J R Auk skrev:Inte ens fidékomissen finns kvar, utan har nu dragits in för att sedan säljas ut.
Vem ägde från början den mark som enligt fideikommiss inte fick säljas, och vem bestämde, och med vilken rätt, att fideikommiss skulle börja gälla för den marken, när fideikommiss började gälla för den marken? Om det är fråga om frivilligt ingångna avtal, kan man väl tänka sig att de bör ogiltigförklaras av liknande skäl som andra orimliga frivilligt ingångna avtal, t.ex. avtal som går ut på att någon får en tusenlapp mot att han skriver under på att aldrig mer andas.
Fideikommissen går väl för övrigt på tvärs mot resten av din argumentation? Jag menar, fideikommiss skulle väl göra förhandlingsutrymmet för de marklösa ännu sämre än idag, genom att göra att det finns ännu mindre mark att köpa?
Vi kan inte förhandla om vilken lön vi skall ha om vi riskerar att svälta om vi inte sluter ett avtal och säljer oss som objekt. Därför min käre Justin så finns det en diskrepans mellan säljare av arbetskraft och säljare av produkter.
Företagare som säljer produkter
är säljare av arbetskraft, bara mindre direkt än vad t.ex. fabriksarbetare är. En företagare som t.ex. säljer produkten vinäger, och tar rimligt betalt, säljer bara - tar bara betalt för - sitt arbete att skaffa tag på vinäger från vissa geografiska platser och göra den lättare att införskaffa för fler människor på andra geografiska platser. I det ingår bl.a. nödvändig marknadsföring. Vinägern har den vinägersäljande företagaren i de flesta fall inte producerat själv, men allt hans arbete att driva sitt företag är likafullt arbete alltsammans. Genom att sälja produkter säljer han, indirekt men odiskutabelt, sitt arbete. Han utgör en av många länkar i ett "rationaliseringsprojekt" tillsammans med andra som frivilligt valt att delta i detta "rationaliseringsprojekt". Dessa personer deltar alla med arbete i någon form, och säljer alltså sitt arbete. I vilken mån de än kan sägas sälja något annat än arbete, är även detta en form av arbete. Att sälja en produkt är ingenting annat än att sälja sitt arbete att göra produkten tillgänglig för kunden. Om det inte behövde läggas något arbete på att göra en produkt tillgänglig för kunden, skulle det inte gå att sälja produkten. Förvisso kan ful marknadsföring möjliggöra orimliga priser, och förvisso använder många företagare ful marknadsföring. Men även förvärvsarbetare kan använda motsvarande fula metoder, t.ex. maska på arbetet, låtsas utföra sina uppgifter till fullo men i hemlighet med någon ful manipulationsmetod få kolleger att utföra dem. Det vore intressant att veta om företagare verkligen bluffar mer, med vad som är det rimliga värdet av vad de säljer, än vad de som kallas arbetare gör. Mitt intryck är att småföretagare generellt inte är mindre arbetare än vad förvärvsarbetare är. Småföretagare arbetar snarare (generellt) hårdare än vad förvärvsarbetare gör. De är alltså de verkliga arbetarna.
Om det skulle finnas någon del av priset på en rätt prissatt vara, som
inte utgörs av att de företagare, som gjort varan tillgänglig för kunden, tar betalt för sitt arbete, skulle det betyda att företagare kan trolla fram värde ur ingenting. Det kan de inte. Vartenda öre som jag betalar för en
rätt prissatt flaska vinäger är pengar som de personer, som sett till att jag kunde köpa den flaskan för det jag betalar för den, tar betalt för
arbete som de utför. Sedan att de kanske lurar mig, eller ingår karteller för att hålla priset orimligt högt, är en annan sak.
Om jag svälter ihjäl för att vissa företag inte vill sälja vissa livsnödvändiga varor så billigt att jag kan köpa dessa, är det inte värre än om jag svälter ihjäl på grund av att förvärsarbetare, som brukar producera samma livsnödvändiga varor, strejkar, eller kräver högre löner än vad en fri arbetsmarknad skulle ge dem, med resultatet att samhället i sin helhet blir fattigare (än vad det skulle behöva vara), så att samhället inte har råd att hålla mig vid liv med hjälp av sociala skyddsnät om jag inte hittar något att försörja mig på. Ingendera typen av situation har uppkommit i någon större skala på ett bra tag i Sverige, men om det är någon av dem som snart kan uppkomma i stor skala, är det nog den senare snarare än den förra. Förvärvsarbetarna har blivit den nya medelklassen. Förvärvsarbetare tycks anse sig ha någon sorts naturgiven rätt till en grad av ekonomisk trygghet som många som lever på att driva enskild firma inte har mage att drömma om.
Samhället är vi som individer, tillsammans. Man väljer mellan de inkomstmöjligheter som står till buds. Att man, om det inte fanns kollektivavtal, "vore tvungen att arbeta på arbetsgivarens villkor hur hårda dessa än är" är inte mer sant idag än vad det var på stenåldern, före "rationaliseringsprojektet". Det är nämligen inte sant i någotdera fallet. Det är missvisande att säga att en del inte har något annat val än att arbeta för "orimligt låga löner". Mer sanningsenligt är att alla har ett val. Vi väljer hur sannolikt vi vill överleva, genom att välja bland de alternativ som står till buds - nu liksom på stenåldern. Skillnaderna är bara till vår tids fördel: betänk bl.a. att man på stenåldern var hänvisad till mycket mindre lönsamma arbeten än vad det finns idag, samt att det på stenåldern (eller på någon annan tid före rationaliseringarna) inte fanns något socialt skyddsnät i nivå med det vi har i Sverige idag tack vare rationaliseringarna. Jag förstår inte hur man kan anklaga de senaste århundradens rationaliseringar för att människor har det svårt idag. Minst lika stor andel av befolkningen skulle väl ha det minst lika svårt om vi inte hade rationaliserat? Skulle du vilja leva på stenåldern eller medeltiden, utan möjlighet att t.ex. kommunicera så här smidigt med varandra över obegränsade avstånd, som vi gör nu? Skulle du ha föredragit att det inte fanns något sådant om filosofiforum, internet, radio, tv, telefon, mat från alla världens hörn i butiken om hörnet, medicin m.m. som förlänger din förväntade tid på jorden i bibehållen hälsa m.m.?
Vidare så tycker jag det är uppenbara skillnader på andra plan, men att förklara det här med att ett subjekt värderar medan ett objekt inte gör det tänker jag inte gå in på med en utilitarist.
Det var ju synd. Jag förstår inte vad det faktumet (att subjekt men inte objekt värderar) skulle kunna ha med den här diskussionen att göra. Du får gärna förklara.
När det gäller statligt ägd mark håller jag med om att den är ett ägande som gör att den fria marknaden får mindre utrymme än om den statliga marken inte hade varit ägd av staten -
allt annat lika. Men jämfört med om den marken inte ens hade funnits från första början, är det inte sämre att den nu är statligt ägd. Snarare bättre. Och jag vet inte om staten är en sämre ägare till marken i fråga, än vad privata ägare hade varit.
Du tycks hävda, J R Auk, att det faktum, att staten lagt beslag på så mycket mark att många människor inte lyckas äga någon mark, gör att många människor inte kan förhandla om arbete på ett sätt som ger dem rimligt betalt för det arbete de vill sälja. Man måste jämföra två hela paket. Det första paketet var att fristående människor ägde varsin bit mark men förhandlade relativt ofritt med varandra om arbete, eftersom mycket våld och slaveri förekom, inte minst i samband med strider om mark. Det nuvarande paketet är att stater äger en väldig massa mark och att folk ändå fortsätter förhandla med varandra i minst lika stor utsträckning om inte större, och antagligen friare, tack vare att mängden våld och slaveri och strider om mark är mindre idag. Nattväktarstaten hade varit ett alternativ, men det hade varit att stanna halvvägs till det paket vi har idag. Att bara skydda från stöld det vad människor genom ömsesidigt frivilliga handlingar lyckats skaffa sig, köpa, har ärvt, fått, eller på annat sätt är i besittning av, men inte gå längre och skydda människor även från misär som beror på t.ex. medfödd oförmåga att skaffa sig sådan egendom, otur att inte ärva sådan egendom, fullt mänskliga misstag att sälja eller köpa saker och ting till fel pris med följden att man hamnar i misär, och så vidare, är att stanna godtyckligt tidigt på vägen mot det optimala välfärdssamhället. Ett steg till på den vägen var att staten lade beslag på en massa mark, så att den (marken) kunde komma "förlorarna" i samhället till godo och på så vis höja genomsnittslevnadsstandarden för folket som helhet. Om detta statliga markägande nu inte kommit "förlorarna" i samhället till godo, är det
det som ska åtgärdas. Som jag ser det är problemet att staten inte är tillräckligt demokratiskt styrd. Det problemet ska vi lösa. Vi kan lösa det genom att ta fram teknik som kopplar samman alla människorna - men det ska vara frivilligt, och det kommer förhoppningsvis inte att förbjudas när det blir möjligt - kopplar samman alla människorna med förbättrade interface mellan människor och internet, kopplar samman alla våra tankar och känslor så att vi alla känner varandras inre värld som vår egen, så att vi till slut blir en och samma person allihop. När detta är åstadkommet, stämmer äntligen uttrycket
l'état, c'est moi!
