http://childintime.blogg.se/2008/septem ... tredj.html
Hades källare. MYSIGT var ordet!
Min speldosa
Moderator: Moderatorgruppen
Bra att jag dokumenterade med passion då jag precis dött, det passar att skjuta upp det tills nu när jag spårat ur mer. Efter anitpsykosinjektioner återstår zombiemystik så man kan räkna ut alla saker och ta på det utanför sig själv, men tror det är få som skulle klara av att njuta av det så som jag gjorde, kan man väl kalla det för. Inte har jag blivit direkt vitalare, men mer mogen och rak.
http://childintime.blogg.se/2008/june/u ... orjan.html
http://childintime.blogg.se/2008/june/u ... orjan.html
Trygghet/värderingar (jag är seriös, det är ingen efterkonstruktion utan bör istället bli, snarare):
| 23:14 |11.34 aquarius [natal venus] - 11.34 leo [transited mars]
---> ascendent: galactic center [entré]
beginning .. http://childintime.blogg.se/2007/octobe ... king-.html ..
end .. http://gatublomma.blogspot.com/2007/10/sabian-5.html ..
Saturn: If the lord of the 3rd is Saturn or Saturn is in the 3rd house, in sect and dignified or received, then the agnoia created by the darkness is dispelled and becomes great wisdom, especially with age. If Saturn is out of sect here, but dignified, they stumble upon occult knowledge accidentally, following unconventional academic standards in very difficult areas of study and achieve great wisdom, but with less recognition, often feeling like they grope for knowledge in the dark. In both cases, the native enjoys endless hours in isolation in darkened rooms contemplating and studying the mysteries, and are often in possession of knowledge dangerous to the established ways because this place is heretical to established faith. In general, the native moves about the neighborhood ponderously with eyes downcast, not seeing or reacting to the opportunities that might randomly pop up (zombies represent the extreme of this type of energy). Because Saturn is the most superior visible planet and most ponderous in motion, all the natives relatives apply to him/her not the other way around. Though Saturn may be in the best of dignity, few with this figure escape an interruption in their education, and it is a near certainty if Saturn is afflicted, though many go on contemplating forever, as though they had credentials. If debilitated there is the danger of seeing things only in black and white and communication may be disjoint to the point of stuttering. The native often feels isolated from God and neighbors due to Saturns cold nature. Often they wander aimlessly from place to place, suffering constant inconveniences in their daily routine, and minor inhibitions in their movement.
Jag är fortfarande ett offer -hur tar mig ur detta? Det förstår jag nog bara att jag flyr ifrån att erkänna det.
Önskar jag kunde ta mig PÅ ALLVAR istället -och vad menar jag då med det? Något helt annat. Dvs att inte fokusera på något annat än sin egen roll -individualiserad arvsynd inom sig själv, utan att tvivla ("sörja"/leta) bara för att få in mer "föreställningar" i boxen, det är alltid farligt med för mycket eftersom man kan tappa fotfästet eller som regel alltid i mer eller mindre stor utträckning gör, när man börjar tro på dem och "jaga" dem.
Med andra ord: Varför går jag inte rakt ut efter det jag vill ha? Jag är alltså hämmad, av min egen oräddhet i att inte förneka galenskapen, eftersom jag identifierat mig med den fult ut i sin dualitet -dvs fysiska roll, som dödat mig inuti inte i hjärtat med i sättet jag rör mig, som en zombie.
KÄRLEK till er!
Önskar jag kunde ta mig PÅ ALLVAR istället -och vad menar jag då med det? Något helt annat. Dvs att inte fokusera på något annat än sin egen roll -individualiserad arvsynd inom sig själv, utan att tvivla ("sörja"/leta) bara för att få in mer "föreställningar" i boxen, det är alltid farligt med för mycket eftersom man kan tappa fotfästet eller som regel alltid i mer eller mindre stor utträckning gör, när man börjar tro på dem och "jaga" dem.
Med andra ord: Varför går jag inte rakt ut efter det jag vill ha? Jag är alltså hämmad, av min egen oräddhet i att inte förneka galenskapen, eftersom jag identifierat mig med den fult ut i sin dualitet -dvs fysiska roll, som dödat mig inuti inte i hjärtat med i sättet jag rör mig, som en zombie.
KÄRLEK till er!
Det här inlägget passar i den här tråden -min speldosa, det var ju därför jag valde namnet.
Jag har precis börjat identifiera en demon i mig själv. Låg och analyserade laddad med spänningar, som vanligt. Gick in i min sexuella kollaps och försökte förstå sanningen/spelet -vad som behövs göras.
Fattar ni inte vad gud är? Jag riktade mig mot gud -men det här är identifikation, spiraler och impulser av blivnande som måste på "frammåt tillbaka" -till minnet, för att få perspektiv.
Jag är totalt fragmenterad. Känner en så komplicerad djup smärta att jag inte ens känner den, nedvärderar ständigt mig själv. Liksom desorienterat relaterande till budskap och myter, samtidigt som det ligger mig närmast -men jag är ju död, och har en kärlek.
Det här ska inte bli någon förklaring nu.. liksom ytligt-djupt.. utan jag ville bara berätta om det här.
Fick en bild, först.. av en hage/kyrkogård ghotisk, en inhängnad med spetsiga svarta "pelare" -och en kvinna; jag/demonen/min livskraft -som tar över mig med sitt anspråk att hon "vill ut" ("-släpp ut mig") och det går SNABBT. Jag är "för snabb", alla säger det till mig -det är DÄR FELET LIGGER i min sexuella kommunikation, jag ser sanningen innan upplevelsen. (Uranus är elektricitet -det är därför jag inte hittar mig själv, för jag ser två former -Skropionen och Oxen, och fattar därför inte Uranus/Vattumannens energi/mission, utan bara dött och ytligt, helt jävla förvirrat). Men detta är mest av allt Saturnus (struktur, verklighet, sanning) -och viljan att realisera denna "sten", konkretiserade urenergi.
Jag blev lite chockad.. när jag fick en blick av detta, som jag är -för jag känner igen mig, känslan av "identifikation", plötslig -uråldrig + unik -svår att kanalisera.
Nu blir jag lite patetisk igen.
Snackar om den "djupa galenskap" som jag vetat är kärlek, för längesen, typ i barndommen, genom vad jag facinerades utav.
Fattar ni inte -vad jag menade med gud: livskraft; i totala polariseringar/relationspsykoser, bilder och fragment i isolering..? Det ÄR hjälplöst -det är bara ren kraft.
Kände igen denna kvinna -men hon kan bara representeras av MIG -möjligen dig, -men detta är den hårfina relationen, en kopia utanför mig -inte samma sak, inte enhet, detta är något helt annat -det är det som genererar enhet mellan sina väggar: men det är ju jaget -som samtidigt söker kärlek och balans, fred och relation/er.
Jesus var för ytligt. Hela bilden är Gud och Djävulen. Jag fattar dessa "själsformler" -det är så jag i min omedvetna impuls börjat hitta det här -"känna visionen inom mig"!!!! Det handlar bara om MIG (Pluto-Asc, Mars) -och om HUR (SATURNUS) jag.. osv.
Nu börjar det avta -eftersom jag uppgår i det illusoriska, den vision som aldrig funnit på fötter.
Det är skillnad mellan ren kärlek och sann kärlek, det är två helt olika DYNAMIKER.
Denna demon -"min" (egen) kärlek -utanför; men inte utanför, men ändå.. dvs DEMON -det är de kompakta isolerade rot-maskulina intentionerna/ursprungen, unikt -genom soliditet och materia -alltså kvinnlig; i vision -UT; frihet.
Jag blev lite rädd -men hur kan man vara rädd för sig själv, det är självbeundran. Man är heller inte så jävla rädd heller utan stoisk trög och envis -det finns ingen RYMD (som är det förflutna, eld/rymd-bollen -själv) och ingen spegel -detta är alltså rent skapande. Fan vad paranoid man är "på andra sidan" hela tiden, eftersom man försöker äga det som rör på sig i sin desorinterade smärtsamma fragmentering/förlorade kaos.
Slutar i ett personligt eko som vanligt -vilken lögn jag är. Spelar rollen av en flicka. Det är inte kärlek -köttet är heller inte kärlek. Så vad är då "kvinnligheten"? Alltså, det är en korkad frågeställning.
Jag har så dålig självkänsla. Jag vet ingenting.
Just PGA den extrema mentala kanalisering så är uttrycket och kraften ultimat rå/NATURLIG -Pluto/Skorpionen, och Saturnus/Stenbocken...
Upplevde hennes -facinationens, livets okontrollerade -ÄKTA MÖTE med mig (tror ni att livet är substanslösa mentala ansträngningar av uppdiktingar i huvudets historiska ego eller?) som en slags "kvinnlig Hitler" i uttryck av vad är det man säger -Agape, rå formlös "uti alla hörn"/kantsten -NATURLIG (sanningen); i alla, och respekterad -ständigt förnyelsebar kraft, SOM (framför allt) MENING/hjärta -ingen "ytterligare ur-aspekt", allt är samma vision eller jag -men så lever jag inte nu, känner mig som en sabboterad verklighet just i att jag försökt förstå den (cykler, astrologi etc).
Vad jag menar med "akut hastighet"... Något som händer, allting på samma gång -men som måste ta en EGEN UNIK "rörelse" förbi de klassiska tidhjulen, ungefär.
Jag kände det väldigt starkt -inte som bilder/föreställningar, utan snarare en projektion jag siktade inåt i mig själv, skapat av mina emotioner -och där fick jag "kontakt".
Minns några få tillfällen som barn.. då detta gjorde starkt intryck på mig i det där dunkla självständiga sökandet efter vad galenskap och det mänskliga sinnet är... En stund av "rapidhastighet" som är skiljd ifrån "verkligheten", jaget och den yttre formen separerars vilket gör att man känner jaget distinkt -och då tror man att det är "någon annan", det känns lite så... Tyckte detta var lite obehagligt då jag upplevde det kanske max 5 gånger (men det känns ändå som urminnen från spädbarnsemtionerna, den distanseringen utanför kroppen) som typ 5-12 år.. Det känns som om man "injiceras" av en "annan identitet" men fortfarande har kvar den "egna identiteten" -men här visar det sig att den egna är verklihghetens form/tid -och därför börjar man tvivla på allt.. osv...
Har dock kännt denna rapidhastighet på någon eller några minuter fysisk tid de senaste halvåret typ.. kanske 10, 15 ggr.. inte mer...
Tittade en gång på klockan för att se om det var "verklighetsjaget" eller "energin" som gick snabbt, och då tickade sekunderna typ dubbelt så snabbt som hru jag annars skulle beskåda det.
Ni tänker säker att jag är helt dum i huvudet, autistiskt uppblåst trygghetskonstruerande förvirrad... "Totalt sexuell oerfaren" -nej detta är jag något annat jag syftar på; det är nästan "ilskan" på att människan bär detta inom sig självständigt, UTAN att generera dess budskap ut i formerna. Och därför har jag från början aldrig litat på någon, eftersom andras lögner mördade mitt jag, eller mitt intresse... och jag tvingades "ta reda på allt själv".. Spelar roll, allt är ju ändå återskapande energier....
Det är känslan av -som är kroppen i sig, att detta uttryck av PRIVATA KÄNSLOR ............INTE............ kollektivt uttryckt i massan/mänskligheten; vilket gör människan med sin ANDE (världsjäl) SKADAD och sjuk....
Känslan av att ha en "riktig KRONISK sjukdom".. och ens mamma säger.. "det går aldrig bort".... och det ..skyddar.. en, isolerar en ifrån andra... ifrån sin egen destruktivitet/kraft..
Det är verkligen så... det privta ligger kvar i den KOLLEKTIVA KROPPEN i en SJÄLV-NEUROS.... är det mening och sexuell avancering? Totalt meninglöst -och det var denna känsla som det demoniska skrek till mig.. "Snabb energi".. det är verkligen det jag identifierar mig med -eftersom det är något nytt jag måste använda för att generera och fly/uttrycka, eftersom det ÄR: DISTANS -i sin passivitets mörka rum, fattar ni?
Jag har precis börjat identifiera en demon i mig själv. Låg och analyserade laddad med spänningar, som vanligt. Gick in i min sexuella kollaps och försökte förstå sanningen/spelet -vad som behövs göras.
Fattar ni inte vad gud är? Jag riktade mig mot gud -men det här är identifikation, spiraler och impulser av blivnande som måste på "frammåt tillbaka" -till minnet, för att få perspektiv.
Jag är totalt fragmenterad. Känner en så komplicerad djup smärta att jag inte ens känner den, nedvärderar ständigt mig själv. Liksom desorienterat relaterande till budskap och myter, samtidigt som det ligger mig närmast -men jag är ju död, och har en kärlek.
Det här ska inte bli någon förklaring nu.. liksom ytligt-djupt.. utan jag ville bara berätta om det här.
Fick en bild, först.. av en hage/kyrkogård ghotisk, en inhängnad med spetsiga svarta "pelare" -och en kvinna; jag/demonen/min livskraft -som tar över mig med sitt anspråk att hon "vill ut" ("-släpp ut mig") och det går SNABBT. Jag är "för snabb", alla säger det till mig -det är DÄR FELET LIGGER i min sexuella kommunikation, jag ser sanningen innan upplevelsen. (Uranus är elektricitet -det är därför jag inte hittar mig själv, för jag ser två former -Skropionen och Oxen, och fattar därför inte Uranus/Vattumannens energi/mission, utan bara dött och ytligt, helt jävla förvirrat). Men detta är mest av allt Saturnus (struktur, verklighet, sanning) -och viljan att realisera denna "sten", konkretiserade urenergi.
Jag blev lite chockad.. när jag fick en blick av detta, som jag är -för jag känner igen mig, känslan av "identifikation", plötslig -uråldrig + unik -svår att kanalisera.
Nu blir jag lite patetisk igen.
Snackar om den "djupa galenskap" som jag vetat är kärlek, för längesen, typ i barndommen, genom vad jag facinerades utav.
Fattar ni inte -vad jag menade med gud: livskraft; i totala polariseringar/relationspsykoser, bilder och fragment i isolering..? Det ÄR hjälplöst -det är bara ren kraft.
Kände igen denna kvinna -men hon kan bara representeras av MIG -möjligen dig, -men detta är den hårfina relationen, en kopia utanför mig -inte samma sak, inte enhet, detta är något helt annat -det är det som genererar enhet mellan sina väggar: men det är ju jaget -som samtidigt söker kärlek och balans, fred och relation/er.
Jesus var för ytligt. Hela bilden är Gud och Djävulen. Jag fattar dessa "själsformler" -det är så jag i min omedvetna impuls börjat hitta det här -"känna visionen inom mig"!!!! Det handlar bara om MIG (Pluto-Asc, Mars) -och om HUR (SATURNUS) jag.. osv.
Nu börjar det avta -eftersom jag uppgår i det illusoriska, den vision som aldrig funnit på fötter.
Det är skillnad mellan ren kärlek och sann kärlek, det är två helt olika DYNAMIKER.
Denna demon -"min" (egen) kärlek -utanför; men inte utanför, men ändå.. dvs DEMON -det är de kompakta isolerade rot-maskulina intentionerna/ursprungen, unikt -genom soliditet och materia -alltså kvinnlig; i vision -UT; frihet.
Jag blev lite rädd -men hur kan man vara rädd för sig själv, det är självbeundran. Man är heller inte så jävla rädd heller utan stoisk trög och envis -det finns ingen RYMD (som är det förflutna, eld/rymd-bollen -själv) och ingen spegel -detta är alltså rent skapande. Fan vad paranoid man är "på andra sidan" hela tiden, eftersom man försöker äga det som rör på sig i sin desorinterade smärtsamma fragmentering/förlorade kaos.
Slutar i ett personligt eko som vanligt -vilken lögn jag är. Spelar rollen av en flicka. Det är inte kärlek -köttet är heller inte kärlek. Så vad är då "kvinnligheten"? Alltså, det är en korkad frågeställning.
Jag har så dålig självkänsla. Jag vet ingenting.
Just PGA den extrema mentala kanalisering så är uttrycket och kraften ultimat rå/NATURLIG -Pluto/Skorpionen, och Saturnus/Stenbocken...
Upplevde hennes -facinationens, livets okontrollerade -ÄKTA MÖTE med mig (tror ni att livet är substanslösa mentala ansträngningar av uppdiktingar i huvudets historiska ego eller?) som en slags "kvinnlig Hitler" i uttryck av vad är det man säger -Agape, rå formlös "uti alla hörn"/kantsten -NATURLIG (sanningen); i alla, och respekterad -ständigt förnyelsebar kraft, SOM (framför allt) MENING/hjärta -ingen "ytterligare ur-aspekt", allt är samma vision eller jag -men så lever jag inte nu, känner mig som en sabboterad verklighet just i att jag försökt förstå den (cykler, astrologi etc).
Vad jag menar med "akut hastighet"... Något som händer, allting på samma gång -men som måste ta en EGEN UNIK "rörelse" förbi de klassiska tidhjulen, ungefär.
Jag kände det väldigt starkt -inte som bilder/föreställningar, utan snarare en projektion jag siktade inåt i mig själv, skapat av mina emotioner -och där fick jag "kontakt".
Minns några få tillfällen som barn.. då detta gjorde starkt intryck på mig i det där dunkla självständiga sökandet efter vad galenskap och det mänskliga sinnet är... En stund av "rapidhastighet" som är skiljd ifrån "verkligheten", jaget och den yttre formen separerars vilket gör att man känner jaget distinkt -och då tror man att det är "någon annan", det känns lite så... Tyckte detta var lite obehagligt då jag upplevde det kanske max 5 gånger (men det känns ändå som urminnen från spädbarnsemtionerna, den distanseringen utanför kroppen) som typ 5-12 år.. Det känns som om man "injiceras" av en "annan identitet" men fortfarande har kvar den "egna identiteten" -men här visar det sig att den egna är verklihghetens form/tid -och därför börjar man tvivla på allt.. osv...
Har dock kännt denna rapidhastighet på någon eller några minuter fysisk tid de senaste halvåret typ.. kanske 10, 15 ggr.. inte mer...
Tittade en gång på klockan för att se om det var "verklighetsjaget" eller "energin" som gick snabbt, och då tickade sekunderna typ dubbelt så snabbt som hru jag annars skulle beskåda det.
Ni tänker säker att jag är helt dum i huvudet, autistiskt uppblåst trygghetskonstruerande förvirrad... "Totalt sexuell oerfaren" -nej detta är jag något annat jag syftar på; det är nästan "ilskan" på att människan bär detta inom sig självständigt, UTAN att generera dess budskap ut i formerna. Och därför har jag från början aldrig litat på någon, eftersom andras lögner mördade mitt jag, eller mitt intresse... och jag tvingades "ta reda på allt själv".. Spelar roll, allt är ju ändå återskapande energier....
Det är känslan av -som är kroppen i sig, att detta uttryck av PRIVATA KÄNSLOR ............INTE............ kollektivt uttryckt i massan/mänskligheten; vilket gör människan med sin ANDE (världsjäl) SKADAD och sjuk....
Känslan av att ha en "riktig KRONISK sjukdom".. och ens mamma säger.. "det går aldrig bort".... och det ..skyddar.. en, isolerar en ifrån andra... ifrån sin egen destruktivitet/kraft..
Det är verkligen så... det privta ligger kvar i den KOLLEKTIVA KROPPEN i en SJÄLV-NEUROS.... är det mening och sexuell avancering? Totalt meninglöst -och det var denna känsla som det demoniska skrek till mig.. "Snabb energi".. det är verkligen det jag identifierar mig med -eftersom det är något nytt jag måste använda för att generera och fly/uttrycka, eftersom det ÄR: DISTANS -i sin passivitets mörka rum, fattar ni?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fan vilken svammelmaja du är. Vad är det här tvånget att blåsa upp allt djävla trivialt till gigantiska proportioner med den där ultrasvulstiga retoriken? Och varför alla dessa djävla trådar du startar, kan du inte liksom som vi andra istället bara delta i samtalen och diskussionerna? Tycker det är fan så mycket roligare när du gör det. De här evighetsmonologerna orkar man inte läsa, och det är ju bara en massa självcentrerat babbel ändå. Och kritik får du av mig för att jag är en kritiker. Det är faktiskt så illa emellanåt att jag hellre lyssnar på pensionärernas snack om vädret, för där gör man sig åtminstone ingen föreställning om att det skulle vara annat än intetsägande.
Ibland talar du nyktert och begripligt, och andra gånger flyter du bara ut i nån sörja utan ände där "svåra ord" staplas på varandra utan någon egentligen synlig röd tråd. Jag menar, jag fattar alls inte poängen. Så, som sagt, varför inte diskutera på samma sätt som oss andra, istället för använda det här stället för nåt slags narcissistiskt bloggande? Om du nu har rätsida på saker och ting så skall det ju vara en smal sak att övertyga oss i diskussion. Och jag lovar att långt fler kommer kunna ta till sig de insikter du söker delge oss på det sättet. Det här säger jag i egenskap av min litteraturvetarbakgrund - dina texter är notoriskt svårgenomträngliga i det här formatet, och det upplevs inte mödan värt att söka tyda dem ens. Sikta gärna mer på tydlighet istället för krånglighet. Sikta på att göra det begripligt istället för att göra det "snyggt". Eller har jag fel? Tycker du jag har fel?
Ibland talar du nyktert och begripligt, och andra gånger flyter du bara ut i nån sörja utan ände där "svåra ord" staplas på varandra utan någon egentligen synlig röd tråd. Jag menar, jag fattar alls inte poängen. Så, som sagt, varför inte diskutera på samma sätt som oss andra, istället för använda det här stället för nåt slags narcissistiskt bloggande? Om du nu har rätsida på saker och ting så skall det ju vara en smal sak att övertyga oss i diskussion. Och jag lovar att långt fler kommer kunna ta till sig de insikter du söker delge oss på det sättet. Det här säger jag i egenskap av min litteraturvetarbakgrund - dina texter är notoriskt svårgenomträngliga i det här formatet, och det upplevs inte mödan värt att söka tyda dem ens. Sikta gärna mer på tydlighet istället för krånglighet. Sikta på att göra det begripligt istället för att göra det "snyggt". Eller har jag fel? Tycker du jag har fel?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vad är "hur?" för arketyp...........? (Ansvar, resultat).
Är inte det "när tiden är inne"? Vilket delar ut rättvist/fadern. Har alltid känt frustration över det här. Det är en själv -men i frånvaro, känns allting alltid som "fel" -min själ är "materialiserad", så jag tar allting på jätteallvar utan att göra det.
Det har aldrig kunnits någon kontakt. Det folk söker är en "bild" av något som påminner dem om deras eget jag. Glaumor. Alla människor jag har omkring mig, jag står lika nära Paris Hilton. Det är bara ett försök till tillfredstälellse, ansvarsflykt (vi vet ju ändå sanningen) -mentala bilder i sinnet, vilket man dramatiserar upp genom "stora problem" genom allt det intellektet integrerar sig genom.
Det känns så uppenbart och löjligt. Man måste ha sympati för Gud, för det är bara Gud som kan vara Gud och då har vi inget att fråga. Verkliga åtråvärda Gud, har flera skiljda definitioner och känslor, det är vi i perfektion och kontakt.
Är inte det "när tiden är inne"? Vilket delar ut rättvist/fadern. Har alltid känt frustration över det här. Det är en själv -men i frånvaro, känns allting alltid som "fel" -min själ är "materialiserad", så jag tar allting på jätteallvar utan att göra det.
Det har aldrig kunnits någon kontakt. Det folk söker är en "bild" av något som påminner dem om deras eget jag. Glaumor. Alla människor jag har omkring mig, jag står lika nära Paris Hilton. Det är bara ett försök till tillfredstälellse, ansvarsflykt (vi vet ju ändå sanningen) -mentala bilder i sinnet, vilket man dramatiserar upp genom "stora problem" genom allt det intellektet integrerar sig genom.
Det känns så uppenbart och löjligt. Man måste ha sympati för Gud, för det är bara Gud som kan vara Gud och då har vi inget att fråga. Verkliga åtråvärda Gud, har flera skiljda definitioner och känslor, det är vi i perfektion och kontakt.
Som tröst så drömde jag en dröm med mycket substans, närvaro och mystik nyligen. Det känns som det är det här som "tar hand om mig", rör mig vidare, eftersom vi är uppfostrade i människoavundet att inte ta ansvar.
Den handlade om att vilja se alla människor som "transvestiter" i deras kontrolltvång av verkligheten. Att vilja ge dem det, deras svar, ett resultat där den stora bojjade smärtan ligger i isolering ifrån alla andra eftersom detta själv är arkeypen "utfluten materialiserad"... Det är viktigt att komma underfund med romantiken och illusiuonerna.
Och om relationen mellan bilden "barnet" och bilden "den vuxna" i kollektivet, vilket lagrar undermedvetna sexuella störningar i oss eftersom den gamla verkligheten är mindre kreativ. Hur man uppnå resultat, som är skapelsen och därför äger man sig själv i det här, frånstött, och vill ändå vara helt ren/ärlig.
Känns väldigt svårt att uttrycka denna energi homogent i sig själv. Den är kanaliserad i språk, den söker frihet. Man går hela tiden runt med en latent kunskap i en könlöshet, principer utan principer. Det känns som om man tidigare har förstört något men man vet inte vad, och man måste vara storsint och inte bara syssla med detaljer. Man kan inte gå ner i djupet och konfrontera sig själv eftersom verklighetsbilden ligger emellan, och därför upprepar man sitt urmisstag hela tiden och får allt tillbaka på sig. Allting som är sant/rent, är därför det kreativa.
MISSTAGET ÄR DENNA VERKLIGHETSBILD! Det är det enda jag kan kalla för kärlek.
Den handlade om att vilja se alla människor som "transvestiter" i deras kontrolltvång av verkligheten. Att vilja ge dem det, deras svar, ett resultat där den stora bojjade smärtan ligger i isolering ifrån alla andra eftersom detta själv är arkeypen "utfluten materialiserad"... Det är viktigt att komma underfund med romantiken och illusiuonerna.
Och om relationen mellan bilden "barnet" och bilden "den vuxna" i kollektivet, vilket lagrar undermedvetna sexuella störningar i oss eftersom den gamla verkligheten är mindre kreativ. Hur man uppnå resultat, som är skapelsen och därför äger man sig själv i det här, frånstött, och vill ändå vara helt ren/ärlig.
Känns väldigt svårt att uttrycka denna energi homogent i sig själv. Den är kanaliserad i språk, den söker frihet. Man går hela tiden runt med en latent kunskap i en könlöshet, principer utan principer. Det känns som om man tidigare har förstört något men man vet inte vad, och man måste vara storsint och inte bara syssla med detaljer. Man kan inte gå ner i djupet och konfrontera sig själv eftersom verklighetsbilden ligger emellan, och därför upprepar man sitt urmisstag hela tiden och får allt tillbaka på sig. Allting som är sant/rent, är därför det kreativa.
MISSTAGET ÄR DENNA VERKLIGHETSBILD! Det är det enda jag kan kalla för kärlek.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster