Analyserar man begreppet "diagnos" så ser vi att det består av två delar, prefixet "dia" och substantivet "gnos". Dia från grekiskan betyder "genom" eller "mellan" men kan också ha rötter i latinets "duo" som betyder två. Gnos kommer såklart från gnosis, vilket betyder vetande. Sammansatt så blir innebörden att ha delad kännedom om något. Det betyder alltså inte att man sätter en stämpel på någon utan betyder att det finns en kunskap som är genomgående, delad eller befinner sig mellan då åtminstone två parter. Det viktiga att förstå i sammanhanget av vad diagnos har kommit att associerats till är att ordet diagnos inte betyder sjukdom. Det säger inte heller något om vad som är bra eller dåligt utan betyder i den enklaste betydelsen endast delad kunskap.
Det skulle alltså vara fullt möjligt att säga att när två personer har en diskussion eller annan relation så ställer de även diagnos på varandra, denna diagnos är inte alltid möjlig att omformulera i ord och göra begreppsmässiga definitioner av vilket alla som har vänner och familj kan intyga. Däremot så finns det en risk att ordet går att tolka som att det betyder absolut vetande, genom att ordet "dia" också kan betyda genomgående, alltså fullständig kännedom och det är där som en del av problematiken med ordet börjar. En relation är allt annat än enbart objektiv eller lätt att förklara för att alla som haft relationer med någon vet att en relation hela tiden utvecklas och förändras och inte alltid går eller bör förklaras.
I det avseenden så är psykiatrins diagnoser avvikande på så sätt att de försöker att definiera vad som sker i en relation med den förmodade avsikten är att skaffa sig fullständig objektiv kännedom om en person. Något som ifall man skulle bete sig likadant mot en vän eller familjemedlem så skulle den relationen också snabbt bli en helt annorlunda typ av relation än innan. Psykiatrin blir i det avseendet mer som en domstolsförhandling där brottslingen ska inspekteras, brottet ska bevisas/motbevisas och avsikterna läggas fram i öppen dager.
I det sammanhanget så blir det engelska ordet "delusional" betydligt mer informativt än Svenskans "vanföreställning" men ligger kanske närmare begreppet "villfarelser". Delusional kommer från ordet "delude" som givetvis betyder att luras. Alltså inte helt olikt Svenskans villfarelser som går att härleda till att "fara med villor", eller helt enkelt "sprida lögner". Utifrån denna etymologiska analys av begreppen så kan man se att den sjuke alltså inte är sjuk i någon fysisk bemärkelse utan är en lögnare. Ordens betydelse säger därför att mentalsjuka lider av dåligt samvete - vilket innebär att den mentalsjuke lider av rädsla för bestraffning för omoraliskt beteende. Omvänt kan man då säga att det är rädslan för det dåliga samvetet som tvingar fram sjukdomen. Om man vill kan man säkert härleda denna föreställning till medeltida och Bibliska idéer om att Gud bestraffar synden med infektioner, svält och allehanda farsoter inklusive jordbävningar och hagelstormar.
Kanske är rädslan för bestraffning så djupt rotad i den mänskliga naturen att vi helt enkelt inte kan tänka oss sjukdom utan att härleda det till omoraliskt leverne. Om man är ärlig så klarar man sig undan bestraffning men ingen klarar sig undan diagnoser. Vi ställer även diagnoser på oss själva, vi har en bild av den person vi vill vara och märker hur mycket vi inte klarar av att leva upp till den personen. Vi har då två val, antingen att försöka realisera den inre perfekta bilden av sig själv som fulländad eller att börja ljuga för sig själv (och andra) och inbilla sig att man redan anlänt till perfektion och på så vis gradvis sjunka ner i galenskapen.
Såg en dokumentär om schackspelaren Bobby Fischer och det tycks mig återspegla i stora drag precis det som jag nyss beskrivit. Från att ha ägnat hela sin tid åt att studera och spela schack för att bli världsmästare och när han uppnått sitt mål, dra sig undan från schackvärlden, bli allt mer paranoid och konspiratorisk, för en tid gå med i en kult för att sedan isolera sig allt mer från omvärlden. Han hade uppnått sitt mål att bli världsmästare och sedan drog han sig undan (no pun intended
), kanske för att inte riskera att bli besegrad i kommande tävlingar. Det tycks mig som att då detta var ett så ensidigt mål i hans liv så kanske han helt enkelt inte visste vad han skulle göra då han uppnått det, annat än att försöka bita sig fast vid idén om att ha uppnått perfektion men samtidigt avstå från schackturneringar och på så vis undvika att bli detroniserad.
Men som ni förstår så utgår hela det här resonemanget utifrån begreppet "delusional" och inte utifrån det begrepp som används i de kataloger varifrån psykiatrin ställer sina diagnoser. Den nuvarande katalogen för psykiatrins diagnos av mentala sjukdomar heter DSM-IV och står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental
Disorders. Psykiatrin vill troligtvis inte använda sig av ett begrepp som går att härleda till omoraliskt leverne utan använder sig istället av ett "snällare" ord som bara betyder "oordning" som översätts till "sjukdom" i Svenskan. Det är snällare eftersom det pekar på att det finns en möjlighet att personen själv är ett offer istället för att själv vara en lögnare och därmed förövare.
Ord yttrade av myndigheter får alltid politiska konsekvenser och sätter dagordningen för hur vi ska se på verkligheten. Om galenskap sägs vara orsakat av lögner så kan alla vara potentiella lögnare (då vi alla kan uppfattas vara mer eller mindre tokiga) och vem ska man isåfall tro på att tala sanning? Var och en tvingas därmed till ett ständigt skeptiskt sinnelag och ifrågasätter allt och alla i sin omgivning och vill se bestraffning av alla brott man tycker sig se hos alla - kanske även inkluderande sig själv. Det kan då leda till en brutalisering av samhället där man vill se allt hårdare straff för minde och mindre saker som uppfattas som "brottsliga", eller så kanske det leder till Kristendom. Å andra sidan om en person är ett offer då behöver denne en räddare, en läkare. Och om en person kan vara ett offer då kan alla vara potentiella offer och vem ska då alla se som sin räddare? Risken i offerparadigmen är att vi alla till slut blir inlemmade i ett enda stort sjukhus med varsin doktor som ger oss piller mot alla våra "krämpor" där friskhetstecken uppfattas som störande av både de som bestämmer men även de andra intagna och därav blir sundhetstecken "avvikande" och därmed sjukdomsförklarat. Samtidigt som brutala, hårdföra individer som saknar empati för andra går bärsärkargång också offerförklaras och därmed blir allmogen nödd att tycka synd om dessa missförstådda missdådare som bara skär upp kattungar, eldar bilar, våldtar och rånar för att de inte har något jobb.
Myndigheter uppfattas av de flesta som monolitiska, de som jobbar hos myndighet ses oftast inte som egna individer utan som representerande makten, ordet, logos, gud. De är alla ett. Därför får myndigheters ord betydelse för hur hela samhället kommer utvecklas. Att Svenskar ses eller ser sig som icke-hierarkiska är för att de har mottagit Gud/myndigheternas formulering av verkligheten - ord som beskriver verkligheten och alltså sätter dagordningen för alla inbördes relationer i samhället där begreppen används, konkretiseras eller missförstås och omtolkas. Relationer består även av avvikelser och utvecklas i hur vi lär oss hantera dessa. Säger då myndigheten att avvikelser beror på att någon blivit utsatt för något hemskt, eller fattigdom eller diskriminering då hamnar vi i offerparadigmen. Säger myndigheten att avvikelser beror på omoral så hamnar vi i moralpanik och häxjakt. Säger myndigheten att avvikelser beror på lögner så hamnar vi i religion och/eller extrem lag. Säger myndigheten att avvikelser beror på oansvarighet så hamnar vi i individualism. Säger myndigheten att avvikelser beror på ondska så hamnar vi i paranoian. Säger myndigheten att avvikelser beror på evolution så hamnar vi i elitism. Säger myndigheten att avvikelser beror på genetik så hamnar vi i uppgivenhet (alla har inte redskap att göra något åt gener) eller socialdarwinism eller rasism. Säger myndigheten att avvikelser beror på rikedom så blir vi kapitaliser och anti-kapitalister, osv. Så vad jag försöker säga är att vi diagnosticerar varandra hela tiden och hur vi förstår verkligheten beror i stor grad på hur makten diagnosticerar folket.
Måste det alltid vara så att om man har en stor begåvning/tillgång ackompajeras det oundvikligen med en skuggsida/brist?