Vetenskap som studerar Gud utifrån erfarenhet

[Algotezza]

Det märks att du inte har mött gud/Gud.

Meningen med livet är att uppleva. Att göra/skapa och uppleva, uppleva livet. Skapa berättelser. För det är vad vi gillar och gör. Du kör med berättelsen att Gud/gud inte finns. Andra berättar att hen finns. Man väljer själv utifrån sin erfarenhet, vilket också du gör, enligt vad du skriver.

/Algotezza

Här tycker jag du använder retorik Algot. Du kör med berättelsen att gud inte finns. Sedan kommer det inte-Andra kör med att gud finns. där låter berättar fördelaktigare.

Reflex skriver sedan att han genomgått frälsning. Det brukar man i någon mening kalla "att möta Gud". Vad skall man då tänka? Jag vet inte.

Du skriver att meningen med livet är att uppleva,göra/skapa. Därefter är det egentligen tomt vilket syftar på att reflex inte ägnar sig åt detta.

Var skriver jag att Reflex inte ägnar sig åt att uppleva och göra/skapa någonting? Var skriver jag att Reflex liv är tomt?

Reflex kommer med en hel del frågor. Det märks att du inte har mött gud lyder svaret. det insinuerar att den som ställer sådana frågor är mindre vetande och ej lika högt stående och upplyst som du själv. Enligt mig är det inget godtagbart svar.

Den som skriver sådana frågor har sannolikt inte upplevt något han/hon vill kalla "det gudomliga"/ gud/ Gud. Nu visar det sig att Reflex menar att han genomgått en frälsningsupplevelse. Vad menar han med det? Har han i någon mening "mött Gud" men säger nej till att ha med hen att göra? Jag vet inte. Det verkar vara en del retorik i Reflex inlägg också.

Jag har haft upplevelser av något "bortom bergen" (utan att använda droger) men det kan medicinskt förklaras med överskott av något hormon i hjärnan, synapsglappar, dysfunktion i nervbanorna..

Och du, Scirocco "inseminerar" att jag ägnar mig åt tom retorik och är andligt högmodig, kanske bryter mot jantelagen. Det kan jag inte svära mig fri från att göra. I vissa människors ögon är jag säkert bara en jädrans pladdergurka som sitter och har mage att ha åsikter om allt. Varje person och varje ting kan man anlägga många perspektiv på. Mina bröder när jag växte upp kallade mig Gojan för de tyckte jag pratade och skrev för mycket. Men, men... Jag har inte bara åsikter, jag kan motivera dem, jag kan ge exempel, konkretisera. Så kom inte här och kom!

Jag är så faktiskt andligt och kroppsligt väl utvecklad och Ernst K-aktig att jag skulle platsa som Dressmann-modell eller som medelålders mysgubbe i ett eget program, "Algotezza Live." Kanske man skulle börja göra podcasts?

/Algotezza

[reflex]

Reflex skriver sedan att han genomgått frälsning. Det brukar man i någon mening kalla "att möta Gud". Vad skall man då tänka? Jag vet inte.

Det kanske inte var så lätt att förstå. Jag tar mig nämligen friheten att använda mig av de religiösas egen vokabulär.
Ordet frälsning betyder att man räddas ifrån något, i mitt fall betyder det att jag har räddats från religionens infllytande över mitt sinne.
Jag är säker på att detta är en upplevelse fullt jämförbar med den som de religiösa brukar avse med ordet frälsning, med den skillnaden att det, i varje fall hos mig, var en långsam process.
Jag har betraktat mig som ateist ända sedan tonåren. men det är först på senare år som jag blivit det helt och fullt. Jag trodde att jag var det helt och fullt tidigare också men det är först på senare år som det som jag kallar frälsning har inträtt.

Vad som satte igång denna process var att försöka se världen från ett gudsperspektiv, något som du efter vad jag förstått inte tror är möjligt, dels insikten om vad som är viktigt för att världen ska vara himmelsk och inte helvetisk.
De religiösa har för sig att tron är viktig. I Bibeln står det att bara du tror så kommer du till himmlen, vad du än har gjort tidigare i livet.
Prästen och leviten skulle alltså komma till himmelen fast de bara gick förbi den skadade mannen. Samariern däremot, som hjälpte mannen, skulle brinna i helvetet.
Hur rimligt är det här?
Ponera att det verkligne finns en gud som hade byggt upp den här världen som ett slags modelljärnväg för att han hade tråkigt en dag.
Vad skulle han då bry sig om ifall vi trodde på honom eller inte. Vad han skulle vara intresserad av vore istället att vi fungerade som det var tänkt.
Vad skulle Gud ha för intresse av att vi stängde in oss i unkna kyrkor med förgyllda ljusstakar, när naturn utanför förstren står i sin fullaste blom.
Människan har skapat gud till sin avbild det är helt klart. Vi har till och med gett gud de egenskaper som vi förknippar med jodiska despoter och grymma härskare.
Vad vi behöver och ska göra är handla i enlighet med vår natur.
Dessutom ska vi vara så "goda" som vi förmår.
Varje god gärning gör Jorden mer som ett tänkt himmelrike, medan varje "ond" gärning gör Jorden mer lik ett tänkt helvete.

Att jag argumenterar mot religion här på forumet beror på att det började bli lite väl mycket väckelsemöte på trådarna. Motkraften måste också göra sig hörd.
Tar man upp religiösa frågor här så ska de diskuteras annars är det bättre att hålla till i kyrkbänkarna.

[evasson]

Men du är ju ett praktexempel på en person som mår dåligt så som du måste förhäva dig evasson. Det gör mig bara beklämd.

Detta stämmer väl, men min praktiska läggning skall man nog inte ifrågasätta.

[Algotezza]

Reflex skriver sedan att han genomgått frälsning. Det brukar man i någon mening kalla "att möta Gud". Vad skall man då tänka? Jag vet inte.

Det kanske inte var så lätt att förstå. Jag tar mig nämligen friheten att använda mig av de religiösas egen vokabulär.
Ordet frälsning betyder att man räddas ifrån något, i mitt fall betyder det att jag har räddats från religionens infllytande över mitt sinne.
Jag är säker på att detta är en upplevelse fullt jämförbar med den som de religiösa brukar avse med ordet frälsning, med den skillnaden att det, i varje fall hos mig, var en långsam process.
Jag har betraktat mig som ateist ända sedan tonåren. men det är först på senare år som jag blivit det helt och fullt. Jag trodde att jag var det helt och fullt tidigare också men det är först på senare år som det som jag kallar frälsning har inträtt.

Vad som satte igång denna process var att försöka se världen från ett gudsperspektiv, något som du efter vad jag förstått inte tror är möjligt, dels insikten om vad som är viktigt för att världen ska vara himmelsk och inte helvetisk.
De religiösa har för sig att tron är viktig. I Bibeln står det att bara du tror så kommer du till himmlen, vad du än har gjort tidigare i livet.
Prästen och leviten skulle alltså komma till himmelen fast de bara gick förbi den skadade mannen. Samariern däremot, som hjälpte mannen, skulle brinna i helvetet.
Hur rimligt är det här?
Ponera att det verkligne finns en gud som hade byggt upp den här världen som ett slags modelljärnväg för att han hade tråkigt en dag.
Vad skulle han då bry sig om ifall vi trodde på honom eller inte. Vad han skulle vara intresserad av vore istället att vi fungerade som det var tänkt.
Vad skulle Gud ha för intresse av att vi stängde in oss i unkna kyrkor med förgyllda ljusstakar, när naturn utanför förstren står i sin fullaste blom.
Människan har skapat gud till sin avbild det är helt klart. Vi har till och med gett gud de egenskaper som vi förknippar med jodiska despoter och grymma härskare.
Vad vi behöver och ska göra är handla i enlighet med vår natur.
Dessutom ska vi vara så "goda" som vi förmår.
Varje god gärning gör Jorden mer som ett tänkt himmelrike, medan varje "ond" gärning gör Jorden mer lik ett tänkt helvete.

Att jag argumenterar mot religion här på forumet beror på att det började bli lite väl mycket väckelsemöte på trådarna. Motkraften måste också göra sig hörd.
Tar man upp religiösa frågor här så ska de diskuteras annars är det bättre att hålla till i kyrkbänkarna.

Tack för din berättelse, Reflex, den var intressant och tankeväckande. Jag brukar gå och kolla kyrkor när det inte är predikan där, kollar konst, arkitektur och orgeln. Jag har svårt för "svavelsefulla" predikanter och mekaniskt kristet formelrabblande.

Den kristna gudsbilden håller inte ihop logiskt, vilket Dawkins visat klart och tydligt i sin bok Illusionen om Gud. Det är människan i uppumpad form. Det är mest ett verktyg för att försöka få makt över andras psyke, vilja och beteende, för att uppnå vad man vill uppnå, om det så är ren makt, pengar/guld, sex eller vadhelst man åtrår...

Om man skall beskriva min livåskådning i religiösa termer blir det närmast panteist, att hela kosmos är Guds organism, liksom vi har vår. Gud som skapare av kosmos behövs inte för kosmos har alltid funnits. Gud kan bara omskapa materien, liksom vi kan, efter våra idéer och i samverkan med materien. Liksom vi vill Gud uppleva och göra saker/ (om-)skapa. Så Gud är väl bara en uppumpad version av mig, eller "min storbrorsa"...

Men kosmos behöver i och för sig inte alls beskrivas med religiösa termer. Man använder de termer som bäst passar ens syften och det sammanhang man befinner sig i när man kommunicerar med andra. Den gode Occham skulle kanske här vara beredd att svinga sin berömda rakkniv och skära bort allt det "gudliga" i min livsåskådning, men där är jag inte idag.

/Algotezza

[scirocco]

Svar till Algotezza.
Här tycker jag du använder retorik Algot. Du kör med berättelsen att gud inte finns. Sedan kommer det inte-Andra kör med att gud finns. där låter berättar fördelaktigare.

Reflex skriver sedan att han genomgått frälsning. Det brukar man i någon mening kalla "att möta Gud". Vad skall man då tänka? Jag vet inte

För att vara en som tänker att det är viktigt att sätta samtalet i första rummet tycker jag inte du lyckas bra här. Du svarar helt enkelt inte utan berättar vad reflex skriver efteråt i ett senare inlägg. Det är helt ovidkommande. Kvarstår att du tydligt körde med retorik.

Du skriver att meningen med livet är att uppleva,göra/skapa. Därefter är det egentligen tomt vilket syftar på att reflex inte ägnar sig åt detta.

Var skriver jag att Reflex inte ägnar sig åt att uppleva och göra/skapa någonting? Var skriver jag att Reflex liv är tomt

Jag skrev att det syftar på,inte att du skrev. Det är så det tolkas i sammanhanget


Reflex kommer med en hel del frågor. Det märks att du inte har mött gud lyder svaret. det insinuerar att den som ställer sådana frågor är mindre vetande och ej lika högt stående och upplyst som du själv. Enligt mig är det inget godtagbart svar.

Den som skriver sådana frågor har sannolikt inte upplevt något han/hon vill kalla "det gudomliga"/ gud/ Gud. Nu visar det sig att Reflex menar att han genomgått en frälsningsupplevelse. Vad menar han med det? Har han i någon mening "mött Gud" men säger nej till att ha med hen att göra? Jag vet inte. Det verkar vara en del retorik i Reflex inlägg också

Det spelar ingen som helst roll huruvida reflex har mött eller inte mött gud. Det är en mängd frågor. Du svarar helt enkelt inte på dom.

Vad som sedan följer i nästa inlägg av reflex är en annan historia. Det är vidare inte särskilt bra att som du gör ta upp att reflex också använder retorik. Det blir ju som att flytta fokus från det jag säger till dig,en anledning till att inte svara mig.

Tillägger att detta endast rör sig om sättet att samtala eller rättare undvika att samtala.

[Algotezza]

Det är inte mycket som jag är absolut säker på.
En sak dock, är jag hundraprodentigt säker på, och det är att det inte finns någon gud.
Gud är ett fantasifoster som vår hjärna och vår livliga fantasi har producerat åt oss.
Återigen är det frågorna som är viktigast.
Vad skulle gud vara bra för?

Hur definierar du gud resp. nytta? är min fråga till dig för det är oklart.

För att inte göra detta till mest bara en semantisk fråga, antar jag att du med gud menar skaparmakt och att du med nytta menar vad nyttan är med denna skaparmakt - och då riktar jag in mig på nyttan för skapelsen för att förstå hur denna blivit till och utvecklats. I den mån vi kallar den fysiska världen för "skapelsen" förutsätter detta en skapare, och det är väl utan tvekan så att en skapelse har nytta av en skapare för annars skulle skapelsen inte finnas till. Så kan den religiöse eller andligt inriktade resonera. Poängen då är att världen inte får sin förklaring enbart via kausalitet utan även via teleologi, då de flesta religiösa och andligt inriktade utgår från att skaparmakten även har avsikter med sin skapelse.

Men har man en materialistiskt-biologiskt syn på tillvaron i allmänhet och det biologiska livet i synnerhet och dels menar att universum i sin helhet saknar skapare men bilvit till av sig självt, dels att livet på jorden blivit till genom de särskilda yttre förhållanden som rådde för cirka fem miljarder år sedan och sedan utvecklats via kampen för tillvaron och enligt evolutionens lagar, då har man inte särskilt stor nytta av någon skaparmakt för att förklara universums tillblivelse och utveckling eller hur livet på jorden blev till och utvecklades. Då kan livets och tillvarons komplexitet helt förklaras på materiella grunder och livets ändamålsenlighet är bara skenbar - någon allmän teleologisk princip är inte verksam i tillvaron annat än inom människornas sfär, ej för livet i dess helhet, då teleologi för livet i dess helhet förutsätter någon som har avsikter med livet i dess helhet, vilket då torde vara ovannämnda skaparmakt.

Nytta kan också betyda vilken emotionell och social nytta man skulle kunna ha av gudsbegreppet, dvs. frågan om detta begrepp kan skapa gemenskap eller splittring, ligga till grund för något konstruktivt eller destruktivt, leda till krig eller fred, genom historien och i vår tid.

Och ponera att gud fanns, vad skulle det vara för mening med att skapa livet på Jorden?

Jag antar att du frågar dig vilken mening det är för skaparmakten gud att skapa livet på jorden. Om vi nu kallar gud skaparmakt ligger det väl i sakens natur att en skapare vill skapa och kanske utveckla sin skaparförmåga. Vad är det för mening med att vara en skaparmakt men inte skapa något? En skaparmakt som inte skapar något skulle väl ganska snabbt gå sin undergång till mötes. Att skaparmakten gud skapat människan med egenskapen att vara nyfiken och frågvis och vilja få svar på vem som skapat henne och varför hon skapats och om man kan få kontrakt med skaparmakten, bör väl vara intressant för skaparmakten gud, för det bör på sikt leda till att han/hen/hon kan börja kommunicera med sin skapelse. Sedan kan ju människan i hög grad beskrivas som en slump- och kasogenerator och att leka med en sådan är väl enda möjligheten för en i övrigt allvetande gud att få uppleva någoti som kan kallas nytt och fräscht och inte dö av leda och tristess.

Och vad skulle religionen vara bra för?

Religionen ställer existentiella frågor och försöker besvara dem: vem har skapat mig? varför finns jag? vad är livets mening? finns det en fortsättning av livet bortom döden? hur kan jag få ta del av och leva i denna postmortala tillvaro? Om man då inte vill veta av religionens svar på dessa frågor har naturligtvis religionen ingen mening för en.

Att sedan religion ofta lett till krig och elände kanske inte i sig beror på religionens frågor och svar utan på människan i hennes roll som slump- och kaosgenerator. Det kan också bero på att frågorna är fel ställda och att därmed svaren inte är något att ha.

Det kan också vara så att all religion påverkar människan i riktning mot andligt högmod och intolerans och det beror kanske på att människan skapat religioner religion som passar hennes eget kynne. Är man krigisk blir religion och gud därefter, är man falsk, girig och egoistisk blir religionen därefter - och religionen blir då en del av människans kamouflageteknik för att genom att lura andra skapa fördelar för sig själva, som kan gälla makt, ära, pengar, värdefulla objekt, sex....

Det vill säja, vad vore det för mening med att vi tror att det finns en gud?

Jag har ovan varit inne på meningen med gud som skaparmakt. Mening på det emotionella planet kan vara som följer: tron kan skänka tröst, bön till gud kan skänka tröst i svåra stunder, tron på gud och ett liv efter döden kan lindra ens dödsångest. Socialt kan religionen skapa gemenskap, knyta samman folk i olika konstruktiva projekt som gör världen bättre att leva i. Klarar man sig utan religionen och tron på gud på dessa områden, ja, då finns det naturligtvis ingen mening att tro på gud. Bara att använda Occhams rakkniv då.

Och vad är det för mening med ett himmelrike? Ingenting kan bli bättre och mer anpassat till oss än den värld vi lever i.

Himmelriket är ju bara ett annat nämn på ett liv efter döden. Vitsen med det är väl att man där kan fortsätta uppleva och göra saker men utan alla de negativa sidor av livet som finns i jordelivet, som sjukdom, ålderdom, lidande och smärta. Tanken på en sådan fortsatt tillvaro kan skänka hopp och tröst för gamla och sjuka. Det blir inte bara ett svart och tyst intet eller ett vitt brus på 4D-skärmen. Det blir fortsatta möjligheter till liv, skapande, upplevande, glädje - men utan livets mörka och smärtsamma sidor.

Och varför ska vi be till denna tänkta gud? Tror vi att vi kan vinna personliga fördelar genom detta? Precis som om vi trodde att gud var en despot som vi kunde blidka genom att fjäska och visa underkastelse. Precis om om gud vore lika som våra egna jordiska härskare.
Detta är vad jag kommer fram till när jag studerar gud utifrån min erfarenhet.

Bön kan användas på många sätt, egoistiskt och altruistiskt. Man kanske ber för att det är en lisa för själen, man mår emotionellt bra av det. Man fortsätter be därför att man märkt att man blir bönhörd men inte alltid på det sätt man själv förväntat eller ville. Man ber som ett sätt att kommunicera med den gud man tror på. Det är ju alltid kul att snacka.

Man behöver inte fjäska för gud bara därför att man tror på gud. Det bör hen/han/hon genomskåda om han/hon/hen finns. Man behöver inte se gud som en despot utan som en kompis man för en ständig dialog med på olika sätt och plan. "Hej gud! Läget?"

/Algotezza

[Anne]

Algotezza jag behöver rådgivning kring religiös information.
Det är så att jag har bekanta och vänner som är Muslimer och
nu när jag möter dem känner jag mig osäker. Koranen och Muslimer
accepterar inte Helig Ande, Jesus Kristus som deras Herre.

Skall jag läsa mer i Bibeln, och även andra böcker känner jag kanske Buddismen
så jag inte känner mig så ostadig på benen. Vad skall jag läsa om? Jag känner att
denna väg är den bästa.

Nu är inte jag Algotezza, men jag ger dig min synpunkt iallafall. Jag tycker mig se i dina inlägg en febril, ambitiös (som kan gränsa till desperat) letan. Seek and thou shall find tror jag är viktigt att ha internaliserat, inkorperat. Mitt råd är att du låter det bara vara där. Fokusera inte mer på det. Det är redan där. Det är ungefär som när man löser korsord och så fastnar man. Tvärstopp, man kan inte fylla i mer ord. Plockar du upp korsordet någon dag senare så kan du antagligen fylla in några mer bokstäver. Du har under tiden jobbat på grejen utan att du har märkt av det. Det är ungefär som att kärleken kommer när man minst anar det. Att dra iväg till en pub varenda helg i syftet att finna kärleken... nja... det kan förstås hända, men jag tror att det bästa är att enbart acceptera denna vilja och längtan. Absolut inte förtränga, men fokusera på annat.

[reflex]

Algotezza

Tack för att du försökte ge ett svar på dom frågor jag ställde.

Frågorna var ställda på ett provocerade sätt och innehöll på så sätt redan mina egna svar.

Vad skulle gud vara bra för?
Med den här frågan påstår jag att det inte finns någon rimlig anledning till att det skulle ha skapats en gud.
Jag utgår ifrån att varje händelse sker som ett resultat av tidigare händelser, och det går inte att tänka sig någon händelsekedja som skulle leda fram till bibelns gud.
I och för sig utesluter detta i och för sig inte möjligheten . Jag kan ju ha fel. Men man blir då tvungen att tro på något utan att ha någon som helst grund, och jag anser att inget finns så länge det inte på ett eller annat sätt kan påvisa sin existens. På sätt och viss finns ju gud som ett av människorna skapat begrepp och får därmed ett slags begreppsmässig existens och kan för vissa människor vara bra på sätt som du beskriver. Tyvärr finns även en baksida som gör att gud och religionen nog skapar mer smärta än den lindrar.

[Algotezza]

Algotezza

Tack för att du försökte ge ett svar på dom frågor jag ställde.

Frågorna var ställda på ett provocerade sätt och innehöll på så sätt redan mina egna svar.

Vad skulle gud vara bra för?
Med den här frågan påstår jag att det inte finns någon rimlig anledning till att det skulle ha skapats en gud.
Jag utgår ifrån att varje händelse sker som ett resultat av tidigare händelser, och det går inte att tänka sig någon händelsekedja som skulle leda fram till bibelns gud.
I och för sig utesluter detta i och för sig inte möjligheten . Jag kan ju ha fel. Men man blir då tvungen att tro på något utan att ha någon som helst grund, och jag anser att inget finns så länge det inte på ett eller annat sätt kan påvisa sin existens. På sätt och viss finns ju gud som ett av människorna skapat begrepp och får därmed ett slags begreppsmässig existens och kan för vissa människor vara bra på sätt som du beskriver. Tyvärr finns även en baksida som gör att gud och religionen nog skapar mer smärta än den lindrar.

Jag försökte inte bara besvara dina frågor. Jag gjorde det. Om du sedan menar att dessa svar inte är rimliga eller felaktiga är det din bedömning av dem. Då kan vi fortsätta diskutera om du vill.

Jag upplevde egentligen dina frågor som retoriska. Därför svarade jag i förstone som jag gjorde.

Angående "vad som skapat gud" är det ju så att man inte brukar mena att gud är skapad utan är den orsakslösa orsaken till allt, till sin skapelse.

Hur kommer en sådan orsakslös orsak till eller har den alltid funnits? Kan då inte materien ges den rollen - något som alltid funnits på något sätt och som därför, genom att inte vara orsakad av något annat, kan ses som den orsakslösa orsaken till skapelsen/livet?

På ett vis är det lätt, teoretiskt sett, att föreställa sig guds genes. Tänk så här: Utvecklingen leder med tiden fram till en varelse med förmåga att resa i tiden och som kan lära sig av sina misstag, utveckla sina förmågor. Denna behöver då primärt inte vara speciellt duktig på något men äger förmågan att resa i tiden och lära sig av misstag och utveckla sina förmågor, och detta gör att allt kan fixas via trial and error. Går något snett kollar man vad som gick snett, lär av sina misstag och går vidare - tills det skiter sig igen.

Det är en kontrafaktisk fråga om det varit mindre lidande och mörker i världen genom historien om människorna inte haft någon religion eller tro på någon gud. Det kan man diskutera och stöta och blöt. Troligtvis hade det funnits något annat då som symptom på människans andligt-moraliska utvecklingsstandard. Det är ju inte religionerna och tron på gud som i sig orsakar problem utan att människor ibland är omedvetna och rent ut sagt korkade och förblindade och känslomässiga dvärgar och att de handlar därefter mot varandra och sin omgivning. Korkad och förblindad kan man vara utan religion,till exempel på politikens ormnåde. Om om människorna idag skulle bli mer humana och kärleksfulla om all religion och tro avskaffades, även då politiska trosföreställningar och vetenskapliga, som mest bara baserar sig på antaganden som inte till fullo är bevisade, vet vi inte heller, men man kan diskutera det och pröva det. Vi kan ju börja föra en kampanj där vi på sikt försöker förbjuda eller utrota alla slags övertygelser som inte har en en fast empirisk, logisk och förnuftsmässig grund, oavsett vad det gäller, för att därmed göra världen och människorna lyckligare, så att folk inte går omkring och tror en massa utan att egentligen veta det. Skulle det bli mindre lidande då, skulle världen bli lyckligare då och en ljusare plats att leva på? Det kan vi också samtala kring. Om vi orkar och har lust.

/Algotezza

[evasson]

Tack lynx.

Jag hoppas en dag träffa en kvinna som är bra för mig, men även om jag inte gör det hoppas jag finna lyckan.

Just nu fokuserar jag mig på att utveckla mig själv, ser mig själv som en oklar person.

[Anne]

Vad menar du med andligt celibat, evasson?

---

Den dristiga frågan till Gud: Were you once an outcast... too?

[evasson]

Jag kunde känna attraktion till andra kvinnor genom själen, andlig sex,
men nu lever jag helt celibat eller åtminstonde försöker så gott jag kan.


Guds folk är Judar, fast de måste nog vara ättlingar till Abraham.
Guds barn är kallade och utvalda Kristna.

Tror vi är födda till en religion, så länge vi följer vårt hjärta. Det är den enda friheten vi har tror jag.

[Anne]

"I thought we all were the children of God".

[evasson]

Tack för svaret, det trodde jag också. Tror religion är som med språk,
vi tror olika inte för att vi vill. Hade vart bäst om alla samlades kring en Judisk Jesus,
men erfarenhet säger mig att det kommer inte ske.

Våra andar är olika. En del män gillar blå ögda kvinnor andra gör inte det, finns inget i världen
som kan ändra på det. Samma är det nog med kärlek, den är subjektiv.

Medvetandet och förnuftet...och ovillkorlig kärlek är nog objektivt. Gud.

[Anne]

Under rubriken Kärlek ryms flera aspekter. En av dem är kärleksfullhet som ett normaltillstånd.