j´accuse: RELIGION är ALDRIG - VETENSKAP!

[sapientia]

..så den kvarstående frågan blir: rymmer den sk vetenskapen
spelfält för: 1/mysterier 2/ gåtfullheter 3/paradoxer 4/det obevisbara

 ..listan kan nog göras längre  KYREUS

Det vi idag kallar mysterier/gåtfullheter/paradoxer kan imorgon ha sin vetenskapliga förklaring. Det är till och med troligt att de kommer att ha det, om man sätter in dem i rätt tidsperspektiv.

1. Laboratorier är förvisso en del av den konkreta, faktaorienterade verkligheten. Men inte platsen för de eviga gåtfulla människosjälarna!  

Tycker du att gåtfullheten hos människosjälen består i dess oförklarbarhet, eller i det faktum att den är så fantastiskt komplicerad att vetenskapen hittills inte lyckats kartlägga den till en tillfredsställande nivå? Om det sistnämnda: vi är överens. Om det förstnämnda: berätta gärna vad som tyder på att människosjälen skulle vara oförklarlig, eller evig, för den delen.

[Zokrates]

..så den kvarstående frågan blir: rymmer den sk vetenskapen
spelfält för: 1/mysterier 2/ gåtfullheter 3/paradoxer 4/det obevisbara

 ..listan kan nog göras längre  KYREUS

Det vi idag kallar mysterier/gåtfullheter/paradoxer kan imorgon ha sin vetenskapliga förklaring. Det är till och med troligt att de kommer att ha det, om man sätter in dem i rätt tidsperspektiv.

1. Laboratorier är förvisso en del av den konkreta, faktaorienterade verkligheten. Men inte platsen för de eviga gåtfulla människosjälarna!  

Tycker du att gåtfullheten hos människosjälen består i dess oförklarbarhet, eller i det faktum att den är så fantastiskt komplicerad att vetenskapen hittills inte lyckats kartlägga den till en tillfredsställande nivå? Om det sistnämnda: vi är överens. Om det förstnämnda: berätta gärna vad som tyder på att människosjälen skulle vara oförklarlig, eller evig, för den delen.

Att kombinera andlighet med vetenskap kanske en dag blir en nödvändig realitet, särskilt om man upptäcker den såkallade svagväxelverkande grundorsaken bakom naturlagarnas naturkrafter, Higgsbosonen,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Higgspartikeln

Om den upptäcks, skapar det ju ett utrymme för häpnadsväckande logiska teorier, som inte ens utesluter det som idag går under mysticism eller paranormala aktiviteter.

Har vi en själ? Är det det svaga växelmagnetiska cellenergiutbytet som är vår själ? Har ett batteri en själ?

[* KYREUS *]

Har vi en själ, den frågan ställer Du....retoriskt, eller?


Så frågan från mig blir, vad anser du själv: har människan en själ???

    (nyfiken) KYREUS

[Zokrates]

Har vi en själ, den frågan ställer Du....retoriskt, eller?


Så frågan från mig blir, vad anser du själv: har människan en själ???

    (nyfiken) KYREUS

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#133599

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#133250

[biggj]

Hejsan!

Håller med dem som anser att religion är vidskepelse. Allt eftersom avslöjas diverse underverk och annat ha ganska jordnära förklaringar. De oförklarliga är bara fantasier i huvudet på de vidskeplige!
Men andlighet och sådant kan säkert trösta en och annan, så på det sättet kanske religion är bra! Men överlag innebär religion att utvecklingen bromsas, vilket kanske inte är helt fel det heller! Man bör alltid tänka efter när man drager fram mot framtiden, eftertanke är en dygd!  :wink:

MVH
bigj

[* KYREUS *]

Du anför att religion skulle vara en vidskepelse.

Kan du ge några exempel???

(nyfiken) KYREUS

[biggj]

hejsan!

Ett exempel på vidskepelse är att tro att det finns gudar, troll, änglar, demoner och annat övernaturligt! Ingen har ju sett något sådant, det är bara gammal barlast från en tid då människorna inte var lika upplysta som de är idag! Religionen kommer nog att försvinna med tiden, men andlighet och stilla reflektion kommer nog att kvarstå, dock utan ett vidskepligt innehåll!

MVH
bigj

[Algotezza]

hejsan!

Ett exempel på vidskepelse är att tro att det finns gudar, troll, änglar, demoner och annat övernaturligt! Ingen har ju sett något sådant, det är bara gammal barlast från en tid då människorna inte var lika upplysta som de är idag! Religionen kommer nog att försvinna med tiden, men andlighet och stilla reflektion kommer nog att kvarstå, dock utan ett vidskepligt innehåll!

MVH
bigj

Ja, att tro att det finns ett väsen som kan skapa "något av intet" är vidskepelse. Det står ingenstans uti Skrifta att det vore möjligt. Så här står det i Genesis (utan Phil Collins):


Gud skapar världen
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

1 Mos 1:2
P   N
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

---

Det står inte "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord av absolut intet." Men det tillhör tolkningstraditionen att Guds primära skapande alltid är ett "skapande ur intet". Vilket nrämast är ett skolastiskt påfund, ren vidskepelse! Så var dock explicit inte  fallet när han skapte människan. Så här står det:

1 Mos 2:7
P   N
då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.
---

Människans skapelse är en omskapelse av befintlig materia. Är det då helt ologiskt att i analogi därmed dra slutsatsen att även "himmel och jord" skapades av för dessa "befintlig materia". Materia har med mater, moder, att göra. Gud är Fadern, materien Modern - inga barn kan finnas(himmel, jord, levande varelser inkl. människan) utan att både far och mor finns och de måste ju ocskå ha funnits till "lika länge"!

Att tro på Jesu mirakel är vidskepelse. Det är bara ett PR-mässigt utanverk.

Att tro att man genom symbolisk kannibalism (ätande av "Jesu kött och blod") i nattvarden kan få del av "den heliga ande" och att man blir "syndfri" (= får alla själsliga problem lösta) är vidskepelse. Vad skiljer detta från asatrons Särimner? Kanske Jesus bara är en Särimner  2.0 eftersom "sus" är det latniska namnet på grissläktet...

Jesu betydelse för mig är att berättelsen om honom visar att det är möjligt att förlåta sina bödlar när de är i färd med att plåga livet av en samt vikten av att "bära sitt kors", dvs. stå ut med sitt djävla futtiga liv och dess betingelser och inte fly från det, inse att man inte är störst, bäst och vackrast utan rätt ful och trist men har ett värde ändå. Om inte annat så inför just Farbror Gud (kosmisk supertransa i string med flätat skägg i halva ansiktet).

Hilsen fra Algotezza

[dokido]

algotezza visar ju på ett ganska tydligt sätt problemet med att blanda vetenskap och religion. Att tro på gamla skrifter okritiskt är ju inte vetenskapligt. Sen finns det en massa olika folk som tolkar dessa gamla skrifter på 1000 olika sätt.

Visserligen finns det vetenskapsmän som försöker tolka skriften också. Men det är ju knappast något som en religiös vill veta av.

(första gången jag håller med biggj, åtminstonde till en viss del - vågen)

[Loke]

Det finns en knivsvass skiljelinje mellan att förstå och att tolka en text. Om vi håller oss till texter som är värda att förstå, det vill säga de texter som har något att lära oss.
En text som jag verkar vara den som förstår bäst på forumet är Patanjalis Yoga Sutra, vilket vi allt får kategorisera som en religiös text. Den är en text nu, men från början var den inte en text utan en muntlig instruktion överförd från den tiden och platsens mest kompetenta lärare till tidens och traktens mest begåvade elever.

Nu är jag väldigt kaxig och jag vill att ni ser detta som en utmaning. Jonas Nyström som i en tråd tagit upp Patanjali har till exempel inte på riktigt försökt förstå texten eftersom det inte verkar ligga i hans intresse. Han liksom nästan alla som ger sig på det som de ofta kallar en översättning av texten hamnar i en tolkning av dem, eftersom det är vad som är deras intresse. Och på så vis förs Patanjalis sutras vidare idag.

Norges främste indolog har i populärutgivningen av Bandet 'YOGA' i serien Verdens hellige skrifter, skriven av idel vetenskapsmän gett sig på vad även han kallar en översättning av Patanjali. Men att det är en tolkning det rör sig om avslöjar han redan i den första Sutran. Där praktiskt taget alla är överens om att betydelsen av sutran är: 'Nu instruktionen av yoga'. Drar han till med : 'Här blir yogaläran förklarad'. Syftet är närmast övertydligt, detta är något som presenteras och packeteras i lagom distanserad form för den akademiskt intresserade norrmannen! Senare i hans 'översättning' som i de flesta fall faktiskt ligger närmare en ren översättning än många nuvarande yogis försök liksom till exempel Hari Krishna rörelsens och Jonas Nyströms mycket tydliga tolkning av den. Jo senare i första 'kapitlet' blir konsekvensen av hans envisade tolkning av begreppet 'samsara' som 'subtila aktivatorer från tidigare liv' att Sutran blir fullständigt absurd och menlös. Det är uppenbart för alla som använder Sutran till vad den är, nämligen en instruktion i meditation, medans för den akademiskt intresserade läsaren passar det utmärkt som en distansering, som ju den akademiske kunden av indologens formattering av texten ju faktiskt precis har betalat för. De vetenskapliga tolkningarna är ju absolut värda att studera, men det är inget som säger att just deras tolkningar skulle vara bättre än de som använder texten som en instruktion, vilket ju faktiskt alla religiösa texter är; levnadsinstruktioner. Nu är det så att JN's liksom Hari Krishna-rörelsen som ska äras för sitt bidrag att väcka intresse för texten är mycket tydliga i att det är en tolkning det rör sig om, presenterar just en instruktion, bara det att deras övergripande syfte är att instruktionen ska vara i linje med deras övriga instruktioner. Och så ska det vara, bara dumt att förvirra alla de små själar som är i behov av deras uppfostring.

(Skrivet i ett svep på jobbet i notepad, ska kolla hur det ser ut vid senare tillfälle när det inte är uppenbart vad jag ägnar tiden åt.)

[Justin Case]

Håller med dem som anser att religion är vidskepelse. Allt eftersom avslöjas diverse underverk och annat ha ganska jordnära förklaringar. De oförklarliga är bara fantasier i huvudet på de vidskeplige!

Inte alltid. Det finns exempel på motsatsen. Vissa teorier, som först betraktades som vidskepelse, blev med tiden betraktade som bevisade vetenskapa sanningar. Som till exempel att det är möjligt för människan att flyga, och att man minskar risken för sjukdomar om man tvättar händerna ofta. En gång i tiden betraktades dessa saker som ren vidskepelse - vilket visade sig vara förhastat. Kanske finns det därmed saker än idag som förhastat betraktas som ren vidskepelse.

Men andlighet och sådant kan säkert trösta en och annan, så på det sättet kanske religion är bra!

Det är jag däremot mycket mer tveksam till. Sådan religion, som inte överensstämmer med verkligheten, kan vara väldigt farlig just genom sin förmåga att trösta. Det är lätt hänt att t.ex. kristna i USA vänder sig till Jesus med sin förtvivlan över makthavarnas farliga byggande av en Orwell-diktatur, istället för att med konkret handling stoppa sagda diktaturbygge. Hade de inte "haft sin Jesus" hade de kanske inte sett någon annan råd än att stoppa diktaturbygget, och det hade varit bättre än den brist på handling vi ser idag.

Men överlag innebär religion att utvecklingen bromsas, vilket kanske inte är helt fel det heller!

Kanske inte, men det är ett väldigt starkt "kanske". Förmodligen är religionens hämmande verkan på utvecklingen på det stora hela av ondo - åtminstone om vi pratar stora religioner som tenderar gå maktgiriga makthavares ärenden genom att outtalat, subtilt och svårupptäckt blanda ihop Gud med en annan auktoritet: regeringen, så att båda verkar vara på samma sida.

Man bör alltid tänka efter när man drager fram mot framtiden, eftertanke är en dygd!  

Det håller jag med om!

[JimmyAberg]

Loke:
Jag själv är inte alls påläst på hinduism, mer bekant med buddhism och taoism.

Det enda verk jag skulle våga påstå att jag "förstår" är Tao te ching, och detta eftersom jag, läst flera tolkningar.

"Pärm till pärm" har jag läst följande versioner:
Varandets Tao av Ray Grigg.
Tao te ching av Stefan Stenudd.
LaoZi talar, den vises tystnad av Tsai Chih Chung.

"Enskilda kapitel" har jag läst på internet, kommer inte ihåg exakt vart, men det finns flera sidor där man kan jämföra olika engelska översättningar, t.ex denna sida: http://www.duhtao.com/sidebyside.html

...

Vad är då min poäng?

Jo, att trots att jag "förstår" Tao te ching eftersom jag läst "den", så betyder detta inte att min förståelse är densamma som Laozis, Laozi "levde" sin filosofi på ett helt annat sätt än jag gör.

Den grad jag "förstår" Tao te ching är också relativ iförhållande till vem jag pratar med, här på filosofiforum kanske jag är en av de som förstår den bäst, men åker jag till kina och pratar med någon taoist där så kanske min förståelse är väldigt ytlig i jämförelse med hela hans livsstil.

Jag håller naturligtvis med, om att det går, i viss mån, går att "förstå" en text, eftersom annars vore studier av den meningslöst. Så, till en början finns en "artskillnad" mellan någon som förstår Tao te ching och någon som inte gör det, och skillnaden ligger ofta i hurvida man ö.h.t läst den (dvs. någon tolkning) - eftersom det i diskussion ofta visar sig att kritiker av något verk, inte ens läser verket ifråga.

Men samtidigt är "förståelse" något relativt när man börjar studera Tao te ching. I viss mån skulle jag säga att man närmar sig "absolut förståelse" först när man agerar filosofin.

Det är, som du säger, en skillnad på akademisk teoretiker, och utövande praktiker.

För att helt och fullt förstå taoism, så måste man kanske levt i kina, eftersom filosofin manifesterar sig väldigt konkret där, deras institutioner vilar på själva filosofin.


Ett annat sätt att se på det, är att tao i taoism inte ens går att förstå, eftersom det är t.ex. det första kapitlet tar upp.


Jämför vi mitt tillvägagångsätt, med t.ex. Avantgardets (som exempel), så är har jag ofta ett mer absolutistiskt förhållningsätt, som tillåter ett visst inslag av relativism. Medans han har ett relativistiskt förhållningsätt som (vid senare tid sen han börjat läsa Hegel) tillåter ett visst inslag av absolutism (dock menar jag att hans förhållningsätt till t.ex. Derrida eller andra tänkare han höjer upp, alltid har haft (vad jag menar med) mer absolutistiskt än relativistiska inslag, dock aldrig något han erkänner eftersom han alltid agerar från en relativistisk plattform, och har således en helt annan syn på absolutism än mig).

Det finns alltså alltid något "för-etisk" eller "före-agerandet" i våran upplevelse, och detta kan vi kalla "X". Detta "X" kan man sedan ha olika förhållningsätt till: mer absolutistiska och mer relativisitska, och dessa är "etiska" eller "agerande".

Tror vi behöver alltså lite fler begrepp kring vad "förståelse" innebär, dvs både förståelse för:
* Före och efter vi läst ett verk, detta kan vi kanske kalla "grundläggande teorietisk förståelse". Dvs, att "ha" eller "inte ha" grundläggande teoretisk förståelse.
* Före och efter vi tillämpat principerna ett verk, detta kan vi kanske kalla "grundläggande praktisk förståelse", dvs att ha eller inte ha grundläggande praktisk förståelse.
* Efter den grundläggande finns "fördjupad teoretisk förståelse".
* Och "fördjupad praktisk förståelse".
* Vi skulle även kunna prata om en "historisk förståelse" (dvs vi förstår de historiska och kulturella villkoren för varför en teoribildning kom fram, eftersom teoribildningar alltid är ett ställningstagande i förhållande till ett visst levnadsvillkor).

osv.

Vi behöver alltså många fler begrepp än enbart begreppet förståelse för att kunna beskriva skillnaden, även fast jag tillsvidare litar på att du har förståelse för verket i fråga. Du är alltså auktoritet i frågan/diskursen, här och nu.  Så visst finns det relativa och absoluta inslag av förståelse.

...

En annan sak som relaterar till just Taoism, är hurvida verket ska namnges som "Tao te ching" eller "Dao de jing", http://en.wikipedia.org/wiki/Daoism-Tao ... tion_issue
Och här ser vi att de "relativa tendenserna" smyger sig in.

...

Här kommer några olika versioner på första kapitlet i Tao te ching, som visar lite hur man kan översätta det. Dessa olika tolkningar visar samtidigt att man kan spekulera kring hur man ska förhålla sig till Tao te ching, första versionen är t.ex. "mer" anpassad iförhållande till "våran världsbild" i val av begrepp. Den 2:a versoinen innehåller begreppen "himmel", "jord", "mysterium", etc. Jag tolkar dessa begrepp symboliskt. Så den första versionen är en mer "grundläggande förståelse" för oss i väst - den relaterar mer till vårat språk, medans den andra versionen är mer "grundläggande förståelse" eftersom den använder begrepp som "himmel" osv vilket är närmare de typer av "konkreta begrepp" som orginalet innehåller.

If you can talk about it,
it ain't Tao.
If it has a name,
it's just another thing.

Tao doesn't have a name.
Names are for ordinary things.

Stop wanting stuff;
it keeps you from seeing what's real.
When you want stuff,
all you see are things.

Those two sentences
mean the same thing.
Figure them out,
and you've got it made.

The Tao that can be trodden is not the enduring and
unchanging Tao. The name that can be named is not the enduring and
unchanging name.

(Conceived of as) having no name, it is the Originator of heaven
and earth; (conceived of as) having a name, it is the Mother of all
things.

Always without desire we must be found,
If its deep mystery we would sound;
But if desire always within us be,
Its outer fringe is all that we shall see.

Under these two aspects, it is really the same; but as development
takes place, it receives the different names. Together we call them
the Mystery. Where the Mystery is the deepest is the gate of all that
is subtle and wonderful.

[Jonas Nystrom]

Det finns en knivsvass skiljelinje mellan att förstå och att tolka en text. Om vi håller oss till texter som är värda att förstå, det vill säga de texter som har något att lära oss.
En text som jag verkar vara den som förstår bäst på forumet är Patanjalis Yoga Sutra, vilket vi allt får kategorisera som en religiös text. Den är en text nu, men från början var den inte en text utan en muntlig instruktion överförd från den tiden och platsens mest kompetenta lärare till tidens och traktens mest begåvade elever.

Nu är jag väldigt kaxig och jag vill att ni ser detta som en utmaning. Jonas Nyström som i en tråd tagit upp Patanjali har till exempel inte på riktigt försökt förstå texten eftersom det inte verkar ligga i hans intresse. Han liksom nästan alla som ger sig på det som de ofta kallar en översättning av texten hamnar i en tolkning av dem, eftersom det är vad som är deras intresse. Och på så vis förs Patanjalis sutras vidare idag.

Norges främste indolog har i populärutgivningen av Bandet 'YOGA' i serien Verdens hellige skrifter, skriven av idel vetenskapsmän gett sig på vad även han kallar en översättning av Patanjali. Men att det är en tolkning det rör sig om avslöjar han redan i den första Sutran. Där praktiskt taget alla är överens om att betydelsen av sutran är: 'Nu instruktionen av yoga'. Drar han till med : 'Här blir yogaläran förklarad'. Syftet är närmast övertydligt, detta är något som presenteras och packeteras i lagom distanserad form för den akademiskt intresserade norrmannen! Senare i hans 'översättning' som i de flesta fall faktiskt ligger närmare en ren översättning än många nuvarande yogis försök liksom till exempel Hari Krishna rörelsens och Jonas Nyströms mycket tydliga tolkning av den. Jo senare i första 'kapitlet' blir konsekvensen av hans envisade tolkning av begreppet 'samsara' som 'subtila aktivatorer från tidigare liv' att Sutran blir fullständigt absurd och menlös. Det är uppenbart för alla som använder Sutran till vad den är, nämligen en instruktion i meditation, medans för den akademiskt intresserade läsaren passar det utmärkt som en distansering, som ju den akademiske kunden av indologens formattering av texten ju faktiskt precis har betalat för. De vetenskapliga tolkningarna är ju absolut värda att studera, men det är inget som säger att just deras tolkningar skulle vara bättre än de som använder texten som en instruktion, vilket ju faktiskt alla religiösa texter är; levnadsinstruktioner. Nu är det så att JN's liksom Hari Krishna-rörelsen som ska äras för sitt bidrag att väcka intresse för texten är mycket tydliga i att det är en tolkning det rör sig om, presenterar just en instruktion, bara det att deras övergripande syfte är att instruktionen ska vara i linje med deras övriga instruktioner. Och så ska det vara, bara dumt att förvirra alla de små själar som är i behov av deras uppfostring.

(Skrivet i ett svep på jobbet i notepad, ska kolla hur det ser ut vid senare tillfälle när det inte är uppenbart vad jag ägnar tiden åt.)

Bäste Loke, ditt namn troget lockar du mig till en liten respons: hade du anklagat mig för att ha skrivit en KOMMENTAR till sutrorna, och KALLA den för en översättning, så hade din kritik tagit skruv. Kanske. Men du "anklagar" mig för att ha gjort en TOLKNING. Jag kan bara tacka och bocka, eftersom jag inte förstår hur något annat vore genomförbart. VARJE översättning är en tolknin, såvida det inte rör sig om en rent mekanisk manual eller liknande. och hur manual-lik Patanjali än må tyckas oss så är den, som du säger, en kristallisation av ett levande flöde - ett fotspår av en levande tradition. Det är i egenskap av (om än så ofullkomlig) representant för denna levande tradition jag ställer mitt bidrag till förfogande. Så.

JN

[JimmyAberg]

(Skrivet i ett svep på jobbet i notepad, ska kolla hur det ser ut vid senare tillfälle när det inte är uppenbart vad jag ägnar tiden åt.)

Så vad är slutsatsen vi kan dra av detta? Möjligen att det är en dålig idé dikta ihop dessa typer av anklagelser under arbetstid

[JimmyAberg]

1. Laboratorier är förvisso en del av den konkreta, faktaorienterade verkligheten. Men inte platsen för de eviga gåtfulla människosjälarna!
2. Ekvationen går inte jämt ut. Redan från urtiden skapades ett dynamiskt kaos, kreerande kosmos, i ständig förvandling, en dylika ekvation går aldrig jämt ut. De vore en o-rimlighet..

    Med vänlig hälsning, CHRISTER KYREUS

Wilber menar att religion visst kan vara en form av vetenskap, bara vi sätter upp korrekta kritierer för den. I sin bok "eye to eye" pratar han om tre typer av ögon.

If this type of new, higher, and comprehensive paradigm is indeed starting to emerge—and I think it is—then it is probably true that the single greatest issue it must face—an issue it has not yet adequately treated—is its relation to empirical science. For, the argument goes, if any sort of "new and higher" paradigm is not an empirical science, then it has no valid epistemology—no valid means of acquiring knowledge—and thus anything it says or proclaims, no matter how otherwise comforting, must therefore be invalid, nonsensical, and meaningless. There is no use trying to figure out the range or scope or methods of knowledge of the "new and higher" paradigm, which wishes to include philosophy and mysticism, until you can demonstrate that you have actual knowledge of any sort to begin with. Make no mistake about it: :

   We do not deny a priori that the mystic is able to discover truths by his own special methods. We wait to hear what are the propositions which embody his discoveries, in order to see whether they are verified or confuted by our empirical observations. But the mystic, so far from producing propositions which are empirically verified, is unable to produce any intelligible propositions at all.

The statement is from A. J. Ayer, the noted philosopher, and he concludes that the fact that the mystic "cannot reveal what he 'knows' or even himself devise an empirical test to validate his 'knowledge' shows that his state of mystical intuition is not a genuinely cognitive state."

Would a new integral paradigm be an empirical science? If not, could it claim genuine cognition and knowledge? Or, for that matter—and this is really the whole point of our discussion—can any sort of higher philosophical or spiritual truths be adequately "validated"? There has been an immense amount written on these subjects, but I personally find that most of it just slides off the main issues, like greasy hands chasing soap. In this chapter and the next, then, I would like to examine briefly the nature of empirical science, the meaning of philosophical knowledge, and the essence of transcendental or spiritual knowledge, as well as the relationships between them—and that might help us more easily envision the nature of a new and truly comprehensive paradigm, if such, indeed, exists.

Three Eyes of the Soul

St. Bonaventure, the great Doctor Seraphicus of the Church and a favorite philosopher of Western mystics, taught that men and women have at least three modes of attaining knowledge—"three eyes," as he put it (following Hugh of St. Victor, another famous mystic): the eye of flesh, by which we perceive the external world of space, time, and objects; the eye of reason, by which we attain a knowledge of philosophy, logic, and the mind itself; and the eye of contemplation, by which we rise to a knowledge of transcendent realities.

Further, said St. Bonaventure, all knowledge is a type of illumination. There is exterior and inferior illumination (lumen exterius and lumen inferius), which lights the eye of flesh and gives us knowledge of sense objects. There is lumen interius, which lights the eye of reason and gives us knowledge of philosophical truths. And there is lumen superius, the light of transcendent Being which illumines the eye of contemplation and reveals salutary truth, "truth which is unto liberation."

In the external world, said St. Bonaventure, we find a vestigium or "vestige of God"—and the eye of flesh perceives this vestige (which appears as separate objects in space and time). In ourselves, in our psyches—especially in the "threefold activity of the soul" (memory, reason, and will)—we find an imago of God, revealed by the mental eye. And ultimately, through the eye of contemplation, lighted by the lumen superius, we find the whole transcendent realm itself, beyond sense and reason—the Divine Ultimate itself.

All of this fits precisely with Hugh of St. Victor (first of the great Victorine mystics), who distinguished between cogitatio, meditatio, and contemplatio. Cogitatio, or simple empirical cognition, is a seeking for the facts of the material world using the eye of flesh. Meditatio is a seeking for the truths within the psyche itself (the imago of God) using the mind's eye. Contemplatio is the knowledge whereby the psyche or soul is united instantly with Godhead in transcendent insight (revealed by the eye of contemplation).

Now that particular wording—eye of flesh, mind, and contemplation—is Christian; but similar ideas can be found in every major school of traditional psychology, philosophy, and religion. The "three eyes" of a human being correspond, in fact, to the three major realms of being described by the perennial philosophy, which are the gross (flesh and material), the subtle (mental and animic), and the causal (transcendent and contemplative). These realms have been described extensively elsewhere, and I wish here only to point to their unanimity among traditional psychologists and philosophers.  

To extend St. Bonaventure's insights, we moderns might say that the eye of flesh—the cogitatio, the lumen interius/exterius —participates in a select world of shared sensory experience, which it partially creates and partially discloses. This is the "gross realm," the realm of space, time, and matter (the subconscient). It is the realm shared by all those possessing a similar eye of flesh. Thus humans can even share this realm, to some degree, with other higher animals (especially mammals), because the eyes of flesh are quite similar. If a human holds a piece of meat in front of a dog, the dog will respond—a rock or plant will not. (The meat does not exist for the organism lacking the necessary mode of knowledge and perception, the necessary eye of flesh.) In the gross realm, an object is never A and not-A; it is either A or not-A. A rock is never a tree, a tree is never a mountain, one rock is not another rock, and so on.

(forts)

But there is one major difficulty and one major hazard which is first to be overcome, and that is the tendency toward category error, which is the attempt of one eye to usurp the roles of the other two. I will point out some of the major category errors committed by religion, by philosophy, and by science, and then—as one example—I will discuss the historical category errors that led to the rise of modern scientism. I do not mean to pick on science in this regard—religion and philosophy have been just as guilty, as we will see. However, historically speaking, the most recent and most pervasive category error has concerned the role of empirical science, and it is important to try to understand that error as carefully as we can, not only because, of all the category errors, it has probably had the most impact, but also because in many subtle ways it is still with us.

Läs hela kapitlet här: http://www.shambhala.com/html/catalog/items/isbn/978-1-57062-741-5.cfm?selectedText=EXCERPT_CHAPTER