Existentiell ångest

[stradde]

Hej!

Jag känner ibland att någon sorts känsla som nog bäst kan beskrivas som "existentiell ångest" drabbar mig. Jag är inte religiös och har då svårt att finna någonting att stödja mig emot. Jag intar inte ståndpunkten att livet är meningslöst, men däremot så känns mycket "konstruerat" för att människan inte skall komma till den punkt där hon förstår att sin egen existens är ganska oviktig.
Religion har ju botemedel mot detta, eftersom att alla syndare kan nå himlen om man följer reglerna och tror. Livet är lidande och genom religionen så kan man finna tröst i att det finns bättre världar.
Problemet är ju uppenbart om man inte är troende, för då har man ingen "snuttefilt"

Det enklaste sättet är kanske att försöka att finna de små meningarna, samt att leva i nuet. Men fortfarande är det någon gnagande känsla som finns kvar, och som kommer som gubben ur lådan ibland.

Man skall väl kanske inte självanalysera sig själv, men jag skulle kunna tänka mig att det är någon del av mitt jag/medvetande/psyke som vill komma till medvetande nivån för att frigöra inre spänningar?

[cogito]

En lösning vore kanske att man ställer upp en tankegång som hypotes och sedan försöker att verifiera den analysvägen, samt, ifall detta lyckas, hyser orobbligt förtroende till sin analys.

En sådan hypotes skulle kunna lyda:
Allt har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Den enda förändringen som sker är en slags metamorfos av tillstånden, ungefär som barnet stradde metamorfoserar till ungdomen stradde.

Huruvida detta hjälper mot gubben ångest i lådan har jag dock ingen erfarenhet av.

mvh/cogito

[Rafael]

Margaret, are you grieving
Over Goldengrove unleaving?
Leaves, like the things of man, you
With your fresh thoughts care for, can you?
Ah! as the heart grows older
It will come to such sights colder
By and by, nor spare a sigh
Though worlds of wanwood leafmeal lie;
And yet you will weep and know why.
Now no matter, child, the name:
Sorrow's springs are the same.
Nor mouth had, no nor mind, expressed
What heart heard of, ghost guessed:
It is the blight man was born for,
It is Margaret you mourn for.

-- Gerard Manley Hopkins

Btw, har du sett Sjunde Inseglet? Superbra film (tycker jag) på detta tema (Sorrow's springs are the same)

[hovnarr]

Jag intar inte ståndpunkten att livet är meningslöst, men däremot så känns mycket "konstruerat" för att människan inte skall komma till den punkt där hon förstår att sin egen existens är ganska oviktig.

Jag kan tycka att det är svårt att dra tydliga gränser mellan meningslöshet, existentiell ångest och djup (existentiell) tråkighet.

Problemet är ju uppenbart om man inte är troende, för då har man ingen "snuttefilt"

Ändå måste man medge att olika icke-troende, som lever i samma kultur under likvärdiga förhållanden, kan ha radikalt olika perspektiv på tillvaron. En person kan gå förbi ett mognande rågfält och glädjas åt allt det vackra, medan en annan vandrar förbi insnärjd i sin egen tristhet.

Det enklaste sättet är kanske att försöka att finna de små meningarna, samt att leva i nuet. Men fortfarande är det någon gnagande känsla som finns kvar, och som kommer som gubben ur lådan ibland.

Ah, det känner jag igen. För min egen del ville jag veta innan jag föresatte mig att tro på den hårda analys som cogito nämner. Nå, tänkte jag, låt gå för att det är barnskratt, mogna rågfält och små meningar som gäller - mer finns det inte - då får jag väl nöja mig med det. Bygga en stabil ekonomi, försörja en familj, glädjas åt ett vackert hem. "Make it safely to the grave with a minimum amount of embaressement", som någon uttryckte det brittiska idealet. Men tänk om? Tänk om det finns något mer, då skulle jag ju förblinda mig för det ännu mer i och med mitt nöjande. Jag var tvungen att komma till ro med den frågan först, men det där är så olika.

"Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner."

[stradde]

Btw, har du sett Sjunde Inseglet? Superbra film (tycker jag) på detta tema (Sorrow's springs are the same)

[/quote]

Nix. skall kolla på den, tack för tipset!

[stradde]

Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner."

Hmm.. skalll fundera på citatet.

olika icke-troende, som lever i samma kultur under likvärdiga förhållanden, kan ha radikalt olika perspektiv på tillvaron

Ja, det är välldigt intressant. Hur man tänker är super viktigt. Om negativa tankar eller possitiva tankar loopar sig själva, eller om man i ena sekunden tycker ett skyltfönster är roligt för i nästa sekunden få panik över att man glömt något någonstans.

[Fication]

Är det så att du söker något att stödja dig mot, en princip, Gud, eller något som är större än dig och du upptäckt att det inte verkar finnas någon?

[Johan Ågren]

På samma sätt som att man inte ska bedra sig med positiva tankar och bli lycklig så ska man inte bedra sig med negativa tankar och bli olycklig. I samma veva när man håller på att rena sig från tankens bedrägeri över vår existens så börjar våra kroppar fungera som de ska; och får sköta sitt jobb i fred och göra oss lyckliga när vi gör något bra och olyckliga när vi gör något dåligt. Därefter kan vi börja använda vår tanke igen och försöka minimera de saker som gör oss olyckliga. Men på det hela taget har man som kulturellt drabbad varelse redan minimerat en stor dos existentiellt lidande bara genom att rensa bort den kulturella förvirringen.

Har inget gott att säga om "positivt tänkande" så länge det inte är något vettigt tänkande. Ett vettigt tänkande kan inte uppstå föränn människan låter sig genljudas av livet i stället för att försöka analysera det utan att känna det.

Såg "såsom i himmelen" idag, vilket var en riktigt fin film faktiskt, appropå detta ämne (och anledningen till att jag skrev ett inlägg i den här tråden )

Johan

[Camilla]

Existentiell ångest är för mig något som uppkommer när jag har svåra val framför mig. När jag måste välja vad jag ska göra med mitt liv. Denna ångest har ökat och blivit väldigt stark i och med att jag snart är färdig med mina studier och måste skapa mig en helt ny tillvaro på något sätt.

Ångest behöver inte alltid vara något negativt. Snarare kan den vara ett symptom på att man faktiskt har möjligheten att välja mellan olika alternativ och skapa sitt eget liv. En person vars möjlighet att göra egna livsval är starkt begränsad, exempelvis en fånge eller slav, kanske inte känner lika mycket existentiell ångest. I och för sig har hon alltid valet att stanna eller rymma eller åtminstone att begå självmord, så hon undkommer den inte ändå.

[archaxe]

Camilla,

En lösning på ångesten är ju att bli institutionaliserad och stryka längs universitetskorridorernas väggar i all evighet, likt spöken på gamla herrgårdar.
Och vad gäller den existentiella ångesten har jag förstått den som att den drabbar alla människor, ÄVEN fångar och slavar, då den rör vid något som inte är fysiskt bundet av bojor eller kättingar, utan direkt vid vårt mänskliga väsen och de val som tillkommer detta att vara människa. Vi kan inte undkomma ångesten, utan måste lära oss leva med den (enligt Heidegger i alla fall.)

Det där sista var genererat av den kontinentalfilosofiska pladder-botten. Föregående mening också. Och denna.

Ett vettigt tänkande kan inte uppstå föränn människan låter sig genljudas av livet i stället för att försöka analysera det utan att känna det.

Du är en ängel, Johan.

[Varney]

existentiell ångest..
..dödsångest/rädsla
..obehag-ångest inför "TID"
..ensamhet - som orsak till hela ångesten - och därav tillslut ensamhetsångest


dessa är så tätt sammanflättade för mig

..för mig kommer aldrig ångest ihop med val.

..endast ihop med 'tidsmedvetandet'..vette f*n hur jag ska förklara.....jag har aldrig lyckats få någon att förstå!
..men det är lindrandet, boten - att iaf försöka förklara för någon = slut på ensamheten o cirkeln bryts och man är bortvillad för stunden...bara att vänta på nästa attack...


är jag sjuk?

[Camilla]

En lösning på ångesten är ju att bli institutionaliserad och stryka längs universitetskorridorernas väggar i all evighet, likt spöken på gamla herrgårdar.

Nja, det hjälper nog inte. Jag kommer ju ändå att vara medveten om att jag kan välja ett annat liv. Sedan ser jag inte ångesten som en sjukdom som bör botas utan som ett symptom på att jag har möjligheten att göra val, och att jag också ställer höga krav på mig själv att göra något av mitt liv.

Och vad gäller den existentiella ångesten har jag förstått den som att den drabbar alla människor, ÄVEN fångar och slavar, då den rör vid något som inte är fysiskt bundet av bojor eller kättingar, utan direkt vid vårt mänskliga väsen och de val som tillkommer detta att vara människa. Vi kan inte undkomma ångesten, utan måste lära oss leva med den (enligt Heidegger i alla fall.)

Just precis. Också en slav tvingas att göra val. Exempelvis att fly eller begå självmord. Eller valet mellan att vara trotsig eller underkasta sig. Eller valet mellan att vara snäll eller elak mot andra slavar.

[Camilla]

Hej Varney!

Det kan förstås finnas annan sorts ångest än den jag talar om. När jag känner ångest brukar den dock alltid på något sätt vara förknippad med ett avgörande val jag måste göra, och också med att jag kan vara rädd för konsekvenserna.

Vänligen
Camilla

[Lars]

Är faktiskt väldigt intresserad av den existentiella ångesten. Ibland kan den gripa tag i en och ibland lyser den med sin frånvaro. Det som gör den så intressant är att jag tror att den är allmängiltig. Det är väl antagligen flera inom ämnet som har påpekat det före mig.

Alla har existentiell ångest och alla har olika sätt att tackla den på.

Kan man tala om den existentiella ångesten som "subjektivt allmängiltig"?

[peja]

Vad tror ni det kan bero på? Är det bieffekt av den lyx vi vältrar oss i? Då vår primitiva jag inte får tillräcklig stimulering?