Hur införskaffas tro?

[Plepple]

Tro måste kanske rent utav vara hypotetisk a priori? Tro och sanning är väl två oförenliga begrepp, två dikotomier...precis som det du skrivit kan tolkas som (om du nu ser logik och tro som, i det här fallet, två synonymer till varandra)

Det var det jag sa, med vad som måste uppfattats som otydliga ord. Men om jag fäller sista omdömet i hur en tanke skall tillta mig, hur kan man särskilja gränsen ifrån min egen logik och det som jag blivit tillsagd vara så och därför oundvikligen tror på? Det kanske spelar mindre roll, då man oftast inte kan utpeka varifrån man fick ett mönster på sinnet som utgör identiteten, alltså varifrån man fick tankarna som gör att man tänker som man gör.

Ateismdiskussion hör inte hemma i denna tråd, men dina tankar om rationalitet och logik färgas av ateism, så helt irrelevant är väl inte ämnet. Nu blev jag dessutom lite mer upplyst inom ämnet, och det är ju alltid trevligt.

Nu tänkte jag främst på vilka som har tagit åt sig äran i vår historiska moraluppfostran - kristendomen. Moralen och etiken existerar ju såklart utanför religionens portar.

Uppkomsten av tro är någonting jag huvudsakligen påstår händer innan eller rent av utan direkt erfarenhet. Jag vill dock inte påstå att tro och sanning är en dikotomi; blind och rationell tro är möjligen en dikotomi om något alls.

Allt kommer till en viss mån utifrån (tabula rasa tycker jag låter förnuftigt), sedan är det en stor andel av detta som kommer ifrån andra människor. Det är därför skeptiskt tänkande är så viktigt, annars skulle du vara helt öppen för alla idéer; bra såsom dåliga. Man kan dock aldrig vara helt säker på att man själv har den mest rationella synen om ett visst ämne, vilket är varför man borde vara öppen för ny information från alla håll - så länge man har förmågan att bearbeta denna information med ett skeptiskt sinne.

Jag tycker absolut att det är mer eller mindre relevant; tänkte dock att alla inte håller med om det så jag vill slippa förklara mig själv senare. :3

[rara-gossen]

Uppkomsten av tro är någonting jag huvudsakligen påstår händer innan eller rent av utan direkt erfarenhet. Jag vill dock inte påstå att tro och sanning är en dikotomi; blind och rationell tro är möjligen en dikotomi om något alls.

Allt kommer till en viss mån utifrån (tabula rasa tycker jag låter förnuftigt), sedan är det en stor andel av detta som kommer ifrån andra människor. Det är därför skeptiskt tänkande är så viktigt, annars skulle du vara helt öppen för alla idéer; bra såsom dåliga. Man kan dock aldrig vara helt säker på att man själv har den mest rationella synen om ett visst ämne, vilket är varför man borde vara öppen för ny information från alla håll - så länge man har förmågan att bearbeta denna information med ett skeptiskt sinne.

Jag tycker absolut att det är mer eller mindre relevant; tänkte dock att alla inte håller med om det så jag vill slippa förklara mig själv senare. :3

Att tro något vara sant är för mig språkligt obegripligt. Sanning (tror inte jag ska börja föra in detta urtvättade begrepp i diskussionen, men nu är det likväl redan inne) är väl per definition något man har vetskap om. Att tro sig veta något kan likställas vid att tro på det. Vetskap tror man inte på, det vet man. Hur vida denna vetskap går att uppnå eller inte är inte relevant.
Enligt detta så förefaller det som så att sanning och tro alltid måste vara särskilda: man kan inte tro på det som är sant och man kan inte säga att en tro är sann utan att någon av de bägge begreppen tappar sin definition.

Blind och rationell tro låter också som en lämplig uppdelning, men förefaller oerhört svåra att särskilja ifrån varandra. Speciellt eftersom det är individen som innehar anledningen till varför hon har en rationell eller blind tro. Vad som utifrån uppfattas som en blind tro är ju en godtycklig anledning att kalla tron blind. Kan inte en tro vara rationell trots att innehavaren inte kan ge en giltig förklaring till varför hon innehar den? Här framlägger jag alltså frågan om bandet till tron kan stå ovanför vår egen rationalitet - vilket kan få som konsekvens att blind och rationell tro sammanfaller med varandra: de är bägge en tro på något utanför vår egen föreställningsförmåga, därför spelar det ingen roll hur väl vi kan förklara vår tro.
Den blinda tron föds väl alltid ur en anledning för att den ska vara en genuin tro. En tro (rent begreppsligt) gör väl ingen åberopelse på allmän giltighet (historien har lärt oss annorlunda...men ändå). Jag kanske har missat något du tidigare sagt, men hur kan en tro vara blind?
En blind tro som jag kan tänka mig är när det uppstår motsägelser inom det man tror på, om man blåögt fortsätter att tro på något som säger emot sig själv kan väl den tron kallas blind, men om osäkerheten märks av (vilket den gör om man själv stöter på motsägelser inom det man tror på), så krossar det väl ändå den första genuina tron man hade...så i den mån kan man väl kalla den första tron rationell och den som sed mera fortsätter att tro trots inre motsägelser är blind tro.

Blind tro brukar oftast referera till en tro som man inte ifrågasätter...men borde inte det först märkas av när individen väl stöter på ett problem inom den (motsättning), en blint troende kan ju leva ett helt liv utan vetskap om den blinde tron och någon utifrån har inte befogenhet att påstå att anledningen är bristfällig, då individen innehar den påstådda anledningen till trons uppkomst. Kan det tänkas finnas någon som kan utpeka en blind tro?

[Marko]

Ibland tror jag mer än jag vet. jag tror det iallafall.
Hur vet vetenskapen vad som är bäst framöver ?.
Vetenskaperna kan jämför sina resultat och antar en framtidsteori.
vore roligt att se den ekonomiska vetenskapen sammarbeta med natur och miljö vetenskapen.
undrar om dom blir sams om vad dom tror är bäst.. eller kan man tro på någon av dem ?, har inte ekonomerna lite egenintresse i sitt eget ämne ?... och miljö aktivisterna blåser på en orkan när det egentligen är en bris ?, dom vill ju också äska lite pengar.

vet vetenskapen allt, jag då har vi ju en allsmäktig gud i allafall ; ) /kanske dom kör lite hypoteser ibland....

[Plepple]

Att tro något vara sant är för mig språkligt obegripligt. Sanning (tror inte jag ska börja föra in detta urtvättade begrepp i diskussionen, men nu är det likväl redan inne) är väl per definition något man har vetskap om. Att tro sig veta något kan likställas vid att tro på det. Vetskap tror man inte på, det vet man. Hur vida denna vetskap går att uppnå eller inte är inte relevant.
Enligt detta så förefaller det som så att sanning och tro alltid måste vara särskilda: man kan inte tro på det som är sant och man kan inte säga att en tro är sann utan att någon av de bägge begreppen tappar sin definition.

Blind och rationell tro låter också som en lämplig uppdelning, men förefaller oerhört svåra att särskilja ifrån varandra. Speciellt eftersom det är individen som innehar anledningen till varför hon har en rationell eller blind tro. Vad som utifrån uppfattas som en blind tro är ju en godtycklig anledning att kalla tron blind. Kan inte en tro vara rationell trots att innehavaren inte kan ge en giltig förklaring till varför hon innehar den? Här framlägger jag alltså frågan om bandet till tron kan stå ovanför vår egen rationalitet - vilket kan få som konsekvens att blind och rationell tro sammanfaller med varandra: de är bägge en tro på något utanför vår egen föreställningsförmåga, därför spelar det ingen roll hur väl vi kan förklara vår tro.
Den blinda tron föds väl alltid ur en anledning för att den ska vara en genuin tro. En tro (rent begreppsligt) gör väl ingen åberopelse på allmän giltighet (historien har lärt oss annorlunda...men ändå). Jag kanske har missat något du tidigare sagt, men hur kan en tro vara blind?
En blind tro som jag kan tänka mig är när det uppstår motsägelser inom det man tror på, om man blåögt fortsätter att tro på något som säger emot sig själv kan väl den tron kallas blind, men om osäkerheten märks av (vilket den gör om man själv stöter på motsägelser inom det man tror på), så krossar det väl ändå den första genuina tron man hade...så i den mån kan man väl kalla den första tron rationell och den som sed mera fortsätter att tro trots inre motsägelser är blind tro.

Blind tro brukar oftast referera till en tro som man inte ifrågasätter...men borde inte det först märkas av när individen väl stöter på ett problem inom den (motsättning), en blint troende kan ju leva ett helt liv utan vetskap om den blinde tron och någon utifrån har inte befogenhet att påstå att anledningen är bristfällig, då individen innehar den påstådda anledningen till trons uppkomst. Kan det tänkas finnas någon som kan utpeka en blind tro?

Man kan definitivt tro på någonting som är sant, både när det gäller sanningar man är medveten och omedveten om. Så länge det inte handlar om absoluta sanningar så är tro det vanligt förekomna sättet att hantera sanningen på. Efter en viss individuell grad blir dock tron en övertygelse; då vet man istället. Jag vet att solen går upp imorgon, det är dock en tro i grund och botten eftersom det vore irrationellt av mig att se det som en absolut sanning. Det är endast när någonting är en absolut sanning då tro slutar fylla någon funktion - istället uppstår det en absolut övertygelse. Sedan kan man förstås diskutera om det är överhuvudtaget möjligt med en absolut sanning (problemet med induktion).

En tro kan både vara rationell och blind om vi ekvivalent värdesätter bådas tankar om saken, då går vi dock mer in på det praktiska (kontra det teoretiska): det vill säga hur arbiträra omdömen påverkar verkligheten. Jag har nog inte nämnt min personliga definition för "blind tro" men den är på så sätt: en tro som livnär sig och uppstår utan att personen i fråga tänkt över saken, oavsett om tron råkar vara rationell eller inte. Om en tro, som du skriver, upptäcks innehålla motsägelser och man ignorerar dessa motsägelser så skulle jag snarare kalla det för en opassande tro. Personen är knappast blind om denne upptäcker motsägelser, denne är snarare envis som vägrar släppa tron. När personen väl ifrågasätter tron, oavsett konsekvenserna, så slutar det bli en blind tro och övergår till en rationell eller irrationell tro. :3

[rara-gossen]

Man kan definitivt tro på någonting som är sant, både när det gäller sanningar man är medveten och omedveten om. Så länge det inte handlar om absoluta sanningar så är tro det vanligt förekomna sättet att hantera sanningen på. Efter en viss individuell grad blir dock tron en övertygelse; då vet man istället. Jag vet att solen går upp imorgon, det är dock en tro i grund och botten eftersom det vore irrationellt av mig att se det som en absolut sanning. Det är endast när någonting är en absolut sanning då tro slutar fylla någon funktion - istället uppstår det en absolut övertygelse. Sedan kan man förstås diskutera om det är överhuvudtaget möjligt med en absolut sanning (problemet med induktion).

En tro kan både vara rationell och blind om vi ekvivalent värdesätter bådas tankar om saken, då går vi dock mer in på det praktiska (kontra det teoretiska): det vill säga hur arbiträra omdömen påverkar verkligheten. Jag har nog inte nämnt min personliga definition för "blind tro" men den är på så sätt: en tro som livnär sig och uppstår utan att personen i fråga tänkt över saken, oavsett om tron råkar vara rationell eller inte. Om en tro, som du skriver, upptäcks innehålla motsägelser och man ignorerar dessa motsägelser så skulle jag snarare kalla det för en opassande tro. Personen är knappast blind om denne upptäcker motsägelser, denne är snarare envis som vägrar släppa tron. När personen väl ifrågasätter tron, oavsett konsekvenserna, så slutar det bli en blind tro och övergår till en rationell eller irrationell tro. :3

Om tron sed mera övergår till övertygelse angående en sanning som den riktar sig mot, då blir det väl först sant när övertygelsen infunnit sig. Dessförinnan är det väl närmast en stark säkerhet: en bild man inte har alla bitar till och därför inte med befogenhet kan kalla hel (sann).
Om jag benämner något som sant så gör jag en åberopelse på vetskap inom området, jag kan antingen ha rätt eller fel angående det jag benämner som sant. En tro enligt denna tanke kan man inte ha rätt eller fel i, för man innehar en position som är inkomplett i kunskapen angående det man tror på.

Även om tron är irrationell, eller blind, så har den ju uppstått ifrån en intention.
För hur kan en tro uppstå som man inte någon gång tänkt över? När tron uppstod så måste det väl i alla fall funnits en gnutta intresse för den, för av vilken annan anledning hade man valt tron? Jag tycker inte det låter rimligt att ha ett intresse för något som man aldrig blivit tilltalad av.