Myter och annat om Det stora språnget framåt...

[biggj]

Hejsan!

När de sovjetiska arkiven under 1990-talet öppnades så höll många historiker sig för pannan. Vilka hade rätt och vilka hade fel om storleken på antalet offer under den sovjetiska epoken mellan 1922 och 1991?

Efter några år hade en hel del grävts fram i de ryska arkiven, senare i arkiven i Ukraïna, Baltstaterna och de centralasiatiska staterna. Tidigare uppgifter om 20, 30, ja upp till 90 miljoner dödsoffer under det sovjetiska oket smälte samman för varje nytt arkiv som ögnades igenom. Historikern G R A Conquest som år 1968 publicerade en analys av Stalins utrensningar under 1930-talet i boken ”The Great Terror” fick sitt rykte förstört och idag tror ingen på honom längre. Andra, som R J Rummel idiotförklarades av flertalet andra historiker när han under årens lopp hela tiden ökade på antalet dödsoffer tills någon sa till honom att sätta stopp vid 240 miljoner offer, eftersom detta var folkmängden i det forna Sovjetunionen, och hade han dragit över där hade han faktiskt bevisat att det inte levde kvar några människor i jättelandet längre!

Men vi bör hålla i minnet att man trots allt kom fram till siffror som låg mellan 4 och 12 miljoner offer, vilket ju räcker mer än väl för att tala om folkmord och brott mot mänskligheten. Dessutom är alla arkiv ännu inte igenomlästa av historikerna. En del historiker varnar även för att ryssarna själva friserar siffrorna för att få ned antalet dödsoffer. Hur det är med den saken är osäkert, kanske vi i framtiden erhåller säkrare uppgifter?

Men min analyserande grej denna gång handlar inte om det forna Sovjetunionen - utan om Kina. Närmare bestämt Kina under Maos era, och särskilt åren 1958-1961, åren då man i Kina genomlevde det som kallades för "Det stora språnget framåt". Även här florerar de mest fantastiska siffror angående antalet dödsoffer, och ingen tycks riktigt ha koll på det hela. Vilket kanske inte är så konstigt för även de styrande i dagens Kina kan ha sina skäl till att dölja sanningen. Och en sanning är att diktaturer alltid har en massa att dölja. Och just åren 1958-1961 är faktiskt ganska intressanta att följa, eller rättare sagt, att följa de olika turerna och skrivningarna som gjorts om dessa år i Kina.

Vi ställer helt sonika några frågor - Tog Maos regim så många miljoner liv som högern och liberalerna hävdar? Och var hittar vi då källorna om detta? Finns det källor över huvud taget?
Därefter kollar vi vad de olika intressenterna skriver och påstår, för det är en hel härva av olika intressen och önskedrömar som här möts och filas mot varandra!  :wink:

Därmed går vi loss.........Kina är ämnet, åren är 1958-1961....fixstjärnan är naturligtvis Den store rorsmanden själv - Mao Zedong......

MVH
bigj

[matahari]

Loke har bytt sida, fienders, fiendes vän, se där på FF kan allt hända!:)
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 069#102069

Snackar skit igen Loke, vem tråkar vem och när? Bemöda dig inte att svara.

[biggj]

Hejsan!

Nu till Kina och skrivningarna om det stora språnget!

Mao Zedongs politik och den utveckling Kina tog efter 1949 har visat världen att det går att bekämpa imperialism och fascism, strunta i de liberala ekonomiska teorierna och skapa en utveckling som snabbt leder till att befolkningen får det bättre på det materiella planet. Tack vare detta har han, och den politik han förde, blivit en slags hatobjekt för högern och liberalerna och han har även beskyllts för att ha skapat miljoner kinesers död. Ännu mer hatiska blir dessa borgerliga motståndare när de inser att Maos tankegångar fortfarande vinner gehör hos de fattiga i länder som Indien och Nepal, liksom på många andra håll i världen. Så här resonerar många som tagit Kinas dåvarande politik som intäkt för allehanda angrepp på olika demokratiska och fattigdomminskande politiska program! Och det är måhända inte så konstigt om sådana rykten florerade, kinesernas ledare har själva aldrig varit särskilt positiva till att låta fakta flöda. Kinas slutenhet bogade ju närmast för olika rykten, och det har inte heller i våra dagar varit lätt att tränga in i frågan eftersom kineserna fortsätter att mörka.

Mest har man från högerns och liberalernas sida försökt nagla fast Mao och hans roll under det sk ”Stora Språnget mot Framtiden” som startades av Mao år 1958. Då hade den kollektivisering av jordbruket redan startat som kommunisterna hade planerat tidigare under 1950-talet, och som åren 1957-1958 ledde till de s.k. ”Folkkommunerna”. Det är just dessa folkkommuner och den kollektiva inriktningen som varit målet för den borgerliga propagandan mot Maos styre under dessa och de närmast kommande åren. Det var då svälten och miljoner människor dukade under, menar belackarna. Man har från den borgerliga sidan kastat fram åsikter och orsaker till svälten som hade att göra med den fria utdelningen av mat i de kommunala köken, att bönderna inte arbetade effektivt eller att den stålproduktion som tillverkades i primitiva ugnar bara ledde till förstörelse av redskap och därmed orsakade misären. I verkligheten hade Mao i efterhand erkänt att allt inte var tillfredsställande som man då genomförde, även om han samtidigt skyllde på att många kadrer inte såg till att det hela fortskred som tänkt var från ledningens sida. Men var i världen delades det ut fri mat? Knappast i någon kapitalistisk/liberalt styrd stat i vart fall.

Officiella kinesiska källor, från 1982, anger att cirka 16,5 miljoner människor dog under det stora språngets år 1958-1961. Siffrorna är framtagna efter Maos död och kom främst att användas i en ideologisk kampanj som Deng Xiaoping ledde när han väl tagit makten i Kina efter 1978. Syftet var då att misskreditera politiken under det stora språngets dagar och även tiden för ”Kulturrevolutionen” och beskylla alla felsteg som togs i Kina på den politik som då fördes av Mao. Meningen var att få ett synbart avslut på den tidigare politiken och den nya politiken som skulle föras under Dengs maktperiod. Problemet var bara att de siffror som framfördes under Dengs maktperiod hade liten bäring på den statistik som existerade tjugo år innan, liksom att de nya siffrorna som framfördes under 1980-talets början inte tidigare hade setts av allmänheten eller historiker som hade följt Kinas historia åren 1958-1962.

Amerikanska forskare ökade på de kinesiska siffror som Deng-regimen släppte ut genom egna ”iakttagelser” för Kinas folkmängd 1953 och 1964, och plötsligt var man uppe i 30 miljoner dödsoffer för politiken under stora språngets tidevarv. År 2005 ökade Jung Chang och Jon Holliday, i boken Mao – den sanna historien, på siffrorna till 38 miljoner dödsoffer, plus 70 miljoner andra mördade under Maos övriga tid vid makten.
För varje ny bok i ämnet plussade man på med några tiotal miljoner, herr Rummel från Hawaii ville inte vara sämre och närmade sig 100-miljonersvallen för Maos hemskligheter!

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vidare i vår jakt på de osynliga källorna som visar det stora mördandet i Kina åren 1958-1961....

Västerländska författare till böcker och texter om denna period i Kinas historia har alltför okritiskt svalt de siffror som florerar och vars källor är minst sagt grumliga och oklara. Samtidigt har det ofta funnits en brist på kännedom om hur den kinesiska politiken egentligen fördes under det stora språngets tid. I USA har ett flertal statsorgan och privata institutioner gynnat den forskning som från början var negativt inställd till ”Maoismen” - och kommunismen i stort. Inte minst under det kalla krigets dagar från 1948 till slutet av 1960-talet, alltså under den period då stora språnget utspelade sig i Kina. Många av de uppgifter som figurerar bland västerländska författare och historiker om Maos era härstammar från historikern Roderick MacFarquhar och dennes tidskrift The China Quarterly, utkommen under 1960-talet. Här flödade det över av påståenden om en enorm svält i Kina under hela 1960-talet igenom. Senare kom det fram att MacFarquhar erhöll pengar från en CIA-organisation för att kunna driva sin tidskrift, något han själv medgav i ett brev till The London Review of Books. Han påstod senare att han inte kände till att pengarna kom från CIA när han drev sin tidskrift på 1960-talet.

De få historiker som verkligen har en del bevis från denna tid i Kina, exempelvis Jasper Becker som intervjuade ögonvittnen från Kina, lät dem komma till tals i sin berömda rapport från denna tid, Hungry Ghosts. Men inte heller Becker hade tillräckliga bevis för alla delar av Kina i sin rapport, någon massiv svält kunde inte heller han belägga från Kina under denna tid. En hel del av det material som Jung Chang och Jon Halliday påstår stödjer deras historik angående stora språnget har visat sig vara gravt missvisande och egentligen helt ogrundade.
Inte heller är de ”bevis” som härstammar från Deng Xiaopings regim om Maos mördande av miljoner människor byggda på verkligheten. Tvärtom tenderar de bönder som under senare tid intervjuats om sina erfarenheter från stora språngets tid att motsäga alla de uppgifter som florerar om de många dödsfallen – och att de skulle ha varit orsakade av Maos regim.
Demografhistoriker från USA har försökt använda mortalitetssiffror från det officiella Kina för att söka hitta bevis för sina hypoteser att det funnits en ”massiv död” under det stora språngets tid. Ja, de har även påstått att denna svält var den största under hela historien. Emellertid tenderar deras hypoteser hela tiden falla när man närmare studerar de källor de har använt sig av när de försöker leda det hela i bevis. Det är här det intressanta börjar.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vidare med vår undersökande undersökning om vart källorna till den stora massdöden i Kina tagit vägen!

Ökade eller minskade livsmedelsproduktionen under Maos era?

Påståendet att Mao Zedong var skyldig till massmord har tagits som en utgångspunkt för att misskreditera allt som det kinesiska folket uppnådde under hans styre åren 1949-1976. Trots detta tvingas även de mest fanatiska förfäktarna, såsom Judith Banister, erkänna att det samtidigt hände många positiva saker under Maos era i Kina. Hon skrev själv att medellivslängden åren 1973-1975 var högre än i Afrika, högre än i Mellanöstern, högre än i Sydasien och högre än i många länder i Latinamerika.
(Källa: J. Banister, China’s Changing Population, Stanford University Press 1987)

År 1981 tvingades Banister medge att Folkrepubliken Kina gjorde enorma framsteg när det gällde att öka medellivslängden allt sedan kommunisterna tog makten år 1949 – då hade i medellivslängden ökat med 1,5 år per kalenderår, mellan 1949 och 1970-talets början, och då Mao-eran tog slut, 1976, hade medellivslängden i Kina ökat från 35 år till 65 år.  
(Källa: J. Banister and S. Preston, Mortality in China, ur Population and Development Review Volume 7, No. 1, 1981. +
M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Inquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Way, 1996)

Läser man många av författarna som skrivit om Mao-eran efter 1990 framgår det tydligt att den kinesiska jordbrukspolitiken och industripolitiken resulterade i en absolut ekonomisk ruin. Då blev det mer ”inne” att förklara allt i mörka färger.  
(Se exempelvis J. Becker, Hungry Ghosts. China's Secret Famine, Murray 1996)
Även mer sansade bedömare, såsom Peter Nolan, påstod att levnadsstandarden i Kina inte ökade i Kina förrän under Deng Xiaopings styre efter 1978. Att medellivslängden ökade med närmare 100 procent under Maos regim undvek Nolan att ens beröra i sina skrifter.  
(Se exempelvis J. Eatwell, M. Milgate, P. Newman (redaktörer), Problems of the Planned Economy, Macmillan Reference Books, 1990)

Många forskare har ur officiella siffror från Deng Xiaopings regim, 1978-1997, kunnat utläsa att spannmålsproduktionen per capita inte ökade under Maos era. (Källa: Ibid)
Men hur är det möjligt att få detta att stämma när man samtidigt från samma källor får fram att medellivslängden ökat med nästan 100 procent under period? Statistik som dessutom är belagd och utom alla tvivel! Guo Shutian, tidigare chef för Kinas politiska ledning över Jordbruksministeriet under Dengs första tid ger en intressant bild av tiden före Dengs ”reformer”. Deng hade rätt när han påstod att jordbruksproduktionen sjönk under 5 års tid perioden 1949-1978, menade Guo. De orsakades av en blandning av naturliga fenomen och misstag i själva arbetsprocesserna. Men samtidigt hävdar han att den odlade arealen för grödor under samma tid ökade med 145,9%, och att den totala livsmedelsproduktionen ökade med 169,6%. Under samma tid, 1949-1978, ökade Kinas befolkning med 77,7%, påstod Guo vidare. Utifrån dessa siffror bör Kinas per capitaproduktion av livsmedel ha ökat från 204 kilo till 328 kilo.
(Källa: Guo Shutian, China's Food Supply and Demand Situation and International Trade, ur Can China Feed Itself? Chinese Scholars on China's Food Issue. Beijing Foreign Languages Press, 2004)

MVH
bigj

[Loke]

Kan hålla med dig Biggen, det är mig till synes ett ämnesirrelevant tråkarinlägg. Så jag tar bort det

mvh
Andreas

[biggj]

Hejsan!

Bra att moderator Loke tog bort mataharis trollning, det skall inte löna sig att enbart visa den sämre sidan!

Nu vidare i vår grej om Kina!

Använder man sig av officiella siffror från Deng Xiaopings regim så ökade industriproduktionen i Kina med 11,2% - per år - perioden 1952-1976. Även under kulturrevolutionens dagar, 1966-1976, ökade industriproduktionen med i snitt 10% per år.
År 1952 utgjorde industriproduktionen 36% av Kinas BNP.
År 1975 utgjorde industriproduktionen 78% medan jordbruket stod för 28%. Det torde stå klart att Maos socialistiska ekonomi faktiskt ledde till en snabb industrialisering och ekonomisk tillväxt – men den tjänade i första hand hela befolkningen i form av ökat välstånd för alla och den var ”obalanserad” i så måtto att den inte direkt gynnade rikedom åt ett fåtal.
(Källa: M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Way, 1996)  

Man kan på goda grunder misstänka att Kina under 1950-talets andra halva allt oftare tvingades lita till egna resurser då hjälpen och det teknologiska kunnandet från Sovjetunionen ströps ju mer ovänskapen mellan Kinas och Sovjetunionens ledare tilltog. Mot denna bakgrund kan man även ana förspelet och planerandet av det stora språnget som till slut sattes i sjön år 1958. Det är klarlagt att Kina och Sovjetunionen var på kollisionskurs under slutet av 1950-talet, delvis på ideologiska grunder vilka hade blivit tydliga efter Stalins död 1953. Det fanns dessutom ideologiska och praktiska skillnader mellan Stalin och Mao, och hade gjort så redan under 1930-talet. Mao beskyllde Stalin för att misstro bönderna och gynna industriarbetarna. Mao hade även varit misstänksam mot den nye sovjetiske ledaren, Chrustjev, som tagit makten i Sovjetunionen 1956. Dennes fördömanden av Stalin såg Mao som ett sätt att hindra socialismens utveckling i Sovjetunionen och dess satellitstater.

Sovjetunionen ville vara den ledande staten i det socialistiska ”lägret” – något som kineserna var starkt avoga mot, och det på goda grunder. De hade ju utkämpat ett långvarigt och svårt krig mot både inhemska och utländska fiender i över 20 år när man slutligen segrade 1949 – och därefter tvingats spela en slags biroll bakom Sovjetunionen. Det skulle det kinesiska folkets ledande skikt knappast ha gått med på, och det förstod Mao. Redan under åren 1958 och 1959 började antalet sovjetiska rådgivare och tekniker bli allt färre i Kina, de fick order om att inte förnya sina åtaganden med kineserna utan avsluta det man höll på med och sedan återvända till Sovjetunionen. Konflikten mellan de båda socialistiska stormakterna kom till sin spets år 1960 då Sovjetunionen kallade hem alla sina tekniker och rådgivare i Kina vilka hade haft till uppgift att leda den kinesiska industrialiseringen. När de for ut ur Kina tog de med sig mycket av de industriella planer och ritningar som skulle ha legat till grunden för deras arbeten i Kina.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Under 1950-talet kärvade det allt mer mellan Kina och Sovjet, som försökte få inflytande i Kina och hjälpte till att industrialisera den nya socialitiska staten. Men som vi har sett kärvade det mellan de ryska och kinesiska ledarna, och grollet gick egentligen åratal tillbaks, ända till 1930-talet då Maos linje delvis motarbetades av Stalin som ville ha en exakt kopia av Sovjetunionen i ett framtida Kina - det villa alls icke Mao Zedong! Han ville ha en kinesisk variant av socialismen som byggde på bönderna, inte industriarbetarna vilka bara utgjorde några procent av befolkningen i Kina - 90 procent av befolkningen var landsbygdsbor och sysslade med jordbruk!:)

Mao hade gjort klart redan från starten av det stora språnget i slutet av 1957 att landet skulle bygga upp en självständig ekonomisk politik. Alternativet man hade var att utveckla industrin parallellt med den agrara sektorn. Mao förväntade sig kunna skapa större resurser ur ett allt effektivare jordbruk till att driva på industrialiseringen – inte minst genom att utnyttja den folkliga entusiasmen för byggandet av det nya samhället. Sådana mänskliga resurser skulle ersätta bristen på kapital och avancerad teknologi, var det tänkt. Även om problemen med torka på vissa håll, översvämningar på andra och missväxter lite överallt, blev resultatet under åren 1959-1960 att politiken under det stora språnget avhjälpte många problem genom gemensamma åtgärder från bondebefolkningens sida. Eller att problemen åtminstone inte växte sig för stora. Inte minst lade man kraft på att utöka terrassodlingen vilket fick oanade positiva konsekvenser. Men de positiva resultaten visade sig först när de svåraste åren var till ända – alltså i praktiken började de goda resultaten inte märkas förrän 1962 och än mer 1963.  

Industrialiseringen som skulle komma igång under det stora språnget kallades för “att gå på två ben” – vilket betydde att en småskalig landsbygdsindustrialisering skulle skapas jämsides med skapandet av en tung industri i de stora städerna. Bredvid stålframställningen, skapades tillverkning av en rad produkter ute i de mindre landsbygdsindustrierna. Idén var att denna småskaliga industri skulle möta behov av lokal karaktär. Landsbygdsfabriker skulle hjälpa folkkommunerna att modernisera jordbruket och höja agrara teknologiska metoder. Faktiskt var de lantliga industrierna mycket effektiva på att producera gödningsmedel, redskap och annan agrar utrustning liksom cement för att användas inom konstbevattningssystemen.  

Till skillnad från det rigida, och centralplanerade, ekonomiska system som existerade i Sovjetunionen innebar det stora språnget en form av ekonomiskt tänkande som mer byggde på en pragmatism som egentligen var omöjligt att centraldirigera över huvud taget. Det normala var ju att cement liksom gödsel producerades i stora fabriker i närheten av stora städer långt ifrån den landsbygd som nyttjade sådana produkter. I fattiga länder var det oftast svårt att skaffa kapital, maskiner och modern teknologi som behövdes i en sådan produktion. Dessutom krävdes det goda kommunikationer och en utvecklad transportapparat som kunde förmedla produkterna – något som också krävde kapital och kunnande. Under 1950-1960-talen blev sådana problem och trösklar allt för oöverstigliga i fattiga länder för att deras utveckling, inte minst på landsbygden, alls skulle aktiveras. Industrin på landsbygden under det stora språnget använde sig av arbetsintensiva metoder – inte kapitalintensiva metoder.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vi avslutar stycket om händelseutvecklingen före det stora språnget...

Eftersom de var menade att underhålla det lokala behovet, och inte krävde en nationell infrastruktur av vägar och järnvägar, fungerade faktiskt landsbygdsindustrierna snart väl och försåg den lokala omgivningen med ett flertal nödvändiga produkter. Denna ovanliga variant av utveckling kom att fungera mycket väl efter de inledande problemen under det stora språngets första tre-fyra år. Lokal cementproduktion gynnade konstbevattningen och detta garanterade i sin tur spridningen av mer gödsel till jordbruket. Gödsel som alltså också producerades lokalt. Det hela ledde till att fler och fler människor kunde lämna jordbruket och sysselsätta sig inom den industriella sektorn – som alltså också ofta var lokal. På så vis industrialiserades även landsbygden successivt – och den gynnsamma bieffekten var att nästan hela landet utvecklades.
(Se exempelvis en rapport från American Rural Small-Scale Industry Delegation, av Chair Dwight Perkins, Rural Small-Scale Industry in the People's Republic of China, University of California Press 1977 + E. Wheelwright och B. McFarlane, The Chinese Road to Socialism, Penguin 1973)

Denna utveckling har oftast påståtts visa hur okunnig Mao var i det ekonomiska tänkandet, men de visade med all önskvärdhet den extrema utveckling som tog fart under hans era. Det innebar att hundratals miljoner kineser ökade sin välfärd och att den ekonomiska utvecklingen var den utan jämförelse den snabbaste i världen under denna tid. Det var inte bara den småskaliga lantliga industrin och jordbruket som ökade sin produktivitet under Kinas socialistiska period, också den tunga industrin växte till i rasande fart under Maos era. Oljefälten i Taching ökade sin produktion även under det stora språngets tid, och nya oljefält öppnades mot slutet av 1950-talet.  
( Se W. Burchett och R. Alley, China: the Quality of Life. Penguin, 1976)

All denna utveckling tog fart först efter 1960, alltså efter att de sovjetiska rådgivarna och teknikerna hade lämnat Kina – och den genomfördes utan någon västlig teknologi över huvud taget. De kinesiska arbetarna utnyttjade till exempel undertrycket för att utvinna oljan ur underjorden. De behövde inga stora borrtorn som annars var vanligt på oljefälten. Den av många kritiserade bakgårdstillverkningen av stål ute på den kinesiska landsbygden var naturligtvis inte någon lysande idé, kvaliteten var oftast för dålig, men man vann något annat i denna process under det stora språnget. Nämligen att bönderna lärde sig något om industriell produktion lika mycket som att enbart tillverka stål. För Mao var denna process samtidigt en slags utbildning av människorna i det moderna samhället och dess förutsättningar. Mao såg sin politik som ett sätt att ge de kinesiska bönderna hopp och en bättre framtid, även om många också såg de nackdelar som framträdde när man erhöll exempelvis ett dåligt stål. Men när väl problemen med det stora språnget hade ordnats upp, började erfarenheterna från denna tid övergå i något positivt vad gäller den efterkommande produktiviteten inom jordbruk och industri.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vi går vidare i vår analytiska undersökning om den stora svälten i Kina - och bristen på källor som stödjer påståendena om det hele!

Det stora språnget och bevisen för alla dess ”offer” – existerar de?

Den borgerliga och västliga synen på det stora språnget och de påstådda miljonerna offer har tillåtits ta stora proportioner. Men problemet är att fastslå huruvida det egentligen finns några bevis för antaganden om tiotals miljoner svältoffer under denna fyraårsperiod? När man försöker leta efter bevis för all denna massdöd påstår drivkrafterna bakom denna linje att det finns dokumenterade ögonvittnen. Men några övertygande bevis har ingen ännu kunnat lägga fram som verkligen visar att tiotals miljoner har dött svältdöden pga den förda politiken.
Forskaren på Kina, Carl Riskin, tror att en allvarlig svält verkligen förekom, men anser att detta inte kom fram i de dåtida kinesiska källorna. Dessutom var det bara högern i väst, liksom i Taiwan, som framförde bevisen för svälten, under denna tid var dessa källor dock inte trovärdiga. Kineserna själva sökte stoppa informationen, vilket gjorde det svårare att bevisa vad som hade hänt, menade Riskin vidare. Han är dock osäker på vidden av denna svält.  

Det finns dock författare såsom Frederick MacFarquhar, Jasper Becker och Jung Chang som påstår att de bevis de anser sig ha bevisar en enorm svält i Kina under det stora språngets år. Och det är sant att deras skrifter/böcker som behandlar denna fråga faktiskt framför ”bevis” för en massiv svält.  
Författare såsom Frederick MacFarquhar, Jasper Becker och Jung Chang, förklarar dock aldrig i sina böcker varför de tror att källorna de använder sig av verkligen överensstämmer med verkligheten. Därmed kan man fråga sig varför de stora siffrorna på antalet dödsoffer i Kina blivit ansedda såsom fakta i västvärlden? I sin berömda bok, och reseskildring, från 1965, A Curtain of Ignorance, påstår Felix Greene att han i sina rundresor i Kina år 1960 visserligen såg att livsmedelsransoneringen existerade, men någon massvält såg han inte någonstans. Han påstår även att andra ögonvittnen inte heller hade sett någon massvält. Vilket naturligtvis inte hindrar att hungersnöd ändå kan ha förekommit på sina håll i Kina. Men denna hungersnöd var inte nationell utan snarare begränsad – och alls inte av den omfattning som Jasper Becker och Jung Chang påstår i sina böcker.

Greene lämnar ändå öppet för att hungersnöd kan ha förekommit i områden han inte besökte, men han kan inte säkert uttala sig om varken eller. Man kan alltså ställa sig frågan, varför tror man i väst på personer som Becker och Chang men inte Felix Greene? Naturligtvis kan man beskylla Greene för att ha haft sympatier för Maos politik och att han därför ”friserade” det han skrev i en positiv anda för den dåvarande kinesiska ledningen. Men precis det samma kan man ju i så fall anklaga Becker, Chang och MacFarquhar för – de kan ju på ganska goda grunder misstänkas för att blanda in politiska motiv för att frisera sina utsagor om Maos Kina. De är ju fanatiska anti-kommunister, och detta styr helt deras skrivande. Faktiskt i högre grad än Greene, eftersom de verkar vara utan reella källor över huvud taget!

Källorna här äro följande:  
C. Riskin, Seven Questions About the Chinese Famine of 1959-61, China Economic Review, vol 9, no.2. 1998 +
R. MacFarquhar, The Origins of the Cultural Revolution, Oxford University Press, Volym 3, 1974, 1983, 1997. +
J. Becker, Hungry Ghosts. China's Secret Famine, 1996 +
J. Chang and J. Halliday, Mao : The Unknown Story, 2005

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vi koncentrerar oss vidare i vår analytiska jakt på sanningen om de saknade miljonerna under det stora språngets tid åren 1958-1961!

Innan vi skall mer noggrant studera de olika ”bevisen” för den stora svälten några ord om ”kommunismen”. Kommunismen var en rörelse som redan från början fick en stor och penningstark motrörelse emot sig. Redan under åren 1918-1919 började västvärldens borgerliga politiker föra en massiv propaganda mot kommunismen. Det berodde inte minst på att man konfiskerade stora förmögenheter liksom landområden från folk som hade sådant i överflöd, särskilt i Ryssland. Alla dessa förmögenheter hade från början skapats genom att livegenskapen tillät detta utnyttjande av andras arbete i århundraden. Men kommunismen, eller socialismen, fanns även på andra håll, och också där konfiskerades rikedomarna; i Mexiko 1911-1915, i Ungern 1919 och inte minst i Kina 1948-1950. Hela länders jordherrar och affärsmän skinnades på sina förmögenheter, men även sin sociala status i Ryssland, Ungern, Mexiko, Kina samt på många andra håll i Europa då delar av världsdelen gick från diktatur till formell demokrati åren 1917-1921. Inte överraskande resulterade detta i en stor bitterhet bland de grupper som såg sina positioner rämna. Dessa människor, och deras barn och barnbarn, ofta välutbildade, när en stark misstro mot ”kommunismen” – och inte sällan räknade de då in all slags vänster som ond, såväl socialismen som socialdemokratin i Europa.

Författare som skriver i en slags ”anti-kommunistisk” anda om den kommunistiska eran i Kina anser utan vidare att de ”källor” de får tag på om kommunismens brott är sanningsenliga – allt som däremot är positivt inställt till Mao-perioden anser de vara ”propaganda”. Vi bör hålla i minnet att USA:s samtliga regeringar sedan andra världskriget har haft intressen av att föra ut negativ propaganda mot den kinesiska kommunismen och kommunismen i allmänhet. Att ens diskutera detta anses på många håll, inte minst i USA, vara ”konspirationsteorier” emot det ”goda” – vilket samtidigt då förhindrar att man mer sakligt diskuterar vad som egentligen hände i Kina under åren 1958-1962, eller hela Mao-eran som sådan. Man kan nästan misstänka att de anti-kommunistiska grupperna räds en sådan diskussion!

Emellertid är kritiken från främst USA emot kommunismen en fråga om valet av källor. USA:s politiska organ har oftast sökt sina källor hos grupper och författare som just har målet att misskreditera kommunismen. De personer USA:s ekonomiska och politiska eliter litade på var inga lågmälda figurer och inte heller hade dessa några som helst begränsningar när det gällde att beskriva Maos ”ondska”. Exempelvis används artiklar från 1960-talet ur The China Quarterly fortfarande som källor för att bevisa levnadsstandarden och politiken i det dåtida Kina. År 1962 publicerades en artikel av Joseph Alsop som påstod att Mao var på väg att utrota en tredjedel av Kinas befolkning - som då uppgick till cirka 700-725 miljoner människor - genom svält för att kunna genomföra sina ekonomiska planer.
(Källa: J. Alsop, On China's Descending Spiral, ur The China Quarterly, Nr. 11, Juli-September, 1962)

MVH
bigj

[Sceptisk]

Kapitalism och kommunism är siamesiska tvillingar fastväxta vid höften. Du hittar inte den ena utan den andre. Där det finns kapitalism där finns det också dom som ser med avundsjuka på dom som tjänar mer och som drömmer om att ha fullständig makt. Utan kapitalismen så skulle kommunismen inte ha något argument för att ta över och förslava folk under en enpartistat. Desto större kapitalismen växer, desto större växer sig också kommunismen. Blir kapitalismen global så kommer kommunismen att bli global. Det är bara en fråga om tid.

Alternativet till både kapitalism och kommunism kallas för traditionalism - i vilken man framhåller kultur, historia, religion och en egen etnicitet och särart. Det behöver inte betyda att man är bättre än något annat folk men det betyder definitivt att man har ett eget sätt att leva på. En ekonomi förankrad i den egna nationens intressen och anpassad till att främja livet för folket i den egna nationen. Därför att folket vet bäst självt hur det vill leva och hur det vill bli regerat.

[biggj]

Hejsan!

Det har du rätt i faktiskt:

"Därför att folket vet bäst självt hur det vill leva och hur det vill bli regerat."

Enda sättet att fixa det är att införa en genomgripande demokrati, annars går det inte! Där hittade du plötsligt rätt!  :wink:

MVH
bigj

[Sceptisk]

Och återigen hamnar du fel. Om sociala designers lät folk vara i fred så skulle förtryckare inte existera. Människor har en naturlig respekt för auktoriteter just för att auktoriteten inte förtrycker folk. Människor känner igen och följer automatiskt en född ledare. Sociala designers ser på detta med avundsjuka och undrar hur det kommer sig att vissa får respekt, att vissa har karisma och ledaregenskaper medans andra tycks ha blivit födda för att bara vara fattiga betraktare av andras välgång.

Sociala designers skaffar sig därför långa utbildningar, läser mängder med böcker, hittar alla dom koncept som kan användas för att manipulera andra till att följa efter dom (demokrati, solidaritet, jämlikhet). Sådana personer som dras till att bli sociala designers kan aldrig bli auktoriteter.

[biggj]

Hejsan!

Ho ho ho....men lille vännen, du skrev ju att folket själva vet sitt eget bästa, eller hur? Även om människor känner en "naturlig respekt för auktoriteter" som du skriver, innebär ju det att de på något sätt skall utse denne auktoritet! Men hur skall de då kunna framföra denna vilja utan ett demokratiskt utslag? Eller är det den naturliga auktoriteten som pådyvlar övriga sin auktoritet kanske? Det torde vara väldans mycket mer vanligare, men då är det ju en diktatur du förespråkar Ho ho ho....du har ju hamnat i en återvändsgränd, vännen!  :lol:

Det är nästan så man tycker synd om dig sceptisk, du är så extremt okunnig så vad du än skriver så tycks det bli fel - du är ju hur lätt som helst att bortgöra! Ho ho ho ho.....vilka stjärnor det finnes ändå......  :lol:

MVH
bigj