"Jodå, bara bra"

[monstret]

Ja, ibland hör man kritik mot fenomenet att vi ofta svarar så oärligt och bortviftande på frågan om hur vi har det. Det är inte längre en fråga och ett svar, utan blott ett utbyte av artighetsfraser.

Jag har dock svårt att tänka mig en gemenskap (arbetsplats t ex) där man alltid svarar ärligt och uttömmande på den här frågan. Om man nu är deprimerad och mår väldigt dåligt, lägger man inte då ett ganska stort empatiskt ansvar på frågeställaren om man säger det rakt ut? Får man höra det av en person, så känner man ju omedelbart empati och vill hjälpa personen (nästan här och nu med detsamma). Är det rätt att göra det? Även om man inte har det för avsikt, så är det nog ofrånkomligt.

Hur tänker ni? Skulle ni föredra ständigt ärliga svar? Hur skulle ni reagera om någon svarar att hen inte alls mår särskilt bra?

[Cosmic philosopher]

Ja, ibland hör man kritik mot fenomenet att vi ofta svarar så oärligt och bortviftande på frågan om hur vi har det. Det är inte längre en fråga och ett svar, utan blott ett utbyte av artighetsfraser.

Jag har dock svårt att tänka mig en gemenskap (arbetsplats t ex) där man alltid svarar ärligt och uttömmande på den här frågan. Om man nu är deprimerad och mår väldigt dåligt, lägger man inte då ett ganska stort empatiskt ansvar på frågeställaren om man säger det rakt ut? Får man höra det av en person, så känner man ju omedelbart empati och vill hjälpa personen (nästan här och nu med detsamma). Är det rätt att göra det? Även om man inte har det för avsikt, så är det nog ofrånkomligt.

Hur tänker ni? Skulle ni föredra ständigt ärliga svar? Hur skulle ni reagera om någon svarar att hen inte alls mår särskilt bra?

Hej monstret!

Intressant frågeställning!  Om jag frågar någon som jag ofta har att göra med , tex en arbetskollega, om "läget?" eller "hur är det?" så föredrar jag ett ärligt svar. Alltså ärlighet framför artighet. Då är jag också villig att ge lite extra tid och lyssna på vederbörande. Men ofta kan man ju få information av det "icke-verbala" hos en personen genom att läsa hans/hennes kroppspråk,mimik,blick,hållning,röst,tonfall etc.

Funderar
Cosmic philosopher

[freddemalte]

Ja, ibland hör man kritik mot fenomenet att vi ofta svarar så oärligt och bortviftande på frågan om hur vi har det. Det är inte längre en fråga och ett svar, utan blott ett utbyte av artighetsfraser.

Jag har dock svårt att tänka mig en gemenskap (arbetsplats t ex) där man alltid svarar ärligt och uttömmande på den här frågan. Om man nu är deprimerad och mår väldigt dåligt, lägger man inte då ett ganska stort empatiskt ansvar på frågeställaren om man säger det rakt ut? Får man höra det av en person, så känner man ju omedelbart empati och vill hjälpa personen (nästan här och nu med detsamma). Är det rätt att göra det? Även om man inte har det för avsikt, så är det nog ofrånkomligt.

Hur tänker ni? Skulle ni föredra ständigt ärliga svar? Hur skulle ni reagera om någon svarar att hen inte alls mår särskilt bra?

Hej monstret

Jag kan tänka mig att det är många som inte vill berätta hur de har det (oavsett om man mår bra eller dåligt), dels därför att man inte vill störa eller vara till besvär, dels därför att man kanske känner sig blottad av att exponera sina känslor. Däremot tror jag att det för det mesta är bättre att berätta hur man har det, givet att man är omgiven av något sånär vettiga människor. För egen del brukar jag vara "ärlig" med hur jag har det, om jag tycker att det angår de andra att få reda på detaljerna etc.

Om det är så att en person mår extremt dåligt eller extremt bra brukar nog en något sånär sund omgivning märka av det och hantera det på ett passande sätt (förhoppningsvis).

Vänligen

Fredrik

[Anders]

Håller med Freddemalte lite, med lite finess behöver man faktiskt inte ljuga så mycket. Bara tona ner lite.

Det är nästan mer ansträngande med folk som är jublande glada än de som är nere. Men lite oavsett brukar jag köra med några standardfraser som på en skala visar nåt slags stämningsläge. Säger man "lite nere", om man är låg finns det ju öppningar för den andra att vara artigt oempatisk om denne inte orkar lyssna.

Fast skall jag vara ärlig skall jag må väldigt bra eller dåligt för att de inte skall bli "huvet upp, fötterna ner".  Väldigt sällan nån vet hur jag mår tror jag. I extremlägena behövs inga ord.

Jag ser "hur är läget", "jotack, själv" som en ren trevlighet, i en positiv bemärkelse. Jag ser dej, du ser mej.

[Minded]

Har en inflammation i käken som hindrar mig från att sova, och i perioder från att äta. Någon frågade mig häromdagen hur jag mådde, kommer inte ihåg vem, men jag sa rakt ut att jag mådde skit. Och kände att det gav en lite onödigt dålig vibe, så följde upp med 'men tack för att du frågade'.

[David H]

Det där låter hemskt Minded, krya på dig!

---

Jag har en konstig relation till orden bra/dåligt. Vet sällan vad jag ska svara på frågan. Ofta är jag lite låg och bekymrad av mig - men betyder detta att jag mår dåligt? Jag ser det som en naturlig del av livet som jag accepterar, ser det inte som att något är fel. Tror mycket har och göra med hur frågan ställs, vad jag väljer att svara. Ibland kan det finnas verkligt behov av att prata, men för det krävs en förtroendefull relation.

[transversal]

Man kan väl modererera svaret så att det passar relationen. Frågar man en nära vän vill man ju veta, men med en arbetskollega kanske svaret bara ska innefatta det som kan påverka den aktuella situationen tillsammans.

Jag har sällan problem med att svara "bra", för jag ser det mest som en artighetsfras, och är ok med det, men har fått höra ibland av vänner att de hade velat ha ett ärligare svar.

[Marko]

Hänger någon med hakan ner till knäna och svarar bra, då blir man fundersam och man vill hjälpa till med att få denne att få kontakt med sina nära eller vem den känner sig trygg med.

[Skogsälvan]

Det skapar en stor barriär mellan människor att bygga upp tegelstenar av artighet. Så uppnår man aldrig gemenskap! Det blir väldigt nervöst och påklistrat om det ska vara så. Mitt råd är att försöka lita på ett par tre stycken och utöka. Det är så min terapi ser ut.

[transversal]

Det skapar en stor barriär mellan människor att bygga upp tegelstenar av artighet. Så uppnår man aldrig gemenskap! Det blir väldigt nervöst och påklistrat om det ska vara så. Mitt råd är att försöka lita på ett par tre stycken och utöka. Det är så min terapi ser ut.

Alltså, just med vänner tror jag att man ska vara ärlig. De där 2-3 stycken som man har närmast, och familjen. Sen kan väl resten få vara kontakter som är lite mer opersonliga. Men just med vänner och familjen så har man ett speciellt problem med att vara ärlig, och det är ju att man inte vill tynga dem.

[Skogsälvan]

Förstår vad du menar, men alltså en stor del av min sjukdomsbild består i att folk inte muttrar att det är piss, rent ut sagt förjävligt, och slänger upp fötterna på bordet. Jag blir nervös, sjuk av oärlighet.

[transversal]

Förstår vad du menar, men alltså en stor del av min sjukdomsbild består i att folk inte muttrar att det är piss, rent ut sagt förjävligt, och slänger upp fötterna på bordet. Jag blir nervös, sjuk av oärlighet.

Jo, så kan man ju också känna.

Det här med när någonting är "förjävligt" eller "bra" är också lite olika. Ibland när man berättar en händelse för en person kan man få en mycket stark reaktion, och sedan när man berättar den för en annan, så får man en axelryckning och ett "sånt e livet". Folk är lite olika skapta och det som en kan bära knäcker en annan person.

Vad som är "bra/ok" för en person kan en annan uppleva som "förjävligt" och "varför sa du inget" osv.

Ibland kan jag känna att jag vill veta saker som händer en person i vilket fall. Det är liksom inte för den andra personens skull man vill ha informationen - dvs för att trösta, underlätta, muntra upp etc, utan bara för den sakens skull att det känns som om man känner en person bättre när man vet mer om det som pågår i deras liv och vad de tänker och tycker om det, för närhetens skull.

[Marko]

Detta fick mig att fundera hur jag brukar bete mig,
Jag är en person som säger godmorgon till alla på ett jobb eller i verkligheten,
jag öppnar alltid dörren till andra ifall någon är bakom och ger företräde.
ser jag att någon mår dåligt så börjar jag med att studera en kort stund.
ibland säger jag inget, utan låter det gå en stund, går in till personen och börjar prata om något helt annat.
Frågar om vi ska ha en kaffe eller ngt, medans vi går så kanske jag puffar lite på personen på ett lekfullt sätt.
en person som mår dåligt vet ofta inte riktigt varför, och börja bena ut det på ett djupt sätt är inte vad jag tror personen vill. personen vill må bra, och retas lite på lagom nivå är nog en bra början.

vi har ett socialt spel, trygghet med dom man umgås med är viktigt men även att få korta glimtar av att personen hittar det som får ögonen att le är det jag tror jag kan ge en glimt av positivet.

Själv säger jag ofta bara, det är okej.
vissa få som jag känner kan få reda på hur det är, men man vill inte belasta andra för mycket.

män ock kvinnor är nog olika, och det finns ett ordspråk typ
om en man säger att det är lite dåligt så har han ett rent helvete.
om en kvinna säger att det är ett rent helvete så har dom små problem.

[Skogsälvan]

Jo, tjena, har du sett en närstående man med förkylning...?

[Marko]

Jo, tjena, har du sett en närstående man med förkylning...?

haha jag älskar den reklamen som fanns om mannens förkylning.
hugger en man av sig ena benet så säger han bara, det gör lite illa, men jag överlever : -D