Plepple skrev:Då skulle antagandet vara oberättigat och erfarenheten likaså. Skulle man ha ett vetenskapligt eller filosofiskt argument som förskjuter sannolikheten åt "det-är-en-riktig-gud"-sidan så blir det ett rationellt antagande; det är väl här skon klämmer för alla religioner. Vad jag argumenterar för är inte ett konkret och förankrat bevis som påvisar gud: jag bekymrar mig endast om argument som stärker ena sidan till att bli den mest troliga. Det intellektuellt ärliga svaret blir att man säger:
jag vet inte, vilket är varför jag är en ateist överhuvudtaget.
Det är väl lite som att man står på stranden på en liten, öde ö under en väldigt dimmig morgon. Man ser två närliggande broar som försvinner in i dimman mot vattnet och en skylt vid strandkanten där det står: "ena vägen leder mot säker död, andra leder till frihet". Vi kan fastställa att vi har två speciella val framför oss, men vi har ingen idé vilket val som leder vart. Med mitt resonemang så skulle man bara stå där på stranden tills man får ytterligare information som kan ge en större sannolikhet för att ett val skall ge ett gott resultat. Det är dock inte givet att dimman någonsin lättar och du vet inte hur långt du måste gå för att nå friheten, så tiden spelar roll. I ett sådant fall kan det vara bra att bara välja ut en bro spontant. Men som det ser ut mellan gud och gudalik så spelar tiden ingen större roll och möjligheterna är nästan gränslösa; därför är det logiskt att vara neutralt ställd till frågan tills bevis presenteras.
Jag tycker definitivt att det okända är mer intressant (speciellt när det bli känt
)!
:3
Jag antar att för en troende så väger inte rationaliteten högst. Rationaliteten och den logiska hopkopplingen via ett argument behöver ju inte vara avgörande om en tanke eller tro är berättigad eller inte. Dock är väl jag väldigt pragmatiskt lagd, så jag har svårt att tro att jag skulle ha någon tilltro till något som jag inte fann ett för mig giltigt logiskt argument till.
Men logiken behöver ju inte vara den högsta av toppar, det är ju något man väljer att tillskriva den. Logiken kan även inneha stora brister, särskilt när den konkretiseras via handlingar i vårt samhälle.
Men av vad jag har förstått så är det du säger att tron är något ytterst individuellt som man själv kan arbeta sig fram till, dock funkar inte ens egna argument utanför sig själv som individ (man kan alltså inte övertyga andra med sina egna argument, då blir tron konstruerad snarare än genuin för den individen), utan varje enskilds befogade tro är något som endast kan uppkomma inifrån (från den egna individen) inte utifrån...detta låter vettigt
Men ateismen står väl för förnekandet av gud och upphöjandet av humanistiskt tänkande? Där har man ju redan gjort ett val. Det är väl snarare en agnostiker som svarar "Jag vet inte" på frågor angående gud.
Att stå och stampa på samma punkt fram tills den egna upplysningen infinner sig låter som det mest logiska, men generellt vill väl många klassificera sig själv, iklä sig någon annans åsikter och övertygelser.
Jag kan tänka mig att sidoväljande är en större risk att utsätta sig för än att förbli neutral, därför är jag väl ganska negativt inställd till alla ställningstaganden (dock är det ju något vi gör varje dag, medvetet eller omedvetet), för de ställningstagande har en större chans att förblinda sig själv och kan ha det svårt att hitta vägen tillbaka till neutral, om de mot förmodan vill återvända.
Förövrigt så kan man ju se ateismen som kristendomens högsta självreflexivitet: då kristendomens i årtusenden har utgjort vår moraliska rustning - styrt lag och rätt - har den genom ateismen (sin egen förnekelse) uppnått total dominans i vårt redan genomsyrade samhälle.
