Existentiell ångest

[decamber]

Hej!

Jag är lite nyfiken på hur många av er som någon gång drabbats av existentiell ångest och i vilken mån det påverkade er, hur ni blev av med det, hur ert förhållande till filosofi förändrades och så vidare.

Anledningen till min nyfikenhet är att jag personligen precis är på väg ut ur en period av mer eller mindre självdiagnostiserad existentiell ångest. Dessutom är jag nyfiken "by nature" och skulle gärna vilja höra andras erfarenheter.

Ursäkta mig om jag postar fel eller om denna typ av diskussion inte är omtyckt över huvud taget. Jag är ny på forumet.

[MrTambourineMan]

Jag upplevde existentiell ångest titt som tätt, tills jag insåg att zen var den rätta vägen för mig.

[Viola]

Existentiell ångest bemöter man kanske bäst genom att inse att man inte
måste ha svar. Grunden är att man kan ta det lugnt med att man inte vet.
Ens värld och ens existentiella villkor beror inte på vad man tror eller
vet, vilket religoner av olika slag ofta vill göra gällande.
Om ens sökande drivs av existentiell ångest riskerar man att hamna fel
- man tar sig ett svar för att få ro inte för att det är trovärdigt.
Söker man av intresse och en ärlig vilja att finna det mest trovärdiga om vad som är livets villkor är förutsättningarna bättre.

Det är i alla fall vad jag har funnit utifrån mina erfarenheter.

agnostica

[Johan Ågren]

Hade en livsfrätande ångest ganska tidigt, kring 8 års åldern, tills jag började meditera när jag var 19. Ångesten kom ifrån att jag helt enkelt inte såg någon glädje eller mening med min existens. Jag upplevde också ett utanförskap i och med att jag betraktade mycket som ytligt och banalt och detta ledde till att jag inte kunde ge mig hän åt detta. Drivkraften som fått mig intresserad för filosofi är utan tvekan denna ångest. En återgång till naturen - genom psykosyntesen - och vad jag ser som primära drivkrafter överbryggar mer eller mindre avståndet mellan motivationen och motivationens motiv. Det högsta motivet är när min hela organism kan ge sig hän utan att ifrågasätta varför, då svaret ges i stunden - i nuet. Allt annat medför mer eller mindre mått av ångest, allt ifrån impulser till självmord till den glåmiga glömskan framför TVn.

Och agnostica har en viktig poäng. Ångesten kan bli så svår - relativt sett - att en person är beredd att underkasta sig trossystem för att ge sina handlingar ett motiv. Man kan säga att det hände mig när jag i 19års åldern hängav mig åt "esoteriska" läror. Men jag hade ändå en bredd i mitt existensialistiska sökande som räddade mig från någon form av dogmatisk trosföreställning. Idag har jag konkreta upplevelser och erfarenheter som ger min existens en grund.

Det är nog bra för varje människa som känner sig entusiastisk att erkänna de motiv som ger deras handlingar mening. Även den som inte är religiöst troende har en vardag med övertygelser. Det är upp till oss alla att rannsaka våra motiv. Många behöver kanske inte en avancerad livsfilosofi för att orka gå upp ur sängen på morgonen då de har ett socialt samspel som motiverar deras handlingar. Att ifrågasätta detta samspel och de kollektiva motiven blir då den utmaning som kan få förödande konsekvenser för ett skarp intellekt. Om inte blir filosofin lite spännande kuriosa så där i det självklara livets ytterkanter. För den som lever i filosofin blir inget självklart och enkelt.

Att ge sig hän åt det allmängiltiga sociala livet kräver att man inte ifrågasätter dess motiv även om de styrs av dagens marknadskrafter. Vad kan jag då veta som gör att jag kan ifrågasätta dessa existensialistiska motiv? Är de ideal och strävanden som uppstår i marknadskrafternas ström inte det yttersta? Finns det en fördjupning i livet som kan avslöja dem som ytliga?

Fördjupningen existerar enligt mig som kan förringa det sociala livets dynamik dess motiv, och ställa dess uppbringare frågande och fyllda av ångest. Som om de just insett att den gud de tillbett inte existerade.

Johan

[Angelina]

Jag drabbas av existensiell ångest varje dag och har gjort det så länge jag kan minnas. Att varje morgon vakna upp och fråga "varför?".
Ibland är man uppslukad av ett därför( tex ett barn, ett brinnade hus eller förälskelse ) och hinner inte fråga varför på en gång, men det kommer alltid senare på dagen. Jag ser varje dag som ett stort frågetecken med förundran och förtvivlan samtidigt. Vad det än är och vad det än betyder, så finns det bara just här och just nu och jag är med. Det är rätt fantastiskt när man stundom kommer till insikt om hur värdefullt och hur ohyggligt unikt nuet är.

[Jonas Nystrom]

Ora et labora. Bön och arbete. Det är den enda väg jag känner ur ångestens grepp. Självförglömmande hängivenhet, fysisk smärta, någon som håller en hårt och inte släpper... allt sånt är bra. Tampas med naturen är bra. Klippklättring utan rep. Behöva hugga ved och elda för att inte frysa, behöva jaga och odla för att inte svälta. Skaffa kvinna och barn och viga sig till dem. Meditera över ångestens väsen när du INTE har en ångestattack, för att på så sätt frivilligt provocera fram en artificiell ångestattack som du lär dig att hantera. Fejsa i stället för att undvika. Lyssna på Lou Reeds Berlin. Röka stark tobak (men sluta i tid om du är beroendebenägen). Omvärderande parsamtal. Skriva poesi. Spela gitarr.

Så har jag gjort. Utom att bli fasthållen. Men jag har hållit fast andra som behövt. Låtit dem komma till avgrundsvrålet och inte ryggat, inte hindrat. Det har hjälpt. Men uppföljningen är lika viktig: städa och diska. Gräv rabatter, skotta snö. Torka bajs och laga mat. Oglamoröst och nödvändigt. Men det måste vara fysiskt ansträngande, gärna smärtsamt och definitivt resultatinriktat. Vägen må vara målet i detta fall men ingen väg utan mål.

jn

[nossai]

Jag är också i en sådan period av självdiagnosticerad existentiell ångest och har varit de senaste åren. Jag vaknar varje morgon och frågar mig "Varför?", finner inget svar och min dag är praktiskt taget förstörd innan den ens börjat. Som Jonas skriver har jag prövat många av alternativen som rökt tobak, diskat, lagat mat, skottat snö och allt som jag funnit krävande och ansträngande, oglamoröst. Jag har även tagit jobb som varit krävande både fysiskt och psykiskt. Hängivit mig åt arbetet totalt. Detta har jag funnit bara varit ett sätt att fly från tankarna, när man sedan kopplar av för en stund finns det allt där igen. Frågan kvarstår, varför?

Dock har jag på senare tid börjat intressera mig av meditation. Jag vet dock inte riktigt var jag ska börja, någon som har några tips?

nossai

[decamber]

nossai: Jag kan varmt rekommendera TM (transcendental meditation), det är den vanliga formen med mantra. Jag mediterar själv och har gjort det sedan jag var 10 år. Du får vända dig till en meditationslärare om du vill lära dig. Det är inte så bra att försöka lära sig själv, har jag hört.

[suchanother]

Här diskuteras det existentiell ångest och folk rekommenderar mera navelskåderi!
Jag som i min enfald trodde att det introversa var orsaken tilll ångesten, vad vet jag.

[victor]

Här diskuteras det existentiell ångest och folk rekommenderar mera navelskåderi!
Jag som i min enfald trodde att det introversa var orsaken tilll ångesten, vad vet jag.

Varför skulle det vara det? Inåtvändhet betyder väl knappast mindre tillgång, kunskap och förståelse för sitt inre?

[suchanother]

Varför? Därför att jag tror, som jag skrev i ett annat inlägg, människan är en zoon politicon, en social varelse. Fattar väl vem som helst att man inte mår bra av isolering, ensamhet?

[Jonas Nystrom]

Meditation, riktigt utförd, leder till förvisso förr eller senare till kris. Men den kris som den rätt utförda meditationen (inte navelskådande) innebär leder vidare till en balanserat inre liv. En coach är bra att ha men inte nödvändig. Börja med enkla koncentrationsövningar ca fem minuter vid samma tid varje dag. Droppen urholkar stenen. Koncentrera dig på ett enkelt, vardagligt föremål till att börja med. Gör det tills du klarar av att fokusera på tinget i fem hela minuter utan att sväva ut i osakliga associationer. Det handlar inte om dig eller ditt mående under denna tid utan om föremålet. Undersök föremålet noga med dina sinnen först, lägg sedan bort det eller blunda och håll kvar föremålet i dina tankar. Tänk kring föremålet men håll dig till sakenliga associationer. När du är klar, njut av efterkänslan (att ha varit herre på täppan en självvald stund) och återgå till dina vardagliga sysslor. Detta är en mycket beprövad och effektiv väg in i ett meditativt liv. Har du frågor kring detta så hör av dig. I min brevlåga om du vill.

lev
jn

[Jonas Nystrom]

Fattar väl vem som helst att man inte mår bra av isolering, ensamhet?

Ensamhet gör ingen glad men alla mår bra av att vara för sig själv då och då. Att vara själv och att vara ensam är inte riktigt samma sak...

jn

[victor]

Varför? Därför att jag tror, som jag skrev i ett annat inlägg, människan är en zoon politicon, en social varelse. Fattar väl vem som helst att man inte mår bra av isolering, ensamhet?

Du, suchanother....jag skulle uppskatta om din ton kanske var lite trevligare. Känner nästan inte ens för att diskutera när du svarar sådär.
Tyvärr.

Men, ensamhet är ju inte samma sak som inåtvändhet.

/v

[nossai]

jag ska nog iaf forska lite mer i det där med TM... kan ju börja med koncentrationsövningarna.
tack för svaren iaf!