Vad kallas jag för?

[transversal]

Om man då själv vill vara lycklig så kan man ju lite enkelt räkna ut att man kommer att gynnas av att hjälpa andra till bättre ekonomi.

Det låter väl bra, vill du bli lite lyckligare själv så sätt in lite på mitt konto då. Jag lovar att jag är en fattigröv.

Lol. Tror jag säkert att du är.

[J R Auk]

Svar på tråden:

Läs ( evolutionär ) astrologi, eftersom du säkert likt de flesta inte har gjort det.

Må hända kan det ge en syn av vad som sker. Men att anföra det där så platt visar bara hur lite du missförstått den filosofiska problematiken, vad som ger dess existens.

Skulle du allvarligt bli gladare av en bilderbok med "allt"? Eller för den delen klokare?

[Anna Sara]

Va?

Du har aldrig någonsin närmat dig en metafysisk begripning av helheten av det som du kan finna i studie av (astrologiska) livsformer och dig själv, och alla oss. Vad tror du egentligen?

Inte sagt att jag själv sitter i dessa djup.


Det där bilderboken är inte "över allt" om den skulle upplevas på det sättet.

[ovetande]

Det blir allt tydligare att jag borde investera i ett bra lexikon om jag ska kunna hänga med i svängarna här.  

Jag gör inte allt för att fortplanta mig, men det gör mig inte till en dålig maskin. Jag borde fråga mig vad jag kan göra för att mina barn ska vara friska ett antal generationer framåt i tiden och sedan satsa all min tid åt det.
Men jag frågar mig varför det här inte är en allmän sanning, och varför vi inte dödar våra föräldrar när dom börjar parasitera. Ett svar skulle ju kunna vara att vi är dåliga maskiner. Men å andra sidan, om inte empati och familjeband vore så starka så skulle vi säkert överleva/fortplanta mycket sämre än vi gör. Ok det gör oss inte till perfekta maskiner

Ok , nu förstår jag vad du menade med banalt

Det jag borde fråga är om man borde bygga moral på "survival of the fittest" eller kanske rättare sagt om det finns något som rimligtvis har högre värde.
Och där finns inte mycket att hämta.

Slutlsats: gröngöling, nybörjare, n00b

[Avantgardet]

Så ditt motiverande, Auk, är att du intuitivt känner att det är på ett visst sätt. Och denna "intuition", hur vet du den? Känner du intuitivt att du har en intuition? Vad är bevisvärdet i ett sånt resonemang? (Och nej, jag "försökte" inte trycka dit dig med identitetslogiken, jag tryckte de facto dit dig.  :wink:  Och det kan göras så länge du fortsätter anta subjektet som ett signifierat som undslipper kedjan av signifianter, eller, kort och gott, logocentrismen). Jag tycker det är lite lättja, men visst du har rätt, ytterst sett kan vi knappast motivera ett sådant beslut, men jag anser att vi ständigt bör ifrågasätta våra antaganden, och allra mest de vi tar för självklarast. Inte bara upprätta en positivistisk metafysik på en grund som vi "intuitivt" känner. Själv poängen med filosofi är väl just (antagandet) att vår intuition är bedräglig? Det är väl precis där filosofin kommer in, när vi slutar ta vår upplevelse för självklar?

Jag håller alls inte med om att individualismen är vad som ger andra värde. Det där är typisk subjektsmetafysik. Gelassenheit, säger jag istället. Saker har sitt värde redan innan jag påtvingar dem min vilja och begränsar dem till en aspekt eller tolkning.

Är det inte vidare så, att du aldrig är (ontologiskt) självtillräcklig? Är inte subjektet snarare en brist som ständigt måste supplementeras? Eller, för att tala zizeksk hegelianska, ett negativt taget som ett positivt. Ett positivt existerande negativt, och endast genom att vara en sådan en brist kan den vara nånting överhuvudtaget.

Att påstå att jag inte känner någon som jag känner mig själv, är begging the question. Finns där ett "själv" att känna? Eller är det jag kallar "själv" en teoretisk konstruktion, dikt som utspelar sig här (som i mitt Da- i Dasein)? Anser som att bevisbördan ligger axlarna på den som hävdar individualism, inte på den som kritiserar den.

[J R Auk]

Så ditt motiverande, Auk, är att du intuitivt känner att det är på ett visst sätt. Och denna "intuition", hur vet du den? Känner du intuitivt att du har en intuition? Vad är bevisvärdet i ett sånt resonemang? (Och nej, jag "försökte" inte trycka dit dig med identitetslogiken, jag tryckte de facto dit dig.  :wink:  Och det kan göras så länge du fortsätter anta subjektet som ett signifierat som undslipper kedjan av signifianter, eller, kort och gott, logocentrismen). Jag tycker det är lite lättja, men visst du har rätt, ytterst sett kan vi knappast motivera ett sådant beslut, men jag anser att vi ständigt bör ifrågasätta våra antaganden, och allra mest de vi tar för självklarast. Inte bara upprätta en positivistisk metafysik på en grund som vi "intuitivt" känner. Själv poängen med filosofi är väl just (antagandet) att vår intuition är bedräglig? Det är väl precis där filosofin kommer in, när vi slutar ta vår upplevelse för självklar?

Que? Det jag sa var att jag inte ser hur vi kan upprätta en epistemologi som når utanför det som den upprättar utan en lyckoträff via intuitionen eller kreativiteten. Jag antar att allt det här kommer sig av min pragmatisk där jag säger att allt vi talar om existerar och frågan enbart är vad det är för något? Jag tycker det är en svag grund du rör dig över.

Positivistisk metafysik? Vad menar du med det här? Du nöjer dig inte ens med positiv metafysik? Oj oj, med den här takten har du rustat dig rostig innan vi ens kommit igång ;9 Förklara också vad du menar med logocentrism för så som jag har förstått det så ser jag inte hur du kan slänga ett sådant epitet på mig. Eller är det helt enkelt bara så att du menar mig fastna i logocentrism för att jag så att säga går genom individen, mig själv? Att jag ger individen en särställning i att den måste existera innan kollektivet kan det?


Att anta att intuitionen är bedräglig ser jag ingen mening med, att det är en speciell filosofisk fråga låter bara bisarrt i mina ögon. Fortsätt bygga du, själv ser jag inte hur något sådant är möjligt utan detta "bedrägliga".

Jag håller alls inte med om att individualismen är vad som ger andra värde. Det där är typisk subjektsmetafysik. Gelassenheit, säger jag istället. Saker har sitt värde redan innan jag påtvingar dem min vilja och begränsar dem till en aspekt eller tolkning.

Så då är du värderealist då. Intressant. Vem garanterar värdena då? Gud? Eller är det rationaliteten i det förment undanflyende målet för allt liv? Vad är det för värde du här hemfaller åt att stipulera? Av vilket slag är det värdet?

Är det inte vidare så, att du aldrig är (ontologiskt) självtillräcklig? Är inte subjektet snarare en brist som ständigt måste supplementeras? Eller, för att tala zizeksk hegelianska, ett negativt taget som ett positivt. Ett positivt existerande negativt, och endast genom att vara en sådan en brist kan den vara nånting överhuvudtaget.

I vilken mening? Socialt, psykologiskt, praktiskt?
Varför skulle det vara en brist? Vilka ideal har du då nedlagt framför subjektet för henne att mäta sig med?

Att påstå att jag inte känner någon som jag känner mig själv, är begging the question. Finns där ett "själv" att känna? Eller är det jag kallar "själv" en teoretisk konstruktion, dikt som utspelar sig här (som i mitt Da- i Dasein)? Anser som att bevisbördan ligger axlarna på den som hävdar individualism, inte på den som kritiserar den.

Så som man måste bevisa att man ser en vit häst? Får man inte heller där anföra upplevelser av fenomenet till sin sak?

Du vet likt jag gör att du intet "bevis" accepterar, varför ens låta påskina att du erkänner något som "sant" "riktigt" "giltigt"?

För övrigt handlar "questionbegging" att man antar det man senare söker påvisa. Jag antar inte ett subjekt när jag argumenterar för det genom att säga att upplevelsen är på ett specifikt sätt. Att jag använder begrepp som anspelar på det jag söker påvisa, subjektet, gör inget då begreppen inte har sin mening utan ges sin mening (vilket du brukar missa då du följer den judiska traditionen). Subjeketet är ju just vad som växer ur den skillnaden, den rationella deduktiva slutsatsen om att formen av andras kroppar också rymmer något likt mig hos dem. Men inte likt mig i det att jag känner min kropp och inte deras. Den rationella deduktiva slutsatsen (som visst jag erkänner den baseras enbart på en ögats jämförelse) upprättar alltså "jaget" "subjektet" genom känslan. Vilket inte är "jaget" eller "subjektet", vilka ju enbart är begrepp.

Sen hur det förhåller sig, varför min belägenhet är som den är, det kan jag inte svara på. Kanske har jag käkat några hämmande ämnen som utesluter mig ur någon slags helhet. Det är inte poängen.

Här och nu konkret så har jag upplevelser. De tänker jag utgå ifrån.

Jag vet inte hur du närmar dig livet. Men

[Avantgardet]

Det är ju inte jag som bygger här, jag besiktningsman.  Att intuitionen inte kan vara filosofins grund är uppenbart, inte minst i historiskt hänseende. Platons grottliknelse till exempel, Descartes tvivel osv. Jag vill nog hävda att filosofin i en väsentlig mening är intuitionens motsats. Håller du inte med? Och varför skulle inte intuitionen kunna bedra oss? Funderar vi på det så finner vi att tvivlet på intuitionen rent av är filosofins själva möjlighetsvillkor, inte bara dess existensberättigande.

Ja, du fastnar i logocentrismen genom att du sätter subjektet som yttersta garant för Sanning. Sen tror jag du tänker på metafysiken överhuvudtaget när du blandar in skillnaden mellan individ och kollektiv här. Vill man undslippa metafysiken så räcker det inte att rätt och slätt sätta kollektivet före individen. Det hela beror på hur vi tänker oss "kollektivet" och "individen", utifrån varats horisont eller utifrån de varande. Ett intressant sätt att belysa en sådan skillnad kan man göra på följande sätt: "det grönskar" respektive "gräset blir grönt".

Vet inte om det hjälper dig att slänga en etikett av slaget "värderealist" på mig, inte om du ämnar förstå det jag säger. Snarare så tvingar du bara därigenom in mina ord i en form, ger det en viss struktur, men är det uttömt därigenom? Och det är en direkt parallell till talet om värde. Försökte förstås bara tala i de termer du redan gjorde bruk av. Finns ingen garant för värden, lika lite som det finns någon garant för mening, vare sig Gud eller någon förment "rationalitet", något som dock aldrig hindrat meningsfullhet och lika lite hindrar det värdefullhet.

Att erkänna subjektet som en brist innebär helt enkelt att där inte finns ett Ting, som vi kan lära känna, utan tvärtom att lära kännandet (av subjektet, eller världen) i sig är subjektiviteten. Alltså där finns inget färdigt konstituerat subjekt, utan blott en tom plats, en negation av allt innehåll, vilken ständigt suppleras med ett innehåll utifrån. Vet inte vad det är för ideal du menar att jag tänkte låta subjektet mäta sig med.

Så som man måste bevisa att man ser en vit häst? Får man inte heller där anföra upplevelser av fenomenet till sin sak?

Du måste redogöra för vad det skulle innebära att "se en vit häst". Vad de ingående begreppen avser - seende, vit häst -, och vad det implicerar att "se en vit häst" (innebär det att den också finns?). Annars är utsagan fullkomligt redundant i filosofiskt hänseende.

Du vet likt jag gör att du intet "bevis" accepterar, varför ens låta påskina att du erkänner något som "sant" "riktigt" "giltigt"?

Påskiner jag det? Försöker egentligen bara flytta fram positionerna lite för det ömsesidiga nöjets skull. Och inte behöver vi väl tillgripa några förenklade bilder av relativismen och ge halmdockor prygel?

För övrigt handlar "questionbegging" att man antar det man senare söker påvisa. Jag antar inte ett subjekt när jag argumenterar för det genom att säga att upplevelsen är på ett specifikt sätt. Att jag använder begrepp som anspelar på det jag söker påvisa, subjektet, gör inget då begreppen inte har sin mening utan ges sin mening (vilket du brukar missa då du följer den judiska traditionen). Subjeketet är ju just vad som växer ur den skillnaden, den rationella deduktiva slutsatsen om att formen av andras kroppar också rymmer något likt mig hos dem. Men inte likt mig i det att jag känner min kropp och inte deras. Den rationella deduktiva slutsatsen (som visst jag erkänner den baseras enbart på en ögats jämförelse) upprättar alltså "jaget" "subjektet" genom känslan. Vilket inte är "jaget" eller "subjektet", vilka ju enbart är begrepp.

"Den judiska traditionen"? Finns det en sån? Om du försöker påvisa subjektet, antar du då inte dess existens? Vad vore poängen att söka påvisa nåt som man inte tror existerar? Vore det inte direkt dumt? Att du gör en skillnad mellan ordet subjekt och vad du menar det designera (ett faktiskt subjekt) är att missa poängen. Det jag ifrågasätter är inte det epistemologiskt giltiga i att anta att andra också är subjekt, och inte heller tror jag att du blandar samman ord och det faktiska. Det jag ifrågasätter är subjektet som sådant. Du förutsätter en substans, en essens, och just däri består det bedrägliga. Du har en upplevelse, men går det grunda den i ett subjekt? Det är frågan. Du tar detta för givet, och verkar inte vilja överge föreställning på några som helst villkor (men där kommer t.ex. Nietzsches kritik av känslan medkänsla in i bilden, inte ens känslor eller intuitioner är att lita på i sig, de kan vara bedrägliga och korrupta). "Tillegnelsen tillegnar sig" (typ "händelsen händer"), för att tala med Heidegger, eller "det grönskar". Problemet består i att gå från en upplevelse till att uttyda den, vissa tolkningar är så djupt rotade i kulturen att vi tar dem för naturliga affektioner och helt glömmer bort att vi har just tolkat dem. Det finns inga naturliga affektioner, allt vi upplever tolkar vi.

[J R Auk]

"Den judiska traditionen" anspelar på bokens folk, en tradition du verkar tagit till dig. Nu vet jag att det oftast betecknar ambrahamitiska religioner. Men jag är säker att du kan fylla ut med varför jag avser benämna det som mer specifikt en judisk tradition.

Du förnekar världen till fördel för begreppen om världen, eller idén om världen. Varför jag också finner det lustigt att du talat om logocentrism här.

Att du skriver Sanning som en retur mot mig visar hur lite av min mening du tar del av. Jag vet inte hur många gånger jag skall behöva upprepa att Sanning för mig enbart handlar om själverkänsla, alltså sanningsenlighet i den personliga relationen till en själv. Sanning i fråga om yttre ting, som talar om världen och inte upplevelsen av den ser jag ingen. Där är det fråga om ett simpelt överensstämmande, eller motsägelsefrihet. Den sanningen tar sig aldrig utanför det som vi upprättar den rör sig enbart inom systemet, det språkliga, och har enbart en relativ giltighet bestämd av dess position snarare än någon egenskap.

(Som en parantes kan sägas att det är därför du aldrig kan befästa den där "identitetslogiken" vid mig)

"Subjektet" träder in för att benämna något för handen, nämligen minnet eller upplevelsen av olikheten mellan ett stick i handen och ett i marken. De har inte samma kvaliteter för vår upplevelse. Subjektet som en olikhet i normativ bemärkelse uppstår alltså ur olikheten vi har för handen. Men vad vet jag kanske smärtar ett hugg i grannens knä dig lika mycket som ett i ditt? Eller är även det något som "questionbeggar", något som inte äger giltighet inför frågan om det finns något som "subjekt" kan beteckna.

Jag har ju också sagt dig detta förut. Men antar det är lättare för dig om du skriver in mig i någon annans mening, som du läst kritik mot

Varför skall du alltid läsa in dina definitioner i andras begrepp? Är det den där kollektivism som ger dig den rätten? Dumt verkar det vara snarare, då det drar dig vid näsan. Du ser metafysik som du nedlägger i andras mer modesta utsagor.

[J R Auk]

Vad det gäller intuition så säger jag ingenstans att det är filosofins grund, eller ens skänker ett fundament.

Det jag säger är för att vi skall nå något slags överensstämmelse, för att något skall vara absolut sant, om det ens är möjligt, så måste vi lita till intuition eller kreativitet.

Du verkar dock säga att vi genom språket kan nå Sanning, något jag finner helt absurt. Språket målar världen, och för att undvika förvirring så separerar vi motivets delar i olika färger och former. Denna distinktion gör motivet meningsfullt för oss. Men i min mening är språket just bara ett verktyg, ett don, och inte det fundamentala och relevanta.

Jag söker ju ta mig utanför språket, medan du gräver allt djupare.

Varför erkänner du aldrig det egna bygge? Varför smyger du med de positiva utsagor som du implicerar?

Visst kan vi förkasta subjektet så som du förordar men inte utan att göra det samma med kollektivet. Så vilken grund står då dina utsagor om det enas företräde framför det andra på?

[J R Auk]

Alltså där finns inget färdigt konstituerat subjekt, utan blott en tom plats, en negation av allt innehåll, vilken ständigt suppleras med ett innehåll utifrån.

Vem påstår det? Jag påstår inte att "subjekt" betecknar något färdigt konstituerat.

Det är en distinktion vi gör för att påtala skillnader. Du förutsätter att alla som talar om individer eller subjekt gör så i den moderna traditionen som en kärna av egenskaper. Så behöver inte vara fallet.

[Avantgardet]

Egentligen behöver jag ju inte svara, eftersom, som du ju också säger, du har sagt allt det här förut, så min kritik står kvar. Det är just det jag finner besynnerligt, att du inte hörsammar kritiken. Jag ser egentligen ingen anledning att besvara inlägget heller, när mitt förra inlägg fortfarande är tillämpbart på ditt senaste svar. Men jag kan ju försöka hjälpa dig på traven ändå.

Vadå "läsa in mina definitioner"? Nog får du väl hålla på att hitta på egna betydelser till ord som du vill, men vad fan är poängen med det? Då går ju hela kommunikationen om intet. Eller så kan du ju hävda, som du tycks göra stundom, att du inte menar det du säger, utan bara säger det, vad nu det skulle vara bra för. Är det då inte bättre att säga det man menar istället?

Du förnekar världen till fördel för begreppen om världen, eller idén om världen. Varför jag också finner det lustigt att du talat om logocentrism här.

Var har jag gjort det? Och om du skulle ta och precisera den här invändningen, varför skulle det vara logocentrism att mena sanning vara s.a.s. en "textuell effekt"? Verkar helt baklänges. Du missförstår uppenbarligen dekonstruktionen om du inbillar dig att den förnekar världen, låter som de där billiga poängen man försökt plocka från analytiskt håll genom att in absurdum citera Derridas (epistemologiska!) provocerande uttalande om att det inte finns något "utanför" texten. Det ska inte tas som ett ontologiskt påstående, tar man det så så har man inte förstått ett jota, och om man ändå skulle vilja det så måste man tänka sig det i termer av att ta den epistemologiska bristen som ett postivt ontologiskt attribut. Det vill säga att vårt sätt att finnas till helt enkelt är som tolkande varelser, det är vårt ofrånkomliga existensmodus om du så vill, och att det inte finns någon "ren" varelse för vilken språket blott är ett verktyg.

Tycker förövrigt det är lustigt att du pratar om språket som ett -tyg eller -don, och alltså lånar Heideggers begreppsapparat, när Heidegger, mer än någon annan innan, insisterat på att språket är vad som frambringar världen, att språket är "varats hus", och så vidare (på samma sätt som tekniken så öppnar den upp varat, nya aspekter och sidor till det, uppdagar det helt enkelt). Allt prat om "diskurs" bottnar till syvende och sist i den här bestämningen hos Heidegger.

Att du skriver Sanning som en retur mot mig visar hur lite av min mening du tar del av. Jag vet inte hur många gånger jag skall behöva upprepa att Sanning för mig enbart handlar om själverkänsla, alltså sanningsenlighet i den personliga relationen till en själv.

Vad menas ens med det? Vad du aldrig kan neka till här är att du med nödvändighet behöver en virtuell nivå (en begreppslig) för att någon överensstämmelse, ens till den egna personen (sanningsenlighet), skulle vara möjlig överhuvudtaget. Det finns ingen "ren" självrelation (det är just tron på något sådant som begreppen "identitetslogik" och "logocentrism" avser). Det är skillnaden mellan A och A som gör att man kan sätta likhetstecken mellan dem, annars skulle vi ju bara ha A och allt prat om identitet skulle vara redundant. Antingen är något blott bara, och då är frågan om sanning eller icke-sanning helt redundant, eller så talar du om en överensstämmelse mellan något och något annat, en föreställning och sakernas tillstånd (spelar ingen roll om de är "yttre" eller "inre" - ett skenproblem som du upplever just för att du, som jag säger, upprättar ontologin på epistemologisk grund, men du lyssnar ju inte).

Du har så djävla fel du bara kan ha när du påstår att ditt resonemang här skulle göra det omöjligt att "befästa den där 'identitetslogiken'" vid dig, tvärtom det är just exakt det där resonemanget som gör det möjligt! Talar du inte om en sanning som transcenderar språket? En som, med dina egna ord, inte som (det du kallar) språkets sanning "rör sig enbart inom systemet" och därför har eb "relativ giltighet bestämd av dess position snarare än nån egenskap"? Det är ju exakt vad du påstår. Och denna "sanning" som du talar om (som inte är språkets) är alltså något som finns i relationen till en själv, alltså egot, eller subjektet, själen, eller vad du vill, som den yttersta garanten för sanning, och traditionell logocentrism, inget annat. Så nej, du blir inte av med kritiken bara för att du vill det.

"Subjektet" träder in för att benämna något för handen, nämligen minnet eller upplevelsen av olikheten mellan ett stick i handen och ett i marken. De har inte samma kvaliteter för vår upplevelse. Subjektet som en olikhet i normativ bemärkelse uppstår alltså ur olikheten vi har för handen. Men vad vet jag kanske smärtar ett hugg i grannens knä dig lika mycket som ett i ditt? Eller är även det något som "questionbeggar", något som inte äger giltighet inför frågan om det finns något som "subjekt" kan beteckna.

Det är väl inget tillräckligt motiv? Att vara där (Da-, i Dasein) är inte detsamma som att vara ett subjekt. Ditt "där" är uppenbarligen inte i marken, eftersom det är på ett annat ställa, det är väl ganska uppenbart? Men en geografisk bestämning är inte detsamma som ett ting.

Jag söker ju ta mig utanför språket, medan du gräver allt djupare.

Det är ju just för att du inbillar dig det ens vara möjligt (transcendenstanken) som kritiken alltjämt häftar vid dig.

Varför erkänner du aldrig det egna bygge? Varför smyger du med de positiva utsagor som du implicerar?

Vilka utsagor tänker du på? Och varför denna indignation?

Du förutsätter att alla som talar om individer eller subjekt gör så i den moderna traditionen som en kärna av egenskaper. Så behöver inte vara fallet.

Nej, det är förstås den vulgära varianten men det finns fler (i min mening precis lika felaktiga sätt). När jag säger att talet om subjekt är att tala om ett "ting" så avser jag inte blott ett fysiskt objekt, utan det kan lika gärna röra sig om noumen (alltså i-sig'et så att säga). Ett vakuum är inte "tomhet i sig", utan blott frånvaro av något överhuvudtaget. Det är inte en positiv bestämning, och således en metafysik, utan ett negerande. Det är en väsentlig skillnad.

[J R Auk]

Egentligen behöver jag ju inte svara, eftersom, som du ju också säger, du har sagt allt det här förut, så min kritik står kvar. Det är just det jag finner besynnerligt, att du inte hörsammar kritiken. Jag ser egentligen ingen anledning att besvara inlägget heller, när mitt förra inlägg fortfarande är tillämpbart på ditt senaste svar. Men jag kan ju försöka hjälpa dig på traven ändå.

Vadå "läsa in mina definitioner"? Nog får du väl hålla på att hitta på egna betydelser till ord som du vill, men vad fan är poängen med det? Då går ju hela kommunikationen om intet. Eller så kan du ju hävda, som du tycks göra stundom, att du inte menar det du säger, utan bara säger det, vad nu det skulle vara bra för. Är det då inte bättre att säga det man menar istället?

Jag säger det jag menar, och du läser det du vill läsa. Det är knappast så att du följer dagens normer för begrepp utan du hämtar dess tolkning från din litterära genre. Och den har en hel språkteori bakom sig, vilket gör att du inte kan tolka vissa ord så som de gement används. Det är förstås helt ok, och som sig bör att man har sina egna definitioner, men vill man förstå eller kommunicera så måste man läsa det som menas med det man säger och inte som du gör, det som menas av de som de du läser kritiserar. Du har ofta många goda poänger, men allt för ofta så rapar du upp en kritik du snappat upp mot någon här för att du föreställer dig dem hålla idéer som författaren som kritiserades höll.

Du förnekar världen till fördel för begreppen om världen, eller idén om världen. Varför jag också finner det lustigt att du talat om logocentrism här.

Var har jag gjort det? Och om du skulle ta och precisera den här invändningen, varför skulle det vara logocentrism att mena sanning vara s.a.s. en "textuell effekt"? Verkar helt baklänges. Du missförstår uppenbarligen dekonstruktionen om du inbillar dig att den förnekar världen, låter som de där billiga poängen man försökt plocka från analytiskt håll genom att in absurdum citera Derridas (epistemologiska!) provocerande uttalande om att det inte finns något "utanför" texten. Det ska inte tas som ett ontologiskt påstående, tar man det så så har man inte förstått ett jota, och om man ändå skulle vilja det så måste man tänka sig det i termer av att ta den epistemologiska bristen som ett postivt ontologiskt attribut. Det vill säga att vårt sätt att finnas till helt enkelt är som tolkande varelser, det är vårt ofrånkomliga existensmodus om du så vill, och att det inte finns någon "ren" varelse för vilken språket blott är ett verktyg.

Tja nu talar jag inte om dekonstruktionen utan om dig. Du är inte en dekonstruktör utan en normativ och positiv skribent. Jag säger inte att dekonstruktionen förnekar världen utan att du gör det.

Att det inte finns någon "ren varelse" är gammal skåpmat, problemet ligger väl i att du har en självbild av att du besitter den här förståelsen som är ny och unik.

Kommunikationen bryter ju ner på grund av detta. Du tar dina begrepp för andras och så tolkar du enbart ett stort oförstående och förmedlar på det de här, nu gamla, klyschorna.

Dekonstruktion eller analytisk filosofi är bara en metodfråga, även om jag vet att din hero inte vill medge någon metod. Ta dem inte för att vara en distinktion gjord på åskådning.

Varför jag fann det lustigt att du gör beskyllningar om logocentrism är för att mig veterligen betecknar begreppet att man lägger vikten (centrism) vid det tänkta, rationaliteten eller ordet (logo) = logocentrism.

Vad rör dina alster om inte ordet? Vad rör dina texter om inte ordets makt över människan? Över världen. Språket är ju i din mening besjälat. Och meningen kretsar kring dess ande istället för den relation vi innehar.

Tycker förövrigt det är lustigt att du pratar om språket som ett -tyg eller -don, och alltså lånar Heideggers begreppsapparat, när Heidegger, mer än någon annan innan, insisterat på att språket är vad som frambringar världen, att språket är "varats hus", och så vidare (på samma sätt som tekniken så öppnar den upp varat, nya aspekter och sidor till det, uppdagar det helt enkelt). Allt prat om "diskurs" bottnar till syvende och sist i den här bestämningen hos Heidegger.

Jag vet det. Men jag talar inte i Heideggers termer, utan influerat av hans termer. Som du borde veta vid det här laget har jag en språkteori som skiljer sig markant från de som du föredrar.

Jag kan instämma i benämningen hus vad det gäller språket, för det är vad vi bygger som skydd mot världen, inte enbart i mening av flykt utan även i mening av bemästrande och bemäktigande.
Men jag fokuserar då på konstruktionen och inte vårat dväljande där.

Att du skriver Sanning som en retur mot mig visar hur lite av min mening du tar del av. Jag vet inte hur många gånger jag skall behöva upprepa att Sanning för mig enbart handlar om själverkänsla, alltså sanningsenlighet i den personliga relationen till en själv.

Vad menas ens med det? Vad du aldrig kan neka till här är att du med nödvändighet behöver en virtuell nivå (en begreppslig) för att någon överensstämmelse, ens till den egna personen (sanningsenlighet), skulle vara möjlig överhuvudtaget. Det finns ingen "ren" självrelation (det är just tron på något sådant som begreppen "identitetslogik" och "logocentrism" avser). Det är skillnaden mellan A och A som gör att man kan sätta likhetstecken mellan dem, annars skulle vi ju bara ha A och allt prat om identitet skulle vara redundant. Antingen är något blott bara, och då är frågan om sanning eller icke-sanning helt redundant, eller så talar du om en överensstämmelse mellan något och något annat, en föreställning och sakernas tillstånd (spelar ingen roll om de är "yttre" eller "inre" - ett skenproblem som du upplever just för att du, som jag säger, upprättar ontologin på epistemologisk grund, men du lyssnar ju inte).

När tomma tunnor skrammlar så dånat det så förskräckligt. Varför skulle jag lyssna till det? Jag har skönare toner annorstädes

Vem är det som talar om "ren" självrelation?  Vem är det som talar om "överensstämmelse"?

Jag talar om något psykologiskt. Eftersom jag inte erkänner sanning som något som upprättas språkligt mot världen så kan jag heller inte anta att vi vet något om världen, i strikt mening. "Sanning" blir istället enbart vad jag tror om mig själv. Jag är sanningsenligt om jag agerar enligt min tro och inte söker göra av mig med det som övertygat.

Jag talar alltså inte om något som "överstämmer" med personen. Jag talar enbart om vårat modus och om det utgår från det som antagits eller det vi vill anta.
Sant rör min beskrivning om min aktivitet såtillvida om den utgår från vad jag anger.

Ex.
Om jag anger att jag valde att agera moraliskt för moralens skull är det falskt om jag agerade så för att jag ville framstå som moralisk.

Inte så svårt, och betydligt mycket mindre anspråk än du gång om vart annat tillskriver mina utsagor.

Sen att vi har lever i mångt och mycket i det omedvetna gör ingenting till. Det är inte för dig denna "sanning" kommer att gälla, det är en personlig angelägenhet. Det är alltså inte en fråga om världen verkligen är så att jag agerade efter vad jag påstod, utan det är en fråga om jag tror att jag agerade efter vad jag påstod.

För övrigt har du funderat på As många ansikten?

Du har så djävla fel du bara kan ha när du påstår att ditt resonemang här skulle göra det omöjligt att "befästa den där 'identitetslogiken'" vid dig, tvärtom det är just exakt det där resonemanget som gör det möjligt! Talar du inte om en sanning som transcenderar språket? En som, med dina egna ord, inte som (det du kallar) språkets sanning "rör sig enbart inom systemet" och därför har eb "relativ giltighet bestämd av dess position snarare än nån egenskap"? Det är ju exakt vad du påstår. Och denna "sanning" som du talar om (som inte är språkets) är alltså något som finns i relationen till en själv, alltså egot, eller subjektet, själen, eller vad du vill, som den yttersta garanten för sanning, och traditionell logocentrism, inget annat. Så nej, du blir inte av med kritiken bara för att du vill det.

Jag talar om en uppfattning att sanning bör transcendera språket. Och jag säger att om något sådant är fallet får vi sätta vår tillit till intuitionen, eller kreativiteten. Det som så att säga kommer till oss, vart det nu kommer ifrån.

Mitt påstående är ju att om något sådant skall till som en överensstämmelse mellan det system vi upprättar, språket, epistemologin osv, och världen (tänkt som något annat än, eller utöver, just språket) så får vi förlita oss på tron. Det är ett misserkännande av epistemologisk möjlighet i bestämning.

"Subjektet" träder in för att benämna något för handen, nämligen minnet eller upplevelsen av olikheten mellan ett stick i handen och ett i marken. De har inte samma kvaliteter för vår upplevelse. Subjektet som en olikhet i normativ bemärkelse uppstår alltså ur olikheten vi har för handen. Men vad vet jag kanske smärtar ett hugg i grannens knä dig lika mycket som ett i ditt? Eller är även det något som "questionbeggar", något som inte äger giltighet inför frågan om det finns något som "subjekt" kan beteckna.

Det är väl inget tillräckligt motiv? Att vara där (Da-, i Dasein) är inte detsamma som att vara ett subjekt. Ditt "där" är uppenbarligen inte i marken, eftersom det är på ett annat ställa, det är väl ganska uppenbart? Men en geografisk bestämning är inte detsamma som ett ting.

Och vem talar om tinget? Skall jag dra ramsan igen?

Lägg inte dina betydelser i andras ord.

Mitt subjekt behöver inte vara ett ting. Fråga mig det om du är tveksam istället för att anta det som du nödgar för att kunna (f)loska i min riktning.

Jag söker ju ta mig utanför språket, medan du gräver allt djupare.

Det är ju just för att du inbillar dig det ens vara möjligt (transcendenstanken) som kritiken alltjämt häftar vid dig.

Varför erkänner du aldrig det egna bygge? Varför smyger du med de positiva utsagor som du implicerar?

Vilka utsagor tänker du på? Och varför denna indignation?

För att inte behöva skicka dig på ett ärende som tar dig fjärran så hänvisar jag dig till "Skulle man bemöda sig med att göra den enkla filosofiska distinktion mellan psykologisk och etisk egoism/altruism, så skulle man slippa alla bekymren" eller "Allt beror på den omgivande miljön. I det samhälle vi har nu så är psykopatin på frammarsch, och varför? Framgångsreceptet i ett kapitalistiskt samhälle, that's why. Så, dina försök att "inte låta samhällets värderingar blir regler" är nåt sånt där lustigt som kommer igen med bumerangeffekt." Se inte så svårt att hitta. Du gör dem ju om vart annat också. Som sig bör. Det är inte att du gör dem jag klagar på. Utan att du försöker skriva dig fri.

Om det inte vore möjligt att transcendera språket så tror jag inte att vi skulle överlevt. Eller språket ens ha uppstått. Men visst jag kan inte bevisa att det går, hur skulle jag kunna göra det? Det är inte poängen.

Du förutsätter att alla som talar om individer eller subjekt gör så i den moderna traditionen som en kärna av egenskaper. Så behöver inte vara fallet.

Nej, det är förstås den vulgära varianten men det finns fler (i min mening precis lika felaktiga sätt). När jag säger att talet om subjekt är att tala om ett "ting" så avser jag inte blott ett fysiskt objekt, utan det kan lika gärna röra sig om noumen (alltså i-sig'et så att säga). Ett vakuum är inte "tomhet i sig", utan blott frånvaro av något överhuvudtaget. Det är inte en positiv bestämning, och således en metafysik, utan ett negerande. Det är en väsentlig skillnad.

Det spelar ingen roll om den är negerande eller inte, det som är viktigt är att den fyller en funktion i det uttryck det låter oss förmedla, den affektuella bas som den fångar. Vi har här ett fenomen, livet. Och om det talar vi. Det vi främst talar om är våran upplevelse. Och som sådant skall språket förstås och förstås intuitivt.

Brottet från den naturliga uppfattningen kommer när vi börjar abstrahera språkets objekt från upplevelsen till ett tänkt utan upplevelsen.

[J R Auk]

Jag ser egentligen ingen anledning att besvara inlägget heller, när mitt förra inlägg fortfarande är tillämpbart på ditt senaste svar. Men jag kan ju försöka hjälpa dig på traven ändå.

Jag är imponerad att ingen anledning, utan bara godhet i att vilja vara behjälplig lät dig kläcka ett sådant till ägg.

Du får lägga av med det här homoerotiska dramat Avantgardet. Skall det bråkas skall det bråkas !

[LJUSUPPLEVELSE]

Du får lägga av med det här homoerotiska dramat Avantgardet. Skall det bråkas skall det bråkas !

[Avantgardet]

Nja, inte tolkar jag begrepp tvärtemot hur de används, men jag kan dock ge argument till varför de skall tänkas annorlunda. Men man måste utgå från den traditionella förståelsen av ett begrepp för att kunna ändra på det, du måste ha det framför dig för att kunna börja stuva om det. Här håller jag alls inte med dig dock:

Det är förstås helt ok, och som sig bör att man har sina egna definitioner, men vill man förstå eller kommunicera så måste man läsa det som menas

Det är just det som är grejen, vad vi menar är oväsentligt, texten har sina betydelser oavsett vad vi menar. Orden har sina betydelser utan att vi animerar dem med nåt menande. Du kan förstås säga "potatis" istället för subjekt, men för att det ska gå att förstå som subjekt så måste du sätta "potatis" i relation till andra begrepp med vilka bilden av "subjekt" träder i stället för indikatorn "potatis". Och i det fallet så skulle jag nog likväl tala om överlagrade betydelser hos begreppet "potatis", för det slutar inte betyda just potatis bara för att du vill eller menar något. Men om tvärtomspråket är din grej så kör på det.

Varför är du förresten så vag och svepande i din kritik? Inget konkret att komma med? Visst, förlåt, ursäkta mig, men jag läser faktiskt bara in en massa indignation i det. Ryck upp dig för helvete!

Tja nu talar jag inte om dekonstruktionen utan om dig. Du är inte en dekonstruktör utan en normativ och positiv skribent. Jag säger inte att dekonstruktionen förnekar världen utan att du gör det.

Här borde du ju avslöja dig själv i verket. Jag kom med en saklig kritik av ett antagande du gör, och du börjar dra in en massa som inte har nåt alls att göra med saken.

Att det inte finns någon "ren varelse" är gammal skåpmat, problemet ligger väl i att du har en självbild av att du besitter den här förståelsen som är ny och unik.

Om det är gammal skåpmat, varför fortsätter du då hävda det gång på gång på gång på gång? Min självbild? Grandios! Och det med rätta.

Kommunikationen bryter ju ner på grund av detta. Du tar dina begrepp för andras och så tolkar du enbart ett stort oförstående och förmedlar på det de här, nu gamla, klyschorna.

Vadå mina begrepp? När blev subjektet mitt begrepp? Om du nu inte menar det som alla andra menar med subjekt, utan har din lilla privata tolkning, kan du då inte redogöra för den så att vi vet om vi ska gå med på den eller inte? Lättare att fara ut mot mig med en massa grundlösa beskyllningar än att ta tjuren i hornen...

Fan, jag börjar tro att du vill dansa karl! Du försöker ju provocera mig!

Dekonstruktion eller analytisk filosofi är bara en metodfråga, även om jag vet att din hero inte vill medge någon metod. Ta dem inte för att vara en distinktion gjord på åskådning.

Nej, analytisk filosofi är en metod, visst, men en metod som man aldrig motiverar utan bara tar för given, medan dekonstruktionen överhuvudtaget inte är en metod.

Varför jag fann det lustigt att du gör beskyllningar om logocentrism är för att mig veterligen betecknar begreppet att man lägger vikten (centrism) vid det tänkta, rationaliteten eller ordet (logo) = logocentrism.

Ja, och vad betecknar subjektet enligt dig? Du ser inte hur de hänger ihop? I den vulgära meningen är subjektet och förnuftet (logos) ett och detsamma, redan hos Herakleitos har vi den kopplingen tydlig som i dagen, och hos Descartes är syntesen fullbordad.

Vad rör dina alster om inte ordet? Vad rör dina texter om inte ordets makt över människan? Över världen. Språket är ju i din mening besjälat. Och meningen kretsar kring dess ande istället för den relation vi innehar.

När fan har jag påstått att språket är besjälat? Hur var det med att läsa in sin egen mening hos andra? Vad är det här för struntprat. Skulle förstås uppskatta om du kunde precisera, kanske rent av citera, när du kommer med såna här påståenden. Känner inte igen det.

Jag vet det. Men jag talar inte i Heideggers termer, utan influerat av hans termer. Som du borde veta vid det här laget har jag en språkteori som skiljer sig markant från de som du föredrar.

Och vad var din språkteori annat än att subjektet förutsattes som ett slags mästarsignifiant som undslapp signifiantkedjan, och just därför (än en gång) logocentrism.

Jag kan instämma i benämningen hus vad det gäller språket, för det är vad vi bygger som skydd mot världen, inte enbart i mening av flykt utan även i mening av bemästrande och bemäktigande.
Men jag fokuserar då på konstruktionen och inte vårat dväljande där.

Vad är poängen i att instämma på ett sätt som bokstavligen strider mot det Heidegger säger? Vi är inkastade, vi bygger inte världen innan vi kliver in i den. Eller har du uppfunnit ditt språk från grunden? Du har inte ärvt det?

"När tomma tunnor...", skulle väl vara en smal sak att öppna upp tunnan då och visa på att den är just tom. Att i skräck springa undan från den, som om man var rädd att få ett oljefat på flera ton över sig vittnar inte direkt om att tunnan skulle vara tom, herr Auk.

Vem är det som talar om "ren" självrelation?  Vem är det som talar om "överensstämmelse"?

Jamen då kan du ju säga vad du menar med "sanningsenlighet gentemot en själv"? Har jag inte rätt om jag säger att det är en nonsensutsaga givet de kriterier du då har?

Jag talar om något psykologiskt. Eftersom jag inte erkänner sanning som något som upprättas språkligt mot världen så kan jag heller inte anta att vi vet något om världen, i strikt mening. "Sanning" blir istället enbart vad jag tror om mig själv. Jag är sanningsenligt om jag agerar enligt min tro och inte söker göra av mig med det som övertygat.

Och då smyger sig det där med överensstämmelse in likförbannat, can't you see that? Om du agerar enligt din tro, det vill säga att ditt handlande måste just överensstämma med den tro du har. Det vill säga att dörren är stängd och du är inlåst i språket, redan i din självrelation (som följaktligen inte är "ren", utan medierad).

Jag talar alltså inte om något som "överstämmer" med personen. Jag talar enbart om vårat modus och om det utgår från det som antagits eller det vi vill anta.
Sant rör min beskrivning om min aktivitet såtillvida om den utgår från vad jag anger.

Ex.
Om jag anger att jag valde att agera moraliskt för moralens skull är det falskt om jag agerade så för att jag ville framstå som moralisk.

Inte så svårt, och betydligt mycket mindre anspråk än du gång om vart annat tillskriver mina utsagor.

Ser inte att det skulle rädda dig på nåt sätt alls. Ser du det?

Sen att vi har lever i mångt och mycket i det omedvetna gör ingenting till. Det är inte för dig denna "sanning" kommer att gälla, det är en personlig angelägenhet. Det är alltså inte en fråga om världen verkligen är så att jag agerade efter vad jag påstod, utan det är en fråga om jag tror att jag agerade efter vad jag påstod.

Och visste du säkert vad du påstod, eller vad du ens menade med det? Är mening något fixt fast och färdigt en gång för alla, eller ändrar saker inte betydelse med tiden och med det sätt på vilket vi betraktar dem? (Det här är den typ av frågor jag anser att du måste ställa dig.)

För övrigt har du funderat på As många ansikten?

Vad tänkte du?

Jag talar om en uppfattning att sanning bör transcendera språket. Och jag säger att om något sådant är fallet får vi sätta vår tillit till intuitionen, eller kreativiteten. Det som så att säga kommer till oss, vart det nu kommer ifrån.

Jag förstår inte talet om kreativitet om det är inspiration som avses. För att sanning skall transcendera språket så måste man förutsätta en mästarsignifiant, en signifiant som undslipper språket, på samma gång innanför strukturen och utanför, och det är exakt där problemet ligger. Varför skulle någon signifiant erkännas sådan status?

Fan får fortsätta, måste rusa, ska hindra en snubbe från att dricka för mycket, eller okej, jag tänkte väl snuva han på ett par pilsner (och så har han med sig nå morotsbiffar och grejer som jag glömt hos honom, och som jag är i akut behov av), men jag kollar in senare och käftas klart med dig.