Det goda/dåliga självförtroendet

[Cosmic philosopher]

Hej alla grubblare i psykologi!  

Här kommer flera frågor!  :wink:

1) Vad innebär det att inneha ett bra/mycket bra självförtroende?  Hur definierar du det?

2) Har det goda självförtroende något att göra med hur skicklig man är på ett visst område/prestationer? Eller på flera områden? Kan man säga att ju  skickligare man är på alla områden - desto bättre självförtoende har man?

3) Låt oss tänka oss en fullständigt lam,förståndshandikappad,autistisk,icke-talför person A  med mycket inskränkt tankeförmåga(som ej förstår abstraktioner,innesluten i sin egen värld etc). Är det möjligt att A kan ha ett bra eller t o m mycket bra självförtroende?

4) Kan hög intelligens hämma självförtroendet? Hur i så fall? Berätta!

5) Hur stor andel av den idealiserade självbilden tror du "ligger bakom" "det dåliga självförtroendet"(som ligger i att man har en omedveten föreställning om att man borde kunna prestera mer än vad man har resurser eller förutsättningar för)? Där man helt enkelt överskattar sin förmåga och tror att man är skickligare än vad man egentligen är? Där detta dåliga självförtroendet är en reaktion på egna överkrav?

6)Tror du att det är precis "lika illa" för självförtroendet att underskatta sig själv och sina förmågor som att överskatta sig själv? Vilket är vanligast tror du - att överskatta sig själv eller underskatta sig själv?

7) Vad är det bästa sättet anser du att stärka sitt självförtroende?

8.) Anser du att det finns något samband mellan självförtroende och ärlighet? Berätta! Är det viktigare med "själv-ärlighet" än ärlighet mot andra för  ens självförtroende?




9) Tycker du själv att du har ett gott självförtroende? Från skalan 1-10 - var bedömer du att du står just nu på denna tiogradiga "självförtroendeskalan"? Där 1 är botten och 10 toppen.

[Sceptisk]

En kort fråga bara; Självförtroende i vilken slags situation?

Svårare social situation? T ex att tala inför publik, att hamna i en situation med nya främmande människor, när man hamnar i en klass och ska presentera sig själv, berätta att man är intresserad av en viss tjej.

Vanligare social situation? T ex att mingla på en fest, att prata med främlingar hemma hos någon annan.

Katastrofsituation? T ex att veta vad man ska göra ifall du och några andra hamnar i en situation som kräver starkt ledarskap, eller en situation där överlevnad beror på snabb handlingsförmåga som till exempel att gira undan bilen från en kollision, cykla åt sidan då det kommer en långtradare, etc.

Eller något annat?

[Algotezza]

Självförtroende är väl mest "pumping your ego".

Jag vill hellre tala om att ha hyfsad koll på vad man kan och inte kan, vad man vet och inte vet. Ha koll på vad man går för, helt enkelt. Det vet man inte förrän livet prövat en i olika situationer - vilket kan ta åtskilliga år av ett vanligt liv.  Och vikten av att känna tillit till andra kan inte underskattas.

/Algotezza

[freddemalte]

Hej Cosmic philosopher

Bra och viktig fråga! Dock svår då självförtroende rent begreppsmässigt ibland är lätt att blanda ihop med självkänsla, självbild och självsäkerhet!

1) Vad innebär det att inneha ett bra/mycket bra självförtroende?  Hur definierar du det?

Att ha en tro på sig själv, sin förmåga och känna att man klarar saker och ting samt besitter olika kunskaper etc.

2) Har det goda självförtroende något att göra med hur skicklig man är på ett visst område/prestationer? Eller på flera områden? Kan man säga att ju  skickligare man är på alla områden - desto bättre självförtoende har man?

Nix, det finns många som är superduktiga på saker och ting men som ändå inte tror att de kommer fixa det. Precis som det, tvärt om, finns de med en övertro på sig själva och som av den anledningen ofta klantar till det etc.

3) Låt oss tänka oss en fullständigt lam,förståndshandikappad,autistisk,icke-talför person A  med mycket inskränkt tankeförmåga(som ej förstår abstraktioner,innesluten i sin egen värld etc). Är det möjligt att A kan ha ett bra eller t o m mycket bra självförtroende?

Jag misstänker att ordet ej är applicerbart på en sådan person psyke - lite som att undra om en ett väldigt skadat flygplan utan vingar och motorer har bra lyftkraft etc.

4) Kan hög intelligens hämma självförtroendet?

Om man ska betrakta den "exakta" definitionen på intelligens - dvs hur bra man klarar intelligenstest, så tror jag att det kan påverka självförtroendet om man får veta att man klarar många intelligenstest bra! Dock, om man inte gör några intelligenstest, utan ens intelligens enbart märks i andra sammanhang är de inte lika givet att det leder till ett ökat självförtroende.

5) Hur stor andel av den idealiserade självbilden tror du "ligger bakom" "det dåliga självförtroendet"(som ligger i att man har en omedveten föreställning om att man borde kunna prestera mer än vad man har resurser eller förutsättningar för)? Där man helt enkelt överskattar sin förmåga och tror att man är skickligare än vad man egentligen är? Där detta dåliga självförtroendet är en reaktion på egna överkrav?

Nja, jag tycker inte att varken media eller allmänheten har särskilt stora krav på människor - det är ofta "korkade" människor som exponeras i TV i diverse dokusåpor etc, det var länge sedan jag såg att kunskap, intelligens och annat framhölls som något positivt. Visst existerar det en viss elitism i kraft av att den sämste röstas ut eller får dåliga betyg i skolan etc, men det dåliga själförtroendet tror jag mer (i de flesta fall) bottnar i att barn inte får prova sig fram, inte får misslyckas utan att bli utskällda, inte får tillräckligt med beröm för de bra saker de gör etc.

6)Tror du att det är precis "lika illa" för självförtroendet att underskatta sig själv och sina förmågor som att överskatta sig själv? Vilket är vanligast tror du - att överskatta sig själv eller underskatta sig själv?

Det beror nog på situationen och personen. Om någon har en övertro på sin kunskap och av den anledningen gör bort sig eller klantar till det riskerar ju personen att få ett sänkt självförtroende, å andra sidan om personen inte tror att den klarar något och därmed alltid låter andra göra saker, tja då får vi ju också ett odlande av ett dåligt själförtroende. En rak och ärlig, trevlig och snäll omgivning är nog det bästa för självförtroendet.

7) Vad är det bästa sättet anser du att stärka sitt självförtroende?

Att våga testa nya saker, läsa på det man känner att man inte behärskar, våga fråga andra människor om råd och hjälp etc.

8.) Anser du att det finns något samband mellan självförtroende och ärlighet? Berätta! Är det viktigare med "själv-ärlighet" än ärlighet mot andra för  ens självförtroende?

Japp, se ovan!

9) Tycker du själv att du har ett gott självförtroende? Från skalan 1-10 - var bedömer du att du står just nu på denna tiogradiga "självförtroendeskalan"? Där 1 är botten och 10 toppen.

Ja, absolut en 10:a! Jag har aldrig haft ett dåligt självförtroende!

[Marko]

Ett bra självförtroende bör ha en vettig proportion,
det är bra att tveka och lägga sig under sin egen nivå, det är väl oftast de som blir väldigt duktiga.

en övertro på sig själv är nog inget bra för någon part,
det kan öka på själkänslan. man upplever sig starkare.. men ur ett kreativt perspektiv är det kanske inte alltid helt bra. Men samtidigt så kan nog vissa personer som är driftiga och har övertro på sig själva ha det som morot för att lära sig, och på någon nivå borde man inse att man kanske inte är så bra som man trott (har själv fått erfara det många gånger) Och med åldern så kanske man blir lite försiktigare.

Det beror nog på i vilka situationer som man vill ha kontroll, och en osäker person kan ha stor nytta av att våga vara lite mer kaxig och skrytsam i sina prestationer.. (bra att berömma  osäkra personer och peppa dom lite)

intelligens och förmågan att förstå det man kan, det hör väl lite ihop ?

[Cosmic philosopher]

En kort fråga bara; Självförtroende i vilken slags situation?

Hej Sceptisk!

Jag menar i första hand ett sjävförtroende rent allmänt. Ett slags "generalsjälvförtroende" eller "helhetssjälvförtroende."

Svårare social situation? T ex att tala inför publik, att hamna i en situation med nya främmande människor, när man hamnar i en klass och ska presentera sig själv, berätta att man är intresserad av en viss tjej.

Vanligare social situation? T ex att mingla på en fest, att prata med främlingar hemma hos någon annan.

Katastrofsituation? T ex att veta vad man ska göra ifall du och några andra hamnar i en situation som kräver starkt ledarskap, eller en situation där överlevnad beror på snabb handlingsförmåga som till exempel att gira undan bilen från en kollision, cykla åt sidan då det kommer en långtradare, etc.

Eller något annat?

Ja, det var annars bra exempel du valt.  Ja,det kan ju vara högst individuellt och olika vilket förtroende man kan ha till sig själv (sin förmåga) i vissa,olika,specifika situationer som man kan stå inför.  Där man har större erfarenhet av en viss situation har man ofta ett större förtroende till sig själv(sin förmåga).

A) Man kan ju undra varför är det t ex så vanligt förekommande att man har sämre förtroende till sig själv(sin förmåga) att tala inför publik?

Ja, det finns ju många slags katastrofsituationer.
B) Tror du/ni att man vanligen överskattar sitt förtroende till sig själv(sin förmåga att hantera/lösa  katastrofer) när man just inte är ställd inför dem?

Professor och psykiatikern Raj Persaud postulerar att ett äkta självförtroende kommer ifrån en attityd där man: "Promise yourself, no matter how difficult the problem life throws at you, that you will try as hard as you can to help yourself. You acknowledge that sometimes your efforts to help yourself may not result in success, as often being properly rewarded is not in your control."

Generalsjälvförtroendet kanske dels verkar ha att göra med hur man hanterar allt -inte minst svåra situationer/problem/katastrofer man möter. Det behöver kanske inte betyda att man löser ett visst problem genast , på kort tid - eller överhuvudtaget alls ens på sikt - utan att man bara i handling försöker  göra något åt det eller åtminstone i handling sätter sig i verket för att försöka lösa det (problemet).

[Cosmic philosopher]

Självförtroende är väl mest "pumping your ego".

Jag vill hellre tala om att ha hyfsad koll på vad man kan och inte kan, vad man vet och inte vet. Ha koll på vad man går för, helt enkelt. Det vet man inte förrän livet prövat en i olika situationer - vilket kan ta åtskilliga år av ett vanligt liv.  Och vikten av att känna tillit till andra kan inte underskattas.

/Algotezza

Hej Algotezza!

Gör du skillnad här mellan självkännedom och självförtroende?

[Sceptisk]

Cosmic Philosopher

Enligt undersökningar som jag läst om så är den främsta skräcken hos de flesta människor precis just det, att tala inför publik. Det är en skräck som är värre än rädsla för döden för många. Vad tror du att det beror på, varför är det så skrämmande? Men för att återkoppla till ämnet, tror du att dåligt självförtroende beror på att man känner rädsla? Och isåfall handlar självförtroende om att vara fri från rädslor eller handlar det om att att sträva att försöka uppnå det man föresatt sig att göra trots rädslorna?

[Marko]

Cosmic Philosopher

Enligt undersökningar som jag läst om så är den främsta skräcken hos de flesta människor precis just det, att tala inför publik. Det är en skräck som är värre än rädsla för döden för många. Vad tror du att det beror på, varför är det så skrämmande? Men för att återkoppla till ämnet, tror du att dåligt självförtroende beror på att man känner rädsla? Och isåfall handlar självförtroende om att vara fri från rädslor eller handlar det om att att sträva att försöka uppnå det man föresatt sig att göra trots rädslorna?

Jag kan väl svara lite på det eftersom jag haft socialfobi under ett par år.. eller det var 10 : P

En rädsla är inte orsakad av kunskap eller brist på kunskap om sig själv, det ligger väldigt många olika faktorer bakom och samverkar. Jag har än idag periodvis socialfobi.. och jag har ingen dålig självkänsla, tvärtom är den oftast mycket god. Jag kan även le eller flina åt att fobin kommer, och även efteråt. Tar inte det på så stort allvar längre.
Jag vet också när och varför det blir som det blir, och det är delvis självförvållat, eller ska man säga, man har inte uppmärksammat och nongalerat symptomen.  Att tala i grupp handlar om en sak handlar mest om vana och övning. att vara i sociala sammanhang handlar också om vana.. och tänkandet är också en vana och inlärt, allt detta tillsammans med biologisa orsaker.  och ett par hundra andra orsaker som jag har koll på. kroppens signaler, hur man andas, hålla nere hjärtrytmen, kroppshålling, under vilka situationer och förhållanden det sker i etc etc..

jag skulle inte vilja påstå att rädsla har mycket med dålig självkänsla att göra. Inte heller om kunskap.
Det är ett mer komplext 'problem' 'än så... det kan även vara en tillgång att ha detta problem, man lär sig en hel del om sig själv och om andra. man blir en god människokännare.

Men samtidigt när det är som värst, så är det ett enormt handikapp, och dödsrädslan eller andra rädslor i livet är små problem. Det är svårt att förklara, bara när man själv hamnar där så förstår man. och det gör runt 10% av befolkningen i sverige, främst kvinnor.

[Sceptisk]

Mja.. jag tänker såhär, vad är det som hamnar i ens omedelbara medvetande då man ställs inför en publik. Vilka tankar är det som far genom huvudet? Hur försöker man att orientera sig i den situationen och vad är det som är särskilt viktigt i en sådan situation? De flesta som har rädsla för att gå upp på en scen anser förmodligen någonstans att det är viktigt att ge en så pass framstående presentation av sig själv som möjligt, kanske kunna imponera på sin publik med humor och karisma och framförallt styrka. Kanske så finns där också en upplevelse av att vara hotad och vara trängd in i ett hörn utan någonstans att ta vägen. Den djuriska naturen i oss vill fly eller försvara sig, men vår mer utvecklade intelligens säger att man kan ju inte bete sig så.

Jag tror att det finns något i oss som säger att för att ställa sig inför en folkmassa så måste man ha något väldigt viktigt att komma med. Det är inte vem som helst som har ett sådant priviligerat status att man kan tala och alla andra tystnar och lyssnar. Att ställa sig på en scen kräver därför att man antingen själv gjort något som man vet är extraordinärt, eller att man har något väldigt viktigt att säga. Jag tror att det har att göra med att då vi är sociala så tar vi alla till oss en specifik social funktion. Vissa har lättare att ta till sig den officiella funktionen och intar ledarroller och pratar högljutt, andra intar andra roller och funktioner. Detta blir en del av ens identitet. Att då ställa sig upp på en scen och tala inför gruppen om man inte haft den funktionen tidigare så blir det som en personlig kris, en identitetskris dels med sig själv och även med gruppen och även hos gruppen själv. Gruppen måste ju också ta ställning till att någon som haft en viss slags roll som varit dold och som nu har en roll som är öppen och synlig. Inkräktar det på de roller som man tidigare vant sig vid? Givetvis. Är den som "inkräktar" på tänkta roller medveten om detta? Jag tror att undermedvetet så är personen varse om dessa roller och att denne nu med sin närvaro bryter mot dessa roller.

[Marko]

Självklart handlar det om rädsla att göra bort sig.
Nästan alla är rädda för att stå på scen. även de som stod på scen titt som tätt (inte tillräckligt ofta tydligen) kunde få denna ångest.. Den är kreativ på det viset att man presterar mycket bättre... om man bara kommer över första fasen.

man det går att öva bort den där rädslan, och jag älskar själv att vara med människor och i grupp,
men bara under spontana förhållanden. Börjar man tänka, så kan gamla invanda tankemönster ta över och man är snart fast i sitt tänkande, som påverkar kroppen och det blir en liten elak låsning som förstärker varandra.

det mesta ligger lite under ytan av tänkandet och det sker lite av sig självt många gånger...
grundorsakerna kan vara många. men symptomen den samma, rädsla för att göra bort sig.

jag är nog en av de mest roliga personer att ha med på resor, för jag skäms aldrig över mig själv,
inte ens när jag är rädd för att göra bort mig ... hur paradoxalt det än låter. (man har liksom vant sig vid det och man vågar agera spontant... men ibland korta stunder kommer dessa rädslor) kanske det inte är så konstigt, vi njuter ju av skräckfilmer och annat och betalar även för detta...

så jag tror inte att man bara kan gå på rädslan av att göra bort sig skapar rädslan.

[Sceptisk]

Vi har kanske en tendens att tänka att vi är eller ska vara oövervinnerliga individualister med total självständighet och kontroll på situationen. Men om sanningen ska fram så är vi nog snarare en väldigt kollektivistisk varelse som blir rädd av att vara utanför gruppen och som är rädd för att hamna utanför invanda roller i den sociala dynamiken. Därför så slås jag av hur grym framförallt skolan är mot barn och ungdomar, som hela tiden ignorerar denna dynamik och tvingar dem att ständigt bryta sig loss från sina roller. Skolan ger aldrig barnen någon frid att utveckla sin identitet i gruppen. Eftersom jag själv gått i skola och vet hur det är så kan jag bara vittna om att det är ofta en hjärtskärande grymhet i skolvärlden av ett slag som det aldrig någonsin pratas om. Formandet av en identitet, att forma en roll som man kan känna sig trygg i och som har en positiv funktion men att denna roll ständigt vägras ett erkännande av själva skolsystemet. Inte alltid lärarna, utan skolschemat, valet av uppgifter, organiserandet av verksamheten. De som konstruerat skolan verkar utge sig för att vara något slags intellektuella giganter, men när man tittar på vad de har konstruerat så liknar det ett veritabelt socialt slagfält som inte tar någon hänsyn alls till hur människor fungerar. Det är väldigt, väldigt märkligt.

[Marko]

Jo, det kanske är där allt börjar, men jag måste ändå säga att det är en lång process innan man lärt sig att utveckla den typen av rädsla... och det finns lite forskning om detta, men det var många år tillbaka som jag läste om detta.
Det är mer vanligt i norden än i södra europa med denna fobi eller rädsla. De lever dom mer socialt i södra europa, och så har dom lite mer sol än oss.
I ett mörkare land som Sverige, så tillverkar man inte alla nyttiga kemikalier, och sen har vi vårat sociala liv som är lite tunt.  

visst sätter vi stor press på oss, men det ser jag inte som någon orsak till rädsla, mer att man får stress.
Depressioner är mer nära sanningen, och  socialfobiker får betablokerande eller antidepprisiva tabletter, för att få igång sin egen tillverkning av lyckodrogen.

[freddemalte]

Oj, många människor uppfostras med eller får under sin uppväxt på olika sätt erfara att man måste vara duktig, att man inte får göra fel och ett fokus på individualiteten som fenomen. Detta tillsammans med grundläggande känslomässiga rädslor för att förnedras, bli hånad och utsatt för utskrattning skapar i många fall en oro för att framträda inför andra. I synnerhet om ens framträdande handlar om prestation eller är extra viktigt i ens liv. Det finns hur mycket i tressanta artiklar som helst i ämnet ute på nätet så det är bara att läsa på för den som är nyfiken. För egen del tycker jag att det är roligt att hålla föredrag om något jag har gjort eller arbetat med. I alla de projekt jag har varit in involverad i så som styrelseuppdrag eller forsknig så har det nästan alltid inneburit olika former av framträdanden och presentationer för många åhörare. Visst har jag ibland känt mig lite pirrig men det har gått över så fort jag hamnat på scenen eller ställt mig framför åhörarna.

[Harald Davidsson]

bra självkänsla får man ifall kvinnorna gillar en,

de ger en då det ontologiska bevisat att man verkligen existerar