Zokrates skrev:förstår mig själv skrev:Genom detta betraktelsesätt kommer man finna "högre ordningar". Därmed uppstår förutsättningar för ett "högre förnuft", som du ändå verkar bejaka om jag tolkat dig rätt
Det kan vara så att hierarkier alltid existerar oavsett varhän på grund av indivers olika egenskaper, tillkortakommanden.
Däremot behövs det ingen ensam skapare då evolution i sig är helt tillräckligt, faktum är att skulle en skapare
överhuvudtaget existera så är det ofrånkomligt att även det isåfall skett med hjälp av en evolutionär utveckling
vilket kräver flera organismer. Tanken på en människolik Gud som i ensam majestät skapar universum är absurd.
Men, det du här säger förutsätter ju att de materiella formerna i sinnevärldens "tid" och "rum" utgör något primärt, varvid
medvetande och härvid
medveten skapelse skulle utgöra blott en följd av någon slags "objektiva krafters tillfälliga spel". Ja, av tillfälligheter, då "ändamålsenlighet" samt härvid vad som utgör "logisk följdriktighet" endast kan vara knutet till medvetna avsikter. (Hur man sedan kan tro att ett fungerande världsallt skulle kunna existera i kraft av ”tillfälligheter” är mig en gåta; för att få alla komponenter i exempelvis ett ”öga” att ändamålsenligt samverka, krävs sådana obegripliga mängder av i sammanhanget ”lyckade tillfälligheter" att den tid man helt trosvisst påstår världsalltet ha existerat, på inga vägar räcker till. För att i ett hav av totalt "misslyckade" sammanhang, få ett enda "öga" att fungera. Varvid "slumpen" på detta vis inte "lyckas" blott en enda gång, utan oräkneliga.
Nej, att "slumpen" skulle kunna åstadkomma överhuvudtaget en glimt av ändamålsenlighet, är bara rent nys…)
Dessutom är det lätt att påvisa den logiska ofrånkomligheten i en allt övergripande Gudoms existens. Ja, se här:
Så, för att utröna i vad mån alltets allt övergripande natur” är
”evig/oändlig” eller
"ändlig i tid och rum", vill till
förklaringsgrunder som inte är kvantitativa/begränsade/relativa. Vilket inte är svårt att förstå, med tanke på att intet ”bygge”, liksom att ingen ”konstruktion”, samt då heller icke någon som helst ”tankekonstruktion”, kan sträcka sig bortrom sin egen grund utan att falla samman i spillror, aska och grus. Ja, detta helt i analogi med ”tornet i Pisa”, vilket ju med naturnödvändig ofrånkomlighet rasar den dag det till äventyrs sträcker sig bortom dess egen grund.
Vilket betyder att ”kvantitativa/begränsade/relativa” förklaringsgrunder inte har potential mera än just ”kvantitativa/begränsade/relativa” facit. Vilket vill säga facit, vilka inte avslöjar de verkliga förhållandena mer an fragmentariskt. Ja, att man exempelvis inte kan avslöja världsalltets eventuella eviga/oändliga natur, via ett mätningsförfarande som intet annat kan än vara blott kvantitativt, inser man med handen på hjärtat tämligen lätt. Nej, ”evigheten/oändligheten” utgör inte ett visst kvantum oavsett dettas ”storlek”. Ej heller förhåller sig exempelvis olika ”antal”, ”hastigheter”, ”riktningar”, ”storlekar”, etc, olika i förhållande till ”evigheten/oändligheten”. T.ex. har man inte kommit igenom en ”större” del av ”evigheten/oändligheten” bara för att man rent ”kvantitativt” (vilket också betyder ”naturvetenskapligt” sett) har gått tio gånger så långt som en annan. Evigheten/oändligheten” har
i sig ingen ”början” och inget ”slut”, samt
i sig härvid heller ingen utsträckning i ”tiden” och ”rummet”, varvid den ej heller kan omfattas av företeelser som är ”kvantitativa/begränsade/relativa” — och då heller inte av några ”kvantitativa/begränsade/relativa” förklaringsgrunder. Varvid ”naturvetenskapen” inte är skickad att bestyra sådana värv. Något som lett till att en och annan ”naturvetare” gjort nån slags ”dygd av nödvändigheten”, för att härmed på ovetenskapliga grunder helt enkelt förutsätta att ”alltet” är begränsat i ”tid” och ”rum”. Samt att det härvid ”uppkommit” ur ”intet” (big-bang”). Mänskligt samt inget att haka upp sig på, men detta till trots ingenting man som seriös ”livsforskare” okritisk bara bör svälja.
Varvid det hela alltså är en fråga om de mallar, mått och rättesnören vi grundar våra bedömningar av sakernas tillstånd på, dvs, om våra i sammanhanget godtagbara ”förklaringsgrunder”. Och för att vara vetenskaplig bedömer man naturligtvis ”det okända” utifrån ”det kända”. Varvid man jämför något man konfronterar men inte är så välbekant med, med något man väl känner till. Varvid man noterar vari ”det okända” liknar eller rentav är identiskt med ”det kända”, samt vari ”det okända” skiljer sig ifrån ”det kända”. Och på så sätt införlivar man ”det okända” i ”det kända”. Men nu är det alltså så, att i den mån man vill öppna dörren för en logisk utrannsakan av ”alltets” allt övergripande samt härvid för allt och alla gällande beskaffenhet, varvid man vill bedöma huruvida ”alltet” är antingen begränsat i ”tid” och ”rum”, eller huruvida ”alltet” är ”evigt/oändligt”, varvid man vill ernå i alla sammanhang, såsom exempelvis ”i alla tider”, i ”alla situationer”, ”för alla väsen”, gällande facit, samt härvid vad som utgör intet annat än ”absoluta” facit — i motsats till de ”relativa” som uteslutande kan säga något om ”lokala”, ”privata” eller ”personliga” förhållanden, och som härvid alltså utgör facit som är villkorade, dvs, underkastade begränsade premisser — så är man hänvisad att begagna förklaringsgrunder som i sin tur inte är ”kvantitativa/begränsade/relativa”. Utan som är absoluta. Dvs, de skall utgöra för varje forskare, ja, för varje levande väsen utan undantag, en absolut oavvislig realitet. Samtidigt som de inte skall innebära någonting som ter sig ”si” för den ene, men ”så” för den andre. Ej heller skall företeelsen ifråga kunna delas upp i ”delar”, ”indelas i grader” eller på annat sätt ”kvantifieras samt härvid kunna uttryckas i ”siffror”. Etc. (Nu kommer många att hävda ”jamen, man lever ju bara en kort tid”, etc, varvid det faktum ”att man upplever, inte kan utgöra en ”absolut” omständighet, men härvid glömmer man helt bort att frågan rörande ”hur länge” man upplever, är att hänför till ”det okända”, dvs, till ”vad man upplever”, eftersom den eventuellt länge eller kortare tid samt t.o.m. den eventuella evighet man upplever, ger en större eller mindre myckenhet av upplevelserna av ”vad man upplever”, varvid ett stort eller litet mått av upplevelser ju är identiskt med ”vad man upplever”… …och för att inte falla för några förutfattade meningar — vilket utgör ett av all vetenskaps största gissel — föregriper man inte analysen med osakligt grundade föreställningar, utan låter denna få ha sin gilla gång för att den vägen, dvs, på logiska grunder kunna opartiskt penetrera frågan rörande vad det egentligen är man upplever samt härvid egentligen är med om… …det var ju det man skulle undersöka; varför då sabotera denna undersökning med sina icke underbyggda favoritföreställningar..?)
Vilket betyder att man som utforskare av ”alltets” absoluta, för allt och alla gällande natur, behöver — inte bara basera sina utredningar på ”det kända” — utan på ”det absolut kända”. Varvid det enda jag kunnat fastslå vara identiskt med det för alla och envar ”absolut kända” utgörs av det ofrånkomliga faktum att alla levande väsen samt härvid varje presumtiv forskare, utgörs av det faktum ”att alla upplever något — oavsett vad”. Ja, att han/hon eller hon upplever något kan naturligtvis ingen normal forskare bestrida — oavsett vari han/hons eller hennes vetenskapliga, kulturella, geografiska förankring eller övriga förankring, överhuvudtaget består — liksom ingen normalt tänkande forskare kan bestrida att han/hon eller hon därmed utgör “något som upplever”. Vår forskare utgör med andra ord — oavsett vem han/hon eller hon i övrigt än är — en ”upplevare”. Och ingen sådan forskare kan heller rätteligen bestrida att varje upplevelse innebär upplevelsen av det “något” som är föremål för upplevelsen ifråga, och som därför utgör någon form av “upplevelseobjekt”. Och detta oavsett i vad mån ”upplevelseobjektet” utgör något ”fysiskt” eller på annat sätt ”materiellt” konkret, eller om detta utgör en tankeföreställning, en känsla eller någon annan ”medvetandeyttring”.
Och medan endast det faktum ”att man upplever” utgör det för varje forskare absolut kända” så kan allt av ”vad man upplever” av de sinsemellan med nödvändighet kontrasterande samt härvid begränsade/relativa/kvantitativa upplevelseobjekten i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”, utgöra ”det okända”. Det är också detta som är föremål för all forskning i världen, vilket inte skulle vara möjligt om det inte vore just här vi finner ”det okända”. Att något med nödvändighet begränsat och därmed lokalt upplevelseobjekt skulle förefalla en välbekant, betyder inte att detta är till fullo känt. Vad som för ens egen del kan utgöra ”mammas gata”, kan för någon annan lika gärna vara ”fiendeland”. Varvid forskningens förhållande till — samt då också dennas kännedom om — allt av sinsemellan kontrasterande objekt i sinnevärldens ”tid” och ”rum”, i kvantitativ mening uteslutande handlar om perspektiv. Varvid behövs en på en ”absolut” förklaringsgrund baserad logiskt följdriktig analys av de verkliga förhållandena, för att överbrygga de skeva eller privata perspektiv och facit, man på lokala grunder eljest vore hänvisad till. Varvid en vetenskaplig bedömning av ”det okända” utifrån ”det absolut kända” uteslutande kan komma till stånd genom en bedömning av ”vad man upplever” medelst det faktum ”att man upplever” som mall, mått och rättesnöre. Varvid det förra förhåller sig sekundärt till det senare (som härvid således är primärt). Och då blir allt som är upplevt och som figurerar i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”, ingenting annat än följdfenomen till det faktum ”att man alls upplever”. Vilket ju är begripligt, med tanke på att detta senare ju utgör en förutsättning för att man upplever något ”speciellt”. På i princip samma sätt som själva havets blotta existens, utgör en förutsättning för alla havets delfenomen, såsom exempelvis havets enskilda ”vågor”. Inga konstigheter, således…
Ja, vi får komma ihåg att det är förklaringsgrunden som förhåller sig primärt till vad som skall analyseras samt härvid få sin förklaring, och inte tvärtom. Vilket här vill säga, att det är det faktum ”att vi upplever”, som skall förklara ”vad vi upplever” och inte tvärtom. Det är alltså exempelvis inte ”hjärnan” som är förklaringen till ”att vi upplever”, utan det är det faktum ”att vi upplever” som betingar hjärnan, varvid hjärnan inte är mera än ett redskap åt det något som upplever.
OK..? Så in på en analys av det logiskt ofrånkomliga i en Gudoms existens (men bäst, att som redan är gjort, klargöra grunderna för denna senare analys — ja, rätt ska få va rätt, varvid man också nödgas vara noga… ;o) ..:
Om vi tänker oss att livet, dvs, “alltet”, inte skulle bestå i en levande och därmed medveten Gudom, så hamnar vi i de mest bisarra konsekvenser. För i så fall hade “alltet” eller “universum” bestått i någon slags “objektiva krafters tillfälliga spel”, varvid allt varit betingat av “slumpen” — i motsats, således, till den “ändamålsenlighet” utan vilken livet varken skulle gå att begripa eller leva. Dvs, utan ett primärt, allt övergripande medvetande, inga i grunden medvetna intentioner med någonting och då icke heller varken någon planmässighet eller någon ändamålsenlighet. Nej, under dylika omständigheter hade bara en slags meningslös oordning kunnat råda, varvid allt hade varit en fråga om tillfälligheter — dvs, en fråga om själva motsatsen till den planmässiga ändamålsenligheten...
Och utifrån nämnda oordning hade “medvetandet”, som under sådana premisser bara kunnat utgöra ett underordnat följdfenomen till nämnda “objektiva tillfälligheter”, ju uteslutande kunnat vara uppfyllt av illusoriska föreställningar. Ja, ofrånkomligen, eftersom medvetandet såsom varande följdfenomen till “objektiva krafters tillfälliga spel” självt inte kunnat sträcka sig bortom den grund av “tillfälligheter” det då hade vilat på (lika lite som “lutande tornet i Pisa” kunnat luta bortom sin egen grund, eller lika lite som vad t.ex. en “begränsad måttstock” kunnat mäta “oändligheten”, etc...). Varvid varje tanke på “ändamålsenlighet” ju blott utgjort någon slags “illusion”. Men då hade också varje tanke på logisk följdriktighet samt därmed på såväl “mening” som “begriplighet” också varit “illusorisk”. Och att i det läget försöka “förklara” något, eller alls ha någon uppfattning eller åsikt om överhuvudtaget någonting, vore ju helt befängt.
Ja, utifrån dylika premisser hade ju varje föreställning bara kunnat utgöra illusoriska irrbloss betingade av “tillfälligheter” — eller m.a.o. av det befängda koncept som skulle inneburit att “vad som helst” skulle betingat “vad som, helst”. Varvid “vad som helst” ju också hade kunnat förklaras med precis “vad som helst”. Vilket i sin tur inneburit att såväl livet som vetenskapen utgjorts av sinsemellan osammanhängande illusioner, fjärran från all ändamålsenlighet såväl som all begriplighet och hanterlighet. Och då hade ju, precis så som ovan redan sagts, ens egen eventuella föreställning om “universum” såsom bestående i “objektiva krafters tillfälliga spel” blott utgjort en galen illusion. Varvid dåren hade varit expert på livets verkliga natur. Ja, som den normalt tänkande läsaren själv förstår, kan varje sådan tankemässig dårskap intet annat än såga sig själv...
Och i.o.m. att varje tanke på ett “mekaniskt”, “dött” eller eljest “icke ändamålsenligt” och därmed ”icke medvetet” världsallt hade sågat sig själv, så kan vi tack vare denna tankes inneboende stupiditet dra den ofrånkomliga logiska slutsatsen att “livet”, “alltet” eller “universum” utgörs av själva motsatsen till dessa galenskaper. Vilket ofrånkomligen implicerar en medveten levande Gudom. Varvid vi själva jämte vårt medvetande sådana vi alltså framträder i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”, utgör reflexer, följdfenomen eller yttringar av denna levande Gudom. Ja, först i kraft av den härvid allt genomsyrande ändamålsenlighet som endast kan vara knuten till en medveten planmässighet istället för till någon slags “objektiva krafters tillfälliga spel”, kan livet överhuvudtaget beaktas och förstås, samt levas och hanteras...
Något som förnuftsenligt är alldeles ofrånkomligt, eftersom det inte kan existera några andra logiska alternativ till föreställningen om livet såsom primärt utgörande “objektiva krafters tillfälliga spel”, än det alternativ som framkommer vid en bedömning av “vad forskaren upplever” utifrån sådana för alla och envar ofrånkomliga grunder såsom det faktum “att forskaren upplever överhuvudtaget upplever”. Varvid man istället för att gripa efter förutfattade meningar såsom det fullständigt ohållbara materialistiska postulatet, ägnar sig åt sann andlig vetenskap i det man bedömer “det okända” utifrån “det absolut kända”. ..
OK..? Något att invända..? Eller fråga om..?
Mvh/ PeterK
