lever här och nu som människor.

Så ta ansvar istället för att vänta på på hjältar och det "fria livet".

Det blir inte bättre än så här.

Anledningen är att vi har intelligens men lever inom begränsade möjligheter, eftersom vi varken kan flyga eller var under vatten en längre tid. Inte heller är vi speciellt snabba springare heller simmare.

Vi har varken X-ray syn, hörsel i samma utsträckning som hundar och vi kan ens skappa jordskred genom enbart tankar, så är det å konstigt att vi vill måla upp fler möjligheter till ett efter liv.

Men om livet efter livet efter nu finns, vad blev det av de död födda barnen. Mannen som mördade och som alla hatade, kvinnan som inte kunde se.

Och mannen som var döv och inte kunde se? Hur relaterar och delar vi erfarenheter till honom i livet efteråt.

Det tåls att tänka mer över detta, eftersom jag inte finner något ärligt rationellt svar till dessa två sista teser.

Men vad var mening med livet efter döden?

[idios]

Just det, själarna som åker till paradiset eller helvetet. Eller beroende av karma skickas tillbaks till jorden och ett nytt liv för vidare bearbetning (/skärseld), eller när man inte längre har någon karma så uppgår man i nirvana. Och den högsta nivån innan nirvana är att återfödas som ko. Någon som vet hur kossan relaterar till den religionen? Vilka situationer (historier) den varit inblandad i?

Jobbigt för den människa som har offrat allt för sina medmänniskor, levt ödmjukt och fattigt bakom ridåerna bara för att åter födas som en svensk kossa, för att sen dödas och blir korv i danmark. Touchê...
Enda anledningen att jag i mild grad ogillar religion är att tvivel är nästan alltid en synd och inte en dygd.
Och hur kommer det sig att förskollärare är nästan utan undantag alltid religiösa? Min gamla gav alltid en jävla ut skällning om nån i klassen sa "gud" för enligt henne, "Hur skulle du tycka om nån sa ditt namn högt hela tiden?", tycker man inte att en allsmäktig makt som är överallt och ser allt borde kunna sluta rygga till om man sa hans namn? Är detta personer som ska lära upp en generation mogna människor utan fördomar?
Hur kommer det sig att gud hör en bättre om man pratar på vissa ställen? Tex kyrkor...
Ingen annan som tycker allt är smått absurt?
Religions frihet i all ära, men när man börjar döda människor i svenska kossors namn kanske man ska tänka om...

[Minded]

Tvivel som en synd tror jag bottnar i antingen en missuppfattning av syndagreppet, eller som en instution makten dolt agerar igenom för att hoppas fortsätta vara vid makten.

Faktum är att en definition av synd jag har hört och finner någorlunda relevant, är i stil med att 'det/den som inte går raka vägen till sitt mål'. Menandes på att alla kringelikrokar och all indirekthet - eller om man så vill, falskhet, teknik, ca frånvaro av känsla - skulle vara att betrakta som synd. Detta skulle betyda att begreppet 'synd' bara borde ses som 'tja, det var ju tråkigt, onödigt'. Varför gå som katten kring het gröt, liksom?

Om man godtar den definitionen, så kan den också relateras till buddhismens karma - som man under livet tydligen samlar på sig, när man istället borde rena sig själv från denna. Det finns mig veterligen två perspektiv av karma - en valfri handling antingen genererar karma, eller sas 'tar bort' gammal karma. Och självklart som en gråskala där emellan också.

Poängen blir just att begreppen 'karma' och 'synd' är distinkt relaterande till varandra - den handling som 'genererar karma', är också den handling som är 'syndig'. Och om man utgår från ovan definition av synd, så syftar begreppsparet just på en reningsprocess, i vilken man till slut är sig själv. Varken mer eller mindre.

[Minded]

Jag ville aldrig riktigt tro att alla de stora religionerna bara var skit och lurendrejeri rakt igenom. Vafan, de har överlevt 1000tals år. Och alla anhängare borde rimligtvis inte varit idioter. Jag har spenderat en del tid på att leta efter gemensamma nämnare bland dem, vilket ovanstående är ett exempel av. Jag utgår ifrån ett antagande om att någonting av värde finns att hitta i religion och tro. Och jag tror mig faktiskt vara någonting på spåret.

Tex har det varit en del diskussioner på forumet på sistone (av mig upplevt i alla fall), som har kretsat omkring språkets otroliga betydelse för våra upplevelser. Det är sagt att språket man subjektivt känner, talar, faktiskt formar vår upplevelse. I 9 fall av 10. För trött att skriva seriöst om det nu förvisso. Kanske fortsätter på det senare.

[Minded]

Jag piggnade till, och tar den omtalade fortsättningen här:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 573#126573

[freddemalte]

Är själen något mer än vårat medvetande? För mig är själen oändlig om medvetandet tillåter det. Det är väl antagligen för att jag inte vill att min kropps begränsningar ska hindra mitt mentala tänkande, även om mina kroppsliga instinkter påverkar mitt dagliga liv.

Kan kroppen fungera utan en själ? Eller är kroppen "bara" ett redskap för själen?


/Emma Meyerhöffer

Vad menar du med fungera? Är det inte så att vi anser en kropp vara i funktion när man är i livet? Annars är det väl ett lik?

Vad menar du med att själen är oändlig? Kan du förklara närmare?

Fredrik