Kan frågan om droger kan försvaras försvaras?

[J R Auk]

Jag stör mig på att frågan i sig inte tycks behöva motiveras. Vilket så klart normerar en förestående attityd mot droger som döljs bakom just bristen på motivation.

Hade inga positiva effekter funnits av droger skulle de överhuvudtaget inte brukats. Så drogerna skall bedömas i ljuset av att de har positiva effekter, och det som skall motiveras är ett förbud och inte bristen av det.

Eller skall vi helt sonika förbjuda allt och enbart tillåta det som kan motiveras tillåtet?

[Erkki]

Vad man hellre borde beakta är vad som förorsakar drogbruket än drogbruket i sig. Det är utom all tvivel att drogerna har positiva effekter. Annars vore det väldigt få som överhuvudtaget skulle ta till droger, Frånsett en och annan självplågare förstås.

Med min snart 50 åriga erfarenhet i drogtillvaron kan jag försäkra att det sällan är drogerna som är det farliga i tillvaron utan snarare den "omtänksamma" medmänskligheten som bryr genom ogynnsamma angrepp på brukaren. Ibland när fanatikerna i motståndarlägren envetet vägrar att ens argumentera om drogfenomenet brukar jag i min ilska gläfsa till med; "ja, det är dags att börja fundera över orsakerna när väl eran avkomma hittas död på en skitig toalett. Droger ska man ha vederbörlig respekt till, även omgivningen

Psykiatrin är moderna erans mörka medeltid. Inkompetenta figurer som sällan vet vad de i själva verket sysslar med: Försöker återanpassa individer till en miljö som åstadkommit en fullt förklarlig psykisk reaktion hos dessa. Och som lisa erbjuder psykvården diverse samtalsterapi, tvångsintagning och framför allt erbjuder den ett antal avpersonifierande droger till de drabbade. Sällan hör man eller ser man åtgärder riktas mot den sjuka miljön, vilket i och för sig är förklarligt med tanke på huvudmannaskapet.

I Sverige råder det 0-tolerans som ett resultat av Professor Nils Bejeroths arbete. Det material som han grundade sin forskning på insamlades av dennes hustru som arbetade som sjuksköterska på Kronobergshäktet i Stockholm-

Även om  Bejeroth var väldigt medveten om styrkan i begäret hos den drogberoende beaktade inte han detta faktum, vilket kanhända har sin förklaring i att på sextiotalet villfor psykvården i Sverige att tro att de hade kommit på lösningen till homosexualiteten i mamma Sveas hägn; elchocker.

På sextiotalet betraktades homosexualitet fortfarande som en sjukdom i vårt land. Fram till 1944 var det rent av straffbart. Hur det gick med avvänjningen från otillbörlig böjelse och begär är allom bekant i dag. Snart har varenda kotte sin egen Gardell i sin garderob

Drogbegäret hos brukaren är precis lika starkt som professor Bejeroth anförde. När man har att göra med begär som är starkare än till och med sexualdriften finns inte annat att göra än acceptera detta.

Den aktuella behandlingen med Subutex och Metadon med mera är ett slags omskrivet accepterande av det omöjliga i att avvänja en individ från begäret. Man har försökt att tillfredsställa de drabbade under kontrollerade former. Åtgärder som man har rätt att tycka vad man vill om.

I Sverige är det enligt lag straffbart att ha en narkotikaklassad drog i blodet, förutom när den är förskriven av en läkare. En katastrofal lag vars konsekvenser gjort narkomanen till vår samhällets parias. Inga åtgärder anses för skändliga för att man inte ska kunna rikta dem mot narkomanen.

Narkomanen befinner sig näst längst ner på den sociala rangskalan. Allra längst ner kommer barnen till narkomanerna.

[Erkki]

Vem ska stå för godkännandet av motivationen i så fall?

[Justin Case]

Narkomanen befinner sig näst längst ner på den sociala rangskalan. Allra längst ner kommer barnen till narkomanerna.

En logisk slutsats av det tycks mig vara att det är mer bråttom att se till att dessa barn får det bättre än att se till att deras knarkande föräldrar får det bättre. Det är svårt att ändra på en knarkande vuxen människa; barn är mer som "oskrivna blad" (observera att jag säger mer; alltså relativt sett i jämförelse med deras föräldrar; jag säger inte att barn skulle vara helt oskrivna blad, bara att de är mer oskrivna än vad deras föräldrar är).

Tvångsomhändertagande av utsatta barn för barnens egen skull är aldrig roligt (det ska mycket till för att det ska bli bra), men sker det verkligen alltför ofta, eller sker det tvärtom alltför sällan? Det är en fråga som är upp till en stor del av svenska folket att svara på - nämligen alla vettiga vuxna människor som faktiskt skulle kunna ta hand om barn som nu far illa på grund av sina föräldrars knarkande - vuxna människor som skulle kunna ta hand om dessa barn på ett bättre sätt än vad barnens biologiska men knarkande föräldrar gör.

Kan man tänka sig att fler verkligt goda människor skulle kunna bli fosterföräldrar och ta hand om barn till knarkare? Då vore kanske en statligt finansierad kampanj riktad till den målgruppen på sin plats?

Den förälder som knarkar (oavsett om knarkandet började före eller efter barnaskaffandet) har själv valt sitt öde, men har även väldigt orättvist valt öde åt sitt barn. Hans/hennes barn har inte valt sitt öde. Så länge samhället inte tänker höja narkomaners status, borde man kanske som en "plan B" fokusera på det du påstår vara det allra värsta: att barn till narkomaner står allra längst ner på den social rangskalan? Barn som inte gjort något olagligt eller omoraliskt ska självklart behandlas minst lika bra av samhället som andra barn. Om man skulle börja i den ändan, kräva av myndigheterna att myndigheterna ska se till att dessa barn får lika bra förutsättningar för ett gott liv som andra barn, och inte ge sig förrän detta är uppnått, skulle måhända även dessa barns knarkande föräldrar komma högre på rangskalan som en bieffekt. Kanske alltså det snabbaste sättet att höja knarkares status är att tvinga samhället att höja knarkares barns status med hänvisning till att knarkares barn är oskyldiga offer för knarkandet?

Hur som helst vore det intressant med en samhällsdebatt om huruvida barn ska ärva vadhelst deras föräldrar dras med eller äger. Om knarkares barn förtjänar en lika bra start i livet som icke-knarkares barn förjäntar, varför skulle då inte fattigmansbarn förtjäna en lika bra start i livet som rikemansbarn förtjänar?

Denna fråga kan även vändas åt andra hållet:

Varför inte låta knarkande föräldrars barn få en sämre start i livet än vad icke-knarkande föräldrars barn får, med tanke på att fattigmansbarn tillåts få en sämre start i livet än vad rikemansbarn får?

Det vore intressant att få svar på detta från libertarianer/radikalkapitalister/rättighetsteoretiker.

[Erkki]

Justin:

Jag tycker att du drar en förutfattad slutsats när du anger att droger ofelbart skulle implicera dålig föräldraskap.

Jag skulle vilja påstå att det är i allra flesta fall de faktiska förhållandena som är överdrivet försvårade för den som har råkat bli ertappad i drogsammanhang.

De flesta drogbrukarna kommer aldrig till allmänhetens kännedom.

[J R Auk]

Vem ska stå för godkännandet av motivationen i så fall?

Ja säg det. Alla godkännanden av den typen är ju anspåk. Jag kan inte se att det fanns en absolut grund för detta godkännande.

Så därav. Vem?

Denna debatt verkar ju inte tilldra sig något intresse från "motståndarsidan" eller hur vi skall beteckna den psykologin. Varför? Tja för att den motivation som inte närvarar gör så genom auktoritet. Militären är väl mall för samhället och därav vår vånda.

[J R Auk]

För övrigt har du postat ett liknande inlägg i någon annan tråd? Fick känslan av att läsa något jag redan läst i din första respons här till ämnet.

[Erkki]

Ja den ideala modellen för motståndarsidan består, som du säger, blind lydnad som i det militära. Jag har faktiskt till en del fullgjort rekryten i Finland och jag blev uppriktigt skakad av den sanslösa kadaverdisciplinen som rådde hos den finska militären.

Jag har alltid varit allergisk för pennalism och min militära karriär bestod mestadels att gräva diken som ett slags 91 Karlsson, vilket passade mig utmärkt, ty då slapp jag den enerverande exercisen och gapandet. Givetvis avslutades det hela med att jag blev hemförlovad i förtid

Du har helt rätt jag har haft liknande inlägg på en annan tråd

[Justin Case]

Justin:

Jag tycker att du drar en förutfattad slutsats när du anger att droger ofelbart skulle implicera dålig föräldraskap.

Var någonstans förutsatte mitt resonemang att droger ofelbart gör knarkare till en dåliga föräldrar? Mitt resonemang förutsatte bara att det finns knarkare som, bland annat på grund av sitt knarkande, är sämre föräldrar åt sina barn än vad de bästa icke knarkande potentiella fosterföräldrarna skulle vara. Och även om några fall av knarkande föräldrar blir orättvist bedömda som skadliga för barnen, fastän de inte är det, och barnen blir omplacerade på grund av denna felaktiga bedömning, måste man väga det negativa med det mot det negativa med att man inte omhändertar många barn som faktiskt far illa av att deras föräldrar knarkar. Kanske är den sistnämnda vågskålen tyngre?

[Erkki]

Justin:

Medger att jag tycks ha slarvat vid genomläsningen av ditt inlägg

[kWee]

Justin : Förstår jag rätt? Du tycker alltså att barn som inte far illa, är bättre att omhänderta trots att de inte far illa av sina biologiska föräldrar för att dessa använder en drog?(för att någon inte hade huvud att se situationen som den är)

och om jag förstod dig rätt, hur fan kan du resonera så? Då kan vi ju lika bra börja omplacera allas barn utefter någons utsago än hur bra barnen mår...för vilken orsak som helst..

Kände hur något kortslöt i skallen men förklara för mig igen.

[Algotezza]

Jag stör mig på att frågan i sig inte tycks behöva motiveras. Vilket så klart normerar en förestående attityd mot droger som döljs bakom just bristen på motivation.

Hade inga positiva effekter funnits av droger skulle de överhuvudtaget inte brukats. Så drogerna skall bedömas i ljuset av att de har positiva effekter, och det som skall motiveras är ett förbud och inte bristen av det.

Eller skall vi helt sonika förbjuda allt och enbart tillåta det som kan motiveras tillåtet?

Människan har använt droger (örter, svampar etc) sedan hon blev människa - eller var det ur-apan som hittade örterna, började knarka så smått och fick större hjärna, blev människa? Det har varit hennes mind-food lika länge som annan mer fysisk föda. Människans inbyggda receptorer för att tillgodogöra sig substanserna (och kunna få endorfinkickar) kan ju tyda på att det varit av betydelse för hennes medvetandutvecklingeatt använda droger.

Det bästa sättet, sedan  Adams och Evas dagar, att få människor att pröva och använda något är att förbjuda det och tala om hur farligt det är. Det är kanske narkotikafiendernas dolda agenda!

Hälsningar från Algotezza

[Avantgardet]

Jag stör mig på att frågan i sig inte tycks behöva motiveras. Vilket så klart normerar en förestående attityd mot droger som döljs bakom just bristen på motivation.

Hade inga positiva effekter funnits av droger skulle de överhuvudtaget inte brukats. Så drogerna skall bedömas i ljuset av att de har positiva effekter, och det som skall motiveras är ett förbud och inte bristen av det.

Eller skall vi helt sonika förbjuda allt och enbart tillåta det som kan motiveras tillåtet?

Människan har använt droger (örter, svampar etc) sedan hon blev människa - eller var det ur-apan som hittade örterna, började knarka så smått och fick större hjärna, blev människa? Det har varit hennes mind-food lika länge som annan mer fysisk föda. Människans inbyggda receptorer för att tillgodogöra sig substanserna (och kunna få endorfinkickar) kan ju tyda på att det varit av betydelse för hennes medvetandutvecklingeatt använda droger.

Det bästa sättet, sedan  Adams och Evas dagar, att få människor att pröva och använda något är att förbjuda det och tala om hur farligt det är. Det är kanske narkotikafiendernas dolda agenda!

Hälsningar från Algotezza

Håller allvarligt helt med, tror inte man kan tänka kultur och droger helt åtskilda, eller människan för den delen. Att förändra allmäntillståndet överhuvudtaget. På fullaste allvar, hur vore det ens möjligt att veta konturerna utan att ha passerat dem? Som en någorlunda allvarsam sidnot, trots allt. Nä, är jag stukad eller vad.

[J R Auk]

Min första drog var lekplatsens karuseller, som man i gemensam tropp försökte få att spinna av sin axel.

[Avantgardet]

Min första drog var lekplatsens karuseller, som man i gemensam tropp försökte få att spinna av sin axel.

Klarade aldrig av snurrgungan, jag. Men var en djävel på att tjuvröka och smygsupa redan som snorvalp.