Det tysta tabut

[Sceptisk]

Att ha en nära, djup och tillfredställande relation tycks vara få förunnat. Drömmen om att träffa någon och ha en meningsfull relation, att hitta en vän är något många gör till en affärsidé. Näst efter sökmaskinen Google så är den mest populära websidan i Sverige Facebook. Facebook har över 1 miljard användare över hela världen.
Förutom Facebook så finns det mängder av andra kontaktsidor och forum för människor att kunna träffa varandra och prata med varandra och kanske träffa - en vän.

Men som de flesta vet så verkar det ändå vara väldigt svårt, eller svårare än någonsin att träffa någon person som betyder mer än en flyktig och ytlig bekantskap. Facebook är populärt, men samtidigt så verkar det som att de relationer människor har där är av det ytligare slaget. Folk registrerar hundratals vänner, men hur många av dom är riktiga vänner? Och hur relaterar människor till varandra på ett ställe som Facebook? Ja, hur relaterar människor till varandra på krogen? Långt ifrån att vara ett ställe där man träffar nya människor på eller inleder en djup relation till någon så har krogen sina koder, man håller sig till sina egna, och om man går dit själv så går man oftast därifrån själv.

Ändå är detta exempel bara ett litet skrap på ytan av den totala bilden. Av vad undrar någon? Av ensamheten. Det finns en större bild av ensamheten än bara dessa tillrättalagda former av ensamhet. Ensamhet där man ändå kan upprätthålla bilden av att allting är okej. Den största skräcken för många är att visa eller berätta att dom är ensamma. Det är liksom inget man berättar för någon och definitivt inte på Facebook eller till någon på krogen eller till sina partykompisar. Det är för allvarligt, för ohippt, för besvärande, för påträngande och känslomässigt svårt att ta till sig.

Ensamhet är en smärtsam känsla och uppevelse. Inte bara att stå utanför, för det är ingen känsla i sig. Hur ska man beskriva känsan av ensamhet? Nervös, skrämmande, sårbar, smärtsam, skamfylld, meningslös, svag, förlorare.

Att försöka bli en vuxen människa i denna civilisationskultur handlar om att bli framgångsrik, en vinnare, osårbar, ständigt stark, ständigt med en cool kommentar och en distansierad attityd. Böcker om hur man blir en pick-up artist säljer som smör och män som har haft hundratals flickvänner beundras som att de är vinnare. Folk samlar vänner på Facebook också i hundratal. Att då säga att man gör det inte för att man känner sig framgångsrik, utan för att man har ett enormt behov som aldrig tycks tillfredställas, att säga det där ordet, att man är ensam, vore som att begå ett socialt självmord. Plötsligt är den gemensamma hemligheten i fara. Någon har pekat på Elefanten i rummet och frågat vad det är för ett djur. Det går inte att svara, men alla vet instinkitvt om än inte medvetet, att någon satt ett ord på en känsla och längtan som många sociala koder försöker att försvara och gömma undan. Det är helt enkelt inte fint sätt att påtala det.

Hur kan man mäta ensamhet? Hur kan man objektivt kartlägga den? Ensamheten är djupt rotad i vår civilisation och få verkar vilja diagnostisera den. Det är okej att diagnostisera andra lidanden som "sjukdomar", ADHD, Borderliner, Schizofreni, Narcissism, Psykopati. Sådana former av mänskligt lidande är "okej" att diagnositsera. Att ställa diagnos på ensamheten är det tyst om. Det är också tyst om vad ensamheten kan göra med en människa och hur pass allvarlig ensamheten faktiskt är, inte bara för den fysiska hälsan (finns det något annat folk talar om nuförtiden?) men för den andliga, den känslomässiga, den psykologiska hälsan.

Jag läste en artikel, en intervju med en så kallad "missbrukare" och journalisten bad denne person att försöka förklara vad missbruk är för något. Det han svarade tog jag till mig vid tillfället, glömde senare bort det men kom ihåg det igen. Han sa att han helt enkelt såg det som ensamhet.

Skulle det kunna vara så att den känsla som driver flest människor till just sk "missbruk", och då menar jag dom flesta av de missbruk som på något sätt kan kopplas till "sociala problem", alltså drogmissbruk och sexmissbruk. Med drogmissbruk så inkluderar jag alkohol, och kanske menar jag särskilt alkohol, för det finns ingen annan drog som är så pass skadlig för samhällsgemenskapen som just alkohol. Alkohol och ensamhet är en farlig men väldigt vanlig kombination. Om det inte fanns alkohol på krogen, vad skulle man överhuvudtaget göra där? Vad skulle man göra av sig själv? Dock så är de flesta som är fast i alkoholen sällan eller aldrig på krogen, de dricker hemma istället. Alkohol används av människor som känner sig nervösa bland andra människor och det är även de som oftast fastnar i alkoholmissbruket.

Någon politiker sa att alkohol inte kan förbjudas för att den är ett "socialt smörjmedel". Det är han verkligen inte ensammen om att tro. "Social lubricant" är ett vedertaget begrepp för just alkohol. Men låt oss titta på fakta, på vilket sätt underlättar alkohol för människor att komma varandra närmare? Under tiden som man är påverkad så släpper såklart hämningarna, rädslan för att göra bort sig försvinner, man bli också mer tolerant för andras pinsamheter. Men vad händer sedan när alkoholen lämnat kroppen och den känslomässiga bedövningen släpper? Jag har aldrig sett att människor som dricker tillsammans nästa gång träffas och är vänner på samma sätt som de var "vänner" under alkoholens inflytande. För att de ska kunna komma tillbaka till den "vänskapen" igen  - så måste de dricka, och helst dricka ännu värre än förut. Och efteråt så kommer skammen och pinsamhetskänslorna tillbaka.

Men relationen under alkoholens inflytande förändras aldrig till en djupare, bestående relation. Jag har aldrig sett och aldrig upplevt att människor blir bättre vänner, dvs att de utvecklat en djupare och mer meningsfull relation och vänskap efter att de druckit alkohol tillsammans. Snarare så har jag sett och upplevt att alkohol bara är en källa till självförakt och kanske också förakt för andra, men framförallt förakt för sig själv, hur man betett sig och vad man gjort. Även om den alkoholinfluerade kulturen kan förlåta det mesta vad gäller beteenden under alkohol, så kan man inte säga att alkohol gör samhället mer tolerant och vänligt.

Det enda "sociala klimax" som den ultiamata alkoholtrippen kan åstadkomma är att man gör bort sig fullständigt och kanske blir ovän med andra, säger något man inte skulle sagt, försökt ta flickvännen från någon annan och så vidare. Att man då har en kultur som "förlåter" beteenden under inflytande av alkohol, är inte det precis vad psykologerna och behandlingshemmen kallar för "medberoendekomplex"?

Så på vilket sätt är alkohol ett socialt smörjmedel? Som jag ser det - inte alls - utan tvärtom. Människor under inflytande av alkohol förvandlas till djur, psykologiskt konkret. Men de behåller inte djurens sociala förmåga, utan blir till omdömeslösa djur. Så att dricka sig berusad är att förnedra sig själv, inte konstigt att man upplever skam dagen därpå. Att vi kallar det "baksmälla" innebär att kulturen försöker intala oss att de känslor man upplever då drogen försvinner bara är som en fysisk krämpa och därmed inget att oroa sig för. Vi säger "dagen efter" men ändå så används det begreppet som att det skulle vara ett tillfälligt fysiologiskt tillstånd som kan "botas" med hjälp av att dricka mycket vatten och äta kosttillskott. Känslorna av att ha upplevt alkoholens förnedring är skam. De fysiska repsonserna går över, men för att bli av med skammen så behöver man andras fyllehistorier och vips är medberoendet igång igen - "vi är alla likadana och ingen kan peka något finger". Alkoholen är inget socialt framgångsmedel, utan ett medel för att försätta människor i skam och för att komma ur skammen behövs en medberoende kultur som tolererar och förlåter.

Sexmissbruk är något som också har en stor skam kring sig, ändå är det väldigt utbrett. Även inom detta missbruksområde så kräver missbrukaren en tolerant och förstående omgivning och så att ingen kan peka finger och "outa" någon. Pornografin är enormt stor även om man inte talar så mycket om den. Pornografin är en drog som jag ser det. Ett sätt att uppleva erotiska äventyr utan någon känsomässig närhet. Att stimulera sig med pornografi är ett ensamt äventyr, en ensam fantasi och den slutar också med skamkänslor. Den drivande kraften bakom pornografi är som jag förstår det också ensamhet. Men eftersom kulturen aldrig talar om ensamhet och har inget sätt, ingen förklaring för hur man kan dra människor ur ensamheten och förena dem, så förstår missbrukaren inte heller sig själv. Psykiatrin och de sociala koderna är förvånansvärt tysta när det gäller ensamhet och ensamheten som problem och orsak till varför människor gör som dom gör. Ensamheten beskrivs lite svävande som ett "existentiellt problem". Men i övrigt är det tyst. Och att koppla samman alkohol och porr och även prostitution och svårare problem som mord, misshandel och våldtäkter med ensamhet är något som kulturen är märkligt tyst om.

Så vad är det som pågår? Det är flera saker som tycks pågå. Kulturen är väldigt högljudd angående att sätta diagnoser på individer, ett tag led tydligen var och varannat barn av ADHD och DAMP. Kulturen är väldigt bra på att sätta diagnoser på ett sådant sätt att den verkliga innebörden av diagnosen inte framgår. Varför kalla det för ADHD och inte stressade barn? Varför kalla det för psykopati och inte känslomässigt avskärmad? Eller varför ens ge diagnoser? Varför måste vi ha någon som sätter diagnoser på oss? Vad det dock åstadkommer väldigt väl är att det gör diskussioner om vanliga mänskliga beteenden till ett forum för de särskilt utbildade. De särskilt utbildade har aldrig använt ordet ensamhet för att försöka förklara sociala problem. Istället handlar det om individen, om "viljan", "motivationen", "attityden" och så vidare. En missbrukare måste därför enligt den logiken helt enkelt "ta sig i kragen" och "ta sitt ansvar". Det är hårda och okänsliga ord. Eller så handlar det om "sociala strukturer" som "stigmatiserar" eller "sociala konstruktioner" som "förtrycker individen".

För den intelligente läsaren så är det nog uppenbart på vilket sätt dessa begrepp misslyckas men också vad de lyckas med. De lyckas inte att lösa problemen, men de lyckas åtminstone att sätta dom under "experternas" allrådan. Professionalismen bibehålls och hierarkin kan förstärkas ytterligare. Iställer för att människor kan återgå till ett meningsfullt och intressant liv i djup gemenskap med andra, så sätts individen i ett väl inbonat förhörsrum där han får gå igenom hur han känner det, varpå han får en "diagnos" och en lämplig "medicin".

"Våra" politiska erövringar och krig är inte något som vi tillsammans kommit fram till. För att människor ska kunna fås att utföra sådana saker så måste de först ställas under en diktator, deras inbördes relationer får aldrig vara för djupa, de ska känna en viss slags rädsla inför varandra, en rädsla som omvandlas till begrepp som "heder" och liknande, eftersom det uppfyller militärens krav på underlydande och organisation. Varje soldat har bara gemenskap med andra soldater utifrån deras individuella heder. Att soldaterna skulle utveckla ett "brödraskap" i det militära behöver man ju bara se på hur det går till i USA där veteranerna överges. Även militären har uppmärksammat att många soldater lider i det tysta av smärta och skräckkänslor från krigsupplevelser som de inte vågar berätta för någon. Relationen mellan soldater är strikt professionell och om man går över gränsen och blir personlig då betraktas man som en kuf, som svag, sladdrig och inkompetent.

Om vi istället skulle problematisera ensamheten och undersöka hur den fungerar, på riktigt, hur djup den är, hur skadlig och hur människofientlig den är. På alla plan av samhället och våra relationer. Ensamhet är inte bara en enda sak och det beror inte bara på individen. Många människor som är väldigt hjälpsamma och snälla och trevliga lider i tystnad av att ingen någonsin hör av sig tillbaka, ingen som ringer, ingen som bryr sig. Vissa verkar resonera som att dom alltid ställer upp, dom hör alltid av sig, men dom får ingenting tillbaka för att andra är själviska och kör sitt eget race. Det är intressant nog ungefär där som förståelsen och medvetenheten för vad ensamhet är för något brukar sluta. Det är här som kulturen upphör att förklara verkligheten och sanningen för oss, som den hela tiden insisterar på att göra annars. Det är vår kulturella horisont. Därför behöver vi en ny förklaringsmodell, ett nytt medvetande.

Ensamhet är som sagt inte något individuellt, det är inte något man själv väljer. Ensamhet är inte bara fysisk, den är inte bara social, den är inte bara psykologisk och den är inte bara andlig. Men den är fysisk, den är social, den är psykologisk och den är andlig.

Jag är som sagt inget fan av monoteismen, som vi känner den under Kristendom och Islam. Dessa religioner är dömarreligioner som dömer individen efter lagar för individens egen individuella synd. Islam är inte lika individualistisk som Kristendomen, men hotet om straffet är minst lika om inte ännu mer närvarande i Islam. Var och varannan mening i Koranen slutar med ett hot om bestraffning. Att om man inte gör vad det nu står att man ska göra så "har vi ett hemskt straff åt dig" kan man läsa på nästan varannan rad i Koranen. Helveteselden och tortyr är absolut inget unikt för Kristendomen. Fokus på straff och tortyr är mycket förkommande i koranen. "Syndarna" ska tvingas äta var och blod, dricka smält brons, torteras i en evig eld och så vidare.

Men genom mina studier, så har jag blivit allt mer övertygad om att det finns något som vi skulle kunna kalla för "världssjälen". Vi är bara individer på ytan, medan vi alla existerar i världssjälen. Jag ogillar att göra detta till en rationell vetenskap, för det är en djupt subjektiv upplevelse och jag måste behandla den med respekt och hänsyn, för jag är ju en del av vad denna livsande än är, men den är också alla andra, ni och era vänner och familjer och deras familjer och över hela världen och universum. Världssjälen har sina personligheter och kraftcentra också precis som den här världen. Det finns en värme som utvecklas då man förenas i världssjälen.

När människan fokuserar på sin vardag, och drivs framåt av sin ensamhet, då har hon ingen medvetenhet om världssjälen alls. Vad händer med en sådan människa efter att hon går bort? Går hon bort till vänner och kärlek eller går hon iväg till ensamhet, skam och förtvivlan? Omedveten om att hon tillhör, är en del av.

Föreställningen om en världssjäl skulle kunna förklara många religiösa upplevelser, som bland annat jag själv haft. Till exempel bara den känsla man kan få av att läsa en religiös bok. Har någon upplevd det som en värme i bröstet då ni läst en omtyckt andlig bok? Min teori är att den värme man känner kommer från likasinnade människors själar. Vi ger varandra andlig värme och liv då vi förenas i studier av något som vi förstår handlar om andlighet. Visserligen kan människor utveckla god vänskap kring ytligare saker som teknik och datorer och vetenskap, men det är redan givet på förhand med vilken slags medvetenhet som man läser sådana böcker. Man läser dom sällan med syfte att ingå i en andlig gemenskap med andra.

Det denna civilisation som vi har framställer är ingen andlig gemenskap och därför så är andliga upplevelser något som är ganska sällsynt eller sällan något vi pratar om med andra människor. Det är "för djupt" för vi måste bibehålla vår ytlighet, vår professionalism, vår "kamratskap" eller "kompisskap". Vi är ensamma i civilisationen, men vi vill samtidigt inte höra talas om att vi är ensamma, och vi blir därför beroende av ensamheten för att kunna relatera till varandra i civilisationen. Andligheten är något vi får göra på söndagarna, eller privat.

Att gemenskap, djup gemenskap, vänskap, kärlek och andlighet hör ihop är något vi förstår instinktivt. En kultur som är medberoende i ensamhet är därför också avståndstagande gentemot andlighet. Religion går bättre eftersom den har lagar och förordningar, men andligheten är för intim, för nära inpå för att civilisationen ska kunna leva ut den fullt ut. Civilisation går ju ut på att vi ska förhålla oss professionellt till varandra. Så andligt så blir vi hämmade av civilisationens professionalism. Att göra andlighet till religion är civilisationens svar och kompromiss. Genom religionen så kan civilisationen behålla sin professionalism och sin lag och till och med göra professionalismen och lagen till något som ska anses vara ett tecken på "upplysning".

Jag har själv upplevt den djupa gemenskapen i en Kristen kyrka och haft upplevelser som kan kallas för Kristna. Men det intressanta är att jag har haft andra slags upplevelser i andra religioner. När jag läser Koranen så känner jag en inre värme, men jag håller inte alls med om vad som står i Koranen. När jag läser Juan de la Cruz så känner jag en liknande värme, men av ett annat slag, det är en annan personlighet som jag har att göra med, en annan andlig gemenskap. Kabbalah har också sin form av andliga gemenskap och sin egen personlighet.

Det är därför som jag tror att världssjälen är något som existerar oavsett religion, har egentligen inget med religion att göra utan har att göra med att människor förenas i en andlig vördnad för varandra i en djup gemenskap. Via världssjälen får man gemenskap med inte bara människor utan med den totala verkligheten runtomkring sig, allting är levande.

Det är därför som civilisationens professionalism och ensamhet, insisterande på att använda alkohol och pornografi, gör att andlighet är ett så svåråtkomligt och svårbegripligt fenomen för den civiliserade människan. Den civiliserade människan som är beroende av sin professionalism behöver raka linjer och hårda fakta för att kunna eller våga ta till sig något. Desto mer civiliserad civilisationen ansett sig vara, desto större vikt lägger den vid just lagar och förbud, hårda straff, starka ledare.

Som jag läste om en undersökning som utförts nyss att fler unga människor vill inte längre ha demokrati. 20% föredrar en diktator. Det låter konstigt kanske men jag tror jag kan förstå varför dom vill det. Dagens kultur är extremt ytlig, vi har ingen djupare gemenskap, svag nationell förankring, patriotismen är något man sällan pratar om, alkoholen flödar, festandet är oupphörligt, religionen är sällsynt. När det inte finns någon gemenskap så finns det inte heller någon plats för individens känslor och behov, individerna drunknar i varandras ytlighet. Då behövs en stark ledare som kan peka med hela handen, dra upp linjerna och sätta kursen. Återigen så förstärks behovet av professionalism och civilisationen marserar hårdare och hårdare fram mot en allt mer ytlig, fragmentarisk och ensam framtid.

[Zokrates]

De flesta människor skaffar väl sina vänner i barndomen helt naturligt, liksom med familjeband, släkt, etc, men med urbaniseringen så skapades det nya mönster i städerna som växte fram, det är säkert där skon klämmer.

Sedan tror jag att det nordiska klimatet, de stora ytorna i förhållande till folkmängd starkt bidragit till att utveckla ett sinnelag där umgänget kan begränsas utan att man för den sakens skull klättrar på väggarna, vi är inte lika beroende av varandras närhet, det kan alltså lätt tillfälligt ersättas med substitut som t.ex alkohol, tv, internet, pingströrelser eller andra kriminella ligor av mer eller mindre likasinnade med blott och bart flyktiga bekantskaper.

Jag har inga vänner och jag klarar mig utmärkt, har inga bekanta heller, umgås inte med folk mer än vid ärenden, men känner mig inte speciellt ensam heller, i varje fall inte så att jag lider av det och vad skall jag med er andra till, människor är ju bara en stor källa till irritation med en förbannad "skahamentalitet" och "vad kan jag få ut av dig utan att ge något tillbaka"?

[lösdrivaren]

Framkastade en gång ideen om att de nordiska folken var företagsamma och flyttade till karga norden efter nya möjligheter. Därför är den nordiska rasen överlägsen, genom hård prövning har de bästa utgallrats, allt enligt Darwins teorier.
Det här sa jag bland vänner, i stort sett höll alla med, lite förvånad blev jag.

Efteråt tänkte jag tvärtom; de nordiska folken blev utstötta, sämre människomaterial, och fick lämna gemenskapen.

Idag vet jag inte, var väl bara ett tankeexperiment.

[Zokrates]

Framkastade en gång ideen om att de nordiska folken var företagsamma och flyttade till karga norden efter nya möjligheter. Därför är den nordiska rasen överlägsen, genom hård prövning har de bästa utgallrats, allt enligt Darwins teorier.
Det här sa jag bland vänner, i stort sett höll alla med, lite förvånad blev jag.

Efteråt tänkte jag tvärtom; de nordiska folken blev utstötta, sämre människomaterial, och fick lämna gemenskapen.

Idag vet jag inte, var väl bara ett tankeexperiment.

Ventilation av vissa tankar.
Det är nog inte så svårt att gissa sig till att människor i alla tider varit rörliga och duktiga på att hitta nya oexploaterade marker, områden att leva i utan konkurrens från andra grupper har säkert fått just våra förfäder att bege sig norrut, de har säkerligen följt djuren uppåt i takt med att inlandsisen drog sig tillbaka, de har knappast varit utstötta. Genetiskt så tror jag de klarat sig mycket bra, de flesta verkar ha varit förvånansvärt långa, deras ben ( de skelett som hittats) är oftast ganska robusta, så de lär ju ha fått tillräckligt med näring, det kallare klimatet har ju även den effekten att tankeförmågan (intelligensen) gradvis ökat då det krävs ett visst mått av uppfinningsrikedom för att kunna leva på en plats med fler än två årstider, det kräver ju en viss planeringsförmåga. Det skulle inte alls förvåna mig om vissa av dem hade så hög tankekapacitet att de faktiskt kan ha bidragit med den teknologiska utvecklingen även på andra håll i världen.

Äh, jag får säkert klagomål på detta, men ju dummare en människa är, desto lyckligare är den, det ligger verkligen ett djup i uttrycket "lycklig idiot", alltså hänger vårt depressiva nordiska melankoliska sinnelag ihop med att vi är så förbannat kloka, vi kan inte bara koppla loss hjärnan som folk gör söderut och glömma vedermödor, problem eller den ständiga oron inför morgondagens ekonomiska situation som förmodligen hänger samman med just årstiderna som en påminnelse att om vi inte samlar mat inför vintern, så svälter vi ihjäl, vi kan alltså inte sänka vårt medvetande till den graden att vi kan dansa bort alla bekymmer med ett leende, vi behöver droger till det och där har alkoholhaltiga drycker varit lisan under ett antal generationer och märk väl, trots ett ändlöst historiskt supande så är vi ju inte helt efterblivna, inavlade eller fysiskt degenererade i den grad som vi finner bland till exempel urfolk runt om i världen med en historiskt kortare vana av starkare drycker.

Med ett högre förstånd är det även lättare att lura andra, därav är vi misstänksamma och därav har vi svårare att verkligen släppa folk in på livet, för vem vill bli lurad eller utnyttjad?
Alltså med erfarenheten så upptäcker vi att det inte är så lätt att få "riktiga" vänner, de är få dem som man verkligen kan lita på, de som ställer upp i vått och torrt och det utan krav på ständig kompensation, för de flesta vill i grund och botten inte ge något av sig själv gratis, vilket beror på den samhällsutvecklingen som vi genomgått där allt kan omsättas och mätas i reda pengar. Så när vi väl blint litar på någon dröjer det sällan länge, innan vi får veta att vi varit naiva, godtrogna, utnyttjade, men skall man verkligen döma ut alla medmänniskor innan de visat vad de går för? Nej, inte om man vill ha många "vänner". Riktiga vänner däremot skaffar man inte, de utkristalliseras med tiden.

Rent arbetsmässigt så skulle man ju hjälpas åt om man har möjligheten, dela på vedermödor och resultatet av vars och ens insatser, men som vänner umgås man ju oftast på fritiden, en tid som man är fri från arbete, därav kruxet, vi sitter var och en på sitt håll och har inget viktigt med den andres liv och överlevnad egentligen att göra, så det som binder människor ihop som vänner måste vila helt på ett känslomässigt förbund, där vi bryr oss om varandras väl och ve bara för därför att vi gör det, men vad bygger då de flesta sin vänskap på istället, jo liknande intressen, därav att så få kan ha kvar sina barndomsvänner upp i vuxen ålder då de oftast växer ifrån varandra rent intressemässigt, eller ideologiskt om man tänker så. Utöver det flyttar ju barnen hemifrån som vuxna, så avståndsmässigt så splittras ju inte bara familjebanden, utan även vänskapsbanden.

Kruxet med vänner är ju att man är just bara vän, inte delar säng med varandra, även om det säkerligen finns dem som går in för att ha sexvänner utifrån just det intresset, men till saken hör att relationer alltmer styckas upp på olika intressesfärer, bridgevännerna, golfvännerna, etc, men precis som med ett lyckligt kärleksförhållande bör man ju som vänner kunna göra det mesta tillsammans men tyvärr går det sällan åt det hållet, därmed blir ytligheten ett faktum, steget därifrån till att välja ensamheten,  medvetet eller ej, (det är faktiskt ett frivilligt val), är inte stort, man orkar kanske inte med att etablera nya kontakter, det tar lång tid, man måste aktivt söka umgänge,  att lära känna varandra, folk orkar sällan heller lägga tid på att reparera vänskapsband som fått en fnurra på tråden, reda ut konflikter, kompromissa fram lösningar på delad samvaro avseende gemensamma aktiviteter, för det är väl ändå det vi gör tillsammans som räknas, annars är det ånyo bara ett biktförhållande, någon att lätta sitt hjärta inför och få tröst av och då duger ju telefonen.

Tidsbristen är för många ett stort hinder, avstånden ett annat, så även för höga krav på vänskapsrelationer, ja det finns fler hinder men skitsamma, läs en bok, se en film, lev ditt liv i skuggan av andra, spegla dig i dina idoler, substitut finns det gott om och alltid någon som är kvick på att slå mynt av det.

[Marko]

Nätet är en virtuell mötesplats och mängder av människor har fått lära sig den läxan.
Det blev inte det man förväntat sig. det blev som det var innan.
Verkliga kontakter kan man hitta via facebook, men då får man ta tid på sig att träffa dessa personer live.

Missbruk börjar alltid med ett glas vin på ett party. Vissa individer kan inte säga stopp, dessa kan utveckla ett beroende.
Man märker tidigt vem som är är sist från ett party, de som är involverade i ett samtal eller något annat plus de som vill ha mer sprit. Jag gick alltid ensam till krogen, men aldrig ensam därifrån. Det var alltid någon efterfest på lut. Där har jag lärt känna många nya bekanta som skulle kunnat bli vänner. Men jag föredrar ensamhet i stora proportioner och träffar mina vänner typ en gång varannan vecka.
Min bror jagade alltid fruntimmer på krogen (hans missbruk), och han hade alltid fruntimmer nära sig och sällan ensam gick han från en krog, hände det drog vi eller han till annat ställe. På krogen träffar man ofta sina vänner och jag fick många nya bord att sätta mig vid för att skåla och supa sig full : ) saknar lite den tiden, fast inte bakfyllorna och den sociala näsknäppen.

En alkoholist som vill sluta dricka har en viktig markör att passa sig för, Det är välmående. Är man inte medveten om det  faller man tillbaka. Man dricker inte för att man ska stilla en ångest, man dricker för att man mår bra. och när belöningscentrat har gjort sitt vill man ha än mer (det är missbruket). man belönar sig med alkohol, för nu klarar jag av det, har ju inte druckit på tre månader, ett år eller två år. ett par öl fixar jag nu. just tre och tolv månader är perioder då man riskerar att falla tillbaka.


Alkoholism är inte att sitta ensam hemma och supa, en del gör det andra inte. Jag känner förskolefröknar som är alkohlister som super hemma och har familj, jag känner aktiva arbetare inom data som är alkoholister och jobbar varje dag men dricker för att dom är beroende, alla samhällsklasser har alkoholister, det är inte den ensamma hemma som bara super. inte heller är det en typis alkis som går på stan och drägglar.

[Marko]

ytligheten består i att vi är nöjda med våra liv.
Baksidan blir att vi inte umgås med andra, beroendet till andra har försvagats.
en av välfärdens negativa effekter.

[Marko]

Ensamhet eller att ta sig tid för sina egna tankar är viktigt för mig.
Det är sällan jag upplever att ensamheten är något problem. Men ett problem när jag väl vill ha socialt umgänge.
Det löste jag med att laga datorer, där träffar man nya människor hela tiden. Vissa blir man vänner med för lång tid.

Ensamhet är inget negativt, att vara social är en större fara som kan skapa ett beroende, man måste bara vara social för att må bra.

[Lill-Leif]

Det är sällan jag känt mig så ensam som när jag haft en massa folk runt mig.

[Zokrates]

Konstigt det där, men ensamheten är en upplevelse som kanske inte alltid har med närheten till andra, som ett svart hål som växer ju fler solsystem det slukar, känslan av att vara ensam kanske är medfödd som ett hot mot att isolera sig från andra, ett socialt inre begär som aldrig helt kan tillfredsställas eller ens skall upphöra att matas.

Lidandet däremot, jag har hört att människor från t.ex afrika upplever ensamheten då de isoleras som den värsta tänkbara tortyr, värre än något annat och varför inte, vanliga bestraffningar har ju varit att stöta ut någon ur en grupp, eller att isolera någon och visst, ju mer socialt beroende någon är, desto värre upplevs det. Att uppleva ensamhet när man är i en grupp funkar förmodligen på ett liknande sätt, man känner ingen större samhörighet, därav ensamhetskänslan.

[Marko]

Att vara rädd för ensahmet, är det en fobi ?
Vad kan hända om du är ensam, på vilket sätt skadar det dig ?

Att njuta av ensamhet är inget ovanligt. Alla gör det i större eller mindre proportioner.
Att inte kunna ta kontakt eller våga ta kontakt är nog det vi är rädda för. Hur löser vi det problemet,
rädslan att våga ta kontakt.

[lösdrivaren]

Det är viktigt att ha en social gemenskap. Att kunna bolla sina tankar, som inte alltid är så korrekta, med någon som förstår och vet vem man innerst inne är.
Utanförskapet från denna sociala gemenskap alstrar psykiska besvär.
Jag själv är lyckligt lottad med en stor bekantskapskrets som ”bombaderar” mej med email.
Ibland, av rent djävulskap, låter jag bli att svara och telefonen börjar ringa, ”blev orolig när du inte svarar”, känns alltid bra när någon bryr sej.

[Marko]

Det är viktigt att ha en social gemenskap. Att kunna bolla sina tankar, som inte alltid är så korrekta, med någon som förstår och vet vem man innerst inne är.
Utanförskapet från denna sociala gemenskap alstrar psykiska besvär.
Jag själv är lyckligt lottad med en stor bekantskapskrets som ”bombaderar” mej med email.
Ibland, av rent djävulskap, låter jag bli att svara och telefonen börjar ringa, ”blev orolig när du inte svarar”, känns alltid bra när någon bryr sej.

Jag blir stressad av för många sociala kontakter som ska upprätthållas. Det ger psykiska följdproblem av stressen som depressioner. Och detta är vad många berättar om sociala nätverk. stress och depp.

[Cecilia Jonasson]

Sceptisk skrev:

Så vad är det som pågår? Det är flera saker som tycks pågå. Kulturen är väldigt högljudd angående att sätta diagnoser på individer, ett tag led tydligen var och varannat barn av ADHD och DAMP. Kulturen är väldigt bra på att sätta diagnoser på ett sådant sätt att den verkliga innebörden av diagnosen inte framgår. Varför kalla det för ADHD och inte stressade barn? Varför kalla det för psykopati och inte känslomässigt avskärmad? Eller varför ens ge diagnoser? Varför måste vi ha någon som sätter diagnoser på oss? Vad det dock åstadkommer väldigt väl är att det gör diskussioner om vanliga mänskliga beteenden till ett forum för de särskilt utbildade. De särskilt utbildade har aldrig använt ordet ensamhet för att försöka förklara sociala problem. Istället handlar det om individen, om "viljan", "motivationen", "attityden" och så vidare. En missbrukare måste därför enligt den logiken helt enkelt "ta sig i kragen" och "ta sitt ansvar". Det är hårda och okänsliga ord. Eller så handlar det om "sociala strukturer" som "stigmatiserar" eller "sociala konstruktioner" som "förtrycker individen".

Du sätter fingret på något jätteviktigt - det är otäckt vilken stark tendens vi människor har att göra oss falskt trygga genom att benämna och definiera saker på detta distanserande sätt. Det blir verkligen ett avhumaniserande av de som får dessa diagnoser - och människor som är odiagnosticerade förhåller sig inte likadant till människor med psykiska diagnoser som till andra. Så den gåva som diversiteten och de olika personligheterna skulle kunna vara blir istället ett besvär, något skrämmande. Jag blev alldeles häpen när en kille jag dejtade i vintras sa om ett område i Uppsala att "det är så bra läge och väldigt billigt också - men ingen vill ju bo här på grund av den psykiatriska kliniken". Trodde han skämtade, men för honom var det självklart att folk valde bort att leva där på grund av det. Själv tycker jag det är uppfriskande med människor som bryter normer och svävar lite över gränserna, jag blir inspirerad, i sämsta fall är jag oberörd, men aldrig rädd eller obekväm. Detta var något jag trodde tillhörde det förflutna då människor åkte ut och "kollade på dårarna" på söndagar efter kyrkan när man släppte ut mentalpatienterna utomhus och rastade dem. Men det var väl naivt av mig att tro att 40 år kunde göra så stor skillnad...

Gällande ensamhet så tror jag människor drivs av en längtan efter fullbordan, att nå en känsla av att vara hel/tillfreds/meningsfull till skillnad från tom, orolig, ensam. Intressant nog går de flesta på "tomma kalorier" i form av bekräftelse, socker, substanser, TV och allt vad det må vara - sånt som fyller ut tomheten tillfälligt men som behöver ständig påfyllning.

Håller med Zokrates om:

Konstigt det där, men ensamheten är en upplevelse som kanske inte alltid har med närheten till andra, som ett svart hål som växer ju fler solsystem det slukar, känslan av att vara ensam kanske är medfödd som ett hot mot att isolera sig från andra, ett socialt inre begär som aldrig helt kan tillfredsställas eller ens skall upphöra att matas.

Det är sortens gemenskap som räknas, inte bara "att vara social" och det ligger något i uttrycket att det inte finns någon bättre sätt att försäkra sig om ensamhet än att bo i en storstad. Vem har inte upplevt ensamhet mitt bland andra människor? Det är intressant att alla människor verkar ha en intuitiv förståelse för att man bara kan bli nöjd när man har allt och är allt, något som givetvis är omöjligt för en enskild individ inom en livstid som ser sig själv som fristående från alla andra omkring sig. Ändå fortsätter människor helt ologiskt att plocka till sig mer och mer prylar, samla på sig fler och fler erfarenheter, diplom och titlar att lägga till sin identitet/personlighet osv. Den som beter sig på detta vis kommer aldrig bli nöjd - det är inte förrän ovanstående insikt implementeras som det är möjligt att känna sig hel, när man inser att man i grunden aldrig varit avskild, att vi alla hör ihop, att en annans glädje är min glädje...

Såsom sceptisk skrev:

Men genom mina studier, så har jag blivit allt mer övertygad om att det finns något som vi skulle kunna kalla för "världssjälen". Vi är bara individer på ytan, medan vi alla existerar i världssjälen. Jag ogillar att göra detta till en rationell vetenskap, för det är en djupt subjektiv upplevelse och jag måste behandla den med respekt och hänsyn, för jag är ju en del av vad denna livsande än är, men den är också alla andra, ni och era vänner och familjer och deras familjer och över hela världen och universum. Världssjälen har sina personligheter och kraftcentra också precis som den här världen. Det finns en värme som utvecklas då man förenas i världssjälen.

Tror helt och fullt på detta.

En sista kommentar också om det Marco skrev:

Ensamhet är inget negativt, att vara social är en större fara som kan skapa ett beroende, man måste bara vara social för att må bra.

Håller med om att det är viktigt att vara social för att må bra, men jag skulle också vilja säga att det är livsviktigt att kunna vara ensam, att kunna göra valet att vara själv. Jag är en av de lyckligt lockade människor som kan konsten att njuta av att vara själv - detta är dock något jag måste värna om märker jag, därför i perioder av mycket socialitet blir det svårare att bara vara själv - det är lätt att fastna i den snurra där andras bekräftelse och närvaro är det som räknas. Men jag märker hur utarmad jag blir om jag inte ser till att ta tid att bara vara själv också, påminna mig om mitt eget värde och livets värde i sig oavsett samhällets ideal. Bästa sättet att hitta tillbaka till detta för mig personligen, som ger mig en känsla av fullbordan, är att bara vara i naturen eller läsa en intressant bok. Då får jag distans till mitt ego och påminns av livets grundläggande mysterium och alltings outgrundliga samhörighet...

[Anna Sara]

http://adhd-npf.com/


Undersök skuggboxning närmare och ta reda på om det inte rör en smaskig borderline personlighet.

[Harald Davidsson]

Att ha en nära, djup och tillfredställande relation tycks vara få förunnat. Drömmen om att träffa någon och ha en meningsfull relation, att hitta en vän är något många gör till en affärsidé. Näst efter sökmaskinen Google så är den mest populära websidan i Sverige Facebook. Facebook har över 1 miljard användare över hela världen.
Förutom Facebook så finns det mängder av andra kontaktsidor och forum för människor att kunna träffa varandra och prata med varandra och kanske träffa - en vän.

Men som de flesta vet så verkar det ändå vara väldigt svårt, eller svårare än någonsin att träffa någon person som betyder mer än en flyktig och ytlig bekantskap. Facebook är populärt, men samtidigt så verkar det som att de relationer människor har där är av det ytligare slaget. Folk registrerar hundratals vänner, men hur många av dom är riktiga vänner? Och hur relaterar människor till varandra på ett ställe som Facebook? Ja, hur relaterar människor till varandra på krogen? Långt ifrån att vara ett ställe där man träffar nya människor på eller inleder en djup relation till någon så har krogen sina koder, man håller sig till sina egna, och om man går dit själv så går man oftast därifrån själv.

Ändå är detta exempel bara ett litet skrap på ytan av den totala bilden. Av vad undrar någon? Av ensamheten. Det finns en större bild av ensamheten än bara dessa tillrättalagda former av ensamhet. Ensamhet där man ändå kan upprätthålla bilden av att allting är okej. Den största skräcken för många är att visa eller berätta att dom är ensamma. Det är liksom inget man berättar för någon och definitivt inte på Facebook eller till någon på krogen eller till sina partykompisar. Det är för allvarligt, för ohippt, för besvärande, för påträngande och känslomässigt svårt att ta till sig.

Ensamhet är en smärtsam känsla och uppevelse. Inte bara att stå utanför, för det är ingen känsla i sig. Hur ska man beskriva känsan av ensamhet? Nervös, skrämmande, sårbar, smärtsam, skamfylld, meningslös, svag, förlorare.

Att försöka bli en vuxen människa i denna civilisationskultur handlar om att bli framgångsrik, en vinnare, osårbar, ständigt stark, ständigt med en cool kommentar och en distansierad attityd. Böcker om hur man blir en pick-up artist säljer som smör och män som har haft hundratals flickvänner beundras som att de är vinnare. Folk samlar vänner på Facebook också i hundratal. Att då säga att man gör det inte för att man känner sig framgångsrik, utan för att man har ett enormt behov som aldrig tycks tillfredställas, att säga det där ordet, att man är ensam, vore som att begå ett socialt självmord. Plötsligt är den gemensamma hemligheten i fara. Någon har pekat på Elefanten i rummet och frågat vad det är för ett djur. Det går inte att svara, men alla vet instinkitvt om än inte medvetet, att någon satt ett ord på en känsla och längtan som många sociala koder försöker att försvara och gömma undan. Det är helt enkelt inte fint sätt att påtala det.

Hur kan man mäta ensamhet? Hur kan man objektivt kartlägga den? Ensamheten är djupt rotad i vår civilisation och få verkar vilja diagnostisera den. Det är okej att diagnostisera andra lidanden som "sjukdomar", ADHD, Borderliner, Schizofreni, Narcissism, Psykopati. Sådana former av mänskligt lidande är "okej" att diagnositsera. Att ställa diagnos på ensamheten är det tyst om. Det är också tyst om vad ensamheten kan göra med en människa och hur pass allvarlig ensamheten faktiskt är, inte bara för den fysiska hälsan (finns det något annat folk talar om nuförtiden?) men för den andliga, den känslomässiga, den psykologiska hälsan.

Jag läste en artikel, en intervju med en så kallad "missbrukare" och journalisten bad denne person att försöka förklara vad missbruk är för något. Det han svarade tog jag till mig vid tillfället, glömde senare bort det men kom ihåg det igen. Han sa att han helt enkelt såg det som ensamhet.

Skulle det kunna vara så att den känsla som driver flest människor till just sk "missbruk", och då menar jag dom flesta av de missbruk som på något sätt kan kopplas till "sociala problem", alltså drogmissbruk och sexmissbruk. Med drogmissbruk så inkluderar jag alkohol, och kanske menar jag särskilt alkohol, för det finns ingen annan drog som är så pass skadlig för samhällsgemenskapen som just alkohol. Alkohol och ensamhet är en farlig men väldigt vanlig kombination. Om det inte fanns alkohol på krogen, vad skulle man överhuvudtaget göra där? Vad skulle man göra av sig själv? Dock så är de flesta som är fast i alkoholen sällan eller aldrig på krogen, de dricker hemma istället. Alkohol används av människor som känner sig nervösa bland andra människor och det är även de som oftast fastnar i alkoholmissbruket.

Någon politiker sa att alkohol inte kan förbjudas för att den är ett "socialt smörjmedel". Det är han verkligen inte ensammen om att tro. "Social lubricant" är ett vedertaget begrepp för just alkohol. Men låt oss titta på fakta, på vilket sätt underlättar alkohol för människor att komma varandra närmare? Under tiden som man är påverkad så släpper såklart hämningarna, rädslan för att göra bort sig försvinner, man bli också mer tolerant för andras pinsamheter. Men vad händer sedan när alkoholen lämnat kroppen och den känslomässiga bedövningen släpper? Jag har aldrig sett att människor som dricker tillsammans nästa gång träffas och är vänner på samma sätt som de var "vänner" under alkoholens inflytande. För att de ska kunna komma tillbaka till den "vänskapen" igen  - så måste de dricka, och helst dricka ännu värre än förut. Och efteråt så kommer skammen och pinsamhetskänslorna tillbaka.

Men relationen under alkoholens inflytande förändras aldrig till en djupare, bestående relation. Jag har aldrig sett och aldrig upplevt att människor blir bättre vänner, dvs att de utvecklat en djupare och mer meningsfull relation och vänskap efter att de druckit alkohol tillsammans. Snarare så har jag sett och upplevt att alkohol bara är en källa till självförakt och kanske också förakt för andra, men framförallt förakt för sig själv, hur man betett sig och vad man gjort. Även om den alkoholinfluerade kulturen kan förlåta det mesta vad gäller beteenden under alkohol, så kan man inte säga att alkohol gör samhället mer tolerant och vänligt.

Det enda "sociala klimax" som den ultiamata alkoholtrippen kan åstadkomma är att man gör bort sig fullständigt och kanske blir ovän med andra, säger något man inte skulle sagt, försökt ta flickvännen från någon annan och så vidare. Att man då har en kultur som "förlåter" beteenden under inflytande av alkohol, är inte det precis vad psykologerna och behandlingshemmen kallar för "medberoendekomplex"?

Så på vilket sätt är alkohol ett socialt smörjmedel? Som jag ser det - inte alls - utan tvärtom. Människor under inflytande av alkohol förvandlas till djur, psykologiskt konkret. Men de behåller inte djurens sociala förmåga, utan blir till omdömeslösa djur. Så att dricka sig berusad är att förnedra sig själv, inte konstigt att man upplever skam dagen därpå. Att vi kallar det "baksmälla" innebär att kulturen försöker intala oss att de känslor man upplever då drogen försvinner bara är som en fysisk krämpa och därmed inget att oroa sig för. Vi säger "dagen efter" men ändå så används det begreppet som att det skulle vara ett tillfälligt fysiologiskt tillstånd som kan "botas" med hjälp av att dricka mycket vatten och äta kosttillskott. Känslorna av att ha upplevt alkoholens förnedring är skam. De fysiska repsonserna går över, men för att bli av med skammen så behöver man andras fyllehistorier och vips är medberoendet igång igen - "vi är alla likadana och ingen kan peka något finger". Alkoholen är inget socialt framgångsmedel, utan ett medel för att försätta människor i skam och för att komma ur skammen behövs en medberoende kultur som tolererar och förlåter.

Sexmissbruk är något som också har en stor skam kring sig, ändå är det väldigt utbrett. Även inom detta missbruksområde så kräver missbrukaren en tolerant och förstående omgivning och så att ingen kan peka finger och "outa" någon. Pornografin är enormt stor även om man inte talar så mycket om den. Pornografin är en drog som jag ser det. Ett sätt att uppleva erotiska äventyr utan någon känsomässig närhet. Att stimulera sig med pornografi är ett ensamt äventyr, en ensam fantasi och den slutar också med skamkänslor. Den drivande kraften bakom pornografi är som jag förstår det också ensamhet. Men eftersom kulturen aldrig talar om ensamhet och har inget sätt, ingen förklaring för hur man kan dra människor ur ensamheten och förena dem, så förstår missbrukaren inte heller sig själv. Psykiatrin och de sociala koderna är förvånansvärt tysta när det gäller ensamhet och ensamheten som problem och orsak till varför människor gör som dom gör. Ensamheten beskrivs lite svävande som ett "existentiellt problem". Men i övrigt är det tyst. Och att koppla samman alkohol och porr och även prostitution och svårare problem som mord, misshandel och våldtäkter med ensamhet är något som kulturen är märkligt tyst om.

Så vad är det som pågår? Det är flera saker som tycks pågå. Kulturen är väldigt högljudd angående att sätta diagnoser på individer, ett tag led tydligen var och varannat barn av ADHD och DAMP. Kulturen är väldigt bra på att sätta diagnoser på ett sådant sätt att den verkliga innebörden av diagnosen inte framgår. Varför kalla det för ADHD och inte stressade barn? Varför kalla det för psykopati och inte känslomässigt avskärmad? Eller varför ens ge diagnoser? Varför måste vi ha någon som sätter diagnoser på oss? Vad det dock åstadkommer väldigt väl är att det gör diskussioner om vanliga mänskliga beteenden till ett forum för de särskilt utbildade. De särskilt utbildade har aldrig använt ordet ensamhet för att försöka förklara sociala problem. Istället handlar det om individen, om "viljan", "motivationen", "attityden" och så vidare. En missbrukare måste därför enligt den logiken helt enkelt "ta sig i kragen" och "ta sitt ansvar". Det är hårda och okänsliga ord. Eller så handlar det om "sociala strukturer" som "stigmatiserar" eller "sociala konstruktioner" som "förtrycker individen".

För den intelligente läsaren så är det nog uppenbart på vilket sätt dessa begrepp misslyckas men också vad de lyckas med. De lyckas inte att lösa problemen, men de lyckas åtminstone att sätta dom under "experternas" allrådan. Professionalismen bibehålls och hierarkin kan förstärkas ytterligare. Iställer för att människor kan återgå till ett meningsfullt och intressant liv i djup gemenskap med andra, så sätts individen i ett väl inbonat förhörsrum där han får gå igenom hur han känner det, varpå han får en "diagnos" och en lämplig "medicin".

"Våra" politiska erövringar och krig är inte något som vi tillsammans kommit fram till. För att människor ska kunna fås att utföra sådana saker så måste de först ställas under en diktator, deras inbördes relationer får aldrig vara för djupa, de ska känna en viss slags rädsla inför varandra, en rädsla som omvandlas till begrepp som "heder" och liknande, eftersom det uppfyller militärens krav på underlydande och organisation. Varje soldat har bara gemenskap med andra soldater utifrån deras individuella heder. Att soldaterna skulle utveckla ett "brödraskap" i det militära behöver man ju bara se på hur det går till i USA där veteranerna överges. Även militären har uppmärksammat att många soldater lider i det tysta av smärta och skräckkänslor från krigsupplevelser som de inte vågar berätta för någon. Relationen mellan soldater är strikt professionell och om man går över gränsen och blir personlig då betraktas man som en kuf, som svag, sladdrig och inkompetent.

Om vi istället skulle problematisera ensamheten och undersöka hur den fungerar, på riktigt, hur djup den är, hur skadlig och hur människofientlig den är. På alla plan av samhället och våra relationer. Ensamhet är inte bara en enda sak och det beror inte bara på individen. Många människor som är väldigt hjälpsamma och snälla och trevliga lider i tystnad av att ingen någonsin hör av sig tillbaka, ingen som ringer, ingen som bryr sig. Vissa verkar resonera som att dom alltid ställer upp, dom hör alltid av sig, men dom får ingenting tillbaka för att andra är själviska och kör sitt eget race. Det är intressant nog ungefär där som förståelsen och medvetenheten för vad ensamhet är för något brukar sluta. Det är här som kulturen upphör att förklara verkligheten och sanningen för oss, som den hela tiden insisterar på att göra annars. Det är vår kulturella horisont. Därför behöver vi en ny förklaringsmodell, ett nytt medvetande.

Ensamhet är som sagt inte något individuellt, det är inte något man själv väljer. Ensamhet är inte bara fysisk, den är inte bara social, den är inte bara psykologisk och den är inte bara andlig. Men den är fysisk, den är social, den är psykologisk och den är andlig.

Jag är som sagt inget fan av monoteismen, som vi känner den under Kristendom och Islam. Dessa religioner är dömarreligioner som dömer individen efter lagar för individens egen individuella synd. Islam är inte lika individualistisk som Kristendomen, men hotet om straffet är minst lika om inte ännu mer närvarande i Islam. Var och varannan mening i Koranen slutar med ett hot om bestraffning. Att om man inte gör vad det nu står att man ska göra så "har vi ett hemskt straff åt dig" kan man läsa på nästan varannan rad i Koranen. Helveteselden och tortyr är absolut inget unikt för Kristendomen. Fokus på straff och tortyr är mycket förkommande i koranen. "Syndarna" ska tvingas äta var och blod, dricka smält brons, torteras i en evig eld och så vidare.

Men genom mina studier, så har jag blivit allt mer övertygad om att det finns något som vi skulle kunna kalla för "världssjälen". Vi är bara individer på ytan, medan vi alla existerar i världssjälen. Jag ogillar att göra detta till en rationell vetenskap, för det är en djupt subjektiv upplevelse och jag måste behandla den med respekt och hänsyn, för jag är ju en del av vad denna livsande än är, men den är också alla andra, ni och era vänner och familjer och deras familjer och över hela världen och universum. Världssjälen har sina personligheter och kraftcentra också precis som den här världen. Det finns en värme som utvecklas då man förenas i världssjälen.

När människan fokuserar på sin vardag, och drivs framåt av sin ensamhet, då har hon ingen medvetenhet om världssjälen alls. Vad händer med en sådan människa efter att hon går bort? Går hon bort till vänner och kärlek eller går hon iväg till ensamhet, skam och förtvivlan? Omedveten om att hon tillhör, är en del av.

Föreställningen om en världssjäl skulle kunna förklara många religiösa upplevelser, som bland annat jag själv haft. Till exempel bara den känsla man kan få av att läsa en religiös bok. Har någon upplevd det som en värme i bröstet då ni läst en omtyckt andlig bok? Min teori är att den värme man känner kommer från likasinnade människors själar. Vi ger varandra andlig värme och liv då vi förenas i studier av något som vi förstår handlar om andlighet. Visserligen kan människor utveckla god vänskap kring ytligare saker som teknik och datorer och vetenskap, men det är redan givet på förhand med vilken slags medvetenhet som man läser sådana böcker. Man läser dom sällan med syfte att ingå i en andlig gemenskap med andra.

Det denna civilisation som vi har framställer är ingen andlig gemenskap och därför så är andliga upplevelser något som är ganska sällsynt eller sällan något vi pratar om med andra människor. Det är "för djupt" för vi måste bibehålla vår ytlighet, vår professionalism, vår "kamratskap" eller "kompisskap". Vi är ensamma i civilisationen, men vi vill samtidigt inte höra talas om att vi är ensamma, och vi blir därför beroende av ensamheten för att kunna relatera till varandra i civilisationen. Andligheten är något vi får göra på söndagarna, eller privat.

Att gemenskap, djup gemenskap, vänskap, kärlek och andlighet hör ihop är något vi förstår instinktivt. En kultur som är medberoende i ensamhet är därför också avståndstagande gentemot andlighet. Religion går bättre eftersom den har lagar och förordningar, men andligheten är för intim, för nära inpå för att civilisationen ska kunna leva ut den fullt ut. Civilisation går ju ut på att vi ska förhålla oss professionellt till varandra. Så andligt så blir vi hämmade av civilisationens professionalism. Att göra andlighet till religion är civilisationens svar och kompromiss. Genom religionen så kan civilisationen behålla sin professionalism och sin lag och till och med göra professionalismen och lagen till något som ska anses vara ett tecken på "upplysning".

Jag har själv upplevt den djupa gemenskapen i en Kristen kyrka och haft upplevelser som kan kallas för Kristna. Men det intressanta är att jag har haft andra slags upplevelser i andra religioner. När jag läser Koranen så känner jag en inre värme, men jag håller inte alls med om vad som står i Koranen. När jag läser Juan de la Cruz så känner jag en liknande värme, men av ett annat slag, det är en annan personlighet som jag har att göra med, en annan andlig gemenskap. Kabbalah har också sin form av andliga gemenskap och sin egen personlighet.

Det är därför som jag tror att världssjälen är något som existerar oavsett religion, har egentligen inget med religion att göra utan har att göra med att människor förenas i en andlig vördnad för varandra i en djup gemenskap. Via världssjälen får man gemenskap med inte bara människor utan med den totala verkligheten runtomkring sig, allting är levande.

Det är därför som civilisationens professionalism och ensamhet, insisterande på att använda alkohol och pornografi, gör att andlighet är ett så svåråtkomligt och svårbegripligt fenomen för den civiliserade människan. Den civiliserade människan som är beroende av sin professionalism behöver raka linjer och hårda fakta för att kunna eller våga ta till sig något. Desto mer civiliserad civilisationen ansett sig vara, desto större vikt lägger den vid just lagar och förbud, hårda straff, starka ledare.

Som jag läste om en undersökning som utförts nyss att fler unga människor vill inte längre ha demokrati. 20% föredrar en diktator. Det låter konstigt kanske men jag tror jag kan förstå varför dom vill det. Dagens kultur är extremt ytlig, vi har ingen djupare gemenskap, svag nationell förankring, patriotismen är något man sällan pratar om, alkoholen flödar, festandet är oupphörligt, religionen är sällsynt. När det inte finns någon gemenskap så finns det inte heller någon plats för individens känslor och behov, individerna drunknar i varandras ytlighet. Då behövs en stark ledare som kan peka med hela handen, dra upp linjerna och sätta kursen. Återigen så förstärks behovet av professionalism och civilisationen marserar hårdare och hårdare fram mot en allt mer ytlig, fragmentarisk och ensam framtid.

du pratar ej om ensamhet, men om att vara isolerad, för ensamhet är något naturligt, men isolerad innebär att man varken har kontakt med sig själv eller andra, att man känner sig alienerad, men ensamhet är det högsta tillståndet en människa kan uppnå här på jorden för det betyder oneness,

ett med alltet,

men isolerad skapar neuroser. psykoser missbruk. osv. för den som känner sig isolerad,
flytta ut i naturen, den är alltid hygglig emot oss människor, för det handlar om att du ska få  kontakt med dina
mera varmare känslor inom dig. Världen idag är som ett stort fryshus, burrrr