Iagh - en dussinmänniska

[hovnarr]

Har just avslutat Vetandets villkor av Hedin där jag mötte Nietzsche i bokens sista kapitel. Hedin redogjorde kort för Nizzes tankar kring övermänniskan och dussinmänniskan. Människor är svaga och söker beröm och bekräftelse, usch på dem.

Ja usch tänkte jag, nu ska jag minsann göra som jag vill och inte följa andras vilja så mycket. Beröm är fåfängt, länge leve intergriteten. Sen kom jag på att jag stod i begrepp att göra som Nietzsche ville. Först sjönk mitt mod och sedan skrattade jag för mig själv. Paradoxale Nizze! Du kan ju inte instruera andra att de ska tänka själv...

Och sedan slog mig en annan sak. Nizzes resonemang utgår ifrån att absolut integritet ska vara något obehagligt i andras ögon - övermänniskan ska vara hatad. Men är det så? Blir man en övermänniska för att man föraktas av andra, eller för att man har integritet? Som jag tolkar honom så är man inte övermänniska bara för att man slår folk på käften till höger och vänster och gapar och skriker. Men får man vara en övermänniska enligt Nizzes modell fastän andra beundrar en för det? Hur ska man då veta om man är sann mot sin egen vilja eller är fast i den rollen för att man får andras beröm för det...

Får jag bekänna att jag är en dussinmänniska? Jag är den som nickar instämmande åt tantens historietter i fikarummet medan jag tänker på annat, eftersom jag inte vill visa mig ointresserad fast jag är det. Jag är den som vänder mig från politiken med en maktlös axelryckning och ett leende. Jag gör allt för att odla och sköta de relationer och kopplingar jag kan ha behållning av. Jag är den sociale kameleonten. Konversationens mästare, men sanningens dåre. Om någon frågar mig vem jag är kan jag ge tusen olika svar - jag kan prata tills jag dör om jag får börja nu.

Kirkegaard lär ha sagt att att välja är att tappa fotfästet en stund och att inte välja är att förlora sig själv. Jag är fast i denna estetiska fas och har förlorat "mig själv", vad nu det skulle vara. Mer än så, man kan kalla mig för analt retentiv estetiker. "Å ena sidan, å andra sidan och så kan man förstås se det också." Jag byter uppfattning som en annan byter kallingar - och livet belönar mig för det! Det är det som är det värsta. Smärtfritt glider jag framåt likt en smörklick i en teflonpanna.

Vad innebär det att känna sig själv och att veta vem man är? Hur kan man älska sig själv om man inte vet vem man är? Vad innebär det att ta ställning? Hur kan man någonsin veta vad man vill? Allting kan ju vara precis tvärtom. Min uppfattning om mig själv - min urkärna - är det som är gemensamt för alla mina sociala masker. Vad är det jag aldrig kommer ifrån vilken roll jag än spelar? Förutom mina rent fysiska begränsningar som människa blir svaret mina kunskaper och mina hämningar. Utifrån det jag vet kommer jag att reagera enligt vissa mönster. Med min vilja kan jag sätta mig över dem för att hålla rollen bättre. Och hämningarna kan jag jobba bort om jag har lust.

Hur vet man vem man är?

[Johan Ågren]

Hur vet man vem man är?

Genom att ta reda på vem man inte är; skala löken Det som blir kvar när du skalat bort alla lager - är du. Många tror att det blir tomt, men livet har en dynamik och information bortom våra föreställningar och reaktioner på densamma. Vi snarare kväver dessa impulser än bildar oss. Alla försök att stärka och förtydliga vår karaktär leder längre bort ifrån oss själva.

"You are not ready to accept the fact that you have to give up. A complete and total 'surrender'.... It is a state of hopelessness which says that there is no way out.... Any movement in any direction, on any dimension, at any level, is taking you away from yourself...."

- U.G. Krishnamurti

[TheStudent]

Kan det inte vara så att man är hela "löken", och att det man får när man skalat bort allting är vad man kan bli? För alla sociala masker som en person bär, och alla negativa sidor som man har är väl trotsallt den man är?

[Johan Ågren]

Kan det inte vara så att man är hela "löken", och att det man får när man skalat bort allting är vad man kan bli? För alla sociala masker som en person bär, och alla negativa sidor som man har är väl trotsallt den man är?

Människan kan ha föreställningar om vad hon är och vad livet är, och dessa föreställningar behöver inte motsvara vad som faktiskt är. Destå mer sådana föreställningar som bygger upp jaget destå större blir bufferten i förhållande till vad som sker, eller vad som undertrycks. Tänk dig att du tycker att du är ful för att andra någon gång sagt att du är ful. Detta skapar en selektiv psykologi så seendet blir förvanskat - du ser fulheten. Det kan också vara tvärt om. Men om man genom övningar/terapi nollställer alla föreställningar så kan man även nollställa den selektiva psykologin, man ser världen med nya oskuldsfulla ögon. Detta grundtillstånd existerar; där man inte är något annat än vad man är, och alla reaktioner som vi normalt har utifrån de gamla föreställningarna neutraliseras. Man kan kalla det ett rationellt jag. Det betyder inte att andras föreställningar förändras, de kommer att ha kvar den irrationella kulturella präglingen, och kommer kanske att tycka att du är konstig.

När jag skriver "irrationell" så måste man se detta i ett större sammanhang som sträcker sig bortom det kulturella komplex vari människor normalt finner sig tillrätta. Kulturens utsende, värderingar och inriktning har sina orsaker. Dessa orsaker kan spåras i historien och nästan uteslutande har de uppstått ur irrationella förhållande till verkligheten. Sedan följer det kausala kedjor som sluligen formar de individer som existerar i kulturen. Detta kan man kalla "karmiska band". Redan från början stöps vi i denna irrationella form och för den sedan vidare. Genom meditation kan dessa band lösgöras så att en individ mer kan börja agera utifrån tingens essens. Det är inte vi som uppbådar livet, utan våra jag har snarare blivit en biprodukt till livet som genom sin abstraktionsförmåga ger tingen egenskaper de inte har. Till slut lever människan i en illusion som fungerar som en buffert till de naturliga livsimpulserna.

Ingen människa skulle frivilligt välja att vara något som inte hon kan motivera, när något annat ges som är mer motiverat. Att förstå är att erfara allt man inte är, och det ger mer och mer plats till vad man är. Ifrågasätt varför man gör något snarare än att fråga vad man ska göra. På så sätt förlorar man fler och fler motiv.

Johan

[hovnarr]

Många tror att det blir tomt, men livet har en dynamik och information bortom våra föreställningar och reaktioner på densamma. Vi snarare kväver dessa impulser än bildar oss. Alla försök att stärka och förtydliga vår karaktär leder längre bort ifrån oss själva.

Jag tror jag förstår vad du menar Johan, men det är lite för abstrakt för att jag ska vara säker. Vad jag kan säga är att tycker jag skalar och skalar men jag gillar inte det som blir kvar. Jag tycker löken är pytteliten men skulle gärna se att den krympte. Jag kan säga "så skulle jag aaaaldrig göra" och sen fundera "varför i helvete inte?". Nu talar jag inte om att döda folk (sådana grundläggande skal ifrågasätter jag inte på samma sätt) eller att bryta mot lagar i största allmänhet. Jag pratar om tabun jag satt upp för mig själv.

Ifrågasätt varför man gör något snarare än att fråga vad man ska göra. På så sätt förlorar man fler och fler motiv.

Precis, alltså exakt, så upplever jag sökandet efter "mig själv". Men jag är rädd för vad som händer när fler och fler motiv går förlorade. Vilka motiv är värda att spara på? Hur lever en motivlös människa - hur arbetar hon, hur umgås hon med sina vänner, hur rör hon sig i världen?

[Johan Ågren]

hovnarr,

Att transcendera förnuftets irrläror innebär inte att vi ställs inför tomhet, utan i stället tingens essens. Det är en oundviklig underkastelse när man känner de irrationella drifterna. Det innebär inte att vi blir förminskade och utan förnuft, bara det att förnuftet underkastar sig essensen.

Ex: Varför ska du agera moraliskt och vara god mot andra? Det finns ingen Gud att frukta, och du behöver inte underkasta dig någon utilitaristisk idé, så du kan agera som du vill om du finner det givande. Jag säger i stället: Varför, agerar du så? Man kan då genomföra en deduktiv analys av en människas beteendemönster, och antagligen gå vilse i psykologins irrgångar, eller så kan man genomgå transcendentala processer, där förnuftets sekundära världsbild ersätts av en intuitiv varseblivning. Denna individuationsprocess är inte existentialistisk utan är en inre resa som handlar om rening snarare än om att bilda och förverkliga sig själv. De psykedeliska sessionerna vi talat om tidigare är ibland att öppna dörren på vid gavel och skåda genom allt. Denna sluter sig dock och man måste då - med vissa insikter - arbeta vidare med sig själv. Den psykologiska dynamiken är lika organisk som livet fast rörligare. Den låter sig inte omstruktureras på ett ögonblick, även om stora genombrott kan ske.

Vad som kan hända är att man plötsligt tappar intresset för vad som tidigare kändes motiverat eftersom den psykologiska dynamiken som var upphovet till motivationen inte längre existerar.

Studera Roberto Assagioli's grundtankar om psykosyntesen, och även transpersonell psykologi. Här får du en länk du kan ha glädje av: http://hem.fyristorg.com/itpp/trans1.htm och glöm inte Grof!

Johan

[Varney]

Riktigt svår puck, det där med "vem, vad är jag, eller vilken individ som helst"
..Men om man kastar in lite sociologi i det hela..så tänker jag ibland att det är någon slags ihopblandning som gör att vi ens ställer oss dessa frågor..Jaget skulle inte bli någon puck om inte speglandet mot andra människor var där etc etc..Det är mycket svårt att tänka bort "sig själv" - jordens mittpunkt naturligtvis..
Många har väl varit inne på spåret..Kommer ihåg att det nämndes under min metafysiklkurs i våras..men kan inte droppa några namn
*analfabet*
På tal på gode herr N. Jag skulle gärna prata om honom. Nästa år
Jag har inte läst något av honom. men jag ska. Han fascinerar mig lite mystiskt.
(Men det är oroväckande likt "grumpy-old-man"-syndromet mycket av hans?
I vanlig ordning mao?)

(Förresten. Ny här jag är. Hej!

Så exalterad att jag studsar efter att ha funnit hit.
Måste bekanta mig med detta forum. Genast.)

[A friend of ours]

"Jaget", eller föreställningen om vem man är, är en social konstruktion som definieras i sociala relationer. "Atman" är vad du får kvar när du "skalat löken", vad Johan menar är detta (men inte heller detta är du), vi skulle också kunna säga att det är att "följa sitt hjärta" - förutsätter givetvis inte att man måste koppla från alla intellektuella bryderier. DU är dock detsamma som "Brahma", eller världsalltet - eller, som Spinoza menade, en manifestation av denna. Så ur detta kan vi dra slutsatsen att "Jaget", såsom vi föreställer oss detta, bör rekonstrueras, av individen, så att detta maximerar whatever önskningar man må ha - jag vill inte börja kasta in en massa värden här. Detta bör nog göras i samförstån med, vad Johan kallade, de "karmiska banden" - en viss förståelse för vilka konsekvenser ett visst agerande kan ha är nödvändigt om man avser att skapa et vinnande "Jag". Hur som helst så kommer vi aldrig ifrån det faktum att "Jaget" inte är annat än en social konstruktion som bara existerar på den gemensamma spelplanen vi kalla "verkligheten".