Vad kallas jag för?

[Avantgardet]

Okej, fortsätter där jag var...

Mitt påstående är ju att om något sådant skall till som en överensstämmelse mellan det system vi upprättar, språket, epistemologin osv, och världen (tänkt som något annat än, eller utöver, just språket) så får vi förlita oss på tron. Det är ett misserkännande av epistemologisk möjlighet i bestämning.

Tro, blott och bart alltså, låter inte som ett bra filosofiskt fundament i mina öron. Jag tycker tvärtom att vi ska vara som mest kritiska just på denna punkt, just vad gäller fundamenten, de ska diskuteras inte bara antas! Och visst, till syvende och sist kanske vi måste erkänna med Kierkegaard att det i sista hand inte finns någon teori, och att vi har att göra med ett rent existentiellt beslut (att Dasein tvingas fatta sitt beslut att leva autentiskt i den inautentiska tillvaron - man börjar inte från grunden alltså, rent praktiskt, utan jobbar sig ned till den). Men det ska inte tas för att vi ska överlåta det till tron.

Och vem talar om tinget? Skall jag dra ramsan igen?

Lägg inte dina betydelser i andras ord.

Mitt subjekt behöver inte vara ett ting. Fråga mig det om du är tveksam istället för att anta det som du nödgar för att kunna (f)loska i min riktning.

Men kom med en definition på "subjekt" då som inte är essentialistisk! Innan du gör det ser jag inget som helst skäl för dig att gnälla så här. Mig veterligen återstår bara Lacans lösning om man vill behålla subjektet, och det är att definiera det som just en brist, ett negativt, men det gör ju inte du. Så länge du gör bruk av begreppet, och dessutom talar om det som garanten för sanning, så måste vi väl ändå anta att du talar om nåt substantiellt. Finns det nåt enda skäl till att vi ska tro nåt annat i det här skedet? Om så är fallet så har jag inte sett nåt, och jag ber dig ju att ge oss din definition av "subjekt". Du har alla chanser här, sluta smit undan då!

Det du citerar av mig sen har jag ju inte ens argumenterat för i diskussionen med dig, utan jag riktade bara en kritik mot dig. Vill du kritisera de positiva utsagor jag gör, så gör det, varsågod, precisera dina invändningar så bemöter jag dem, men det här gnället från ditt håll leder ingen vart.

Om det inte vore möjligt att transcendera språket så tror jag inte att vi skulle överlevt. Eller språket ens ha uppstått. Men visst jag kan inte bevisa att det går, hur skulle jag kunna göra det? Det är inte poängen.

Varför inte? Det är ju väsentligen också Kants position, tinget-i-sig når vi aldrig, utan har bara våra tolkningar att tillgå. Varför skulle den positionen leda till döden? Precisera dig.

Det spelar ingen roll om den är negerande eller inte, det som är viktigt är att den fyller en funktion i det uttryck det låter oss förmedla, den affektuella bas som den fångar. Vi har här ett fenomen, livet. Och om det talar vi. Det vi främst talar om är våran upplevelse. Och som sådant skall språket förstås och förstås intuitivt.

Att tala om livet är inte samma sak som att tala om ett subjekt, inte heller är det samma sak som att tala om varat. Min kritik riktade in sig på subjektet, inte på varat och inte på livet, förstår som inte varför du flyter ut i helt andra riktningar.

Brottet från den naturliga uppfattningen kommer när vi börjar abstrahera språkets objekt från upplevelsen till ett tänkt utan upplevelsen.

Den "naturliga uppfattningen"? Och nyss fanns ingen "ren" upplevelse (det var till och med, med dina egna ord, "gammal skåpmat", och jag skulle visst ha nån överdriven självbild eftersom jag påtalade det). Talar du med kluven tunga eller är du bara inkonsekvent?

[J R Auk]

Härreguuud! Inte en herre asso, utan ett här e guuuud?

Naturlig är inte samma sak som ren. Bara för att vi är betingade till något av vår natur betyder det inte att det naturliga är något rent, eller "klarsynt".

Def. Subjekt = Den relation till världen som upplever sig skiljd från världen.

Sanning? Än en gång drar du in "och dessutom talar om det som garanten för sanning" vilket är felaktigt. Det är inte något subjekt som garanterar sanningen, det är ett internt förhållande. Subjektet är det som betecknar upplevelsen av att ha något att vända sig till. Subjektet är inte en bestämning utan en benämning. Som så mycket annat i vår värld.

Få klart det här för dig. Sanning är för mig något psykologiskt. Det är en fråga om den som upplever sig som ett subjekt upplever sig bedra. Eller det kan vara fel att säga att man upplever sig bedra då osanningen vill rättfärdiga sig. Men om det är ett X förestående så är subjektets utsaga om ett Y falskt, osant.

Det är alltså inte något jävla jämförande. Inte i fråga om överensstämmande. Det handlar om vad som är fallet inte mer än så. Jämförelsen är mera abstrakt, och handlar egentligen bara om personen vet om att denne inte anger det som den vet. Vilket inte bäst beskrivs som ett jämförande utan bättre som ett angivande. Om det som är fallet och medvetet inte anges som det som är fallet så är det inte sant. Personen döljer sig, eller det döljs i personen, beroende på hur du vill tala om fenomenet.

Det är alltså inte osant av något att påstå något som denne tror på.

[J R Auk]

Individen är en konstruktion som uppstår i det kollektiva, det är ett avskiljande, ett differentierande, och inte tvärtom så att kollektivet blott är summan av individerna.

Vem bygger? Vem besiktigar?

[Avantgardet]

Vad du säger är (i ren svenska): Att någon tror nåt är sant försåvitt denne tror detta, alltså utsagan skall svara mot (=överensstämma med) vad som är fallet. Vad det är som tron innefattar vill du emellertid inte uttala dig om. Eller med andra ord, ditt omformulerande tillför inget som jag inte redan tagit med.

Och fortfarande, vill du kritisera så varsågod, kom med en kritik, det skulle vara kul att få anstränga hjärncellerna lite, men det där har ju fortfarande inte med min kritik av ditt bygge att göra. Och det är lite besynnerligt att du ens drar upp det i ett försvar mot en kritik. Jag må ha fått en bristande uppfostran men pappa lärde mig trots allt att "bara för att andra skiter ner sig behöver inte du [jag] också göra det".

Och ja, i fråga om självrelation så betyder "naturlig affektion" detsamma som "ren". Det har i alla händelser precis samma filosofiska implikationer.

[J R Auk]

Vad du säger är (i ren svenska): Att någon tror nåt är sant försåvitt denne tror detta, alltså utsagan skall svara mot (=överensstämma med) vad som är fallet. Vad det är som tron innefattar vill du emellertid inte uttala dig om. Eller med andra ord, ditt omformulerande tillför inget som jag inte redan tagit med.

Nej, det handlar inte om att någon utifrån skall se och bedöma, jämföra, se efter motsvarigheter. Det handlar om något personligt, något subjektivt.

För mig som subjekt så är det inte så att min utsaga om, exempelvis mitt skäl för att sitta här och travestera filosofi, skall överensstämma med det som är fallet. För allt detta handlar också om vad jag är medveten om. Kanske lurar jag mig själv, kanske har jag inte full inblick i vad som motiverar mig. För subjektet så handlar det inte om en överensstämmelse eftersom om subjektet inte är medveten om något skäl som skiljer sig från det som anges så finns det inget att överensstämma med. Det som anges är då det som hålls för sant och alltså existerar det bara ett och inte flera. Endast när lögnen träder in finns det något som kan överensstämma. Men detta uppdagas inte genom en jämförelse, eftersom för att lögnen eller osanningen skall vara närvarande så krävs det redan att brottet mellan det som anges och det som är fallet är uppenbarat. Hur jämför vi då? Kan du jämföra en cirkel med en fyrkant? Nej du kan jämföra två former med varandra, och genom sådana processer abstraherar vi begreppen cirkel och fyrkant (eller jag vet att du inte gör det eftersom din bestämning av begreppet fyrkant är vad som gör det till en fyrkant).

Jag förutsätter inte de atomistiska delar du tillskriver andra som idé. Jag låter det bero, jag avhåller mig från ställningstagande. Jag vet vad jag upplever, vad min erfarenhet, min empiri ger mig. Men det är inte absolut utan relativt varför är blir är för mig. Relativistiskt.

Och fortfarande, vill du kritisera så varsågod, kom med en kritik, det skulle vara kul att få anstränga hjärncellerna lite, men det där har ju fortfarande inte med min kritik av ditt bygge att göra. Och det är lite besynnerligt att du ens drar upp det i ett försvar mot en kritik. Jag må ha fått en bristande uppfostran men pappa lärde mig trots allt att "bara för att andra skiter ner sig behöver inte du [jag] också göra det".

Jag har ju svårt att besvara din kritik då den inte är så substantiell. Du kastade bara ur dig att jag bygger min ontologi på min epistemologi, och att mitt subjekt är ett ontologiskt subjekt. Jaha. Jag svarar dig enbart att så inte är fallet. Vad mer skall jag göra? Vad det gäller ontologi så tycker jag inte ens det är en så relevant fråga, detta då jag antar att allt vi kan tala om existerar, sen är frågan vad det som existerar är för något. Vad det gäller subjekt och individualitet så talar jag om det i fenomenologisk mening. Jag ser det inte som relevant om vi är eller inte är någon liten kärna att hänföra subjektet på.

Och ja, i fråga om självrelation så betyder "naturlig affektion" detsamma som "ren". Det har i alla händelser precis samma filosofiska implikationer.

Det är på tiden att du tackar mig istället för att vara snorkig. Helt uppenbart slängde du ur dig något i förhoppning om att få på käften. Tja, jag kan bara leverera slagen, jag kan inte säga åt dig att det smärtar dig. Det får du känna själv.

Att kritisera dig går inte, det finns inget att kritisera då du inte har något utom påståenden.

Vad är det här ovan tex? I fråga om självrelation så betyder "naturlig affektion" detsamma som "ren"?

Jaha? Goddag, mitt namn är Kalle klokbok!

Kan du inte medge nu en gång för alla att du har Boken, och i den finner du Orden. Varför egentligen du inte kan ha fel. Orden rättar sig efter dig och inte andra. Du personifierar (nej uschijamig inte personifierar), deifierar, kollektivet och äger dess helhet utan att reduceras till blott en del.

[J R Auk]

Och ja, i fråga om självrelation så betyder "naturlig affektion" detsamma som "ren". Det har i alla händelser precis samma filosofiska implikationer.

Enligt mig, den lite lägre stående rörande kollektivets bestämning av det faktiska absoluta Ordet, i ordet så betyder "ren" att det inte finns något som influerar, eller lägger till.

Ett rent glas har inget i sig.

En ren näsduk är inte snuten i.

En ren flaska, en flaska rent, är inte annat än sprit i. (Vad annars är de till för?)

En ren lögn har inte ett uns av sanning i sig.

Om vi istället vänder oss till "naturlig" så menar jag att det inte har att göra med om något är fritt från annat eller inte. Nej snarare så säger det att allt som brukar förekomma, natur är att hänföra på induktion. Vad vi har observerat eller vad vi observerar.

När jag går till en sketen rockklubb så är det naturligt med skit i glasen.

Naturlig affektion innebär således enligt mig att man får affektionen så som vanligtvis sker, så som vi är konstituerade. En ren affektion skulle istället, om något sådant vore möjligt, vara en känsla utan ett sammanhang. Eller om affektion tages som en relation, en relation utan vidare förgrening.

Men men, jag kanske inte ingår i kollektivet, eller så är det genom min felförståelse som ni når den rätta förståelsen? Är jag, nej inte jag, är detta skillnaden som gör, nej inte gör, upprättar, sanningen, hos dig, nej just det, vid *.* (betyder oavsett vad du är, kallar dig).

[Avantgardet]

 Du svingar, men du måste träffa också. Vad är det här för djävla retorik du kör med? Till att börja med, hur undgår du essentialism om du utgår från ett fenomenologiskt perspektiv? Än en gång, det blir inte mindre essentialism bara för att du vill det. Så det är bara börja om och ta itu med kritiken. Du upprepar ju vidare bara exakt vad jag sagt om din position. Exempel: nu menar du att lögnen är något efteråt tillkommande, som förutsätter ett "brott" med det som är fallet (det som, i din mening, är sant). Detta innebär (som jag redan påpekat i ett tidigare inlägg) att du förkastar sanningsbegreppet helt och hållet (men du är inte konsekvent, vilket jag kommer visa på strax). Det som är det är bara, det är varken sant eller falskt. Det är helt meningslöst att tala om sanning där. Och även om du talar om en, som du säger, "psykologisk sanning" så krävs det ju, vilket är uppenbart, en virtuell nivå vilken endera svarar eller inte svarar mot vad som faktiskt är fallet (så här krävs likväl sanningsbegreppet, och det virtuella). Detta eftersom det annars, för subjketet självt, att överhuvudtaget veta om han eller hon gör som han eller hon själv tror! Hence, självrelationen är inte "ren", "naturlig", eller "genomskinlig", utan alltid-redan medierad. Bemöt det! Du kommer på inga sätt ifrån det, hur mycket du än slingrar dig.

Så, kärnpunkten, som jag försöker göra dig uppmärksam på: hur vet du din upplevelse? Du säger till om med att du vet vad du upplever. Men det räcker inte med att ha en upplevelse för att veta den, eller veta vad den är (i vilka andra meningar kan man veta något?). Vad säger Kant om empirin? Jo att den skulle vara obegriplig utan förnuftskategorierna, och jag trodde du höll med honom där, och om du inte håller med honom så tycker man ju att du kunde berätta varför. Hur mycket mer substantiell behöver du ha kritiken? Det är ju glasklart, och jag fattar som inte varför du inte bara bemöter den, om du nu är så säker på din sak som du ger sken av.

Och förutsätter du inte, det är ju trots allt dina egna ord, att subjektet då vet sin egen upplevelse, och att veta sin egen upplevelse är enligt dig nån typ av sanningsenlighet, och vad fan skulle det vara då än just en traditionell subjektsmetafysik? Vad vill du kalla det? Jag ser faktiskt ingenting som skiljer din position från andra subjektsmetafysiker, jo det skulle då vara att din är mindre raffinerad och utarbetad, och detta förstås eftersom du inte hållit på med ditt bygge lika länge som de har gjort när de suttit och möglat på sina kammare.

"Allt existerar!". Jag hade som hoppats på att du skulle gå framåt och förfina dina filosofiska ställningstaganden, inte retirera in i sumpmarker. Och absolut relativism, vad filosofiskt pregnant! Eller genant kanske...

Om du är intresserad av en fenomenologi som söker göra sig kvitt essentialismen så kolla in Merleau-Ponty.

Att kritisera dig går inte, det finns inget att kritisera då du inte har något utom påståenden.

Tycker det är lustigt att det måste påstås då, och inte kan visas. Varför beter du dig så här? Jag har preciserat kritiken, och dessutom visat på varför du inte kommer undan den genom att vända bort blicken. Och så får jag bara sånt här av dig. Det är trist, du är ju faktiskt en utav de allra vassaste här, synd att du inte visar det, synd att du inte anstränger dig.

Vad är det här ovan tex? I fråga om självrelation så betyder "naturlig affektion" detsamma som "ren"?

Vedertagen filosofisk terminologi.

Kan du inte medge nu en gång för alla att du har Boken, och i den finner du Orden. Varför egentligen du inte kan ha fel. Orden rättar sig efter dig och inte andra. Du personifierar (nej uschijamig inte personifierar), deifierar, kollektivet och äger dess helhet utan att reduceras till blott en del.

Nu vet jag fortfarande inte vad kollektivet har med min kritik av din subjektsmetafysik att göra, men... Orden finner vi i det allmänna, det kan vara en bok, eller en annan individ, eller en tidning, eller vad som helst, text finns överallt. Det är klart jag kan ha fel, jag har också fel många gånger, men att jag inte har fel nu betyder inte att det är nån brist hos mig eller mitt "tänkande" eller what not, utan det betyder snarare att jag har rätt och att det kan vara på tiden att du inser att du faktiskt inte kommer undan den där kritiken istället för att fara ut i dessa rallarsvingar. Jag säger ju, ska du veva så sikta först, jag vore tacksam om du åtminstone kunde örfila mig, det hade varit nyttigt att få arbeta lite och lära sig nåt nytt.

Men men, jag kanske inte ingår i kollektivet, eller så är det genom min felförståelse som ni når den rätta förståelsen? Är jag, nej inte jag, är detta skillnaden som gör, nej inte gör, upprättar, sanningen, hos dig, nej just det, vid *.* (betyder oavsett vad du är, kallar dig).

Alltså det är inte en fråga om ord, utan om hur vi tänker oss betydelsen av dem. Om man med "jorden" menade en platt skiva innan Copernicus, så betyder "jorden" något runt i dag. Skillnaden består i att vi tänker fenomenet annorlunda, man kastar av sig vissa föreställningar, anammar andra. Och vi har några olika kriterier för att avgöra riktigheten och jämföra mellan, men till och med det ger ju du upp med en absolut relativism. Hur meningsfullt kan det då bli att konversera med dig? Tycker du ska ta och grubbla ett tag nu, kanske nyktra till, och sen ge mig på nöten (det är roligare än att se på när du vevar som nån djävla helikopter ensam på plattformen).

Och nog vet du väl att jag tycker om dig Auk, och är hemskt tacksam för alla diskussionstillfällen, har lärt mig hemskt mycket genom att diskutera med dig.

[Avantgardet]

Har du förresten tänkt på att också Nietzsche förfäktar två motstridiga sanningsbegrepp? Dels det här att sanning bara är en massa förstelnade troper om vilka vi glömt att de är just det, och dels ett som ligger lite närmre det du försöker hävda. Hur löses den motsägelsen?

[mereologi]

Sanning? Än en gång drar du in "och dessutom talar om det som garanten för sanning" vilket är felaktigt. Det är inte något subjekt som garanterar sanningen, det är ett internt förhållande. Subjektet är det som betecknar upplevelsen av att ha något att vända sig till. Subjektet är inte en bestämning utan en benämning. Som så mycket annat i vår värld.

Få klart det här för dig. Sanning är för mig något psykologiskt. Det är en fråga om den som upplever sig som ett subjekt upplever sig bedra. Eller det kan vara fel att säga att man upplever sig bedra då osanningen vill rättfärdiga sig. Men om det är ett X förestående så är subjektets utsaga om ett Y falskt, osant.

Det är alltså inte något jävla jämförande. Inte i fråga om överensstämmande. Det handlar om vad som är fallet inte mer än så. Jämförelsen är mera abstrakt, och handlar egentligen bara om personen vet om att denne inte anger det som den vet. Vilket inte bäst beskrivs som ett jämförande utan bättre som ett angivande. Om det som är fallet och medvetet inte anges som det som är fallet så är det inte sant. Personen döljer sig, eller det döljs i personen, beroende på hur du vill tala om fenomenet.

Det är alltså inte osant av något att påstå något som denne tror på.

Om man ser det såhär, två poler, du är den ena polen och någon annan är den andra polen, du har en boll som är sanningen och du vill förmedla den så du skickar över den, men i samma stund som bollen anländer till den andra polen så ändrarar den laddning.. men tänk om den andra polen har samma laddning?

[nitarna]

Du är inte enda snubben Avant. Jag glänser jag med. Lol (lite humor)

Du saknar stil... och så är du reaktionär. Du har mycket att jobba på om du vill vara lika bra som jag. Men det kan man inte klandra dig för, det är inte ditt fel att jag alltid ligger några före i tiden. Det enda sorgliga är att jag då hunnit leva mitt liv redan innan jag varit där att bevittna det. Fördelen med det hela är att jag kan lägga mig ner och dö trygg i förvissningen om att jag redan gjort mitt.

Vill bara påpeka vad slemmig, vidrig och okarismatisk du låter. Ödmjukhet och att vara ärlig mot sig själv är ju rätt bra dygder också som du kanske vill sträva efter...

.. Eller så kanske du trollar och inte är seriös, ifall du gör det - nevermind

[Avantgardet]

Förstår inte hur du tog dig igenom det där textstycket utan att begripa att det låg lite humor i det. Men, i alla fall, du tar upp just vad jag betraktar vara av vikt här. Hur är man ärlig mot sig själv? Hur går den där reflexiviteten till? Hur greppar man det där tinget som man ska vara ärlig gentemot? Och hur beskriver man det objektivt? Om det inte går så står du där med en pseudo-psykologisk plattityd. Ödmjukheten har jag funderat en del på, hur är den ens möjlig? För att man ska kunna vara genuint ödmjuk så måste man ju hålla för sant att man på sätt och vis står över sin omgivning (annars är man ju bara indignerad), och sen genom en viss gest eller åtbörd ödmjukar man sig, skriver ner sig själv, eller helt enkelt förtalar sig själv och förringar sig själv, eller ljuger så att säga, för att på nåt sätt vinna en social fördel därigenom. Så för det första är det en hycklande gest och för det andra så är den etiskt förkastlig. Så jag vet som inte vad det ens blir kvar av din invändning, och de s.k. "dygder" som du talar om. Kvar står i alla fall en förbannat karismatisk och genial karl, eller rättare: jag sitter ned.

Har inte en susning om hur man trollar, fick aldrig lära mig magi, bara bondförnuft och knappt ens det. Ska man vara ärlig fick jag skaffa det på egen hand, men givetvis genom andra (som redan besatt det och från vilka jag kunde välja och vraka vad jag ville tillskansa mig eller inte).

Sen... slemmig och vidrig förefaller åtminstone mig som bra mycket mer karismatiskt än humorlös och tråkig. Men hey, jag ser ju att du övervägde möjligheten, babblar bara på nu (och är stor i käften som alltid) för att jag är en babblig djävel.

[Zokrates]

Förstår inte hur du tog dig igenom det där textstycket utan att begripa att det låg lite humor i det. Men, i alla fall, du tar upp just vad jag betraktar vara av vikt här. Hur är man ärlig mot sig själv? Hur går den där reflexiviteten till? Hur greppar man det där tinget som man ska vara ärlig gentemot? Och hur beskriver man det objektivt? Om det inte går så står du där med en pseudo-psykologisk plattityd. Ödmjukheten har jag funderat en del på, hur är den ens möjlig? För att man ska kunna vara genuint ödmjuk så måste man ju hålla för sant att man på sätt och vis står över sin omgivning (annars är man ju bara indignerad), och sen genom en viss gest eller åtbörd ödmjukar man sig, skriver ner sig själv, eller helt enkelt förtalar sig själv och förringar sig själv, eller ljuger så att säga, för att på nåt sätt vinna en social fördel därigenom. Så för det första är det en hycklande gest och för det andra så är den etiskt förkastlig. Så jag vet som inte vad det ens blir kvar av din invändning, och de s.k. "dygder" som du talar om. Kvar står i alla fall en förbannat karismatisk och genial karl, eller rättare: jag sitter ned.

Har inte en susning om hur man trollar, fick aldrig lära mig magi, bara bondförnuft och knappt ens det. Ska man vara ärlig fick jag skaffa det på egen hand, men givetvis genom andra (som redan besatt det och från vilka jag kunde välja och vraka vad jag ville tillskansa mig eller inte).

Sen... slemmig och vidrig förefaller åtminstone mig som bra mycket mer karismatiskt än humorlös och tråkig. Men hey, jag ser ju att du övervägde möjligheten, babblar bara på nu (och är stor i käften som alltid) för att jag är en babblig djävel.

Passar på att citera mig själv från tråden "Ödmjukhet" som kontrast till Avants tolkning av begreppet ödmjuk.

Finns det? Vad är det? Är det bara hyckleri? Vad tror ni?

Att inte låta sina egna krav eller behov gå före andras, kan sägas vara den sammanfattande meningen om ödmjukhet, helt enkelt att i vissa situationer vara anspråkslös, jag säger vissa situationer eftersom ödmjukhet alltid är kopplat till ett vidare sammanhang som ett förhållningssätt i relationer, alltså kan man inte vara ödmjuk inför sig själv, men väl till allmänna företeelser såsom t.ex livet självt eller döden. Däremot anser jag att det är en vulgärtolkning av innebörden av ödmjukhet att påstå att det betyder, någon som värderar andra mer än sig själv, då det är en direkt felaktig slutsats av begreppen modest och blygsam eller human, som alla ligger närmare ordet ödmjuks ursprungliga intention, nämligen att fogligt vara hjälpsam och mild i en välmenande avsikt, ej att förväxla med att vara inställsam där det oftast finns en baktanke i det.

Ödmjukhet är en bristvara, särskilt som vi ofta uppmanas att tänka på oss själva och sätta våra egna behov främst, egoismen är det som effektivt motarbetar ödmjukheten. Att däremot säga att all ödmjukhet skulle vara hyckleri håller inte, det finns altruister som sätter andras väl och ve före sin egen, men tro för guds skull inte, att instutioner är sämre än individer när det gäller den utbredda bristen på ödmjukhet, däremot kan de ha fått proffessionell hjälp och utbildning i att visa upp en falsk fasad av ödmjukhet, något gemene man sällan ansträngt sig om.

[Avantgardet]

Fin tolkning, men jag vet inte om jag vill kalla det för ödmjukhet. Snarare anspråkslös. Vi kallar knappast någon ödmjuk som låter andra ha sin vilja igenom om vi tror om denne att vara helt inkompetent i alla avseenden, och det visar på att ödmjukheten innefattar just ett värderande av "kompetens" eller liknande. Man kan inte vara ödmjuk om man inte uträttat något storartat. Och vidare, är det inte just det övermäktiga i livet och döden som inducerar ödmjukheten i oss? Just denna aspekt går helt förlorad i din tolkning.

[Anders]

Önskar det fanns någon branchningsfunktion där premier league kunde dra iväg då det är dags för essentialismer, ontologier och fenomenologiska perspektiv.

Och att vi som lirar i gärsgårdsserien kunde få dra frågan vidare i huvudspåret... Åtminstone om frågan från början är ställd på nån slags rikssvenska.

Och en sak - jag har läst genom Nietsches simplaste nu - Där kan man snacka om en som glänser (ofta, inte alltid) - och det på rikstyska.

(Och ja, ja det har tagit tid, men jag kan inte läsa filosofi som jag läser Zafon. Än.)

[Fengari]

Jag tror att du Ovetande lägger för stort fokus på ditt senaste filosofiska fynd. Det hela känns från min utsiktspunkt lite odistanserat. Du har inte kommit mer än några meter in på banan än och utanför den banan där du nu löper finns flera parallella banor och om du tittar ovanför dig ser du hundratals andra banor att löpa framöver. Ta ett steg tillbaka för du hinner ändå inte springa alla, vänta några år på samma punkt, hitta den där boken som du frågade efter och några andra som du finner läsvärda... Hitta en partner som är rätt så okej, och som du gillar, vänta ytterligare ett par år så kommer barnen. Vänta dig inga märkbara mutationer de första femhundra generationerna. Läs för dina barn varje dag, prata mycket med dem, krama dem ofta och lek med dem. Då kommer de att utveckla en bra bit av sina potential, dessa utvecklas nämligen bäst under lugna, trygga förhållanden och i ett samhälle som värnar om dem som är barn, avvikande och svaga. (Alltså inte i ett samhälle där man massmördar folk) Sedan när barnen blir stora kan du hoppas att de träffar någon trevlig partner och att livet går vidare. Ta inte så stort personligt ansvar för evolutionen. Den sköter sig själv och i sin egen takt. Uppehåll dig stundtals i andra dimensioner av livet än de rent biologiska.