Lidande - en konstruktiv approach

[transversal]

Vad kan man göra för konstruktivt av fysiskt och psykiskt lidande?

Finns det någonstans allt lidande i världen kan "ta vägen"?

Konst/musik/litteratur - javisst? Finns det fler kreativa "utlopp"?

[transversal]

Är lidandet alltings drivkraft och när går lidande från att vara en drivkraft till att vara "lidande"?

Kan till exempel "lust" kunna betecknas som förklätt lidande?

[Marko]

I natt drömde jag i ett vaket tillstånd (mer vaket än sovande)
om en symbol, en ikon av grå sten. När jag var nära den fanns inget lidande, jag kunde inte känna mer än ett lugn.
Där fanns inget av mina världsliga problem som ett lidande, vad jag än valde ut som var betungade.

Jag valde att vakna, och genast kom mina världsliga problem och jag kände oro för vissa saker.
Detta försod jag redan i drömmen att det skulle ske. Drömmen var ett test på just det du frågar.

är lidande en konstruktion eller är det något som vi skapar.

jag vill inte svara på att det är på ena eller andra viset, men det lutar åt att vi skapar mycket av vårt lidande.

[transversal]

Det har inte varit min intention att försöka framhålla att lidande är något vi skapar.

Snarare funderar jag på hur man ska förhålla sig till lidande i stor skala - jag vet hur jag ska förhålla mig till mitt personliga "lidande" (såsom motgångar o. dyl.) det är förhållandevis ... enkelt. Och jag vet hur jag ska förhålla mig till närståendes lidande - åtminstone i någorlunda mån.

Men inte hur man ska förhålla sig till lidande "i världen" ... upplever frågan som kaotisk. Jag lyckas inte applicera mina förhållningssätt för personligt lidande (mitt eller andra "nära" personers lidande) till ett förhållningssätt som fungerar när lidandet kommer bortom en viss "distans".

[Marko]

Hur vill du förhålla dig till omvärlden och hur mycket klarar du av ?
Det är inte varje människas förmåga att leva med alla andras lidande.
vissa klarar av mindre eller inte alls, och andra klarar av desto mer.

jag tycker inte att man ska sätta skuld på sig själv om man inte klarar av att ta in andras lidande.

[transversal]

Ja, som sagt, andras lidande i sig är inte speciellt svårt att förhålla sig till. Så länge det är småskaligt. Dvs det rör sig om en eller två eller tre eller kanske en liten grupp lidande människor.

Det är en skal-faktor sas.

Lidande i en stor skala däremot är ohanterligt.

[Marko]

eftersom det pågår en moral etisk tråd,
så kan man fråga sig, är det värre om än lider än om två lider ?
fördubblas lidandet när två personer lider ?

kan man bestämma sig för att en persons lidande är en för mycket,
vad händer om vi alla tar del av en etik och en moral och börjar hjälpa varandra ?


Nu vet jag att datakulturer inte är direkt kopplat mot lidande,
men jag kan se hur spelregler och etik, eller en aktuell moral i en grupp påverkar en hel grupps moral över lång tid.
jag tycker mig se att människor tar till sig en etik och lever utefter det.
finns inte etiken så blir det ingen ordning alls, och saker ebbar ut.

moralen formar etiken, och etiken speglas tillbaka på moralen.

lidande, om vi kan enas om att människor bör ta hand om varandra på ett humant vis,
så minskar lidandet.. för som jag tror, så är mycket av lidandet skillnader som folk upplever.
är skillnaderna små, så upplever man mer rättvisa.

Jag tycker inte att man ska ta till sig för många lidande på ett personligt plan,
risken är stor att man själv blir den som lider och behöver vård.
Så jag tycker man ska först och främst hålla sig till de som är en nära och de som man lever med,
hjälpa dem så gott det går, och ur det föds en moral och en etik, det är vad jag tror iaf.

Om det är som så att etiken är utjämnaren och en tank /symboliskt/,
så tar det lång tid att förändra en kultur via moral, och vill vi inte förändra en egoistisk livstil där ens plånbok är viktigare än grannen, ja då kommer nog inte heller etiken att påverkas.

Varför ens försöka om det tar lång tid ?, för att några få slipper lida under denna perioden.

[transversal]

Det hör ju ihop med sympatin också, i empati/sympati-tråden.

Sympati - medlidande gör ju att mer än en lider. Är det meningsfullt ...?

Menar du att man ska undvika att ens höra om stort lidande?

[Marko]

Vad jag menar är att man får försöka hålla en ballans i sitt eget liv.
Mår du bra, så kan du hjälpa andra på mer än ett sätt, mår man dåligt så krymper förmågan att vara kreativ.

Man kan under en period undvika media, och inte frossa i sig allt negativt som sker,
man kan under en period dra sig tillbaka och tänka på annat än lidande, och helt lägga det åt sidan.

Just det har inte med empati eller sympati att göra när man skärmar av sig och försöker att leva sitt eget liv med.

Ser man för mycket på lidande, så tror jag risken finns att man trubbas av, man slutar att känna efter, för det blir för mycket.

[Lufier]

Om man väljer att leva får man räkna med lidande. Utsläckandet är inget för mig, känns som man gett upp på förhand då.
Tror kärlek vinner över lidande.

[transversal]

Marko, sant.

Har väl kommit ungefär dit i mitt resonemang. Men letar efter fler konstruktiva möjligheter. Sådant som gör att man kan hantera mer lidande konstruktivt.

Tror dock att det lidande man kan hantera kanske hänger ihop med hur mycket makt man upplever att man har. Kan man ge sig själv mer makt?

Har någon slags idé om att det vore bra att hitta ett sätt att varken kapitulera för lidandet, eller "ta in det", utan att gå på ett annat sätt till väga.

[Marko]

Tror dock att det lidande man kan hantera kanske hänger ihop med hur mycket makt man upplever att man har. Kan man ge sig själv mer makt?

Om man ser makt som förmågan att kontrollera något, så kan man ge sig makt.

Jag själv ser inte längre ett behov av att ha det senaste och det nyaste,
Jag behöver inte bil, inte buss och inte cyckel, jag kan väl gå till butiken eller vart jag nu brukar gå.
Genom att skaffa sig en bil så kan man nå till områden som man inte kan gå till, så bilen är då ett medel för att få kontroll över det man vill göra, tex arbeta på ett bättre sätt.

ser man nyttovärdet och livslängden för tex en produkt, så kan man värdera om behovet, man kontrollerar sin egen drift på ett bättre sätt.

Att ladda sina egna batterier är att ge sig makt och möjligheter. Man kan skaffa sig kunskaper, vara aktiv i grupper och man kan dela med sig bättre om man mår bra. Äter man rätt mat så tänker man bättre, sover man gott så arbetar man bättre, om man slutar att stressa och tänka negativt så har man tid över att tänka konstruktivt.

missköter man sig själv, så missköter man verktyget som kan påverka.

[Anders]

Lidande - Eget och andras.

Hur mycket man verkligen lider av andras olycka är nog ganska individuellt. Lite hur vi är skapade på en extrovert/introvert skala. Är man skapt som social och har lätt att få vänner så är man antagligen också mer mottaglig för andras lycka/olycka. Så det är väl baksidan med att vara skapt som hustrun... Sen är det ju så att katastrofer säljer lösnummer, eller hur?

Men hur lidandet hanteras, eget eller empatiskt, är det verkligen något att "ta tillvara"?

Gäller det inte mer att försöka undvika att göra smärtan till lidande, i den mån det går? Och det lidande som ändå produceras, vare sig det gäller egna katastrofer eller andra människors, det är väl ett ont vi inte kommer ifrån? Mer än att försöka mildra det som skapar smärtan? I den mån det går?

[transversal]

Lidande - Eget och andras.

Hur mycket man verkligen lider av andras olycka är nog ganska individuellt. Lite hur vi är skapade på en extrovert/introvert skala. Är man skapt som social och har lätt att få vänner så är man antagligen också mer mottaglig för andras lycka/olycka. Så det är väl baksidan med att vara skapt som hustrun... Sen är det ju så att katastrofer säljer lösnummer, eller hur?

Men hur lidandet hanteras, eget eller empatiskt, är det verkligen något att "ta tillvara"?

Gäller det inte mer att försöka undvika att göra smärtan till lidande, i den mån det går? Och det lidande som ändå produceras, vare sig det gäller egna katastrofer eller andra människors, det är väl ett ont vi inte kommer ifrån? Mer än att försöka mildra det som skapar smärtan? I den mån det går?

Nja, jag vet nog inte om det är något att "ta tillvara". Hantera är väl knappast att "upphöja".

Smärta till lidande. Snyggt formulerat.

Men om man nu inte "kommer ifrån det" - hur ska man då förhålla sig till det?

[Anders]

Lidande - Eget och andras.

Hur mycket man verkligen lider av andras olycka är nog ganska individuellt. Lite hur vi är skapade på en extrovert/introvert skala. Är man skapt som social och har lätt att få vänner så är man antagligen också mer mottaglig för andras lycka/olycka. Så det är väl baksidan med att vara skapt som hustrun... Sen är det ju så att katastrofer säljer lösnummer, eller hur?

Men hur lidandet hanteras, eget eller empatiskt, är det verkligen något att "ta tillvara"?

Gäller det inte mer att försöka undvika att göra smärtan till lidande, i den mån det går? Och det lidande som ändå produceras, vare sig det gäller egna katastrofer eller andra människors, det är väl ett ont vi inte kommer ifrån? Mer än att försöka mildra det som skapar smärtan? I den mån det går?

Nja, jag vet nog inte om det är något att "ta tillvara". Hantera är väl knappast att "upphöja".

Smärta till lidande. Snyggt formulerat.

Men om man nu inte "kommer ifrån det" - hur ska man då förhålla sig till det?

Lider nu för tillfället,  faktiskt. Inga katastrofer, bara för mycket vardagskaos, gräl, utarbetad. När man väl är nere i det... känns helt omöjligt ta sig ur. Bara att acceptera. Ska lyssna på Yoga nidra, brukar hjälpa. Då det inte är djävligare än nu.