EnGladEn skrev:Det är en fråga om tro om vad som är det rätta. För mig är jag övertygad om att "Jesus ett" fanns, höll undervisning, och gjorde äkta mirakel. Jag är övertygad om att "Jesus två" kommer att återvända, om denne inte redan har gjort det (läs andra inlägg från mig i ämnet).
Vad som är viktigt att inse, kan man läsa ur Amerikanska filmer som handlar om meniga i US Army, och dess sergeanter.
T ex
- Where are you from?
- Oklahoma, sir.
- In Oklahoma there are only queers and steers. I see no horns, so you must be a queer.
- No, sir, No.
- What!
etc
(steer betyder tjur)
Felet den menige gör är att han inte har tillräcklig respekt för serganten. Total respekt krävs, även om det går emot denne meniges övertygelse om vad som är sant. Det är säkert sant att den menige inte är bög, och han känner sig förnedrad att kalla sig det. Men det är inte det som är poängen, poängen är total respekt för överordnade, vilket är viktigt i krig för att få samordnade insatser (man kan inte vara filosof och komma med invändningar i armén).
Serganten säger "In Oklahoma there are only queers and steers..." Den menige skulle ha sagt "Sir, you are always right, so I must be a queer, sir." Poängen är att det är falskt, men det har ingen betydelse, säger serganten att det är så, så är det så, om du förstår vad jag menar.
På samma sätt är det med Gud och kristendomen. Hur dum, etc (du radade upp en hel hög med kritik) kristendomen än kan tyckas vara så handlar det till syneste och sist om respekt för Gud, man säger att man är helt kristen och tror på allt Bibeln har att säga, för att visa underkastelse. För mig gäller dessutom att jag verkligen tror att allt i Bibeln är sant, självklart.
Förstår du hur jag menar?
Jag är en idiot gämfört med Gud; fysikens lagar är inte en barnlek att sammansätta, men ändå har Gud gjort det. Förstår du? Det är med respekt för Gud som jag kallar mig för idiot. Ser du hur jag menar. Total underkastelse mot övermakten.
Jag förstår hur du menar. Om en gud verkligen skapat fysikens lagar och allt det vi kallar det observerbara universum, vill jag påpeka att du inte drar slutsatsen av det så långt som du logiskt sett borde. Rimligen borde en varelse, med sådan enorm kapacitet som skulle krävas för att skapa det vi kallar det observerbara universum, inte vara ett dugg intresserad av hur så (relativt) obesjälade maskiner som vi beter oss. Rimligen torde inte vår skapare (om vi har någon) bry sig mer om oss än vad vi bryr oss om ett godtyckligt sandkorn i Gobiöknen. Att tro att vi är mer avancerade eller levande eller viktiga i vår (eventuella) skapares ögon, än vad ett sandkorn i Gobiöknen är i våra ögon, är att vara alltför högmodig (givet att vår skapare är så högtstående som du tror). Med en sådan makt som denna skapare måste ha, för att ha kunnat skapa hela det observerbara universum (och fysikens lagar, som du tror), borde han lätt ha kunnat skapa mycket mer fantastiska varelser än vi, istället för att skapa oss - ja, mer fantastiska varelser än vad Adam och Eva var, istället för att skapa dem. Varför gjorde han inte det? Svaret är att han säkert gjorde det (om han finns). Jag tror att mänskligheten bara är en slumpmässig bieffekt av ett experiment som han utförde för ca 20 miljarder år sedan i något helt annat syfte än att skapa mänskligheten, att han för länge sedan glömt bort att det vi kallar det observerbara universum överhuvudtaget existerar, och att han säkert inte ens "vet" att något sådant som människor existerar (mer än vad vi "vet" att ett givet, fullständigt ordinärt sandkorn, som vi aldrig sett men som vi (om vi ids) kan tänka oss finns någonstans i Gobiöknen, existerar). Vi är hans skapelse i samma mening som koldioxiden i atmosfären är vår skapelse: vi är, likt koldioxiden, blott biprodukter som uppstått fullständigt oavsiktligt vid skapandet av något helt annat. Varför tror jag att han glömt bort existensen av det observerbara universum och varför tror jag inte att han vet att vi existerar? Jo, därför att om han hade varit medveten om vår existens och det vi kallar det observerbara universums existens, skulle han ha tagit bort hela det observerbara universum (och därmed oss) på nolltid och gjort något vettigare med utrymmet. Att vi fortfarande existerar bevisar alltså att han inte känner till vår existens. Alternativt kan det kanske vara så att han har så gott om utrymme för sina mer lyckade experiment (eller vad han nu "sysslar med" på andra håll), att han för närvarande inte har något behov av det utrymme "vårt" universum upptar.
Du förespråkar underkastelse inför vår skapare. Okej, låt oss då underkasta oss honom i adekvat grad! Den adekvata graden av underkastelse för vår skapare, om vi har en så högtstående skapare som du tror, måste väl rimligen vara att erkänna att han torde vara så oerhört superlevande och intelligent att han (om han alls känner till vår existens) ser oss som i stort sett döda ting (vi är oändligt döda jämfört med honom, för han måste ju vara oändligt mycket mer levande än vi eftersom han är oändligt mycket mer högtstående än vi), och att han således inte kan ha den minsta anledning att bry sig om att "för vår skull" avsiktligt påverka vår framtid på något som helst sätt, vad vi än tar oss för. Att han skulle straffa oss med ett helvete eller belöna oss med ett himmelrike beroende på hur vi lever är alltså en tro som tillmäter sådana simpla sandkorn som vi, med så patetiska små så kallade "liv" som vi har, alldeles för stor betydelse i hans ögon.
Den logiska slutsatsen är alltså att om det finns något sätt för oss att leva som maximerar våra chanser att få evig lycka, är det i varje fall inte vår skapare som är domare över vad det är, för han bryr sig inte om vad vi gör. Att någon gammal bok som kallas Bibeln säger att han gör det, det bevisar inte ett dugg mer än att t.ex. Aisopos Fabler bevisar att den som gapar efter mycket mister hela stycket.
Och på tal om att gapa efter mycket - den underkastelse du förespråkar drivs ju egentligen av just ett gapande efter mycket: du vill till himlen och ha evig lycka; det är därför du försöker leva som din skapare vill, det är därför du försöker rädda oss förtappade själar, eller hur? Ser du den skriande motsägelsen mellan den hutlösa hybris detta ger uttryck för, och den totala underkastelse du förespråkar? Om du tror att evig lycka (himmelriket) är ett mål du eventuellt kan uppnå, om så bara kanske med ytterst liten sannolikhet och kanske bara om du beter dig precis som din gud vill i varenda ögonblick av ditt jordeliv, är inte det fortfarande opassande höga ambitioner för en som ska underkasta sig sin gud totalt? En som är totalt underkastad ska inte tro sig ha någon som helst chans, inte ens ha mage att hoppas på något. Endast om du vore exakt hundra procent säker på att din existens upphör för gott (i alla bemärkelser) när jordelivet är färdiglevt, skulle jag tro på att du anser dig vara oändligt mycket mindre signifikant än sin skapare. Annars anser du dig vara mer signifikant än "oändligt mycket mindre signifikant än din skapare", och hur kan du försvara det, med tanke på att du (uppenbarligen) tror att din skapare är oändligt mycket större och mer värd än du?
