Önskar jag kunde ta mitt liv

[Anna Sara]

Har inget att säga.


Vad förväntar jag mig egentligen? Varför tar vi aldrig vår ödmjukhet på allvar?




Jag är så rädd. Så sjuk. Vad är det jag vill? Vill utrycka, pressa fram i min sista värdighet?


Jag är känslomässigt sabboterad, jag ser "igenom" med inte ut, jag är klyvd i två delar av verkliget/auktoritet. Vad fan menar jag med det här, annat än vadå, kontrastens njutning? Jag vet inte om ens min själ är sann nog att förstå kärlekens principer eller andliga etik. Jag är en bubbla.

Varför vill ni ha mig kvar? Vad vill ni mig?



Min livsångest har alltid underminerats av min rädsla för min familj. Äcklet. Jag föreställer mig deras svulstiga sentimentala orgier den dagen jag tar mitt fornuft till fånga och jag hittas överdoserad med tabletter i min lägenhet. Men det är det äckliga utpumpade trygghetssökandet, den emotionellt parasitiska missbrukaren som bara vill vältra sig i känsloporr, jag bara får allt tillbaka på mig. Det är min karma -mitt sanna ansikte i smutsen. Vadå, tror ni det är kärlek?

Det här är ovärdigt, tänk om framtiden redan finns? Eller alltså, det gör du ju. Så vi kan aldrig vara bäst. Vad är det vi förväntar oss? Jag kan aldrig bli nöjd, jag är ingen idiot. Jag klarar verkligen inte av små kompromisser.


Varför lyckas jag aldrig? Lyckas.. dvs dö, varför köpar jag en efter en av mina lätta?



Hallå? Hjälp. Säg något. Konfrontera mig. Det här är ett unikt tillfälle.


Kan inte ens gråta rent längre. Jag är splittrad ut åt bara helvete. Vaknade nyligen ifrån en dröm som jag ser som den ultimata reflektionen på denna jordforms galenskap i sina förhoppningar om sig själv. Drömde att jag gick på droger och åkte mellan Holland och USA för att uppleva närhet, i ett jävla kaos.. Gav av mitt hjärtas dolda genombrott naken som ett barn. Det var så skönt.. att se att ingen eller inget har "någon stil"..

Min pappa kommer in.. fattar han inte att det är hans energiprojektioner av 20 år av grotsk personlig relationsfulhet som han får tillbaka när jag tar hans dator... Ni vet inte vad detta handlar om.. Jag har upplevt gränslöst FULHET så länge jag jag minns denna överjävliga lektion i tillbakahållsamhet och skit. Jag såg igenom "den mänskliga samvaron" som ca 3-4 år.. groteskt, intimt avdramatiserad, rått perverst.. "verkligheten".. Jag har fan levt i panik i hela mitt liv.. jag HAR ju försökt fly, agera.. Mer adekvat, be soc om familjeboende när jag var 16 osv.. men vadå.. räkna lite.. ego ego.. nej jag tror inte det..

Balans? Inget. Det fanns ingen jävla mening.


Jag vill inte minns mig själv eller mitt liv. Även då jag hade mitt "genombrott".. så bar det inte bra.. jag förstod att jag var tvungen att "undanhålla" mig för att konstruera en plattform att leva fullt ut på... liksom kapad. Familjeäcklet. Våldtagen av min mamma. Hela mitt JAG -och därför har jag en potential eller ett nåd, att dö/födas -är min familj och dess historia; jag har ALDRIG HAFT NÅGON INDIVIDUALITET det är sanningen. Jag är den totala absurditeten av det ohämmade och hämmade, då jag inte kommer i från detta minne. Jag är så romantiskt välintegrerad i samhällssjälvet.


Och.. i övrigt.. vi visste ju redan från början att vi inte kunde tro på någon.. och specifikt, pga den mentala känsligheten.. eller ja vad ska man kalla det, sunt förnuft.. stolthet. Det finns inget äkta förut ett kollektivt kreativt medvetande som hittat sig själv och sin rörelsefrihet, befriad/okänd. Religiös gammalmodighet, pinsamheten, den kräver en mental blockering för att få brinna. Nej, jag är klyvd och hellre det än att jag skämmer ut mig inför mig själv cykler längre..



Så omöjlig. Sådant vrak. Fulhet. Skönhet.



Varför reagerar ni inte?


VARFÖR REAGERAR NI INTE?


Varför lurar ni mig inte för att få njuta av er förståelse? Ber mig ta livet av mig på ett torg..?


Vad har hänt med drömmen? Idealet.. Broders och systers-aggressiviteten... Det naiva pånyttfödande trotset som bara kan kallas ödet eller perfekt vilja? Jag säger detta seriöst.. Jag trodde på något.. jag tror det..

Hjälp mig gudhelvetet.. hjälp mig att bryta ner mig så fullständigt att jag når min primitiva sorg så jag kan ställa mig upp inför mig själv.. Jag är ändå så plågad. Jag är varken kvinna eller man och har aldrig varit.. Mitt tänkande är ett skämt.. Jag imiterar bara kreativa impulser rytmiskt, för att göra det bästa av situationen, även om jag alltid är tom efter allting jag gör.






Det finns inget man kan göra. Galenskap är ickeöverförbar förståelse inför mänskligehetens kaos-kollaps. En naken så fullständig att man avsäger sig det personligen föreningen, i mänsklighetens kärlek.. Jag är en spratteldocka. Jag kommer aldrig förstå de mentala befriande anodrogyna sanningarna, för jag behöver guds formlöshet lika mycket. Allting har alltid varit döden. Den var inte lika stark för 5 eller 10 eller 15 år sen..

Det är bara pga min autism och min stolta kärlek som jag inte varje sig erkänner könen i mig själv eller något fragment. Jag är förlorad. Jag är genial. Ni gör inget åt det -men det gör ingenting, och så har det ju alltid varit. Ni är samma smäll. Samma ångerfulla ur-Gud besegrad av er själva inför er egen njutning i tider långt bort dolda. Myten är så ful men samtidigt är det den enda individualitet jag levt för.. det är min enda livsglädje.. den perversa upphöjdhetens kreativitet i dualitet.. Som jag köper som tragisk bara för att jag är lat. Det enda som senare blivit mitt liv är ett utstuderande av er....


Alla drömmer hänger löst i tidlösheten. Men det kräver något mer, nämligen aggressivitet. Och detta är så långt jag kommit.


Mitt liv är en manifestation på tvivlandet.





Vad jag mest av allt velat befria mig från på sistånde är sanningens ego. Kan inte i ord uttrycka min förståelse inför missuppfattningen.



Jag vill väl bara få reda på något. Om ni litar på mig.





Jag har en stark ångestladdad relation till mina ägodelar -mitt minne, mitt fötfäste. Det fulaste jag kunnat konstruera. Hur ska jag komma undan med det här. Jag är t.o.m rädd för mig själv.


Jag är ett vrak. Men ändå erkänner ni mig inte.

[Avantgardet]

Chill! Vad är grejen? Vill du hooka upp och bränna en massa pengar på knark och svina till ordentligt? Vad behöver du människa? Får jag bara jobba den här veckan ut så kan jag lätt offra att hamna lite på efterkälken för att strula till det lite. Men inte fan kommer det hjälpa för det... Livet suger, bara lära stå ut med det. Ge ett borgarsvin en smäll på käften, sitt ett par månader för misshandel, knarka och var spydig, åk för våldsamt motstånd, klipp ett apotek och softa dig genom vinterhalvåret, skit samma liksom. Men vad fan tjänar det här eviga gnället till?

[Anna Sara]

Tar ni ens det här på allvar? Nej.. Inte jag heller..


Se igenom mig. Jag vet att det är det enda du vill.



JAG är ett HELVETE. Onskan. Det som kommer med löftet som aldrig uppfylls. Vidrighet. Ovärdighet. Detta är INTE jag -det är vad alla andra sagt till mig, och det tog jag en gång reda på utan att ge mig -och då "återföddes" jag.


Vad har jag velat uppnå i hela mitt liv?

Överlägsenhet. Dualitetens makt. Privata känslor. Lek/spel. Ödemark. Fysiskt värde. Att göra något ännu värre med distansen.


Som ett barn -besatt av att bekräfta mitt sexuella jag. Så, det är uppenbart -jag är född inkodad självdestruktiv bara för att jag ska komma kontakt med mig själv och upptäcka att jag behöver dela ut rättvist för att inte lida mer?


Visst kan man vara känslig och se in i alla stora sanningar, men då inget förändras.. Då detta ska bli den nya toppen på livsimpulsens själsåterskapande i största möjliag genererande av självständighet -och man samtidigt "är" motsatsen i egots brunn..

Visst.. fortsätt... Jo, men vad ska vi annars göra?



En pervers sista livsvilja av att överbevisa mig själv sinnligt.. det enda jag tänker på är droger.. och varje tanke eller planering präglas av ångesten inför mina ägodelar, jag orkar inte ta hand om dem.. vill leva enkel/fri/spontan inför mina hemliga behov... Samtidigt vill jag inte slösa bort pengar på att ge bort dem okontrollerad, men skulle då tvingas sälja dem på tradera/blocket.. massa kläder.. Samtidigt har jag köpt saker nyligen eftersom jag är galen.. visst, snygga kläder.. lägenhetsprylar.. som sagt; galen.. saker som är svåra att få tag på... och jag har alltid haft skuld för det, att ha saker.. känner mig mindre värd och vill förstå precis/exakt balanserad rättvisa.... Jag "räknande" ju ut att allt bara var "de egna behoven".. oförmågan att släppa in "den andres" perspektiv..


Har i hela mitt liv BYGGT UP EN FÄLLA -en konstakt mentalt pågående malande LÖGN som jag fortsätter att attraheras av in i sin impolsion -mig, gömd, ovärdig. Kan aldrig slappna av -livet är en katastrof för mig; för detta är ju inte JAG -jag lever i panikångest och exil. Bakom detta har jag STARKA KÄNSLOR, men på ett sätt som låter vulgärt eftersom det inte ens har någon form eller finkänslighet i uregots spegelbilder.. (Kan inte ens verbalisera -där, känn igen dig.. bra, så)..


Blev ett fysiskt förfall, sover hela tiden... låg.. deprimerad sen jag fick Theralen... ett tog imot för att "testa" då jag njuter av kaoset och hela tiden slår på mig själv....

Jag är GALEN. Vad bra.


Men t.ex..  någon jävla.. TAVLA jag köpte.. röd asstor.. gud vad pinsamt... kolla hur ska jag klara av något om jag inte ens klarar av detta blottande... vad mer kan jag erkänna..?

Ja, den förloras om jag inte befinner mig i Malmö imorgon.. mitt ego har skapat en värld av att jag måste sova nu.. och går på HÖGSPÄNN av MISSBRUKSSPIRALER i undanflykter... den totala verklighetsfrånvändningen... total smärta.. upplöst i sin panik, i ett eko...


JAG är FUL. Detta är INTE jag. VARFÖR fortsätter impulsen? VEM bestämmer? Varför tar jag inte livet av mig?

Vad är kärlek?

[Anna Sara]

Jag är galen för att jag är känslig. Jag ser med min ande igenom smärtan av att bära ett ego. Jag kommer aldrig lyckas med någonting jag tror att jag vill. Det enda som förenar allting är döden.

[JimmyAberg]

Anna Sara, du kanske borde prata med en präst?

[Anna Sara]

Om ni vill lära er något av er sjävla...



JAG ÄR ALLTID SÅHÄR -denna människa eller denna roll. Behöver inte ens analyseras -det är kreativt.

Allt annat är bara min förmåga att dölja. Jag bevarar inte något värde mer än i några sekunder.

[JimmyAberg]

Om du ska "få ut" något i kontakten med andra människor, tror jag du måste vara; mer konkret, mer anspråkslös, kortfattad och söka dialog.

[Anna Sara]

Varför ska jag prata med en präst? Känns perverst, jag fattade inte budskapet.


Jag pratade med en präst som omskolat sig till psykoanalytiker, i Norrtälje, förra vinter-våren.. Fyllde upp min begäre med min parasitenergi för att få uppleva timman av att bjuda pån min myt. Bekräftelsesökande. Mentalt paj. Automatiserad. Hopplöst invaggad i fantasier om sanningen.

[JimmyAberg]

Okej.

[JimmyAberg]

Skit i "sanningen".

Jag andas och slappnar av.

[Anna Sara]

Om du ska "få ut" något i kontakten med andra människor, tror jag du måste vara; mer konkret, mer anspråkslös, kortfattad och söka dialog.

Oj oj oj.......... Skrev jag inte ett meddelande eller två stycken längre upp i tråden. Skrev jag inte "jag önskar att jag kunde ta livet av mig"...? Var inte detta ett uttryck av mina AKUTA känslobehov -och jag menar vad jag säger (ja det gör jag självklart).. ?

Präst. Prata med andra.. Det där handlar ju bara om VILJA. Skulle kunna klara av vad som helst bara det hade en MENING. Om det tillhörde MISSIONEN i sammanhanget. Om det inte var såhär. Jag har kommit längre.


Det är vad mina hämningar är värda. Jag MENAR alltid BOKSTAVLIGEN vad jag säger.

[JimmyAberg]

Visst du har kanske kommit "längre". Men frågan är, vart är du egentligen påväg?

Kanske dags att stanna en stund och vila lite?

[Anna Sara]

Så, varför? Varför blir det alltid sähär? Är man ett spöke? Ett spöke i egots kropp? Underordnad en dödande impuls där man möjligen kan attrahera till sig förändring -genom det andra upplyser en om?

[JimmyAberg]

Kanske för att du lever i en osund miljö? Det är hur som helst inget att grotta ner sig i nu.

Sätt på en bra låt, slappna av lite.

[Anna Sara]

Visst du har kanske kommit "längre". Men frågan är, vart är du egentligen påväg?

Kanske dags att stanna en stund och vila lite?

Stanna och vila? Vad skulle det vara om något som jag inte redan gör?


DETTA är min "grava förvirring" -helt ärligt! Jag måste bara få en susing om det intryck jag gör på omvärlden. Det leder nästan till panik. Nedrogad på psyket i våras funderade jag över om jag levde i Limbot utan att veta att jag dött för 2 år sen. Det är ungefär så den sociala desorinteringen känns, i det gamla anspråket på deras hemligheter.


Galen, vad tror du att jag menar med det? Otranscendentalt upplyst, kan vi säga istället. Människokärlekens brist på krav.