Har aldrig förstått det där med ekonomi

[Ungkarl]

Det globala finans"systemet" (om man nu ska helga det med att kalla det för ett system) verkar som ett stort casino.

Kanske fond/aktieförsäljning inte är helt olikt pokemonbyten på skolgårdarna som var vanligt för nått decennium sedan heller. En massa meninglösa byten av läckerheter med ganska litet egenvärde.

Kan en ekonomi som ser finanser som dess bas överleva, tror ni?

Är det en cyklisk kris? Eller har vi upprättat ett system vars öde alltid var kollaps?

Varför ses pengar som så viktigt i vårt samhälle egentligen?

[Justin Case]

Det globala finans"systemet" (om man nu ska helga det med att kalla det för ett system) verkar som ett stort casino.

Kanske fond/aktieförsäljning inte är helt olikt pokemonbyten på skolgårdarna som var vanligt för nått decennium sedan heller. En massa meninglösa byten av läckerheter med ganska litet egenvärde.

Kan en ekonomi som ser finanser som dess bas överleva, tror ni?

Ja, men när du säger "överleva", hur länge menar du då? Till imorgon? En vecka till? Ett år till? Tio år till? 100 år till? 1000 år till? En miljon år till? En miljard år till? En googol år till? Oändligt länge?

Och om den "går under" (försvinner helt) för att långt senare återuppstå igen och sedan blomstra för all framtid, vad skulle du kalla det? Skulle du kalla det för att den överlevde men hade en paus eller svacka, eller att den inte överlevde, utan dog (men sedan började överleva igen)?

Den ekonomi du pratar om har ju överlevt länge redan. Om den kraschar snart, kommer den nog därefter att återkomma pö om pö och kanske bli ännu mer fantastisk än vad den är idag, för att sedan kanske krascha igen, och återkomma igen ännu starkare, osv. Krascher har inträffat flera gånger tidigare i historien, och mänskligheten har rest sig och fått ännu större välstånd med tiden, trots krascherna. Kanske kommer långt värre krascher den närmaste framtiden än vad som någonsin ägt rum, men i princip är det ju det som hänt gång på gång redan i historien, och det gjorde inte slut på marknadsekonomin. Marknadsekonomi är nog för effektivt och välståndsskapande för att kunna försvinna för gott, oavsett hur svåra krascher det blir. Marknadsekonomi är som (eller den är en form av) evolution, den börjar om gång på gång, efter varje misslyckande, eftersom det inte finns något konkurrenskraftigt alternativ till den - såvida man inte radikalt förändrar människors hjärnor - vilket man kanske relativt snart kan göra - med t.ex. övermänsklig AI och nanorobotar, så att människor rent neurologiskt blir något helt annat än vad de är nu. Då kan marknadsekonomi kanske ersättas med något ännu bättre som vi kanske inte nu kan tänka ut men som vi kanske kommer på när vi med teknikutvecklingens hjälp blivit rejält mycket intelligentare än vad vi är nu. Men innan dess finns det nog inget alternativ till marknadsekonomi som kan få tillräckligt många anhängare för att kunna konkurrera ut marknadsekonomi.

Marknadsekonomi är ungefär som kärlek - det beteende hos människoarten som utmärker marknadsekonomi uppstår för att våra gener är sådana att vi genetiskt betingat gång på gång tenderar bete oss på de sätten. Marknadsekonomi orsakas alltså av den samling drivkrafter som sitter i våra gener och alltså utgör vår natur. Att kärleksförhållanden spricker då och då gör inte att människoartens medlemmar för gott slutar kunna bli förälskade, känna kärlek och bilda kärleksförhållanden. Det är likadant med marknadsekonomi.

Är det en cyklisk kris? Eller har vi upprättat ett system vars öde alltid var kollaps?

Dess utvecklingskurva har nog snarare en sådan här form:

                              X
                     X      X
            X      X X   X
   X      X X   X   X X
  X X   X   X X     X
 X   X X     X
  X     X
X

...som sträcker sig oändligt långt upp, dock med tidvis oregelbundenheter och svackor långt större än de ovan beskrivna.

Ingen kollaps tar död på marknadsekonomin för gott, tvärtom. Efter varje ny kollaps blir marknadsekonomin så småningom ännu mer välståndsskapande än den någonsin var före kollapsen.

Varför ses pengar som så viktigt i vårt samhälle egentligen?

För att det på flera sätt är väldigt mycket mer praktiskt att använda som bytesmedel än vad fruktträd, frukt, grönsaker, svamp, kor, getter, mjölk, kött, fisk, pennor, papper, datorer, kläder, vapen, guldkorn, massage, mediciner, samtalsterapi, idéer, bilar, båtar, hus, m.m. är. Till skillnad från sådana och många andra föremål och tjänster kan pengar (särskilt digitala sådana) smidigt och snabbt delas upp i mindre delar genom att växlas mot mindre värdeenheter (mindre pengasummor) av valfria storlekar, och tillbaka, allt efter behov - utan nämnvärd ansträngning. Att exempelvis dela en get på två eller flera personer låter sig visserligen göras, men kräver styckningsredskap, trasa för att torka upp blodet, en plats där man inte behöver iaktta tystnad, och har dessutom nackdelen att geten blir mindre värdefull av att dödas än vad den är så länge den lever och kan mjölkas. Pengar har låg vikt, så att man kan frakta dem långa sträckor utan någon nämnvärd energiåtgång. Pengar ruttnar inte och kan därför sparas hur länge som helst i snart sagt vilken miljö som helst som människor brukar vistas i. Pengar till stora värden får plats i små fickor, under madrasser, på andra små och svårfunna gömställen, etc. Värdet av en summa pengar är lättare att snabbt och utan hjälpmedel fastställa än vad det är att fastställa värdet av exempelvis mat och dryck som man inte snabbt och utan hjälpmedel kan avgöra den exakta vikten eller volymen av, och så vidare.

Nackdelarna med pengar är sammantaget långt mindre än fördelarna. Till nackdelarna med pengar hör att pengar är lättare att förfalska än vad många saker med "reellt" värde är, att pengar inte går att äta, och rent generellt det problem du tar upp: att pengar inte har något "reellt" värde som är oavhängigt av vad samhället och/eller makthavare från tid till tid anser att pengarna är värda.

Pengar är kan, tror jag, betraktas som en sorts skriftliga intyg på löften från diverse människor vid diverse tidpunkter i historien. Löftena kan ses som utfärdade till de som för tillfället (och rättmätigt) innehar pengarna. När man ger någon pengar, ger man alltså bort rättigheterna till att få inkassera vad det nu är de där löftena gäller som pengarna är intyg på, man ger bort de rättigheterna till den man ger pengarna till, för att i utbyte få något tillbaka (från den man ger pengarna till), något som kan förväntas ha ett värde som avgörs av bland annat i vilken mån mottagaren litar på att den som han i sin tur längre fram kommer att ge vidare pengarna till kommer att ge honom något värdefullt i utbyte, och så vidare. Det har visat sig att man normalt kan lita på denna tänkta framtida kedja av förtroenden (för det är ju faktiskt fråga om förtroenden, redan från första början, redan från och med Arns och Björns första användande av pengar ovan). En sak som talar för att det är rationellt att lita på detta är att den som utfärdade de ursprungliga löftena antingen ännu är vid liv eller har delegerat löftets upprätthållande till någon som (delegerat det vidare till någon som delegerat det vidare till någon som, osv, i x antal led) är vid liv och kan förväntas infria de löften som pengarna är intyg på, om någon skulle komma med pengarna (löftesintygen) till honom och vilja växla in dem mot något av "reellt" värde, t.ex. mat, el, mark, bostad, guld, etc. i sådana mängder som avgörs av vad de löften som pengarna är intyg på kommit att bli värda med tiden.

Sommaren år XXX kanske Arn sa till sin granne Björn som han känt i många år:
- Jag fällde en älg igår, men orkar inte äta upp allt köttet själv innan det ruttnar, och hinner inte konservera alltihop i tid. Du kan få hälften, om jag får något av dig.
- Jag har ingenting att ge dig just nu, men i höst när mina äpplen mognat kan du få en hink äpplen från mitt äppelträd.
- Det vill jag ha ett skriftligt löfte på.
- Okej, här är en tunn bit trä och en kolbit, jag skriver så här: "Arn har rätt att få en hink äpplen av Björn som bor (Björns adress) senast på hösten år XXX", och så skriver jag under på heder och samvete.
- Bra, nej vänta förresten, jag kanske kommer att vara utomlands hela hösten, men du vet Leif som bor en dags vandring norrut härifrån, han fiskar ju mycket och skulle säkert gärna ge mig en rejäl fisk ikväll om han fick något i utbyte, och han gillar äpplen, så det vore finemang om han kunde få äpplena i höst mot fisken ikväll, men då vill han nog ha någon sorts intyg på det ikväll, så jag tänker att jag skulle kunna ge honom den här träbiten ikväll, som intyg, om du skrev "Arn eller Leif" istället för bara "Arn". Och så kommer han till dig i höst och hämtar äpplena i utbyte mot träbiten.
- Okej...
- Nej förresten, Leif stackarn har så svårt att gå, så jag vet inte om han orkar gå till dig i höst, däremot kan han nog skicka någon. Kan du inte skriva något som inte är knutet till någon särskild person, så att fiskaren eller hans fru eller någon av hans vänner eller vem som helst som innehar träbiten har rätt att hämta äpplena hos dig i utbyte mot träbiten?
- Okej, jag skriver: "Innehavaren av den här träbiten har rätt att få en hink äpplen av Björn som bor (Björns adress) senast på hösten år XXX." och skriver under på det.
- Strålande!
- Och om ingen hämtar äpplena i höst, går det lika bra nästa höst, eller när som helst i framtiden egentligen. Jag skrev ju "senast" hösten år XXX.
- Hmm... den här träbiten kan jag ju använda till att när som helst byta till mig vad som helst som är värt en hink äpplen, från vem som helst som känner dig och litar på att du håller dina löften. Fördelen jämfört med till exempel älgkött, äpplen och fisk är att en träbit inte ruttnar utan håller hela ens liv (om man förvarar den torrt), inte tar så mycket plats, och kan bäras omkring vart man vill. Det här måste vi göra om, och utveckla vidare!

Arns och Björns idé att använda skriftliga icke personknutna löften på tunna träbitar istället för att idka byteshandel med mindre smidiga föremål sprider sig med tiden, och utvecklas så småningom till det system vi har idag: pengar, i form av bland annat sedlar och mynt, som fungerar som skriftliga löften till innehavaren att den som tar emot pengarna (det spelar ingen roll vem) i utbyte mot X (som kan vara vilken vara eller tjänst som helst) någon gång ska få en reell kompensation av givet värde (det spelar ingen roll i vilken form och av vem) för varan eller tjänsten X.

Men eftersom olika människor värdesätter olika varor och tjänster olika högt vid olika tidpunkter och i olika situationer (en liter mjölk är till exempel mer värd när nästan alla kor i landet just dött i någon epidemi än vad en liter mjölk är värd när det finns många kor att mjölka, och en timmes massage är lättare att få, och kan därför fås billigare, i en liten by där det bor väldigt många massörer än i en stor stad med endast en handfull massörer), förändras människors inställning i fråga om hur mycket av respektive vara och tjänst man minst kan/ska/bör/vill/ids acceptera som motprestation mot en given mängd pengar. Om hela det område som påverkar ens liv (t.ex. hela ens nation) drabbas av svår generell resurskris på grund av svår torka och missväxt i några år i sträck, finns det kanske plötsligt inte täckning för mer än en bråkdel av de löften som underförstås stå skrivna på papperslapparna och mynten. Då krävs det fler papperslappar och mynt än tidigare för att köpa samma varor och tjänster. Detta eftersom säljarna i samhället (de som har saker av reellt värde och vill byta dem mot papperslappar) inser att sannolikheten för varje given papperslapp att inom rimlig tid och på befallning kunna "hålla vad den lovar" är mindre ju mer papperslappar och ju mindre sådant som har reellt värde det finns i samhället. När det sedan börjar finnas mer resurser av reellt värde i samhället igen, stiger åter mängden reellt värde man kan köpa per papperslapp.*

Under tider då det är gott om reellt värdefulla resurser i samhället (mat, arbetskraft, kläder, bostäder, etc) vill en del människor gardera sig mot framtida resursbristperioder, och lägger därför undan pengar i flera år. Då kommer någon på att, ja men pengarna gör ju ingen nytta där under madrassen, varför då inte - mot en liten motprestation - låna ut dem till någon som inte har några pengar men som har behov av pengar till konsumtion under den period jag tänkt ha dem under madrassen? Vad för motprestation kan man kräva av någon som inte har några pengar? Jo, exempelvis att han betalar desto mer längre fram vartefter som han kan; alltså ränta. Han kanske kommer att få ihop pengar med tiden, och då kan han kanske betala mig till och med mer än vad han lånade. Det ska jag kräva som motprestation. Men om han inte kan betala tillbaka lånet någon gång då? Jag måste kräva att han pantsätter något. Sitt hus till exempel. Alltså skriver vi under en överenskommelse med den innebörden - att jag ger honom ett lån mot ränta och med hans hus som säkerhet.

Om jag i min tur sedan vill genomföra ett projekt som kostar mer pengar än vad jag har, kan jag be om ett motsvarande lån från någon som är rikare än jag. Jag kan då lova dem personen att, om jag inte betalar tillbaka lånet enligt överenskommelse, ge honom inte bara mitt eget hus utan även de tillbakabetalningar och den ränta jag kommer att med tiden få från min egen låntagare, och/eller hans hus om det visar sig att han inte kan betala tillbaka hela lånet i tid. På så sätt kan den person jag lånar pengar av få mer av mig, både om jag betalar tillbaka hela lånet enligt överenskommelse och även i alla realistiska värsta fall-scenarior, än vad min låntagare kan få av mig i motsvarande scenarior. Det betyder att han har anledning att våga låna ut mer pengar till mig än vad jag hade anledning att våga låna ut till min låntagare. Om han sedan i sin tur lånar pengar av någon annan person, har denna andra person anledning att våga låna ut ännu mer än han, och så vidare. För varje nivå blir det ytterligare ett hus i potten, och mer och mer pengar i utlovad ränta som troligtvis kommer att leta sig mer och mer "uppåt i hierarkin" över tid. De som är skickligast på den här sortens affärer kan bli rikare än, och på så sätt ta sig förbi, sådana som från början var rikare än de och därmed över dem i "hierarkin". Med tiden visar det sig kanske att de som hamnar allra överst i hierarkin började med en relativt blygsam rikedom en gång i tiden och sedan gjorde sig rika på andras behov av att låna pengar. Med tiden blir klyftan mellan de rikaste och de fattigaste i hierarkin oerhört stor, på grund av den ackumulationseffekt som uppstår av att man får in mer pengar i ränta per år ju fler nivåer av räntebetalare man har under sig.

Med tiden börjar en del människor även upptäcka att de över tid blir rikare ju bättre de lyckas förutsäga när det är på väg att bli resursbrist i samhället och när det snart kommer att börja finnas mer resurser i samhället igen. Det bildas så småningom rejäla organisationer bestående av sådana som utövar sådan spekulation. Genom att bevaka trender i samhället och upptäcka begynnande förändringar tidigare än vad andra människor gör, lyckas de köpa saker för sina pengar i tid när pengar är på väg att bli mindre värdefulla och saker mer värdefulla, och tvärtom när trenden ser ut att börja gå åt andra hållet. Varifrån kommer då de pengar de kammar in på detta? Jo, från de som av tanklöshet eller oförmåga till korrekta förutspåelser sparar på sådant som snart går ner i värde (t.ex. pengar) och gör av med sådant som snart går upp i värde (t.ex. guld).

Hela organisationer uppstår för att samla sådant kunnande som behövs för att göra korrekta förutspåelser av värdeförändringar. Därefter börjar en del människor försöka förutspå när dessa organisationer kommer att göra de och de förutspåelserna, och slår vad om pengar med andra människor om dessa förutspåelser, och till slut finns det organisationer som satsar pengar på förutspåelser gjorda av andra organisationer om åter andra organisationers förutspåelser av vad åter andra organisationer kommer att förutspå att andra organisationer kommer att göra för förutspåelser, och så vidare.

Att kalla det för ett "system" tycks mig vilseledande, eftersom ordet "system" lätt leder tankarna till någon som helhet uttänkt och som helhet avsiktligt skapad helhet, planerad av en enda planerare från början till slut. Marknadsekonomi är inget sådant. De enskilda steg som tillsammans utgjort dess uppkomst är vart och ett steg tagna av enskilda individer, och dessa individers syfte har bara varit att enbart berika sig själva och (för varje individs del) inte i någon för marknadsekonomin som helhet avgörande grad varit att bygga mer långtgående samarbeten eller system eller liknande i samhället än vad de egna samarbetena med de egna affärskontakterna utgör. Man kanske istället ska tala om en "osynlig hand" - en emergent, imaginär "intelligens" som kan tyckas finnas i form av den samlade effekten av en massa individers enskilda placeringar och spekulationer. Inte alls olikt hur exempelvis människans fantastiska öga kan tyckas vara så fantastiskt effektivt att det måste vara resultatet av intelligent design, men egentligen bara är resultatet av an lång rad helt blinda naturens nycker som successivt visade sig för varje steg en aning ytterligare öka överlevnadschanserna för ögats innehavare och på så sätt överlevde bättre än konkurrenterna. Marknadsekonomi är att betrakta som ett naturligt resultat av ren evolution, som jag ser det.

En planekonomi, exempelvis en kommunistisk fördelningsekonomi som det forna Sovjetunionens, däremot, känns som att den förtjänar att kallas ett "system", för den är uttänkt och byggd med ett stort, övergripande mål, ett mål för hela samhället som helhet, i åtanke hos den eller de som byggt det, på så sätt att man från början medvetet strävat efter att förverkliga en viss på förhand uttänkt helhet som man sedan tvingar på människor vare sig de vill det eller inte (möjligen med stöd av att en majoritet av dem någon gång röstade för det). Planekonomi är uttänkt från början till slut, medan marknadsekonomi är "självorganiserande" från början till slut. Planekonomi kraschar när folk till slut vägrar vara förslavade under sina makthavare. Om folket gör revolution mot sin planekonomi kan deras planekonomi verkligen helt slås i spillror, förintas totalt. Marknadsekonomi kan egentligen inte krascha (i betydelsen att folk, helt eller ens i någon alarmerande stor utsträckning, slutar utöva marknadsekonomi, för det slutar folk aldrig göra, verkar det som), men marknadsekomoni kan tillfälligt bli upplåst, orsaka kaos (det man kallar att bubblan "spricker") och sedan för en tid bli långt mindre aktiv, välorganiserad och välståndsskapande än tidigare, och då kallar folk det för "krasch", som 1929 i Europa, eller som för några år sedan i USA, eller som om x antal år eller årtionden eller när nu nästa stora så kallade "krasch" kommer, eller som vid "kraschen" efter det, och efter det, och så vidare. Men egentligen är "krasch" fel ord. Även under den värsta perioden av en så kallad "krasch" idkar folk fortfarande handel i tillräckligt stor utsträckning för att det vi känner igen som marknadsekonomi ska kunna upprätthållas, och därefter fås upp i hög takt igen med tiden.

Marknadsekonomin och dess aktörer är som en bastu vars temperatur ökar och minskar om vartannat, men som aldrig stängs av helt, och vars trend är en över tid successivt allt högre temperatur, trots tillfälliga svackor. När en bastus temperatur börjar närma sig gränsen för vad en bastu klarar av utan att börja brinna, måste man naturligtvis bygga om bastun, byta ut dess golv, väggar, tak och inredning mot något i mer värmetåligt material. Och det är vad jag tror att vi kommer att göra när den globala ekonomin närmar sig gränsen för vad mänskligheten i sin nuvarande form klarar av att hantera. Då kommer vi att, med hjälp av revolutionerande teknik (t.ex. nanorobotar och på allt fler områden övermänsklig AI) som vi vid det laget hunnit ta fram, förbättra vår neurologi och vår intelligensnivå så att vi kan hantera än ännu större, ännu mer expansionskapabel och ännu mer hållbar marknadsekonomi, och därefter kommer vi att förändra oss igen för att möjliggöra ytterligare en liknande förbättring och expansion, och igen, och igen, och igen, osv.


*) Vad innebär detta för statens upptryckande av nya pengar, när staten trycker upp mer nya pengar än vad som behövs för att kompensera för svinn i form av uppeldade, fuktskadade eller på annat sätt permanent förstörda pengar? Det måste väl innebära att sådant upptryckande av pengar är att betrakta som pengaförfalskning, alltså löften utan täckning, ja i praktiken lögner om hur mycket av reellt värde de upptryckta pengarna kan växlas in mot? Lögner som inte bara utgör en kränkning gentemot den som i god tro byter till sig pengarna och på så sätt direkt drabbas av lögnerna, utan även lögner gentemot alla andra i samhället genom att deras pengar blir mindre värda som en effekt av den ökade pengamängden i samhället och den värdeminskning alla pengar i samhället därmed drabbas av.