1 Förståelse - 2 Empati

[Martin]

1.
Hur vet man att man förstår något och inte bara har lärt sig alla svaren? Det är svårt att veta exakt men ni kanske har ett bra svar.

2.
Ifall man känner på sig att någon känner sig på ett speciellt sett, beror det på en reflerktering kring sig själv eller kan man verkligen se mönster i olika människors beteende som återkommer eller är det omöjligt att läsa en människa från ett yttre perspektiv?

[archaxe]

Det enda vi har tillgång till i vår bedömning om någon förstår något eller känner något är yttre kriterier, varför det är vad som måste finnas för att vi skall kunna avgöra om någon förstår något. De mentala "själstillstånd" som eventuellt följer med dessa beteenden är inte nödvändiga för vårt avgörande. "Att förstå något" är att ha lärt sig alla svaren - om vi inte kan säga att någon väsentlig skillnad syns utåt mellan en som "verkligen kan" och en annan som "bara lärt sig alla svaren", så blir vi tvungna att likställa dessa två, då vi aldrig har direkt tillgång till personens hjärna. "Att förstå" är alltså att uppvisa vissa beteenden i givna situationer.

Så fungerar mycket av vad vi kallar "mentala processer" som förståelse, medlidande, smärta, etc. etc. Vi måste gå på yttre kriterier för att kunna tillskriva någon smärta, och de privata förnimmelser som (eventuellt) ackompanjerar dessa förnimmelser är och förblir just privata.

[laotzu]

Det enda vi har tillgång till i vår bedömning om någon förstår något eller känner något är yttre kriterier, varför det är vad som måste finnas för att vi skall kunna avgöra om någon förstår något.

Jag håller med, men som vi skall se gäller det att vara väldigt försiktig i sin tolkning av "yttre kriterier".

"Att förstå något" är att ha lärt sig alla svaren - om vi inte kan säga att någon väsentlig skillnad syns utåt mellan en som "verkligen kan" och en annan som "bara lärt sig alla svaren", så blir vi tvungna att likställa dessa två, då vi aldrig har direkt tillgång till personens hjärna.

Att kunna rabbla upp svar på frågor är självklart inte samma sak som att förstå vare sig frågan, svaret eller varför svaret är ett svar (eller någonting annat för den delen). En dator kan svara på frågor utan att förstå ett smack. På samma sätt kan jag med hjälp av en avancerad miniräknare, förutsatt att jag vet hur man använder den, ge korrekta svar på frågor i matematik som jag själv, utan miniräknare, inte vet hur man löser. (Vill passa på att tacka Texas Instruments för mina mattebetyg från gymnasiet, även om jag i dag istället önskar att jag förstod vad miniräknaren gjorde åt mig...) Självklart kan den som bedömmer mitt beteende, i det här fallet min stackars mattelärare på gymnasiet, inte avgöra om jag "förstår" eller bara lärt mig hur jag ska knappa på min miniräknare. Han får helt enkelt lita på det förstnämnda.

Vi måste gå på yttre kriterier för att kunna tillskriva någon smärta, och de privata förnimmelser som (eventuellt) ackompanjerar dessa förnimmelser är och förblir just privata.

Fram till mitten av 1900-talet använde vissa läkare curare som bedövningsmedel vid operation. Om curare tas upp i blodet och sprids till vävnaderna så framkallas en muskelförlamning. Och eftersom patienten låg lungt och stilla på britsen, trots att man karvade runt i hans kropp, så antog läkarna att patienten inte kände någonting. Många patienter klagade dock på oerhörda smärtor, vilket inte är så konstigt. Curare bedövar nämligen inte det minsta. Däremot förlamar det musklerna.

Vad historien visar är att vi måste vara väldigt försiktiga när vi tillskriver någon upplevelser. Att göra det enkelt för sig och tolka "yttra kriterier" som (kropps)rörelse- och handlingsförmåga duger helt enkelt inte. Det kan få förödande konsekvenser. (Nämnde jag förresten att man, för att lindra eventuella smärtor, gav patienterna curare även efter operation? Ingen vidare bra idé med tanke på att curare även förlamar andningsmuskulaturen...)

Lev väl,
Gustaf

[hovnarr]

Det enda vi har tillgång till i vår bedömning om någon förstår något eller känner något är yttre kriterier, varför det är vad som måste finnas för att vi skall kunna avgöra om någon förstår något.

Jag skulle säga raka motsatsen faktiskt. Det enda vi har tillgång till i vår bedömning är inre kriterier. Det yttre, "objektiva" (eg intersubjektiva) måste ju tolkas av ett subjekt, bli intrasubjektivt för att begripas. Min förståelse av någons förståelse gör alltså rörelsen in-ut-in. Om det första "in:et" saknas drar jag fel slutsats, jag tolkar beteendet fel. Om det andra "in:et" saknas förstår jag inte att det jag bevittnar är förståelse (t.ex. en treåring som ser sin mor, som är mattelärare, genomföra ett utomordentligt bevis vid svarta tavlan). Om "ut:et" uteblir kan förståelse av den andres förståelse vara möjlig ändå, vilket jag ska förtydliga nedan.

De mentala "själstillstånd" som eventuellt följer med dessa beteenden är inte nödvändiga för vårt avgörande.

Det förutsätter att det inte finns någon direkt in-in-kanal mellan subjekt som liksom "skvallrar", men givet denna premiss är din slutsats helt korrekt. Därmed inte sagt att vårt avgörande är riktigt. Det faktum att vi på långt avstånd inte kan skilja en pappmodel av en zebra från en riktig zebra, gör inte pappmodellen till en zebra.

"Att förstå" är alltså att uppvisa vissa beteenden i givna situationer.

Inte alls. "Att förstå" är att förstå. Att uppvisa förståelse-beteende är ett indicium på förståelse, såsom laotzu exemplifierar med sin mattelärare, men det är inte samma sak som att förstå.

Så fungerar mycket av vad vi kallar "mentala processer" som förståelse, medlidande, smärta, etc. etc. Vi måste gå på yttre kriterier för att kunna tillskriva någon smärta, och de privata förnimmelser som (eventuellt) ackompanjerar dessa förnimmelser är och förblir just privata.

Det är inte det jag kommit fram till när jag iakttagit mina egna känslor. Min övertygelse om att en annan människa har ont kommer av att jag lever mig in i situationen (in-levelse, jfr med in-in-kanalen jag nämnde ovan). Syn- och hörselintryck kan ibland vara nödvändiga som "grodd" till inlevelsen men de är inte tillräckliga för att övertyga mig om den "mentala processen". Tänk t.ex. på laotzus exempel med curare. Patientens yttre beteende var detsamma före och efter vetskapen om att operationen (trots avsaknaden av muskelrörelser) tillfogade patienten smärta. Med förståelsen kom inlevelsen, övertygelsen om den andres smärta. På samma sätt är det om man läser om någon stackare i tidningen. Mitt (inre) medlidande är reagens på den andres (inre) lidande - däremellan ligger ibland en yttre varseblivningsprocess som dock vare sig är nödvändig eller tillräcklig för inlevelsen, dvs förståelsen för den andres tillstånd.

[archaxe]

Det faktum att vi på långt avstånd inte kan skilja en pappmodel av en zebra från en riktig zebra, gör inte pappmodellen till en zebra.

Korrekt, men det råder inget tvivel om att det är frågan om en zebra - pappmodell eller riktig - och inte en "cleverly painted horse."

Vari består den väsentliga skillnaden mellan att uppvisa ett visst beteende och förstå, och att uppvisa ett identiskt beteende utan att förstå? Om det inte ges några synliga konsekvenser - varför skall vi anta en skillnad (som den jag just gjorde)? Har vi ens en sådan klar bild av hur förståelse ser ut? Vi kan avgöra om människor förstår något eller inte genom att se på deras beteende, och frågor som om de "egentligen" förstår bottnar i nån slags förvirrad idé om att förståelse är något internt. Därmed inte sagt att "mentala processer" inte ackompanjerar detta beteende, men dessa processer är inte nödvändiga för förståelse, och heller inte vad vi menar med förståelse - "att förstå" är något offentligt, inte något privat. En nyckelfråga i diskussionen är kontrasten mellan det privata och det offentliga, och jag tror det är förledande att tala om mina egna, privata förnimmelser på samma sätt som vi talar om andras, offentliga förnimmelser. Jag tillskriver inte mig själv smärta, men jag tillskriver dig smärta, och du kan tillskriva mig smärta. Jag kan aldrig meningsfullt säga att "jag vet att jag har ont", däremot kan jag säga att jag vet att du har ont - just för att ett misstag är möjligt i det andra fallet, men inte i det första, så det finns en kontingens och därmed också meningsfullhet.

Jag säger inte att mentala processer inte förekommer, men att dessa mentala processer är privata och inte är nödvändiga för att vi skall tillskriva någon förståelse.

[hovnarr]

Korrekt, men det råder inget tvivel om att det är frågan om en zebra - pappmodell eller riktig - och inte en "cleverly painted horse."

Om vi på håll iakttar en "not-so-cleverly painted horse" och drar slutsatsen att det är en zebra så gör vi samma fel som med pappmodellen. Om konstnären som ritat pappmodellen däremot hävdar att han faktiskt inte alls ritat en zebra, utan en förklädd häst, då har vi inte gjort något misstag. Konstverket (pappmodellen i detta fall) säger ju inget om författarens intentioner (kanske är det en förklädd fruktskål), på samma sätt som förståelse-beteendet inte säger något om en människas förståelse.

Vari består den väsentliga skillnaden mellan att uppvisa ett visst beteende och förstå, och att uppvisa ett identiskt beteende utan att förstå?

I förståelsen! Beteendena är ju (genom ditt exempels definition) identiska, så du kan ju knappast söka efter den "väsentliga skillnaden" där. Den väsentliga skillnaden måste således ligga utanför beteendet. I detta fall är skillnaden också trivial, given i exemplet.

Om det inte ges några synliga konsekvenser - varför skall vi anta en skillnad (som den jag just gjorde)?

Det beror på om man vill se förståelse som något internt, externt eller både och. Människor som uppvisar identiskt beteende kan säga sig ha olika god förståelse. Vem har rätt? Jag kan ju säga till Kalle att han alls ingen matte förstår, även om han påstår det, för såhär dåligt resultat skriver inte en person som förstår matte. Och jag kan rätta Lisa och säga att hon visst förstår matte, för hennes prestation visar det. Eller så kan Kalle och Lisa tillrättavisa mig och säga att mina yttre mätverktyg misslyckas med ambitionen att fånga deras förståelse fullständigt.

Därmed inte sagt att "mentala processer" inte ackompanjerar detta beteende, men dessa processer är inte nödvändiga för förståelse, och heller inte vad vi menar med förståelse - "att förstå" är något offentligt, inte något privat.

Jag tror inte många skulle hålla med dig om det. För de flesta är nog förståelse båda internt och externt. Få skulle köpa att någon "förstod" något och ändå gick bet på samtliga försök att visa detta. Få skulle också exempelvis hävda att en dator som kan spela musik 'lika bra' som en människa, "förstod" musik.

Jag tillskriver inte mig själv smärta, men jag tillskriver dig smärta, och du kan tillskriva mig smärta. Jag kan aldrig meningsfullt säga att "jag vet att jag har ont", däremot kan jag säga att jag vet att du har ont - just för att ett misstag är möjligt i det andra fallet, men inte i det första, så det finns en kontingens och därmed också meningsfullhet.

Just av denna anledning köper du förstås att man kan justera en annans tillskrivande? A: "Du ser ut ha ont", B: "Nä, jag bet just i en citronklyfta". På samma sätt tillskriver vi gärna förståelse utifrån ett beteende, men vi kan förstås justera vår slutsats om någon övertyger oss om att de alls inget förstår. På så sätt får vi också ett bredare perspektiv nästa gång vi ser samma beteende ("han ser ut att förstå, men jag har misstagit mig förr").

Jag säger inte att mentala processer inte förekommer, men att dessa mentala processer är privata och inte är nödvändiga för att vi skall tillskriva någon förståelse.

Det håller jag gärna med om. Att uppvisa vad betraktaren känner igen som förståelse-beteende är ett nödvändigt och tillräckligt kriterium för att denna betraktare ska tillskriva förståelse. Däremot är det inte tillräckligt eller nödvändigt för förståelse. Man kunde lika gärna säga att jag i och med detta stycke definierat "beteende".

[archaxe]

Kärnan i diskussionen tycks vara tvisten mellan internalism vs. externalism; om mening (förståelse, etc.) är något internt eller externt. Med hänvisning till Wittgensteins argument mot privata språk, och dess implikationer, är jag nog beredd att ansluta mig till en externalistisk ståndpunkt, medan du (och laotzu) tycks vara mer internalistiskt lagda. Då du verkar vara inne på en slags både-och-tanke på senare tid (så även här) vore jag intresserad av om du ville utveckla den ytterligare. Är det möjligt?

PS. Det är tomt efter dig på måndagarna, hovis!

[meanman]

Vi har väl alla gjort erfarenheten att människor reagerar olika starkt på vad som vi tycker skulle ge samma smärtförnimmelse hos alla....

Och Wittgenstein säger i Zettel §§ 535-536 följande:

"Om jag och någon annan kan föreställa oss en smärta, eller om vi åtminstone säger att vi kan det, - hur kan man komma fram till, om vi föreställer oss den på rätt sätt, och hur exakt?"

"Jag kanske kan veta att han känner smärta, men jag har aldrig kunskap om den exakta graden av hans smärta. Här finns det alltså något som han vet och som smärtyttringen inte talar om för mig. Något rent privat.
Han vet exakt hur stark hans smärta är? (Liknar detta inte att säga att han alltid vet exakt var han befinner sig? Nämligen här.)
Är alltså gradbegreppet givet i och med smärtan?"

[hovnarr]

Kärnan i diskussionen tycks vara tvisten mellan internalism vs. externalism; om mening (förståelse, etc.) är något internt eller externt. Med hänvisning till Wittgensteins argument mot privata språk, och dess implikationer, är jag nog beredd att ansluta mig till en externalistisk ståndpunkt, medan du (och laotzu) tycks vara mer internalistiskt lagda. Då du verkar vara inne på en slags både-och-tanke på senare tid (så även här) vore jag intresserad av om du ville utveckla den ytterligare. Är det möjligt?

Faktum är att varken den renodlade internalismen eller externalismen allena är helt tillfredsställande. Så långt tycks vi alla överens. Till detta ser jag två orsaker:
1) Uppdelningen i internalism och externalism är i sig behäftad med fel och inget "allmängiltigt" analysverktyg med vilket vi kan förklara dessa fenomen
2) Uppdelning kan i och för sig vara givande, men skall snarast betraktas som två olika perspektiv att undersöka ett fenomen som förståelse, och ju fler perspektiv på fenomenet man får desto riktigare bild framträder

Dessa två möjligheter utesluter inte varandra utan kan båda vara sanna samtidigt. Det tycks mig också att de kan tillämpas på precis vilken uppdelning som helst (objektivt/subjektivt, logiskt/emotionellt, manligt/kvinnligt) - gäller de för internalism/externalism borde de också gälla för andra uppdelningar.

Min uppfattning är därför att det är fel att hävda att människan inte kan uppnå kunskap - i så fall har man inte förstått vad kunskap är. Kunskap bygger på sanning (i betydelsen riktighet), och riktigthet kan bara fastställas inom vissa ramar. Ramarna är förstås samma sak som perspektiven jag så ofta finner mig prata om. Ju fler perspektiv (angreppssätt, analysmetoder) jag har tillgång till, ju friare jag kan tänka kring en företeelse, desto fler riktigheter kommer att uppenbaras för mig. Ju fler perspektiv-riktigheter jag har tillgång till desto närmare kommer jag helheten, Sanningen (i Platonsk betydelse). Denna helhet kan inte förmedlas (wisdom) eftersom den är resultatet av mitt eget pusslande snarare än de enskilda pusselbitarna (in case of emergence...). Jag kan, med möda, tillhandahålla en annan människa bitarna (knowledge), men hon måste pussla själv.

Så.

-narrr-

[meanman]

....Min uppfattning är därför att det är fel att hävda att människan inte kan uppnå kunskap - i så fall har man inte förstått vad kunskap är. Kunskap bygger på sanning (i betydelsen riktighet), och riktigthet kan bara fastställas inom vissa ramar. Ramarna är förstås samma sak som perspektiven jag så ofta finner mig prata om. Ju fler perspektiv (angreppssätt, analysmetoder) jag har tillgång till, ju friare jag kan tänka kring en företeelse, desto fler riktigheter kommer att uppenbaras för mig. Ju fler perspektiv-riktigheter jag har tillgång till desto närmare kommer jag helheten, Sanningen (i Platonsk betydelse). Denna helhet kan inte förmedlas (wisdom) eftersom den är resultatet av mitt eget pusslande snarare än de enskilda pusselbitarna (in case of emergence...). Jag kan, med möda, tillhandahålla en annan människa bitarna (knowledge), men hon måste pussla själv.

Så.

-narrr-

Ja det är självfallet så att världen kan beskrivas med många, valfria och mer eller mindre fantasifulla eller formella begreppssystem.
Men det följer inte av detta, att man får en fullständigare bild av världen.
Det som möjligen blir fullständigare, är den subjektiva begreppsvärlden,
föreställningarnas rike.
Du verkar inte skilja på riktig-heter och åsiktig-heter?
Jag undrar i mitt stilla sinne om Platon och hans efterföljare skulle ha kunnat 'dricka sig otörstiga', om de nu kunnat träda in i sin postulerade idé-värld.
Vilken egendomlig och absurd åsikt, att allmänbegrepp som människa, kvadrat, kardinaltal etc. skulle vara ett slags egenskap(ingrediens) hos de konkreta exemplen därpå.
Och vidare att denna egenskap, ingrediens skulle finnas abstraherad!
Som om det vore t.ex. utvinning av salt ur havsvatten...

[hovnarr]

Jag undrar i mitt stilla sinne om Platon och hans efterföljare skulle ha kunnat 'dricka sig otörstiga', om de nu kunnat träda in i sin postulerade idé-värld.

Jag tror vare sig Platon eller någon av hans seriösa efterföljare menade att man kunde "träda in" i idé-världen annat än med sinnets hjälp.

Vilken egendomlig och absurd åsikt, att allmänbegrepp som människa, kvadrat, kardinaltal etc. skulle vara ett slags egenskap(ingrediens) hos de konkreta exemplen därpå.
Och vidare att denna egenskap, ingrediens skulle finnas abstraherad!

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kunna vara på något annat sätt, än att allmänbegreppen är abstraherade. Alla människor vet vad "äta" betyder. Men det "finns" naturligtvis inte någon sådan abstrakt företeelse annat än just som abstraktion, om man så vill, i en idé-värld (helt enkelt: ett tänkt plan av alla abstraktioner). "Äta spagetti" går an naturligtvis, det kan man peka på, men inte "äta". Barnet förstår vad "äta" betyder genom att se folk äta något (noterar det konstanta i situationerna). Det abstrakta begreppet äta har abstraherats just ur ätandets instansieringar. Det är samma sak med "människa" eller "djur". Det "finns" givetvis inga "djur" - det är en abstraktion (en slags slutsats) vi dragit av att observera elefanter, lejon, maskar m.m. och noterat gemensamma drag (i detta fall främst rörelse - 'animals' är 'animerade'). På samma sätt (på nästa nivå) är förstås "elefanter" inga realiteter heller, utan ytterligare en abstrakt fragmentering av verkligheten. Und so weiter.

På så sätt byggs en idé-värld upp. Idé-världen i sig själv är abstrakt, hyperidéell, eftersom "idé" också är en idé, något abstrakt (idé-världen är alltså en mängd som tillhör sig själv). Jag är fullt övertygad om att uppfattningen att det faktiskt går omkring en Über-elefant i idé-världen bygger på den fantasilösa människans feltolkning av Platon (samma typ av feltolkning som när det gäller Bibeln gett oss den kristna kyrka vi har idag).

[meanman]

Jag undrar i mitt stilla sinne om Platon och hans efterföljare skulle ha kunnat 'dricka sig otörstiga', om de nu kunnat träda in i sin postulerade idé-värld.

Jag tror vare sig Platon eller någon av hans seriösa efterföljare menade att man kunde "träda in" i idé-världen annat än med sinnets hjälp.

Här blev det fel för dig! Så länge som Platon höll fast vid Sokrates arvet ang. idéer, former, så var det inte med sinnena utan med förnuftets hjälp man skulle fatta dem.
Men min poäng skulle vara att om man trots allt fattade dem så stod man vid ett föreslaget slut som jag inte tror att en sökare som du skulle acceptera.

Vilken egendomlig och absurd åsikt, att allmänbegrepp som människa, kvadrat, kardinaltal etc. skulle vara ett slags egenskap(ingrediens) hos de konkreta exemplen därpå.
Och vidare att denna egenskap, ingrediens skulle finnas abstraherad!

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kunna vara på något annat sätt, än att allmänbegreppen är abstraherade. Alla människor vet vad "äta" betyder. Men det "finns" naturligtvis inte någon sådan abstrakt företeelse annat än just som abstraktion,......

Ok, vi är överens om att sådana företeelser inte är fysikaliska företeelser.
Men min kritik sträckte sig längre. Vi är antagligen överens om att abstraktioner skall anses finnas i föreställningsvärlden. Och då applicerar vi min fråga ang. vad du kan ange som gemensamt för alla, eller många konkreta uttryck där ordet 'äta' används.
. äta spagetti
. äta med fingrarna
. äta sig mätt
. äta bör man eljest dör man
. ät upp maten
. får du äta dig mätt

Vad har du för föreställning, då du gått igenom abstraktations processen med dessa uttryck som grund?
Jag förstår att du har en föreställning om begreppet äta i vart och ett av fallen, men vad har du för föreställning om det som skulle vara gemensamt för de sex exemplen? Och som du ville se som det abstrakta(ideala) begreppet äta? Hur skall du beskriva den föreställningen?

Jag är fullt övertygad om att uppfattningen att det faktiskt går omkring en Über-elefant i idé-världen bygger på den fantasilösa människans feltolkning av Platon (samma typ av feltolkning som när det gäller Bibeln gett oss den kristna kyrka vi har idag).

Ja, det här är ju kuriosa. Platon mognade och kritiserade själv sönder sin idé-värld. Se dialogen Parmenides.
Vilken tur vi har att du är här och tolkar Platon och Bibeln rätt....

[hovnarr]

Här blev det fel för dig! Så länge som Platon höll fast vid Sokrates arvet ang. idéer, former, så var det inte med sinnena utan med förnuftets hjälp man skulle fatta dem.

Ah, språkförbistring. Besinna sig, komma ihåg, se förnuftigt på saken - it's all the same to me.

Och som du ville se som det abstrakta(ideala) begreppet äta? Hur skall du beskriva den föreställningen?

Med lite möda är jag övertygad om att [äta] går att undersöka förnuftsmässigt. Om jag gjorde en sådan undersökning skulle jag sedan kunna rapportera mina fynd här. Jag har under en längre tid gjort en sådan betraktelse över strumpan, som tankeövning. Vid det här laget skulle jag kunna skriva 5-10 sidor om den, utan att ha läst något särskilt om den i en bok eller så. Det säger sig självt att alla beskrivningar av sådana idéella fenomen kommer att vara otillräckliga, och kanske är poesin ett bättre uttrycksmedium för dem än uppsatsen.

Platon mognade och kritiserade själv sönder sin idé-värld.

Var god upplys mig, vad var den mogne Platons största invändningar mot sin tidiga förklaringsmodell?

Vilken tur vi har att du är här och tolkar Platon och Bibeln rätt....

Ja, vi är sannerligen välsignade som har mig. Och dig också meanman! Skillnaden mellan en fantasilös tolkning och en fantasifull tolkning är ju inte nödvändigtvis att den senare är bättre än den förra. Bevare oss från den ondska som samtidigt är kreativ!

[meanman]

Och som du ville se som det abstrakta(ideala) begreppet äta? Hur skall du beskriva den föreställningen?

Med lite möda är jag övertygad om att [äta] går att undersöka förnuftsmässigt. Om jag gjorde en sådan undersökning skulle jag sedan kunna rapportera mina fynd här.... Det säger sig självt att alla beskrivningar av sådana idéella fenomen kommer att vara otillräckliga, och kanske är poesin ett bättre uttrycksmedium för dem än uppsatsen.

Då skulle du förmodligen bli den förste i filosofihistorien! Snarare förmodar jag att du kommer att finna att det första liknar det andra som liknar det tredje osv. Men det första liknar inte alls det tredje etc. Det är fråga om familjelikhet.
Strävan efter att till varje pris generalisera är en gammal sjukdom i filosofin. Allt för att rädda tanken om det ockult allmängiltiga, självständiga begreppet.

Du är nog rätt ute då du nämner poesin. Diktandets illusioner kan göra oss gott.....

......Bevare oss från den ondska som samtidigt är kreativ!

Ett skämt igen?
Nåväl, .......Bevare oss för den godhet som samtidigt är dödtråkig!

[Makterna]

Hur vet man att man förstår något och inte bara har lärt sig alla svaren?

Bra fråga! Geniun förståelse märker man när man uppnått.

2.
Ifall man känner på sig att någon känner sig på ett speciellt sett, beror det på en reflerktering kring sig själv eller kan man verkligen se mönster i olika människors beteende som återkommer eller är det omöjligt att läsa en människa från ett yttre perspektiv?

Självklart kan man förstå andra människor utan att undermedvetet utgå från sig själv. Ser jag att Nisse dreglar och tittar på en restaurangmeny så säger jag kanske "du verkar hungrig", vilket isåfall INTE måste betyda att det kurrar i min egen mage. Däremot finns det omvänt vissa människor som har en tydlig tendens att utgå från sig själva med alltför mycket "inkännande" vid sin tolkning av omvärlden, typ: "Åh Nisse nu är du väl hungrig, klockan är ju mycket och jag känner riktigt hur det kurrar i våra magar!"