Lycka som meningsfull verksamhet?

[J R Auk]

Tja just det.

Jag vet hur jag gör mig lycklig, hur jag gör mig ledsen, hur jag gör mig stolt osv.

Men det här är ju genvägar, det härmar ju livets "naturliga" "glad" "ledsen" osv, Så vad innebär det att kunna dessa ting, att kunna frammana dem som om de vore kontrollerade andar?

Alltså, jag vet att jag kan förbyta mina tillstånd efter mina principer. Men bör jag göra det? Jag kanske bör upprättahålla ilskan för att den skall manifestera något? Jag kanske skall hålla uppe föraktet så att jag kan agera inhumant osv.

Det ena ger inte det anda, så vad gör man?

Det är ett tankeexperiment, men det är även väldigt reellt för mig. Jag har mina känslor som i en ask. Vad gör man med sådana? I vilket perspektiv (temporalt) sätter man det positiva ('man'=opersonligt=ni)!?

[Minded]

Det är teknik. Är relativt ett mål. Söker du kanske perfekt teknik?

Anledningen är antingen eftersom formen eller innehållet. För vem vill du visa din kontroll?

Jag pysslar förvisso med liknande grejer, men inser samtidigt att enda anledningen för mig att göra det, är motståndet inför att uppleva ögonblicket (medvetet) odiskriminerande. Jag söker alltså visa något för mig själv, eftersom jag tydligen inte tror på realiteten.

[Harald Davidsson]

Vem orkar lyssna på perfekt musik,
en perfekt människa kanske,
vem blir lycklig av att manipulera
sina transmitter-substanser,

ifall lyckan är en verksamhet,
var pågår denna verksamhet
under gylfen kanske.

ett liv utan VILJA är
detsamma som att ligga och suga på mammas puppar.

den som inte behöver nån lycka
behöver heller inte nån olycka

men varför föjer du inte vingslagen
till den absoluta
friheten

jag såg en vit fågel en gång
den var större än det högsta berget

den flög rakt in
i solen

[Zokrates]

För mig är lyckan inget självändamål utan den måste få inträda i rummet spontant när väl det sker, som en överraskning eller som en önskad men ej säker bieffekt av mina handlingar.

[kort]

Om man förlägger lyckan utanför sig själv, dvs att lyckan inte är något du direkt kan påverka med dina handlingar, så stycks det mig som att det man eftersträvar alltid är det mest omöjliga. Det enda du har är tankens kraft och om du kämpar tillräckligt så har du förhoppningsvis vad som krävs för att besvara din lycka när du möter den. Vi är så vana vid att alla berättelser slutar i tragedi att vi tror att verkligheten ser ut på samma sätt. Jag tro på ödet.

[transversal]

Tja just det.

Jag vet hur jag gör mig lycklig, hur jag gör mig ledsen, hur jag gör mig stolt osv.

Men det här är ju genvägar, det härmar ju livets "naturliga" "glad" "ledsen" osv, Så vad innebär det att kunna dessa ting, att kunna frammana dem som om de vore kontrollerade andar?

Alltså, jag vet att jag kan förbyta mina tillstånd efter mina principer. Men bör jag göra det? Jag kanske bör upprättahålla ilskan för att den skall manifestera något? Jag kanske skall hålla uppe föraktet så att jag kan agera inhumant osv.

Det ena ger inte det anda, så vad gör man?

Det är ett tankeexperiment, men det är även väldigt reellt för mig. Jag har mina känslor som i en ask. Vad gör man med sådana? I vilket perspektiv (temporalt) sätter man det positiva ('man'=opersonligt=ni)!?

Jag tycker absolut att du bör använda din förmåga. Dock efter förstånd och på ett långsiktigt sätt.

Om du inte registrerar eller bryr dig om dina känslor, finns risken att du ignorerar djupare behov, vilket inte är långsiktigt bra för kropp, själ, psyke, relationer med andra människor.

Har du däremot registrerat dem, accepterat dem och satt dem i ett sammanhang där du även tar hänsyn till dina egna och andras behov, så har du ju en fantastisk gåva som kan stänga av negativa känslor och sätta på positiva. Det är ju bra för både kropp och själ att känna genuin glädje, stolthet, lycka etc.

Din lyllo.

[Harald Davidsson]

När Sokrates drack sitt gift var han olycklig eller lycklig?

vi kan dricka giftet utan att dö
den upplevelsen
att inte dö men överleva
det sociala giftet är högre för mig
än all lycka i världen

så drick ditt svarta gift varje dag
inte bara en tesked, men flera koppar

drick och drick och drick
drick dig bort från världens giftiga vatten

[J R Auk]

Varför jag tar upp frågan är för att jag finner det vara analogt till hur man präglar befolkningen genom psykofarmaka. Det vill säga man förlägger det individuellt som kanske bättre tas som symptomatiskt på samhället, eller samvaron.

Så är det ju även med känslor. För; för vems skull är jag lycklig?

Om jag inte vill gå in och värdera känslor kategoriskt och absolut så har jag ju inget skäl att säga att den ena känslan framför den andra bör få företräde, detta med företrädet, eller snarare negationen av det som upplevs som negativt, borde ju komma i realisationen av känslan liden som värderad. Alltså från upplevelsen och inte betänkandet av känslan.

Annars ser jag mycket att vi bär känslor, eller snarare manifesterar dem, i en slags rationell anda som antar att den friktionsfria samvaron är att föredra. Vi bär känslorna för våra medmänniskor.

Men, och det här ett stort men. Tar man de "negativa" känslorna så visar de ju hän till ett "gott" som ses i avsaknad. Alltså jag blir arg, upprörd, ledsen osv för att jag ser en brist i det som realiserar sig framför det som framträder för mig som potentiellt. Vi upprörs inte av det ofrånkomliga, utan enbart när vi kan se något potentiellt negerat, eller annorlunda, kan vi uppröras.

Så frågan blir, bör man verkligen anpassa sig efter de normer som säger att lycka är att föredra framför ångest? Bör man kanske inte bära de här känslorna som så många flyr just för att manifestera dem i samvaron? De, sedda som "någon annans" har ju en distans som låter oss spekulera i orsakerna till att vi ser känslan hos denne "den andre".

Så jag ser potentiellt att man kan ge relevans till det som flys på grund av svårigheten att bära det (de flesta vill vara klämkäcka och snacka ovesäntligheter som ett skydd i min mening). Precis som att våra psykiska problem kunde ge oss insikt i vad som vore ett föredraget alternativ för samhällskroppen istället för att individualisera det som en personlig brist och skyla över att det är i relation till omvärlden som vi lider våra lidelser av ångest eller dylikt som psykofarmaka söker "bota".

Jag menar har ni aldrig frågat er själva varför ni skulle vara så jävla förstående och rationaliserande av någons beteende i eftertanke? Alltså har ni aldrig upplevt att det vore bättre att kraftfullt fördöma och agera våldsamt mot det som upprörde, istället för att distansera sig genom förklaringar till varför beteendet infann sig?

Sen är det ju det här ständigt återkommande problemet med värden. Om man börjar "manipulera" sina känslor. Vilket jag gör genom att ge relevans till olika medvetandeströmmar, och instifta principer för hur man skall negera de psykofysiska reaktionerna genom "artificiella" kroppsliga reaktioner. Är inte risken då att man alienerar sig värdena? Detta beror förstås på vilken värdeteori man antar, vilket de flesta inte ens reflekterar över trots att de intresserar sig för filosofi. Men som jag ser det så antar man rationella värden när man börjar göra så. Men vad är då det rationellas relation som gör att det kan instifta sitt bättre eller sämre? Det blir ju en fråga om metavärden då, som sedan i sin skull skall bestämma värden som antas. Vad vore de metavärdena som måste antas inför rationaliteten om inte värden är emotionella?

Jag ser det alltså inte alls som en lätt sak att veta vilka lianer som skall kapas för att ge utrymme för oss att bana väg genom djungeln.

[J R Auk]

Det är ju bra för både kropp och själ att känna genuin glädje, stolthet, lycka etc.

Är det genuint då?

Det är ju lite som att jag konstruerar ett test och säger att "jag är bra om jag klarar testet". Är det ett "genuint" bra jag då har nått när jag klarar testet? Eller är det bara att djupare sjunka in i den världsfrånvända nihilismen?

[freddemalte]

Du meddelar att du kan styra dina känslor på ett sådant sätt att du för nästkommande stund avgör om du ska vara t.ex. glad eller ledsen? Du frågar "bör du vara glad i så fall?". Min fråga är: "om du får välja mellan att handla på ett sådant sätt som (med största sannolikhet) gör dina nära och kära glada eller ledsna, vilket väljer du då?". Om svaret är t.ex. "Jag vill göra dem glada", tja då finns det väl ingen anledning att låta bli att göra dig själv glad också? Eller har jag missuppfattat din frågeställning helt?

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Fredrik:

Det jag menar är att känslorna avtäcker världen, eller snarare den relation vi redan står i till världen.

Så blir jag ju ledsen om någon som jag tycker om är elak mot mig, men snarare kanske blir nedstämd om någon jag inte har någon relation till är elak.

Och mycket av vad ilska, sorg osv handlar om är vårt vara i samvaron, eller samhället. Och som det är nu så tycker jag att många sätter på sig en glättig mask för att de fruktar de "negativa" känslorna istället för att värna dem och söka råda bukt på dem. Alltså grundlägga en ny situation där dessa känslor inte infinner sig.

Någon mening har väl känslorna utanför den direkta upplevelsen av dem?

[freddemalte]

[...]Någon mening har väl känslorna utanför den direkta upplevelsen av dem?

Ja, det där med mening är ju lurigt, då mening ofta kan tolkas utifrån olika perspektiv. men rent evolutionsbiolgoiskt kanske känslorna är till för att guida varelsen till vilka sammanhang den bör söka för att öka chanserna för överlevnad. I övrigt är det nog väldigt subjektivt om känslorna har någon mening utöver upplevelsen av dem.

Vänligen

Fredrik

[Zokrates]

Någon mening har väl känslorna utanför den direkta upplevelsen av dem?

Vi är fångar i ett tankeslaveri, ett gigantiskt förtyck av människan, dess natur och sanna väsen. Jag vet att det kan tyckas pessimistiskt, men så upplever jag verkligen att jag lever i en dystopi där ingenting är vad jag verkligen själv önskar. Befria dig och du blir stämplad som defekt.

[Skogsälvan]

Ja, jag tycker det är tydligt hur du förvägrar folk deras lycka, alternativt ser ner på den, Zokrates, men det vet du väl vid det här laget.

[Zokrates]

Ja, jag tycker det är tydligt hur du förvägrar folk deras lycka, alternativt ser ner på den, Zokrates, men det vet du väl vid det här laget.

Vi lever i en verklighet skapad av ett par sinnessjuka hjärnor, de som skapade detta är visserligen döda för länge sedan, men deras vision är vårt dagliga helvete och vi är fast i denna mardröm, vi borde ta kontrollen, bryta oss loss, men så länge som en minoritet tjänar på att hålla majoriteten i okunskap så att de inte själva kan avgöra skillnaden så håller de oss alla fast i detta tyranniets våld.Frågan är hur man övertalar andra om att de genom sitt självbedrägeri förverkligar en lögn och att förnekandet av detta leder till att världen ser ut exakt som den gör, med alla orättvisor, förtryck, krig och våld som resultat. Hur får man någon att vakna, när de inte själva är medvetna om att de sover?

I min utopi skulle ingen klassa dig som sinnesjuk skogsälvan, men det fattar du tydligen inte eftersom du sover alldeles för djupt.