Den värsta versionen av mitt eget liv.

[Will B.C. Omenor-Mal]

Ibland när jag går till terapeuten vet jag inte vad jag ska prata om. Rättare sagt har jag i de stunderna trott att jag inte har vetat vad jag ska prata om. Men det stämmer inte, inser jag nu. Jag har alltid haft saker att prata om. Tron på att jag inte har haft någonting att säga har varit ett skydd, eller ett annat sätt att säga att jag inte vågar prata om det som är viktigt. Det som är viktigt att berätta är också det som är värst och svårast. Oviljan att prata har varit ett skydd mot den värsta versionen av mitt eget liv.

Det har gått år och mängder av timmar i terapi innan jag har börjat säga någonting som är viktigt. Det har kommit först nu eftersom det har gått så långt att det enda tänkbara alternativet till att börja berätta hade varit att göra slut på livet, antingen genom att döva känslorna med antidepressiva, alkohol eller droger, eller genom att ta livet av mig.

Jag har lyckats hålla den svåraste versionen av mitt eget liv ifrån mig i många år med hjälp av olika strategier: Matmissbruk, sexmissbruk, missbruk av träning, antidepressiva medel, alkohol, förhållanden, bekräftelse på ytliga plan, ständig rörelse i form av resor, nya projekt, idéer, idealisering och förkastning av andra människor och mer än det.
Beteenden och tankar som aldrig grundades i mitt känsloliv urholkades med tiden och blev meningslösa. Meningslösheten övergick i ständig ångest och en fruktan för livet som fanns där från första stund när jag vaknade på morgonen tills det att jag somnade. Den outhärdliga ångesten blev början till det första riktiga samtalet.

Jag har inga lösningar. Jag tror inte att de riktiga samtalen kommer hjälpa mig men jag hoppas.

[Skogsälvan]

Jag har också ångestproblematik. Jag tycker att det är enklare att prata om man går samtidigt. Mitt råd är att fråga din psykolog om ni kan ta en promenad, det blir enklare för dig att vara DU och det blir enklare för henne/honom att hjälpa dig om h*n ser DIG.

[Justin Case]

Det är fysiskt omöjligt att ta livet av sig. Man överlever alltid i en del förgreningar i universum, hur många gånger man än försöker ta livet av sig, och hur seriöst man än försöker. Det enda man kan uppnå genom självmordsförsök är att man i många fall blir hjärnskadad eller på annat sätt får ännu sämre utsikter till ett lyckligt/lyckligare liv än vad man redan hade.

[Algotezza]

Jag har också ångestproblematik. Jag tycker att det är enklare att prata om man går samtidigt. Mitt råd är att fråga din psykolog om ni kan ta en promenad, det blir enklare för dig att vara DU och det blir enklare för henne/honom att hjälpa dig om h*n ser DIG.

Jag - snarast semi-bipolär. Har mest bara det maniska, gällande främst tänkandet/ verbaliserandet; lugn och fin numera i det yttre handlandet. Ångesten mer som en mörk känsloorgasm - angstglück.

/Algotezza

[Will B.C. Omenor-Mal]

Igår kväll, samma dag som jag skrev inlägget, läste jag det igen och tänkte fan, det här måste jag radera. Men sen var det några modiga som svarade och nu får det stå kvar.

Angående idén om att gå/promenera under samtalet. Vad bra att du har hittat ett sätt som fungerar för dig, det är det enda viktiga tror jag. För mig är det värsta jag vet att se terapeuten i ögonen när tårarna eller skammen eller litenhetskänslorna kommer. Jag måste vara självplågare, förutom allt annat som jag är, men jag tvingar mig själv att göra det just eftersom det känns så svårt.

Och angående det med självmord så ja kanske är det så, att problemen inte försvinner bara för att man tar livet av sig. De ekar vidare i universum. Och det är bra tycker jag, för så lätt får man nog inte komma undan, om det nu finns en mening med allt det här. Kanske inte ens om det inte finns en mening.

[Justin Case]

Igår kväll, samma dag som jag skrev inlägget, läste jag det igen och tänkte fan, det här måste jag radera. Men sen var det några modiga som svarade och nu får det stå kvar.

Angående idén om att gå/promenera under samtalet. Vad bra att du har hittat ett sätt som fungerar för dig, det är det enda viktiga tror jag. För mig är det värsta jag vet att se terapeuten i ögonen när tårarna eller skammen eller litenhetskänslorna kommer. Jag måste vara självplågare, förutom allt annat som jag är, men jag tvingar mig själv att göra det just eftersom det känns så svårt.

Och angående det med självmord så ja kanske är det så, att problemen inte försvinner bara för att man tar livet av sig. De ekar vidare i universum. Och det är bra tycker jag, för så lätt får man nog inte komma undan,

Får och får. Om vår enda möjliga framtid, på oändligt lång sikt, vore ett till övervägande del olyckligt liv (ett liv med mer lidande än lycka, sammantaget över oändlig tid) hade det väl varit bättre om man hade kunnat "komma undan" genom att ta livet av sig? Men jag är övertygad om att vi på sikt kommer att upptäcka att det var till övervägande delen lyckosamt för oss att vi inte kunde ta livet av oss. Utveckling är något som utan ände återuppstår gång på gång i universum även om den nollställs emellanåt. Utveckling drivs oftare av en eller flera individers vilja att öka mängden lycka (om så bara sin egen lycka) än den drivs av motsatsen: en vilja att öka mängden lidande. Därför kommer utveckling över tid att ge till övervägande del mer lycka än lidande, över tid. Ju mer tid det handlar om, desto säkrare är denna prognos. Vid existens i en evighet är denna prognos bergsäker. Vi existerar i en evighet. Därför är det bergsäkert att vi med tiden kommer att ha ett alltmer bergsäkert ointagligt överskott av lycka över lidande i våra liv, över tid. Det stämmer inte alltid att "det blir bättre och bättre dag för dag", men sannolikt stämmer det nästan alltid att "det blir bättre och bättre årgoogol för årgoogol". Visst, årgoogoler är långa tidsrymder. Men den som väntar på något gott...

om det nu finns en mening med allt det här. Kanske inte ens om det inte finns en mening.

Jag har aldrig riktigt förstått vad människor menar med "meningen med livet" och framför allt förstår jag inte varför så många är så besatta av att reda ut (eller utröna, eller upptäcka, eller inse, eller vad det nu är de vill) vad denna eventuella "mening med livet" är. Vad det än eventuellt finns eller kan tänkas finnas för (av vem då?) bestämd "mening" med livet, är jag mer intresserad av att ha så stort överskott av lycka över lidande (över tid) som möjligt. Att leva ett liv som har ett maximalt sådant lyckoöverskott kanske är samma sak som att leva så som det är "meningen" att man ska leva, men i så fall är det inte för att det är så det är "meningen" att man ska leva, som jag skulle anse det bäst att leva så, utan för att det ger störst lyckoöverskott helt enkelt. Om det t.ex. hypotetiskt skulle visa sig att det sätt som det är "meningen" att jag ska leva på inte är detsamma som det sätt som ger mig störst lyckoöverskott, föredrar jag att leva på det sätt som ger mig störst lyckoöverskott. Därför förstår jag inte meningen med att fråga sig vad meningen med livet är.

[Skogsälvan]

Igår kväll, samma dag som jag skrev inlägget, läste jag det igen och tänkte fan, det här måste jag radera. Men sen var det några modiga som svarade och nu får det stå kvar.

Angående idén om att gå/promenera under samtalet. Vad bra att du har hittat ett sätt som fungerar för dig, det är det enda viktiga tror jag. För mig är det värsta jag vet att se terapeuten i ögonen när tårarna eller skammen eller litenhetskänslorna kommer. Jag måste vara självplågare, förutom allt annat som jag är, men jag tvingar mig själv att göra det just eftersom det känns så svårt.

Och angående det med självmord så ja kanske är det så, att problemen inte försvinner bara för att man tar livet av sig. De ekar vidare i universum. Och det är bra tycker jag, för så lätt får man nog inte komma undan, om det nu finns en mening med allt det här. Kanske inte ens om det inte finns en mening.

Nej, vi var inte modiga som svarade - du var modig som skrev! Är det någon tröst så läste jag nyss min journal "god formell kontakt, sämre emotionell kontakt" - så står det nog inte i dina papper Jag upplever ju att jag sitter i ett möte om mitt mående, en saklig diskussion.

Du vet, det är inte så lätt till en början, men efter ett tag kan man se på den här misären med ett uns humor, delar därför med mig av ett ytterligare härligt citat ur mina journaler "... pat motsäger sig vidare ECT-behandling då pat inte ser det som rimligt att svält, krig och elände försvinner genom denna behandling..." Ja, men vad ska man göra liksom - skratta eller gråta? Skratta är roligare och det gör jag alltid när jag är övertrött. Skriv gärna mer och kämpa på, jag hejjar på dig!

[Zokrates]

Skogsälva skrev

... pat motsäger sig vidare ECT-behandling då pat inte ser det som rimligt att svält, krig och elände försvinner genom denna behandling..." Ja, men vad ska man göra liksom - skratta eller gråta? Skratta är roligare och det gör jag alltid när jag är övertrött.

Psykologer framstår ju som rena psedovetenskaparna, i ditt fall bevisar du att de rent av är farliga dessutom.
Läkarna är inte heller bättre, ett litet utdrag från mitt senaste läkarbesök angående tinnitus.
"Pat.. uppger sig lida av svår tinnitus, är dock ej självmordsbenägen..."

En daglig promenad, har faktiskt en vetenskapligt bättre effekt än samtalsterapi.

[Skogsälvan]

Min psykdoktor är faktiskt väldigt bra. Vi brukar träffas ungefär varannan månad och pratar upp till 1,5 h och det är toppen, alla har inte den förmånen. Jag är helt säker på att han förstår mig, men han vet inte hur han ska hjälpa mig. Ofta skrattar hans ögon och då säger jag "och vad flinar du åt då?" Han säger att jag är mystisk och han menar med det att jag har stor integritet, vilket stämmer. Prata är bra, Zokrates - vetenskapligt bevisat, men fy fan - tinnitus - det verkar asjobbigt

[Zokrates]

men fy fan - tinnitus - det verkar asjobbigt

Det är det! Man vill fly hela tiden men det går inte att fly från sig själv, tagning tystnad, jag sa tystnad...

Klart att din doktor kan vara trevlig, men det finns det väl fler personer som är och det utan en befängd psykologutbildning. Minns en person som fick en ny diagnos inklusive en ny medicineringsanvisning för varje tokdoktor personen träffade under flera års tid, hon blev helt konstig och hamnade till slut i ett katatoniskt zombietillstånd tills hon en dag råkade få den första snurrpellen hon haft, varpå han idiotförklarade alla de andra, ändrade diagnosen tillbaka och gav henne den enda medicinen som någonsin hade hjälpt henne, Litium. Ja ja, de vet säkert vad de gör...

[Fication]

Min psykdoktor är faktiskt väldigt bra. Vi brukar träffas ungefär varannan månad och pratar upp till 1,5 h och det är toppen, alla har inte den förmånen. Jag är helt säker på att han förstår mig, men han vet inte hur han ska hjälpa mig. Ofta skrattar hans ögon och då säger jag "och vad flinar du åt då?" Han säger att jag är mystisk och han menar med det att jag har stor integritet, vilket stämmer.

Du är mystisk, på ett spännande och bra sätt.  :)

"Pat.. uppger sig lida av svår tinnitus, är dock ej självmordsbenägen..."

"Uppger sig" ...så ovanligt är det inte att man kan utgå från att folk simulerar tinnitus. Tråkigt, vet att det är ett stort problem för många med ett aktivt störljud dagarna i ända (undervisar i akustik).

[Zokrates]

"Pat.. uppger sig lida av svår tinnitus, är dock ej självmordsbenägen..."

"Uppger sig" ...så ovanligt är det inte att man kan utgå från att folk simulerar tinnitus. Tråkigt, vet att det är ett stort problem för många med ett aktivt störljud dagarna i ända (undervisar i akustik).

Det är nog ganska vanligt att läkare använder sig av sådana uttryck när det gäller symptom som inte syns med ögat. Ta bara alla med rygg och nackvärk som också ifrågasätts.
Det jag erbjöds var antidepressiva läkemedel mot tinnitusen, varför inte då erbjuda mig en flaska gammeldansk istället, det kanske hade haft bättre effekt? Precis som med läkemedelserbjudandet hade jag ändå tackat nej. Vad jag vill ha är ett intyg där det klart framgår att jag lider av tinnitus, har fortfarande inte lyckats få ett sådant trots mängder med läkarbesök och meningslösa undersökningar, men recept på antidepressiva läkemedel kan de ha mage att erbjuda en. Det påstås att det har en viss effekt på vissa drabbade, så varför kan läkare skriva ut ett recept för en sjukdom, men inte skriva att man lider av sjukdomen?

[Johan Ågren]

Will B.C. Omenor-Mal,

fick en liten idé när jag läste ditt inlägg (påminde mig väl om min egen problematik kanske). Vi kanske inte ska döma ut de här aktiviteterna vi företar oss och kalla dem för missbruk. Kanske är det ytterligare en rädsla och sätt att förvägra oss lyckan. Vi moraliserar över oss själva och gör oss ovärdiga, otillräckliga och rädda för att misslyckas. Det vi kallar "missbruk" är enbart en avsmalning av vårt aktiva liv, en avsats där vi känner oss hemma och som vi kan kontrollera. Lösningen ligger då inte att fördöma alla de här aktiviteterna, utan att bejaka dem i större mångfald så de kommer i ballans. Tänker på ett stycke ur boken "stäppvargen" (Hermann Hesse) där huvudpersonen intellektuellt fördömer sitt själsliv och menar att han är dubbel och lever i en olycklig dualitet mellan ande och driftliv. Just denna dualitet sliter sönder honom och gör honom olycklig. Men till svar får han att det inte är dualiteten som är problemet, utan att personen förenklar och begår våld på sig själv. I själva verket finns där tusentals olika delar som har ett behov. Och den dualistiska slitningen kan inte få en lösning i en form av förening av dessa tu, utan han måste se att han är mer och komplex och splittrad i stället. Först i bejakandet av denna splittrade mångfald kan personen bejaka hela sig själv och uppnå ballans.

Ångesten uppstår således ur samma problem som gör att du kallar dina avsmalnande aktiviteter för missbruk. Du hämmar dig således från aktivitet och det är inte alls så att du missbrukar de saker du rabblar upp, och flyr in i dessa aktiviteter, utan du begår ytterligare våld på dig själv när du tänker så. Anledningen till att det ser ut som att du går upp i aktiviteter och missbrukar dem beror således på ett försvar du har gentemot att fullt ut våga göra saker i rädsla för att misslyckas. Du blir säkerligen bra på dessa saker du går upp i och "missbrukar", men man kan inte bara göra en sak här i livet, utan vi måste missbruka en hel massa saker för att må bra. Det hela blir väldigt olyckligt när du sedan kategoriskt dömer ut de få aktiviteter du lyckats hänge dig åt. Vad blir kvar till slut?

Vi kan inte döma ut det vi gör bra och samtidigt tro oss få något kvar som gör att livet känns värt att leva. Det är lätt hänt att vi känner oss syndiga till slut när vi med skygglappar går upp i en aktivitet som förmår tillfredsställa oss. Både vi själva och andra jobbar för att lägga locket på när vi uttolkar ett "missbruk", och där står vi och stampar på samma anorektiska grund igen. Vi flyr således inte från oss själva, utan vi kämpar med att försöka existera på den smala avsats vi vågar gå på. Breddar vi vägen däremot genom att våga "synda" mer så kommer inte "missbruket" att gå att känna igen längre, då vi gör det på så bred front att inget tar mer plats än något annat.

Det mest tragiska scenariot är en person som enbart vågar göra en sak åt gången, och för varje sak personen hänger sig åt så låser han ytterligare en möjlighet till lycka när denna aktivitet har blivit bränd. Detta samtidigt som personen tycker att han har lyckats med alla dessa aktiviteter och att de inte kunde skänka honom någon lycka. Se bara de som blir brända av att "missbruka" kärlek, och att det inte är någon bra idé att engagera sig i kärleken igen. Kan det vara så att de som går upp i kärleken så mycket har en annars stor rädsla att engagera sig i livets olika aktiviteter?

[Will B.C. Omenor-Mal]

Will B.C. Omenor-Mal,

fick en liten idé när jag läste ditt inlägg (påminde mig väl om min egen problematik kanske). Vi kanske inte ska döma ut de här aktiviteterna vi företar oss och kalla dem för missbruk.

Det (och resten av du skrev) är så välformulerat och jag håller med dig mer än vad jag håller med mig själv.

Här är ett exempel på var jag har missbrukat tanken på att missbruka.

"Insikten" om att jag hade "träningsmissbrukat" fick mig att under nästan två år strikt avhålla mig från de träningsformer som jag tyckte mig ha missbrukat. Med tiden började jag prova på alternativa, mer sociala träningsformer som jag har ratat tidigare. Jag tyckte att de var okej men aldrig mer än så och kände mig åter igen konstig och dålig för att jag inte kunde gilla samma saker som alla andra. Men sen hände något. Exakt vad det var som fick mig att tänka om vet jag inte men en dag för kanske två veckor sedan började jag återgå till mina gamla träningsformer; de som jag har förbjudit mig själv från att utöva eftersom jag inte ansåg mig ha ett sunt förhållande till dem. Jag tror att jag instinktivt kände att min kropp behövde arbeta på just det sättet och inte på något annat sätt.

Åter igen har jag inga lösningar. Som vanligt tror jag inte att det här kommer fungera i längden men jag hoppas. Inte minst för att jag tänker lite grann som du, att vad är kvar av mig om jag tar bort alla de aktiviteter som jag har missbrukat? Jag har ju missbrukat allt. Det kan inte vara fel på aktiviteterna i sig - på maten, på sexet, på träningen osv - det är mer graden av fixering vid dem och uteslutandet av andra aktiviteter.

[Fication]

Som vanligt mycket bra skrivet av Johan! Skillnaden mellan huruvida en aktivitet är missbruk eller ej kanske avgörs av orsaken till varför man gör det. Kanske är det enda som behövs att man klassar om aktiviteten från "det jag gör för att fylla tomrummet i mig" (i den mån man kan inse det) till "det jag hänger mig åt och utför som en andlig övning med största intimitet och närvaro".