Analysera mig

[nytt namn]

Vet inte om detta är mycket till hjälp, jag har själv ganska ont om tid just nu, men slänger in lite tankar.

Först och främst måste jag erkänna att jag inte riktigt vet varför jag skriver det här. Vet inte heller om det spelar någon roll. Det är förmodligen en kombination av behoven självömkan/självrannsakan/hjälp.

Första steget är medvetenhete om ignoransen.

För ett antal år sen drabbades jag av panikångest som jag lyckades ta mig ur med hjälp av terapi och medicinering.

Då är det alltså bättre nu än då iaf?

Idag, ett par år senare, har jag en livsåskådning som gör mig isolerad och apatisk.
Så här ser det ut om jag bara helt spontant spottar ur mig mina tankar och känslor:

Jag bryr mig mer eller mindre inte om någonting.
Jag saknar intresse för andra människor.
Jag känner medkänsla för de mindre lyckligt lottade eller de riktigt lidande, men inte för gemene man.

En slags asocial störning, antagligen för att du umgåtts i dåliga sällskap.

Jag tror inte på att det finns någon mening med något. Jag tror att allt går att bryta ner vetenskapligt. Även kärlek.

Mening är något vi skapar själva, att du inte upplever någon mening är för att du själv är okapabel att skapa den. Du är antagligen deprimerad.
[quoter]Jag blir lite rädd och känner ibland skuld för att jag inte känner kärlek mer än till mina föräldrar. Har däremot fått en enorm fascination för djur och känner att jag får något slags utbyte av att omge mig med dem. Kanske att jag känner någon form av kärlek där.[/quote]Kanske inte tydligt separerat från dina förälrar? Hoppat över tonårsrevolten kanske?

Jag känner att jag var lycklig som barn och jag är på något sätt nöjd med det. Jag har haft ett (om man ser på världen i stort) rikt liv och fått uppleva saker som människor runt om i världen aldrig kommer få uppleva.

Kanske var det en för trygg barndom?

Jag har inga drömmar eller stora mål. Åtminstone inte så starka att jag överväger att förverkliga dom.

Drömmar och mål hänger ihop med förmågan att skapa mening.

När jag läser vad jag skrivit så ser jag att jag framstår som en riktigt bitter människa. Men jag tycker själv inte att jag är bitter. Jag känner mig mest uppsluppen och egal. Jag har mycket humor och är nästan aldrig sur.

Jag upplever inte att du är direkt bitter, mer deprimerad.

Jag är ofta ledsen och ensam, men jag saknar samtidigt ingen särskild person.

Du behöver sällskap.

Jag kan inte koncentrera mig på en uppgift eller slappna av. Jag känner att jag vill göra något jag tycker är roligare. För mig går allt ut på att ha roligt. Allt annat är bara slöseri med tid. Detta får såklart praktiska konsekvenser.

Upplevelsen att saker är slöseri på tid, kände jag förut också, det är belöningssystemet i hjärnan som är satt ur spel, antagligen depression.


Äter du någon antidepressiv medicin? Jag känner extrem stor skillnad sen jag började med det, speciellt i min sociala sida, jag vill umgås med folk nu.

Lycka till

[Avantgardet]

Blah, blah, blah! Fan vad less jag blir alla dessa lovsånger till munterheten och socialiserandet. Jag tycker inte om människor, punkt, och vad finns det för anledning att tvinga mig att tycka om dem?

[Anna Sara]

Människor finns inte på riktigt.

[nytt namn]

AV:
Denna ständiga misstro...

[Zokrates]

Letar febrilt efter en mening eller en vilja.

Jag frågade ju själv om råd och synpunkter?

Var glad att du lever, räcker inte det?

[Fry]

Kan relatera till mycket av det du skriver. Ser ingen mening med nånting, allt är bara tidsfördriv och det kan mer eller mindre kvitta detsamma vad man gör. Fast en sak jag på senare tid har funnit uthärdligt, för att inte säga roande, är att läsa sånt som verkar ge stöd åt det man känner, men inte riktigt kan uttrycka i ord (om du förstår vad jag menar). Om man som du upplever sig "vilse och förvirrad" kan det fungera som en tröst att faktiskt läsa om sånt som berör detta. Varats meningslöshet, det absurda i tillvaron etc. Här tror jag att Nietzsche och Camus skulle passa dig. Har du läst något av dem? "Myten om Sisyfos" är ju en klassiker här som jag kunde relatera mycket till. Sen har vi ju Nietzsche och hans ursinniga attacker mot moralen, som jag kan tycka är väldigt träffsäkra. Du säger till exempel att du inte tror på kärleken, här ska du få ett smakprov på vad han har att säga om detta romantiserade begrepp:

"Oegoistisk" - Den ene är tom och vill fyllas, den andre är överfull och vill tömma sig. - bägge är ute efter att finna någon som kan tjäna deras syften. Och denna företeelse, uppfattad i sin djupaste betydelse, kallar man i bägge fallen med ett ord för: kärlek. - har sa? Skulle kärleken vara något oegoistiskt?

Bara ett tips så där i förbifarten. Det har funkat som tidsfördriv för mig i alla fall, lite som en flykt från den här pressen från samhället att alltid vara glad och framåt, att alltid sträva efter "självförverkligandet" etc.

[J R Auk]

Se då min signatur för att nyansera bilden av Nietzsches syn på kärlek

Love to one only is a barbarity, for it is exercised at the expense of all others. Lovet of God also! - F. Nietzsche

[J R Auk]

Mening kan inte finnas i våra egna liv, livet måste sträckas mot något. Vi är ju bara kärl för förståelse och reflektion.

Även om man kan komma till den punkt då all lycka står under ens kontroll och denna lycka enbart är en tanke ifrån en, får den då inte en fadd smak, kittlas gommen då inte av en avsmak?

Man måste upprätta sig själv. Sådan är vår lyckas beskaffenhet. Och vi kan inte upprätta oss genom oss själva utan genom den värld vi lever i. Vilka vi förbinder oss med, vad vi väljer att vårda oss, upprättar oss genom dem och detta.

Meningslösheten är att inte ingå dessa förbindelser, att förvirrat tro att i mig allena skall det sökta stå att finna. Jag är enbart medel för undersökningen men kan inte tillfredsställa sökandets mål.

Börja odla en blomma. Och beakta vilken situation du är given, beakta vad du måste ta för att kunna upprätta dig. Sen tågar vi ut och ställer saker på ända!

[nytt namn]

Ja, det är bättre än förut och ja, jag äter antidepressiv medicin.
Det är mer att jag är förvirrad och vilse numera. Kanske beror på medicineringen.

Kan mycket väl vara det. Prata med din läkare/psykiatriker angående detta, du kanske behöver byta medicin. Vad äter du just nu?

Letar febrilt efter en mening eller en vilja.

Mening uppstår mycket i relationer. Hur skulle du beskriva dina närmaste relationer?

[Avantgardet]

Se då min signatur för att nyansera bilden av Nietzsches syn på kärlek

Love to one only is a barbarity, for it is exercised at the expense of all others. Lovet of God also! - F. Nietzsche

Så du begriper inte när Nietzsche är ironisk?

[Avantgardet]

AV:
Denna ständiga misstro...

Och vad är det för fel på den? Tycker jag är barnsligt naiv hälften av gångerna, så det balanserar upp det hela rätt väl anser jag.

Nu när Nietzsche ändå varit på tal i denna tråd. Ja jag är nietzschean åtminstone i en mening - jag känner mig för gammal för att skuldbelägga mig själv (och när jag ändå gör det så är det för att avnjuta självplågeri).

Fan vad less jag blir på all ynkedom! Och alla självrättfärdiga fåntrattar.

[nytt namn]

Ja, det är bättre än förut och ja, jag äter antidepressiv medicin.
Det är mer att jag är förvirrad och vilse numera. Kanske beror på medicineringen.

Kan mycket väl vara det. Prata med din läkare/psykiatriker angående detta, du kanske behöver byta medicin. Vad äter du just nu?
Jag käkar Cipralex.

Letar febrilt efter en mening eller en vilja.

Mening uppstår mycket i relationer. Hur skulle du beskriva dina närmaste relationer?

Jag har inga nära relationer faktiskt. Jag kan vara väldigt social, men jag har ingen som står mig nära. Har och har, jag har ju valt det själv.
Skulle kunna ha många vänner om jag ville tror jag.

Kanske är det här problemet ligger, du saknar nära relationer.

[Zokrates]

Blah, blah, blah! Fan vad less jag blir alla dessa lovsånger till munterheten och socialiserandet. Jag tycker inte om människor, punkt, och vad finns det för anledning att tvinga mig att tycka om dem?

http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeri ... t-1.998534

Detta!

[psykad]

Rawland Hustle
jag förstår hur du känner.... känner igen mig självmycket i dina tankar om meningslöshet och att allt bara är ett tidsfördriv.... även ensamheten och ångesten har vart ett stort inslag i mitt liv.... när jag läste vad du skrev om att tycka om att omge sig med djur kom bara att tänka på när jag fick min hund... en liten kramgo pitbull som tyvärr tidigare blivit illa behandlad, vid namn wilma som tyvärr inte finns längre.... den perioden jag hade henne i mitt liv ser jag som en av den mest meningsfulla tiden i mitt liv.... jag fick ta hand om en varelse som tidigare hade haft det dåligt... ge henne ett värdigt liv och lite kärlek och motion.... och tillbaks fick jag outtömlig kärlek och hängivenhet av en varelse som egentligen inte ställde några som helst krav på hur jag skulle bete mig i övrigt... en perfekt kamrat om man är deppig helt enkelt.... min wilma kommer jag alltid komma ihåg eftersom hon ändrade mitt liv, eller snarare min syn på det på så många olika sätt... hon tog inte bort min depression totalt precis men gav helt klart en kännsla av hopp om att allt kanske inte är meningslöst iallafall..... idag bor jag med 2 trevliga katter och en tjej som är min bästa vän.... dom tillsammans med antidepp-medicin funkar helt ok som terapi för mej.... sällskap är bra för dej om du känner som du gör gissar jag.... antidepprisiv medicin eller droger av alla former kan också hjälpa mot ångest men kom ihåg att ENBART medicinering mot ett tillstånd är ofta en kortsiktig och ofullständig lösning på problemet....
vet inte om du fått några konkreta råd av mej direkt men.... vet inte själv om det finns någon mening med livet riktigt men ja tycker i alla fall du ska fortsätta att leta... de gör jag och jag måste säga att ibland tror jag iallafall att jag kommer hitta den