Sverige har länge varit jämställdhetens land och även jämlikhetens land. På det sätt att den propaganda som förs, de värderingar som talas mest om i media bygger på dessa idéer om jämlikhet, jämställdhet och demokrati. Trots att jag har skrivit om demokratins problem förut så har jag inte insett vidden av hur påverkad man blir av den propaganda som faktiskt förs och hur man söker att till och med förlänga den in i det metafysiska. Men jag tänkte här ägna några tankar kring varför jag inte tror på jämlikhet och även varför jag tror att det är destruktivt att ha jämlikhet som livsfilosofi och likaväl alltså som politisk ideologi. Den främsta anledningen till varför jag ogillar idén om jämlikhet är för att den i sin absoluta form är påträngande övermodig och fullständigt arrogant. För det andra så tror jag inte att de sociala problem som finns i samhället och världen beror på en brist av jämlikhet.
Men ändå så brukar jämlikhet framläggas som "lösningen" på alla och allas problem. För det tredje tror jag att jämlikhet inte tvärtemot vad som brukar antas, inte skapar mer frihet eller lycka eller bättre socialt klimat. Tvärtom skapar jämlikhetsideologin ett förtryck å ena sidan och ett orättfärdigt förhöjande å den andra sidan som inte gynnar varken den ene eller den andre. Det värsta är ändå att jämlikhetsideologin jämställs med rättvisa och ett bot mot diskriminering - som anses vara av enbart ondo.
Man glömmer bort allt gott som kommer av diskriminering. På engelska säger man "discriminate" som något man gör för att kunna skilja på något överhuvudtaget. Om man inte kunde göra åtskillnad mellan något så skulle man inte heller kunna tänka. Matematik baseras helt och håller på diskriminering. Hela principen i matematiken är att man kan räkna tack vare skillnader och distinktioner. I matte 1 är inte lika mycket som 9, 5 inte samma nummer som 4. Det spelar ingen roll att 4 ligger väldigt "nära" 5. 4 är fortfarande ett eget nummer med ett eget värde och en egen plats och det är just därför som matematik fungerar och kan bli ett värdefullt redskap.
Jämlikhetsideologin är i grund och botten anklagande. Om den skulle appliceras på matematik så skulle den inte förstå värdet av att kunna räkna och göra jämförelser och distinktioner - grunden för allt tänkande. Istället skulle den tycka att det är "orättvist" att vissa nummer är högre än andra. När rättvisa baseras på jämlikhet då blir utfallet alltid orättvist. Matematik åskådliggör en obeveklig form av rättvisa i sig själv genom dess kristallklara logik. Att kalla 5 för lika mycket som 4 skulle underminera hela räknesystemet och alltså göra matematikens principer en stor orättvisa och om siffror kunde tala så skulle det inte göra någon siffra lyckligare för alla siffrors funktion och syfte skulle sättas ur spel.
När det gäller människor och andra levande varelser så finns det en uppenbar skillnad mellan olika människor i förmågor och talanger och personligheter och förmåga till självuppoffring och så vidare. Det finns olika slags talanger. Hur arrogant vore det inte av mig att jämställa mig själv med en människa som Martin Luther King eller Ghandi eller ens de människor i min närmaste omgivning. Hur kan jag veta ifall jag är lika bra som dom!? Vart finns detta nedskrivet eller bevisat att jag skulle vara lika god som alla andra? Och på vilket sätt skulle det gagna mig att jämställas med andra människor om det inte var sant? Att jämställa alla människor vore att också jämställa allas olika talanger.
Men om varje talang vore densamma som alla andras, vilket syfte och funktion skulle den då få? Skulle det inte bli som med en "jämställd matematik" där varje siffra förlorar sitt eget syfte? Resultatet skulle bli garanterad oro och oordning och otrygghet när ingen vet sin plats eller förmåga. Det skulle inte hjälpa den som har stor talang för konst att jämställas med den som avskyr konst. Det skulle heller inte gagna den som avskyr konst att jämställas med konstnären som älskar sitt arbete. För om man genom jämställdhetsideologin låtsas att den som saknar konstnärlig talang är en stor konstnär så gör man den personen en grov björntjänst och faktiskt förolämpning.
För man tar inte den svagare förmågan på allvar som något som går att förbättra utan deklarerar egentligen att det inte är något man kan göra något åt så därför låtsas vi bara som att han kan, fast att alla vet att han inte kan. Vilken skymf mot den personens integritet och eventuella vilja att lära sig något! Vilket grymt spratt att utsätta någon för, att lura denne att tro att han är något speciellt, utan att ha förvärvat någon förmåga. Så länge som han befinner sig i sällskap av jämlikhetsfolket så är hans illusion trygg och intakt, men om han förflyttas till de kritiskt granskande blickarna utanför jämlikhetsivrarna så blir han förkrossad och bedrövad över dels hur han kunnat bli så lurad och varför han har så dåligt självförtroende och varför han inte får någon uppskattning och kanske börjar tro att han blir orättvist behandlad för att han blir skärskådad och för att hans brist på talang blir gjord uppenbar och till åtlöje.
David Eberhardt skrev om trygghetsnarkomanin i Sverige, här där det ofarliga förbjuds. Jag undrar om denna trygghetslängtan ändå inte grundar sig i jämlikhetsideologin. För hur trygg man än kan uppleva sig, ett tag, i att leva i illusionen om att man är lika duktig, lika bra, lika god, lika ren, lika stark, lika smart, med samma möjligheter som dom som anses vara eliten i samhället, så är det en fåfäng, farlig och väldigt otrygg situation. För sanningen är att den dummaste är inte lika smart som den smartaste. Den svagaste är inte lika stark som den starkaste. Den fattigaste är inte lika rik som den rikaste. (Om man nu inte talar om förnimmelsen av att vara rik, såsom i betydelsen lycklig).
Den olyckligaste är inte lika lycklig som den lyckligaste. Så det är ett grymt spratt som jämlikhetsideologin spelar människor. Särskilt farlig blir den eftersom den upphöjs till allmän dogm och att det vore kränkande mot människor att tala emot jämlikhetstanken. Men vad kan vara mer kränkande än att lura en människa att denne är med i eliten, bara för att senare få sanningen uppenbarad för sig. Vad kan vara mer oroande än att ständigt leva med ångest över att bli genomskådad och avslöjad som en bluff? Detta är vad jämlikhetsideologin gör med människor. Ger dom en orealistisk bild av vilka dom är, tar ifrån alla deras syften, gör alla till hycklare eftersom ingen egentligen är likadana som någon annan. För att göra det ännu mer oroande så upphöjs denna jämlikhetstanke till religionernas område och placerar därmed människan i jämställd position i förhållande till Gud och avvecklar på det viset insikten om att varje människa är i ett beroendeförhållande och avvecklar därmed också möjligheten till tro. Tron blir för jämlikhetsivraren någonting farligt som hotar att avslöja livslögnen, som hotar att avslöja den egna svagheten och sårbarheten.
För det är ju även så att under jämlikhetstanken så tillåts ingen vara sårbar. Svagheterna är ju något som jämlikhetstanken ska få bukt med, så svagheter används ju bara som bränsle för att driva jämlikhetspropagandan lite längre och hitta syndabockar. Men sårbarheten avslöjar något som jämlikhetstanken inte kan förstå, nämligen att vi alla är i ett beroendeförhållande av något som är större än vad vi kan förstå. Genom att jämlikhetstanken inte kan acceptera människans sårbarhet så bidrar den till att samhället kyls ner, blir asocialt genom att människor slutar kunna lita på varandra. Hur kan man lita på någon som säger sig vara din jämlike men inte respekterar din sårbarhet? Och om man själv är indoktrinerad och inte ser någon utväg ur jämlikhetsideologin, hur ska man kunna skydda sig? Vad kan hindra jämlikhetsfolket från att känna sig ständigt kränkta, oroliga och i desperat behov av trygghet och omvårdnad?
Detta ständiga behov av trygghet gör också att friheten kvävs och glädjen över att leva dämpas. Den klarhet som finns i kraften hos någon som har verklig talang för poesi eller musik, konst eller liknande, dränks i det gråa färglösa brus som har blivit den gemensamma verkligheten som ingen vågar lämna av risk för att bli sårad, och ändå fortgår den djupaste kränkning så länge som man lever under jämlikhetsideologin.
Varför jag inte tror på jämlikhet
Moderator: Moderatorgruppen
Vilken historisk person är du?
http://ne.se/historiska_personer/index.jsp
Hjälp, jag blev mest lik Maria Magdalena, nu tror inte jag heller på jämlikhet!
http://ne.se/historiska_personer/index.jsp
Hjälp, jag blev mest lik Maria Magdalena, nu tror inte jag heller på jämlikhet!
Snyggare så kanske?
Skulle vara trevligt med kommentarer. För jag tycker att det ser ut som att Sverige har anammat en politiskt kulturmarxistisk grund som innebär dels den uttalade viljan att åstadkomma "jämlikhet" och "solidaritet" men även att sprida sk "politisk korrekthet". Om man tittar på Kommunistiska partiets hemsida så ser man också att detta är deras politiska vilja. Även om Sverige försöker att utåt sett framställa sig självt som ett kapitalistisk exportland så verkar det ändå som att de grundläggande värderingarna ändå går att spåra till det kommunistiska manifestet.
Tidigare har jag ju skrivit exakt vad jag anser om kommunism. Inte för att jag tror att kapitalism löser människans alla problem, inte alls. Anledningen till att jag kritiserar kommunismen är att den är en djupt destruktiv, livsfientlig och självisk ideologi som faktiskt inte alls kan, inte ens med bästa vilja, åstadkomma det den säger sig vilja åstadkomma. Detta beror på två saker. Dels så är de idéer som kommunismen vilar på inte särskilt genomtänka. Ni ser ju hur lätt det är att plocka isär dom. Det räcker ju med att som här ovan titta på jämlikhetstanken och se hur den tvärtom inte alls främjar varken den som har talang - som tvingas underordna sig kollektivet, eller den som har en svagare talang, som inte får någon chans att växa eftersom jämlikhetspolitiken hindrar varje person att se vilka talanger de har och hur mycket som de behöver arbeta på sina respektive talanger.
Om kommunistideologin skulle överföras till sportens värld till exempel så skulle den snabbt visa sig vara hopplös. En idrottare kan helt enkelt inte bli bra om han inte först lär sig vad han måste förbättra. Om en idrottsman bara skulle förutsätta att han är "lika bra" som alla dom andra idrottsmännen tror inte jag han skulle komma särskilt långt.
Solidaritetstanken då, hur fungerar den? Om man tittar på den från det håll som det är tänkt att man ska göra, att man ska hjälpas åt och ta hand om varandra, stötta varandra och så vidare så finns det såklart inga problem. Men när den kombineras med jämlikhetstanken då blir blandningen helt plötsligt giftig. Solidaritet förvandlas till grupptillhörighet och en mentalitet som svartsjukt försvarar gruppens integritet på bekostnad av all individualitet och särart.
Som individualist blir man helt enkelt illa behandlad då denna mentalitet råder och det kan ske men både tydliga men framförallt med subtila knep och psykningar. Allt för att få personen ur balans för att packa in honom i kollektivet. För en individualist uppfattas som någonting hotfullt för dom som strävar efter jämlikhet och solidaritet. Dels slår det mot deras egen integritet som inte har hunnit få utvecklas till en egen individ, vilket ju uppfattas som kränkande. Dels så går det emot själva visionen om det klasslösa samhället. En sk individualist ses som en person som står i vägen. En person som ännu inte tror på det kommunistiska idealet och den kommunistiska vägen.
För några månader sedan så tittade jag på ett TV program om hur man uppfostrar hundar och där fick jag lära mig att man inte alls behöver skrika åt hunden för att få den att lyda. Det räcker med att man kanske ställer sig upp, knäpper med fingrarna, knackar i bordet eller sträcker upp en arm mot hunden så sätter den sig ner. I början kanske man behöver vara lite mer tydlig, men efter ett tag så har hunden lärt sig vad den ska göra så det räcker bara med en svag antydan och hunden lyder.
På samma sätt använder sig kommunismen av sin sociala uppfostringsmetodik, att inte alls behöva höja rösten, men att röra sig och bete sig på ett sätt som skapar oro eller förvirring för att sedan komma med en lika subtil hänvisning om vilken riktning eller vilket beteende som gäller eller när beteendet överenstämmer med kollektivets så kommer det övertydliga berömmelsegester. Principen är att bryta ner försvaret för den personliga integriteten och invidualiteten och ersätta den med en stark gruppgemenskap som det blir väldigt svårt att våga bryta sig loss ifrån. För programmeringen, om man kan kalla det så, är så pass subtil att det skulle uppfattas som oartigt att påpeka att jag är jag och du är du, jag gör som jag vill och du gör som du vill.
Om man befinner sig i ett socialistiskt land så är denna sociala kontroll regel. Man skapar grupper i vilka ingen vågar säga emot den gemensamma "andan" och det är också oerhört svårt att säga något om andan eftersom dels är försvaret för den personliga integriteten så pass svag, man har aldrig fått lära sig att stå upp för sig själv eller att det är okej att ha en egen vilja. Man får snabbt också lära sig att blir extra känslig att tyda flockens vilja och till slut blir någon annan verklighet främmande och skrämmande. Men framförallt så används psykningar och subtila bestraffningsknep ifall gruppen har att göra med en individualist.
Dessa politiska begrepp, "jämlikhet" och "solidaritet" låter som goda och vänliga tankar vilket gör det hela extra slugt. De analyseras aldrig utan presenteras med en försäljares välsmordhet. Den som dristar sig till att vilja analysera begreppen lite närmare och faktiskt titta på vad de säger och vad de försöker att åstadkomma blir ofta bortförklarad som lite dum och någon som "inte riktigt förstår".
Sverige som utåt sett gjort sig till en kapitalistisk industrination och som ofta brukar "anklagas" av kommunisterna att vara ett högkapitalistiskt land, är i grund och botten ett land format av de grundläggande kommunistiska "idealen"; jämlikhet och solidaritet. Men det hindrar ju inte betongvänstern från att fortsätta att anklaga och propagera och påstå att Sverige är ett "individualistiskt kapitalistsamhälle" trots att Sverige faktiskt väldigt långt ute på vänsterkanten.
Så mitt tips är att inte nöja sig när folk anklagar en för att vara "lite dum" och "inte förstå" och att stå emot när vissa försöker att "psyka in" en i kollektivet.
Det finns mycket som går att säga om kommunismen, men ett gott råd är att inte lita på vad som sägs. När man bygger ett hus och ett eller två mått är fel så brukar hela bygget bli snett och fel, så även om en viss vägg eller yta kan presenteras som att se snygg ut så betyder inte det att huset är välbyggt, står på fast grund och är tryggt att bo i så att det inte faller omkull ifall det börjar blåsa. På samma sätt förhåller det sig med att ha en sund livsfilosofi - som håller och som man inte blir förgiftad av.
Jag vet inte om det inte är någon som har tänkt på vad osunt och oetiskt det är att gå omkring med ständig oro att bli psykad eller utfryst. Att ständigt bli bemött på ett sätt som framkallar oro att bli accepterad. Att bli bemött på ett sätt som att man är lite mindre värd eller oviktig som person. Hur kan detta så snabbt bli en norm? Ska man verkligen tro att människor inte är nyfikna på varandra ens om man inte känner varandra, eller att människor av naturen ligger i skyttegravskrig med varandra? Det må hända att det kanske finns en grundläggande misstänksamhet mellan människor, men hur uppstår den? Varför uppstår den? Jag har hört människor från andra länder fråga mig hur det kommer sig att Svenskar alltid sitter tysta och varför dom inte hälsar, för andra människor tolkar detta som att Svensken inte gillar dom. Är det någon fler som fått samma fråga eller haft liknande tanke?
Men min teori är att denna tystlåtenhet helt enkelt handlar om social kontroll och att i Sverige så har psykningarna gått åt det hållet att man lever i sådant andligt krig med varandra att man knappt kan se varandra i ögonen. Man litar inte på varandra och man tror även att för att bli accepterad så måste man bete sig lite gruffigt och oartigt, för att inte bli sedd som avvikande, som lättlurad, mesig, naiv och lite dum, eller vad det än är man tror att det skulle innebära att vara vänlig och ärlig.
Den politiska korrektheten har sin grund i kulturmarxismen och den betyder i korthet att man vill sprida uppfattningen att det är oartigt att vara tydlig och till och nästan brottsligt att vara sk "diskriminerande". Dvs att göra åtskillnad. Genom att jämlikheten/kollektivismen är idealet så blir allting som inte siktar mot att göra en enhetlig grå massa av människan något som anses som "rasfientligt" och "diskriminerande". Det går ju också emot solidaritetstanken att alla ska ställa upp för varandra, så den som börjar orera om skillnader och individualitet blir snabbt häftigt anklagad för att vara allt från mobbare till rasist. Det gör att det offentliga samtalet snabbt disintegrerar till ett barnsligt ordkrig eller för privatpersonen att det helt enkelt uppfattas som hopplöst att bli förstådd och att det därför är lättare och bekvämare att vara tyst. Sanningen toleraras inte under kulturmarxismen eftersom sanningen där anses vara "intolerant".
Så sjukt är det.
Sanningen ses som intolerans (!).
Skulle vara trevligt med kommentarer. För jag tycker att det ser ut som att Sverige har anammat en politiskt kulturmarxistisk grund som innebär dels den uttalade viljan att åstadkomma "jämlikhet" och "solidaritet" men även att sprida sk "politisk korrekthet". Om man tittar på Kommunistiska partiets hemsida så ser man också att detta är deras politiska vilja. Även om Sverige försöker att utåt sett framställa sig självt som ett kapitalistisk exportland så verkar det ändå som att de grundläggande värderingarna ändå går att spåra till det kommunistiska manifestet.
Tidigare har jag ju skrivit exakt vad jag anser om kommunism. Inte för att jag tror att kapitalism löser människans alla problem, inte alls. Anledningen till att jag kritiserar kommunismen är att den är en djupt destruktiv, livsfientlig och självisk ideologi som faktiskt inte alls kan, inte ens med bästa vilja, åstadkomma det den säger sig vilja åstadkomma. Detta beror på två saker. Dels så är de idéer som kommunismen vilar på inte särskilt genomtänka. Ni ser ju hur lätt det är att plocka isär dom. Det räcker ju med att som här ovan titta på jämlikhetstanken och se hur den tvärtom inte alls främjar varken den som har talang - som tvingas underordna sig kollektivet, eller den som har en svagare talang, som inte får någon chans att växa eftersom jämlikhetspolitiken hindrar varje person att se vilka talanger de har och hur mycket som de behöver arbeta på sina respektive talanger.
Om kommunistideologin skulle överföras till sportens värld till exempel så skulle den snabbt visa sig vara hopplös. En idrottare kan helt enkelt inte bli bra om han inte först lär sig vad han måste förbättra. Om en idrottsman bara skulle förutsätta att han är "lika bra" som alla dom andra idrottsmännen tror inte jag han skulle komma särskilt långt.
Solidaritetstanken då, hur fungerar den? Om man tittar på den från det håll som det är tänkt att man ska göra, att man ska hjälpas åt och ta hand om varandra, stötta varandra och så vidare så finns det såklart inga problem. Men när den kombineras med jämlikhetstanken då blir blandningen helt plötsligt giftig. Solidaritet förvandlas till grupptillhörighet och en mentalitet som svartsjukt försvarar gruppens integritet på bekostnad av all individualitet och särart.
Som individualist blir man helt enkelt illa behandlad då denna mentalitet råder och det kan ske men både tydliga men framförallt med subtila knep och psykningar. Allt för att få personen ur balans för att packa in honom i kollektivet. För en individualist uppfattas som någonting hotfullt för dom som strävar efter jämlikhet och solidaritet. Dels slår det mot deras egen integritet som inte har hunnit få utvecklas till en egen individ, vilket ju uppfattas som kränkande. Dels så går det emot själva visionen om det klasslösa samhället. En sk individualist ses som en person som står i vägen. En person som ännu inte tror på det kommunistiska idealet och den kommunistiska vägen.
För några månader sedan så tittade jag på ett TV program om hur man uppfostrar hundar och där fick jag lära mig att man inte alls behöver skrika åt hunden för att få den att lyda. Det räcker med att man kanske ställer sig upp, knäpper med fingrarna, knackar i bordet eller sträcker upp en arm mot hunden så sätter den sig ner. I början kanske man behöver vara lite mer tydlig, men efter ett tag så har hunden lärt sig vad den ska göra så det räcker bara med en svag antydan och hunden lyder.
På samma sätt använder sig kommunismen av sin sociala uppfostringsmetodik, att inte alls behöva höja rösten, men att röra sig och bete sig på ett sätt som skapar oro eller förvirring för att sedan komma med en lika subtil hänvisning om vilken riktning eller vilket beteende som gäller eller när beteendet överenstämmer med kollektivets så kommer det övertydliga berömmelsegester. Principen är att bryta ner försvaret för den personliga integriteten och invidualiteten och ersätta den med en stark gruppgemenskap som det blir väldigt svårt att våga bryta sig loss ifrån. För programmeringen, om man kan kalla det så, är så pass subtil att det skulle uppfattas som oartigt att påpeka att jag är jag och du är du, jag gör som jag vill och du gör som du vill.
Om man befinner sig i ett socialistiskt land så är denna sociala kontroll regel. Man skapar grupper i vilka ingen vågar säga emot den gemensamma "andan" och det är också oerhört svårt att säga något om andan eftersom dels är försvaret för den personliga integriteten så pass svag, man har aldrig fått lära sig att stå upp för sig själv eller att det är okej att ha en egen vilja. Man får snabbt också lära sig att blir extra känslig att tyda flockens vilja och till slut blir någon annan verklighet främmande och skrämmande. Men framförallt så används psykningar och subtila bestraffningsknep ifall gruppen har att göra med en individualist.
Dessa politiska begrepp, "jämlikhet" och "solidaritet" låter som goda och vänliga tankar vilket gör det hela extra slugt. De analyseras aldrig utan presenteras med en försäljares välsmordhet. Den som dristar sig till att vilja analysera begreppen lite närmare och faktiskt titta på vad de säger och vad de försöker att åstadkomma blir ofta bortförklarad som lite dum och någon som "inte riktigt förstår".
Sverige som utåt sett gjort sig till en kapitalistisk industrination och som ofta brukar "anklagas" av kommunisterna att vara ett högkapitalistiskt land, är i grund och botten ett land format av de grundläggande kommunistiska "idealen"; jämlikhet och solidaritet. Men det hindrar ju inte betongvänstern från att fortsätta att anklaga och propagera och påstå att Sverige är ett "individualistiskt kapitalistsamhälle" trots att Sverige faktiskt väldigt långt ute på vänsterkanten.
Så mitt tips är att inte nöja sig när folk anklagar en för att vara "lite dum" och "inte förstå" och att stå emot när vissa försöker att "psyka in" en i kollektivet.
Det finns mycket som går att säga om kommunismen, men ett gott råd är att inte lita på vad som sägs. När man bygger ett hus och ett eller två mått är fel så brukar hela bygget bli snett och fel, så även om en viss vägg eller yta kan presenteras som att se snygg ut så betyder inte det att huset är välbyggt, står på fast grund och är tryggt att bo i så att det inte faller omkull ifall det börjar blåsa. På samma sätt förhåller det sig med att ha en sund livsfilosofi - som håller och som man inte blir förgiftad av.
Jag vet inte om det inte är någon som har tänkt på vad osunt och oetiskt det är att gå omkring med ständig oro att bli psykad eller utfryst. Att ständigt bli bemött på ett sätt som framkallar oro att bli accepterad. Att bli bemött på ett sätt som att man är lite mindre värd eller oviktig som person. Hur kan detta så snabbt bli en norm? Ska man verkligen tro att människor inte är nyfikna på varandra ens om man inte känner varandra, eller att människor av naturen ligger i skyttegravskrig med varandra? Det må hända att det kanske finns en grundläggande misstänksamhet mellan människor, men hur uppstår den? Varför uppstår den? Jag har hört människor från andra länder fråga mig hur det kommer sig att Svenskar alltid sitter tysta och varför dom inte hälsar, för andra människor tolkar detta som att Svensken inte gillar dom. Är det någon fler som fått samma fråga eller haft liknande tanke?
Men min teori är att denna tystlåtenhet helt enkelt handlar om social kontroll och att i Sverige så har psykningarna gått åt det hållet att man lever i sådant andligt krig med varandra att man knappt kan se varandra i ögonen. Man litar inte på varandra och man tror även att för att bli accepterad så måste man bete sig lite gruffigt och oartigt, för att inte bli sedd som avvikande, som lättlurad, mesig, naiv och lite dum, eller vad det än är man tror att det skulle innebära att vara vänlig och ärlig.
Den politiska korrektheten har sin grund i kulturmarxismen och den betyder i korthet att man vill sprida uppfattningen att det är oartigt att vara tydlig och till och nästan brottsligt att vara sk "diskriminerande". Dvs att göra åtskillnad. Genom att jämlikheten/kollektivismen är idealet så blir allting som inte siktar mot att göra en enhetlig grå massa av människan något som anses som "rasfientligt" och "diskriminerande". Det går ju också emot solidaritetstanken att alla ska ställa upp för varandra, så den som börjar orera om skillnader och individualitet blir snabbt häftigt anklagad för att vara allt från mobbare till rasist. Det gör att det offentliga samtalet snabbt disintegrerar till ett barnsligt ordkrig eller för privatpersonen att det helt enkelt uppfattas som hopplöst att bli förstådd och att det därför är lättare och bekvämare att vara tyst. Sanningen toleraras inte under kulturmarxismen eftersom sanningen där anses vara "intolerant".
Så sjukt är det.
Sanningen ses som intolerans (!).
Finns inte ett enda ord om Judarna eller något annat folk i min text. Det jag diskuterar är min egen livshållning att tänka att det skulle bara leda till hyckleri om jag skulle försöka att jämställa mig själv med de andliga och kunskapsmässiga giganter som levt genom historien och som även nu lever i okänt antal. Det är bättre för mig att jag ser var jag befinner mig i förhållande till andra än att jag skulle försöka att låtsas vara något jag inte är. Det jag tycker man ska bygga sin verklighetsuppfattning på är fakta och inte idealsituationer. Bygger man på fakta då kan man känna sig trygg. Om man bygger på idealsituationer, dvs situationer som man själv skulle vilja ha, då finns det ingen grund för att vara realistisk. Samtidigt så är vi ju alla människor så det finns redan en grundläggande samhörighet i det att vara människa och därmed ha ett människovärde. Genom att man är människa så har man värdet - människa - och bör alltså betraktas och behandlas därefter - alltså inte behandlas som ett djur eller som död materia.
Men jämlikhet är något annat än att ha ett människovärde. Jämlikhet är att göra människan till en politisk spelpjäs och som jag skrivit ovan så ger en sådan uppfattning en orealistisk verklighetsuppfattning som leder till upprepande misslyckanden och förödmjukelser och generellt till en kultur som utvecklas till misstänksamhet, rädsla och mobbing. Men allt det på grund av att man har en felaktig verklighetsuppfattning. Därför är det uppenbart att en sund livsåskådning är det viktigaste en människa kan ha, både för sin egen men också för andras skull.
Men jämlikhet är något annat än att ha ett människovärde. Jämlikhet är att göra människan till en politisk spelpjäs och som jag skrivit ovan så ger en sådan uppfattning en orealistisk verklighetsuppfattning som leder till upprepande misslyckanden och förödmjukelser och generellt till en kultur som utvecklas till misstänksamhet, rädsla och mobbing. Men allt det på grund av att man har en felaktig verklighetsuppfattning. Därför är det uppenbart att en sund livsåskådning är det viktigaste en människa kan ha, både för sin egen men också för andras skull.
Vi har alltså kommunism i Sverige idag?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ja det får man väl säga, men jag är inte säker på att jag håller med om att så är fallet, eller ens vad du menar vara dogmer, värderingar osv för kommunism.
Ditt begrepp gör "kommunism" väldigt brett. Vad har du för andra begrepp att ställa som alternativa för oss att anta.
Är tex "kristendom" ett begrepp som man kunde anta istället för "kommunism" och som skulle ge dessa dogmer, värderingar osv?
Ditt begrepp gör "kommunism" väldigt brett. Vad har du för andra begrepp att ställa som alternativa för oss att anta.
Är tex "kristendom" ett begrepp som man kunde anta istället för "kommunism" och som skulle ge dessa dogmer, värderingar osv?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vidare vill jag att du betänker ditt bruk av jämlikhet. Är det verkligen en ideologi?
Jag tycker att det krävs något inför vilket man är jämlik. Så är man till exempel jämlik inför lagen, i idealitet, i dagens samhälle, i realitet absolut inte förstås.
Man är också jämlik inför könen, men könen är inte jämlika.
Det vill säga, vi den antagna normen är att vi inte skall göra en skillnad mellan kön som inte följer av könen. Vi skall inte bestämma "mannen", och kräva av mannen, som något mer än vad mannen är.
Jag tycker att det krävs något inför vilket man är jämlik. Så är man till exempel jämlik inför lagen, i idealitet, i dagens samhälle, i realitet absolut inte förstås.
Man är också jämlik inför könen, men könen är inte jämlika.
Det vill säga, vi den antagna normen är att vi inte skall göra en skillnad mellan kön som inte följer av könen. Vi skall inte bestämma "mannen", och kräva av mannen, som något mer än vad mannen är.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Alla vill ha sin rättvisa tilldelning av det begärliga, kakan,
samtidigt som det inte tycks finnas någon naturlig övre gräns
där individen säger, nu har jag fått tillräckligt, nu är jag mätt -
det går ju alltid att spara det man roffat åt sig på en privat hög i så fall,
och bevaka det.
Den undre gränsen är mera påtaglig - för lite så drabbas man av hälsoproblem (fysiska).
För lite kan vara också vara inbillning, inbillade behöv.
Även dessa kan leda till hälsoproblem, mest psykiska.
Det man i kommer överens om i större sammanhang än vad den enskilde tycker för tillfället ska gälla kan kallas för rättvisa.
Utan dessa mera gemensamma värderingar skulle mera kaos råda
än vad det gör.
Ursäkta om jag feltolkade ditt först inlägg, men jag inbiller mig se
särskilda sammanslutningar som isolerar sig gentemot
resten för att försöka roffa åt sig resurserna, många gånger i en perverterad? rättvisans namn på restens bekostnad.
Jag finner begreppet rättvisa bör inte ersättas med ingenting,
men bör däremot alltid ifrågasättas, och utvecklas.
Själv uppfann jag en gång uttrycket sexualkommunism,
men har nog släppt idén, det krävs nog för mycket våld.
Tanken var bland annat att man inte ägde sin sexualitet, eller så.
samtidigt som det inte tycks finnas någon naturlig övre gräns
där individen säger, nu har jag fått tillräckligt, nu är jag mätt -
det går ju alltid att spara det man roffat åt sig på en privat hög i så fall,
och bevaka det.
Den undre gränsen är mera påtaglig - för lite så drabbas man av hälsoproblem (fysiska).
För lite kan vara också vara inbillning, inbillade behöv.
Även dessa kan leda till hälsoproblem, mest psykiska.
Det man i kommer överens om i större sammanhang än vad den enskilde tycker för tillfället ska gälla kan kallas för rättvisa.
Utan dessa mera gemensamma värderingar skulle mera kaos råda
än vad det gör.
Ursäkta om jag feltolkade ditt först inlägg, men jag inbiller mig se
särskilda sammanslutningar som isolerar sig gentemot
resten för att försöka roffa åt sig resurserna, många gånger i en perverterad? rättvisans namn på restens bekostnad.
Jag finner begreppet rättvisa bör inte ersättas med ingenting,
men bör däremot alltid ifrågasättas, och utvecklas.
Själv uppfann jag en gång uttrycket sexualkommunism,
men har nog släppt idén, det krävs nog för mycket våld.
Tanken var bland annat att man inte ägde sin sexualitet, eller så.
Rättvisa och jämlikhet.
Om ingen bryr sig och alla delar på allt så blir det både jämlikt och rättvist. Men nu är det rätt bra att vissa bryr sig. Utan att folk bryr sig skulle statistikerna medellivslängden och barnadödligheten vara betydligt dystrare. Alltså bra att folk bryr sig? Och de som bryr sig kanske inte helt ställer upp på "Var och en efter förmåga till var och en efter behov".
Det är en sida.
En annan - det är inte direkt de som bryr sig som åtnjuter den högre standarden. I Sverige eller i världen. Brats, I-länder och U-länder och hela faderullan.
Men om vi hade en värld där de som verkligen brydde sig och hade förmågan belönades, inte deras odågor till barn, hur skulle det vara för dem som inte hade ork och förmåga? Skulle de, med den standard som andra fixat åt dem i tacksamhet se cancerforskaren susa fram i den Mercedes som börsmäklaren idag äger, där jag själv skumpar fram i min Fiat(Bättre än så är jag inte). Eller skulle det bli än outhärdligare med den skillnad i standard jag har då jag vet att jag är sämre? Att jag inte kan skylla på "klass"?
Om ingen bryr sig och alla delar på allt så blir det både jämlikt och rättvist. Men nu är det rätt bra att vissa bryr sig. Utan att folk bryr sig skulle statistikerna medellivslängden och barnadödligheten vara betydligt dystrare. Alltså bra att folk bryr sig? Och de som bryr sig kanske inte helt ställer upp på "Var och en efter förmåga till var och en efter behov".
Det är en sida.
En annan - det är inte direkt de som bryr sig som åtnjuter den högre standarden. I Sverige eller i världen. Brats, I-länder och U-länder och hela faderullan.
Men om vi hade en värld där de som verkligen brydde sig och hade förmågan belönades, inte deras odågor till barn, hur skulle det vara för dem som inte hade ork och förmåga? Skulle de, med den standard som andra fixat åt dem i tacksamhet se cancerforskaren susa fram i den Mercedes som börsmäklaren idag äger, där jag själv skumpar fram i min Fiat(Bättre än så är jag inte). Eller skulle det bli än outhärdligare med den skillnad i standard jag har då jag vet att jag är sämre? Att jag inte kan skylla på "klass"?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Skeptisk ställer frågan om kommunismen och jämlikheten.
Som klassamhället består i att en klass tär på en annan klass (den närande), så spelar det ingen roll om detta samhälle kallar sig kommunistiskt ty det är då bara en lönsam ideologi inbillning från den tärande klassens gentemot den närande för att den närande inte skall bråka och utkräva sin rätt!
Precis så kom det att se ut i Sovjetunionen med den röda statskapitalistiska klass som växte upp ur det kommunistiska partiet .
Denna fråga är den allvarligaste av frågor om klasskamp och makt som öht kan ställas.
Benjie
Som klassamhället består i att en klass tär på en annan klass (den närande), så spelar det ingen roll om detta samhälle kallar sig kommunistiskt ty det är då bara en lönsam ideologi inbillning från den tärande klassens gentemot den närande för att den närande inte skall bråka och utkräva sin rätt!
Precis så kom det att se ut i Sovjetunionen med den röda statskapitalistiska klass som växte upp ur det kommunistiska partiet .
Denna fråga är den allvarligaste av frågor om klasskamp och makt som öht kan ställas.
Benjie
Benjie skrev:Skeptisk ställer frågan om kommunismen och jämlikheten.
Som klassamhället består i att en klass tär på en annan klass (den närande), så spelar det ingen roll om detta samhälle kallar sig kommunistiskt ty det är då bara en lönsam ideologi inbillning från den tärande klassens gentemot den närande för att den närande inte skall bråka och utkräva sin rätt!
Precis så kom det att se ut i Sovjetunionen med den röda statskapitalistiska klass som växte upp ur det kommunistiska partiet .
Denna fråga är den allvarligaste av frågor om klasskamp och makt som öht kan ställas.
Benjie
"Klassamhälle". Kan man definiera lite hur man vill. Jag ser det inte som om det är en "klass" som när. Det är personer. Som kan komma från vilket kön, vilken etnisk grupp som helst. Tyvärr inte från vilken social bakgrund som helst och det är den stora utmaningen. Men jämfört den värld som rådde då min mormor var piga (ja piga, inte städhjälp som man påstår är pigor nu), så är det faktiskt ganska hyfsat historiskt och geografiskt sett i Sverige idag.
Och om vi ändå pratar 60-talsflummisarnas gamla klasser, vilka närde? Knappast rödvinsfilosoferna i alla fall. Snarare de som tog noblesse oblige på allvar, duktiga akademiker i medelklass, och skickliga hantverkare, undersköterskor och städare ur arbetarklassen. Bra folk kommer i många smaker.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster