Är goda eller onda människor mer originella? Är lyckliga eller olyckliga människor mer originella?
Den första meningen i Anna Karenina är: "Alla lyckliga familjer är lyckliga på samma sätt, men alla olyckliga familjer är olyckliga på olika sätt". Detta tycks implicera att olyckliga människor är mer originella än lyckliga, som alla är stöpta i samma form.
I böcker som handlar om diktaturer på 1900-talet, som 1984, är godheten ofta originell och individualiserad, medan ondskan är kollektiv, avindividualiserad. Å andra sidan brukar litteraturhistoriker peka på hur en rad stora författare: Dante, Goethe, Dostojevskij, har misslyckats med att göra rent goda personer levande individer. De har bara blivit planscher. Å andra sidan har de lyckats desto bättre med deras fiender, Mefistofeles m fl. Ondskan tycks lättare att individualisera.
Jag tror att det var Simone Weyl eller Hannah Arendt som skrev att detta var ett fenomen som endast fanns i konsten, emellertid: den verkliga ondskan är banal och tråkig. Verkligt onda människor är inte originella, medan verkligt goda människor i verkligheten är originella och intressanta. Av nån anledning är det tvärtom i konsten.
För att svara på detta måste man nog definiera vad det innebär att vara originell. Jag tänker mig att det för att vara originell inte räcker att bete sig på ett verkligt udda sätt. Ett beteende som är udda, men som jag tänker mig ändå inte är originellt, är följande. Tydligen är det så, att om man släpper in bävrar i tomma rum, börjar de efter ett tag "bygga dammar", vilket naturligtvis ser ganska lustigt ut iom att de inte har nåt att bygga dammar av.
Detta beteende är udda, eller konstigt, eftersom det skiljer sig från normalt bäverbeteende. Men det är inte originellt, tänker jag mig, eftersom bävrarnas udda beteende inte är genomtänkt. Originellt beteeende måste vara genomtänkt. Vad finns det mer i begreppet originalitet?
Är goda eller onda mer originella?
Moderator: Moderatorgruppen
Jag vet inte om jag är helt enig med din karaktäristik. Både Dostojevskijs och Fausts djävel fattas den rent inkarnerte ondskapen (dom är ju inte så ond.. mer banal). Mens personbeskrivelserna har massor med introspektion. Läst källarmänniskan till Dostojevski? Om du sätter det i kontrast till den stilistiske och statiska förbrytaren i Hollywood så får det nån kontraster. Menar inte förrästen Arendt det som det rent estetiska och inte nödvändigtvis konst? Det spektakulära med 9/11 kan ses på som rent estetisk (också Hakkors och parader), men om du skrapar lite under den estetiska ytan så är det bara et mangel på varande.
gråa hår skrev:Jag vet inte om jag är helt enig med din karaktäristik. Både Dostojevskijs och Fausts djävel fattas den rent inkarnerte ondskapen (dom är ju inte så ond.. mer banal). Mens personbeskrivelserna har massor med introspektion. Läst källarmänniskan till Dostojevski? Om du sätter det i kontrast till den stilistiske och statiska förbrytaren i Hollywood så får det nån kontraster. Menar inte förrästen Arendt det som det rent estetiska och inte nödvändigtvis konst? Det spektakulära med 9/11 kan ses på som rent estetisk (också Hakkors och parader), men om du skrapar lite under den estetiska ytan så är det bara et mangel på varande.
Jag hänger inte riktigt med. Kunde du uttrycka dig lite klarare?
Dostojevskij har en rad personer som är mer eller mindre onda: t ex fadern i "Bröderna Karamazov", Svidrigajlov i "Brott och Straff" och de har, anser jag, helt klart mer personlighet än goda personer som Sonja eller starets Zosima. Mefistofeles har en rätt skön personlighet om jag minns rätt, men det var länge sen jag läste (delar av) Faust.
Den senare delen av ditt inlägg förstår jag inte.
Du skrev själv
Hannah Arendt som skrev att detta var ett fenomen som endast fanns i konsten, emellertid: den verkliga ondskan är banal och tråkig.
och det är väl samma påstånd som jag hadde när jag skrev at det spektakulära med 9/11 från ett rent estetiskt synspunkt synes å ha en viss värdi, dvs den gör nånting, frambringar reaksjoner hos folk. Men det onda i sig själv finns inte utan är bara et frånvarande av varande, altså banalt. Men om man slår samman det jag skrev om de litterära djävlarna till Dostojevski (som ynkliga) och Arendts syn på det innerste av ondskap swom banalitet så har man möjligens ett botmedel mot ondskan här. For exempel när Chaplin spelar Hitler og brukar jordklotet som badboll...
Hannah Arendt som skrev att detta var ett fenomen som endast fanns i konsten, emellertid: den verkliga ondskan är banal och tråkig.
och det är väl samma påstånd som jag hadde när jag skrev at det spektakulära med 9/11 från ett rent estetiskt synspunkt synes å ha en viss värdi, dvs den gör nånting, frambringar reaksjoner hos folk. Men det onda i sig själv finns inte utan är bara et frånvarande av varande, altså banalt. Men om man slår samman det jag skrev om de litterära djävlarna till Dostojevski (som ynkliga) och Arendts syn på det innerste av ondskap swom banalitet så har man möjligens ett botmedel mot ondskan här. For exempel när Chaplin spelar Hitler og brukar jordklotet som badboll...
Re: Är goda eller onda mer originella?
Originalitet... det är ett intressant ämne, något jag också spenderat mycket tid att fundera över, hur uppstår originalitet och när pressas den ihop till en "planch".
Var kommer originalitet från? Är det så att allting är originalitet tills dess att människan lägger sin hand vid det och på så vis färgar innehållet med sin trångsynthet och hänsynslösa besatthet vid att förklara och förtydliga och att njuta av sadismen i att beröva saker och ting dess egna språk?
Ta t.ex. bävrarna i rummet, innan de blev instängda så var de något "oförklarligt" men när människan låste in dom så blev deras beteende inte bara irrationellt det blev också väldigt konstlat. Som en freakshow liksom. De har blivit berövade sitt sammanhang och blivit utställda som ett gäng galna djur som inte begriper sitt eget bästa och då har man "avslöjat" dom. Man har kunnat påvisa deras dumhet, deras ooriginalitet och deras själslöshet.
Och så alla dessa goda och onda människor i t.ex. film, som har en uppgjord roll, enbart för att bekräfta publikens intresse. En ond karaktär i en film måste ju vara intressant på nåt vis, den kan ju inte bara hoppa runt i pajaskostym och vara allmänt elak. Det måste finnas någon form av bakgrund till elakheten också, något som är nästan inom räckhåll.
Var kommer originalitet från? Är det så att allting är originalitet tills dess att människan lägger sin hand vid det och på så vis färgar innehållet med sin trångsynthet och hänsynslösa besatthet vid att förklara och förtydliga och att njuta av sadismen i att beröva saker och ting dess egna språk?
Ta t.ex. bävrarna i rummet, innan de blev instängda så var de något "oförklarligt" men när människan låste in dom så blev deras beteende inte bara irrationellt det blev också väldigt konstlat. Som en freakshow liksom. De har blivit berövade sitt sammanhang och blivit utställda som ett gäng galna djur som inte begriper sitt eget bästa och då har man "avslöjat" dom. Man har kunnat påvisa deras dumhet, deras ooriginalitet och deras själslöshet.
Och så alla dessa goda och onda människor i t.ex. film, som har en uppgjord roll, enbart för att bekräfta publikens intresse. En ond karaktär i en film måste ju vara intressant på nåt vis, den kan ju inte bara hoppa runt i pajaskostym och vara allmänt elak. Det måste finnas någon form av bakgrund till elakheten också, något som är nästan inom räckhåll.
Re: Är goda eller onda mer originella?
Kiifen skrev:Originalitet... det är ett intressant ämne, något jag också spenderat mycket tid att fundera över, hur uppstår originalitet och när pressas den ihop till en "planch".
Var kommer originalitet från? Är det så att allting är originalitet tills dess att människan lägger sin hand vid det och på så vis färgar innehållet med sin trångsynthet och hänsynslösa besatthet vid att förklara och förtydliga och att njuta av sadismen i att beröva saker och ting dess egna språk?
Ta t.ex. bävrarna i rummet, innan de blev instängda så var de något "oförklarligt" men när människan låste in dom så blev deras beteende inte bara irrationellt det blev också väldigt konstlat. Som en freakshow liksom. De har blivit berövade sitt sammanhang och blivit utställda som ett gäng galna djur som inte begriper sitt eget bästa och då har man "avslöjat" dom. Man har kunnat påvisa deras dumhet, deras ooriginalitet och deras själslöshet.
Och så alla dessa goda och onda människor i t.ex. film, som har en uppgjord roll, enbart för att bekräfta publikens intresse. En ond karaktär i en film måste ju vara intressant på nåt vis, den kan ju inte bara hoppa runt i pajaskostym och vara allmänt elak. Det måste finnas någon form av bakgrund till elakheten också, något som är nästan inom räckhåll.
Nja, nånting är väl originellt om det är nytt, på något sätt. Einsteins teori var originell när han la fram den, men det skulle knappast vara originellt att hävda den idag. Så originalitet måste ligga i att göra nånting nytt i förhållande till den vetenskap/konst som existerar. Samtidigt måste man vara medveten om att man gör nånting nytt och speciellt. Att bara fullständigt "mindless" göra nånting annorlunda, som bävrarna, är inte originellt.
plockat från NE.se :
originalitet
originalitet, begrepp som studerats från skilda utgångspunkter, t.ex. psykologiska, filosofiska, lingvistiska och konst- och litteraturhistoriska. Antikens greker hade inte termer som motsvarar "skapa" och "skapare". Begrepp som inspiration och fantasi användes om poesi men tillämpades inte på de visuella konstarterna. Här var hantverksskicklighet och förmåga att imitera klassikerna det viktiga.
Den stora förändringen kom med Edward Young och romantiken. Då betonades känslan på förnuftets bekostnad, och synen på konstnären som en fri skapare växte fram och ledde till genidyrkan. Youngs bok "Conjectures on Original Composition" utkom 1759. Han argumenterade för att imitation inte kunde vara det enda värdekriteriet. Förebilderna, Homeros och andra - de som imiterades - var ju förebilder just därför att de inte i alla avseenden hade imiterat sina föregångare.
Efter 1800-talet har det blivit allt viktigare i vår kultur att vid värdering av konst ta hänsyn till verkets resp. upphovsmannens originalitet. Originalitet kan nu sägas vara det helt dominerande värdet i västerländsk konstkritik - annorlunda är det dock i andra kulturer, t.ex. i Asien. Självfallet kan en konstnär vara originell i vissa avseenden, t.ex. när det gäller idé eller val av material och teknik, utan att vara det i alla. Påståenden om originalitet behöver därför ofta specificeras och preciseras.
Göran Hermerén
Originalitet kan därmed lite grovt defineras som olika grader av nyskapande.
Att ondska eller onda personer skulle vara mer intressanta i konsten än de goda beror nog på att det är ondskan som står för problemen. Konst och litteratur, liksom annan mänsklig kreativitet handlar om lösande eller bearbetande av problemen. Eftersom "genomgoda" karaktärer inte står för något problematiskt blir de inte heller intressanta.
Ett annat sätt att se på det är att alltigenom goda karaktärer saknar de svagheter som reella människor har. Det är helt enkelt inte möjligt att identifiera sig med någon genomgod. Däremot har de onda något gemensamt med oss.
Frågan är om det är möjligt att skapa en litterär karaktär som är alltigenom ond? Det troliga är att de "originella onda" har en del "goda" (?) egenskaper som gör dem i någon mån mänskliga, vilket skiljer dem såväl från de avhumaniserade, alltigenom goda som onda karaktärerna.
originalitet
originalitet, begrepp som studerats från skilda utgångspunkter, t.ex. psykologiska, filosofiska, lingvistiska och konst- och litteraturhistoriska. Antikens greker hade inte termer som motsvarar "skapa" och "skapare". Begrepp som inspiration och fantasi användes om poesi men tillämpades inte på de visuella konstarterna. Här var hantverksskicklighet och förmåga att imitera klassikerna det viktiga.
Den stora förändringen kom med Edward Young och romantiken. Då betonades känslan på förnuftets bekostnad, och synen på konstnären som en fri skapare växte fram och ledde till genidyrkan. Youngs bok "Conjectures on Original Composition" utkom 1759. Han argumenterade för att imitation inte kunde vara det enda värdekriteriet. Förebilderna, Homeros och andra - de som imiterades - var ju förebilder just därför att de inte i alla avseenden hade imiterat sina föregångare.
Efter 1800-talet har det blivit allt viktigare i vår kultur att vid värdering av konst ta hänsyn till verkets resp. upphovsmannens originalitet. Originalitet kan nu sägas vara det helt dominerande värdet i västerländsk konstkritik - annorlunda är det dock i andra kulturer, t.ex. i Asien. Självfallet kan en konstnär vara originell i vissa avseenden, t.ex. när det gäller idé eller val av material och teknik, utan att vara det i alla. Påståenden om originalitet behöver därför ofta specificeras och preciseras.
Göran Hermerén
Originalitet kan därmed lite grovt defineras som olika grader av nyskapande.
Att ondska eller onda personer skulle vara mer intressanta i konsten än de goda beror nog på att det är ondskan som står för problemen. Konst och litteratur, liksom annan mänsklig kreativitet handlar om lösande eller bearbetande av problemen. Eftersom "genomgoda" karaktärer inte står för något problematiskt blir de inte heller intressanta.
Ett annat sätt att se på det är att alltigenom goda karaktärer saknar de svagheter som reella människor har. Det är helt enkelt inte möjligt att identifiera sig med någon genomgod. Däremot har de onda något gemensamt med oss.
Frågan är om det är möjligt att skapa en litterär karaktär som är alltigenom ond? Det troliga är att de "originella onda" har en del "goda" (?) egenskaper som gör dem i någon mån mänskliga, vilket skiljer dem såväl från de avhumaniserade, alltigenom goda som onda karaktärerna.
Hej igen apropå filmer så har vi mördarna Norman Bates i Psycho och Hannibal Lecter i När lammen tystnar. Norman Bates har bokstavligen en god sida i och med att han är både den goda Norman och den onda mamman. Hannibal Lecter kombinerar fullständig hänsynslöshet med karisma och intellektuell skärpa. Även Gollum i Sagan om ringen har en god och en ond sida, även om den sistnämnda triumferar.
Vet inte om detta utgjorde ett stöd till min tes om de "orginellt onda"...
Vet inte om detta utgjorde ett stöd till min tes om de "orginellt onda"...
Fast Hannibal är det ändå svårt att känna empati för... då denne figur är så befriad från konventioner att han fast att han kan uppträda på ett gentlemannamässigt sätt ändå har så pass hög integritet och intellektuell skärpa att man inte kan "tycka synd" om honom... han spelar en stark person som verkar ha gjort ett medvetet val eller att han bara är sån från födseln helt enkelt... inte någon som agerar utifrån att vara övertagen av dåliga erfarenheter.
Även om filmen Requiem for a dream inte handlar om onda människor så har den ändå en intressant historia i att allting devolverar ner i ett helvete av missbruk och allmän skändning, där följer man med karaktärerna och upplever deras kval. Finns det ingen sådan historia om en person vars liv devolverar och kulminerar i att han börjar utföra hemska saker, så att man nån gång kunde få se på film hur det kan vara möjligt att vissa människor blir "onda"?
Så att man kan få se t.ex. hur en person kan dras med i t.ex. nynazism eller få andra inhumana synsätt. Alltså Hollywood, dont get me started... men deras svar på detta skulle vara att visa en bild på killens barndom där hans farsa blir skjuten i tjänsten (han är naturligtvis polis) av en svart man, DÄRFÖR så blir pojken rasist. Amerikanare kan liksom bara förstå ettor och nollor så därför blir det som det blir...
Även om filmen Requiem for a dream inte handlar om onda människor så har den ändå en intressant historia i att allting devolverar ner i ett helvete av missbruk och allmän skändning, där följer man med karaktärerna och upplever deras kval. Finns det ingen sådan historia om en person vars liv devolverar och kulminerar i att han börjar utföra hemska saker, så att man nån gång kunde få se på film hur det kan vara möjligt att vissa människor blir "onda"?
Så att man kan få se t.ex. hur en person kan dras med i t.ex. nynazism eller få andra inhumana synsätt. Alltså Hollywood, dont get me started... men deras svar på detta skulle vara att visa en bild på killens barndom där hans farsa blir skjuten i tjänsten (han är naturligtvis polis) av en svart man, DÄRFÖR så blir pojken rasist. Amerikanare kan liksom bara förstå ettor och nollor så därför blir det som det blir...
Hm, debatten tog en oväntad och intressant vändning.
Jag har ofta diskuterat det här med de "halvonda"; de är ofta de mest intressanta karaktärerna i sagor. Boromir och Gollum är bland de mest intressanta karaktärerna i LoTR. Frågan är om detta gäller mest för sagor eller om det gäller fiction generellt. Jag tänker mig att sagan är uppbyggd kring motsatsparet god - ond, och att vi är väldigt vana vid de roller goda och onda karaktärer spelar. När de halvonda kommer in vet vi inte vilken roll de ska spela, och det gör dem intressanta. Andra genrer är inte nödvändigtvis uppbyggda kring detta motsatspar. Är dock inte säker på detta resonemang och är redo att ändra mig om nån kan övertyga mig.
Håller med om din "grova" definition. Men se på en "litterär" gestalt som ses som genomgod (sen kan man debattera om han verkligen är det: jag anser att han inte är det, men det är nog det intressanta, det intressanta är att han avses att vara det): Jesus. Han är i mitt och mångas tycken en intressant och problematisk person. Han är inte som Aljosja Karamazov en person som inte tar konflikter. Tvärtom är han en person som är väldigt jobbig att leva med, också för sina närmaste vänner, lärjungarna. Han utmanar dem hela tiden. T ex, när lärjungarna tror att de gjort något bra, när de säger åt kvinnan som häller olja över Jesus (för att pengarna kunde användas till något bättre), får de en skarp tillrättavisning för att de inte istället gläds åt hennes goda vilja (ungefär).
Jag är ingen expert på NT och GT, men jag har fått intryck av att en sak som verkligen skiljer dem är Jesus fokusering på underlåtelsesynder. Se t ex på en sån berättelse som den barmhärtige samariten. Det räcker inte, för Jesus, att inte utföra onda gärningar, man måste också aktivt utföra goda gärningar, för att vara en god människa.
Om man nu har synen att det räcker att inte utföra felaktiga handlingar för att vara en god människa, så riskerar goda människor naturligtvis att bli väldigt platta och trista. För att vara god ska man ju göra så lite så möjligt! Har man inte gjort nånting, har man inte gjort något fel, och då har man varit god.
Har man istället synen att man för att vara en god människa måste utföra positiva goda handlingar, löper man inte samma risk. Se t ex på den i mitt tycke intressante Levin i Anna Karenina. Han försöker utföra positiva goda gärningar mot folket (men det går inte så bra). Han sitter inte bara och väntar på att saker ska inträffa.
Det här resonemanget kan nog angripas på en del punkter, men jag känner att inlägget har blivit tillräckligt långt nu...
Jag har ofta diskuterat det här med de "halvonda"; de är ofta de mest intressanta karaktärerna i sagor. Boromir och Gollum är bland de mest intressanta karaktärerna i LoTR. Frågan är om detta gäller mest för sagor eller om det gäller fiction generellt. Jag tänker mig att sagan är uppbyggd kring motsatsparet god - ond, och att vi är väldigt vana vid de roller goda och onda karaktärer spelar. När de halvonda kommer in vet vi inte vilken roll de ska spela, och det gör dem intressanta. Andra genrer är inte nödvändigtvis uppbyggda kring detta motsatspar. Är dock inte säker på detta resonemang och är redo att ändra mig om nån kan övertyga mig.
Originalitet kan därmed lite grovt defineras som olika grader av nyskapande.
Att ondska eller onda personer skulle vara mer intressanta i konsten än de goda beror nog på att det är ondskan som står för problemen. Konst och litteratur, liksom annan mänsklig kreativitet handlar om lösande eller bearbetande av problemen. Eftersom "genomgoda" karaktärer inte står för något problematiskt blir de inte heller intressanta.
Håller med om din "grova" definition. Men se på en "litterär" gestalt som ses som genomgod (sen kan man debattera om han verkligen är det: jag anser att han inte är det, men det är nog det intressanta, det intressanta är att han avses att vara det): Jesus. Han är i mitt och mångas tycken en intressant och problematisk person. Han är inte som Aljosja Karamazov en person som inte tar konflikter. Tvärtom är han en person som är väldigt jobbig att leva med, också för sina närmaste vänner, lärjungarna. Han utmanar dem hela tiden. T ex, när lärjungarna tror att de gjort något bra, när de säger åt kvinnan som häller olja över Jesus (för att pengarna kunde användas till något bättre), får de en skarp tillrättavisning för att de inte istället gläds åt hennes goda vilja (ungefär).
Jag är ingen expert på NT och GT, men jag har fått intryck av att en sak som verkligen skiljer dem är Jesus fokusering på underlåtelsesynder. Se t ex på en sån berättelse som den barmhärtige samariten. Det räcker inte, för Jesus, att inte utföra onda gärningar, man måste också aktivt utföra goda gärningar, för att vara en god människa.
Om man nu har synen att det räcker att inte utföra felaktiga handlingar för att vara en god människa, så riskerar goda människor naturligtvis att bli väldigt platta och trista. För att vara god ska man ju göra så lite så möjligt! Har man inte gjort nånting, har man inte gjort något fel, och då har man varit god.
Har man istället synen att man för att vara en god människa måste utföra positiva goda handlingar, löper man inte samma risk. Se t ex på den i mitt tycke intressante Levin i Anna Karenina. Han försöker utföra positiva goda gärningar mot folket (men det går inte så bra). Han sitter inte bara och väntar på att saker ska inträffa.
Det här resonemanget kan nog angripas på en del punkter, men jag känner att inlägget har blivit tillräckligt långt nu...
Mycket intressant. Måste erkänna att jag inte tänkt på Jesus på det sättet eller ens speciellt mycket överhuvudtaget. Är inte särskilt religiös. Men det ligger en viktig poäng i detta att man måste göra något för att kunna betraktas som god, annar är man ju enbart neutral. Och det finns säkerligen otroligt många levande exempel på hur det blir när folk tror att dom är goda genom att förhålla sig neutrala och aldrig ta ställning.
Dessutom är det svårt att se konsekvenserna av ens agerande och ställningstagande. En vänlig handling som till en början är god kanske råkar bli någon annans död. Jag tänker på fågelungar som själva måste hacka sig ur ägget, eftersom det är en del av deras utveckling. Att hjälpa kan stjälpa och samtidigt kan det "onda" förvandlas till något som räddar liv.
Om man skulle hårddra det hela och säga att man är ansvarig för alla konsekvenser av ens eget handlande då ställs man inför ett mycket svårt dilemma. Vad man än gör vet man aldrig hur det blir i slutändan, då ingen har förmågan att se eller planera alla slut - och ändå är man ansvarig, man har en del i hur slutet kom att bli. Detta ger såklart oss bilden av en hård realitet av ens egen otillräcklighet och även okunnighet om vad godhet och vad ondska egentligen är.
Kanske är det nödvändigt att saker vi kallar "onda" sker, kanske är de inte alls nödvändiga utan ett gigantiskt misstag som måste rättas till, men med tanke på ens egen otillräcklighet och okunnighet, hur kan man veta ifall ens eget aktiva "goda" handlande kommer att lösa situationen?
Och ifall man agerar utifrån tanken att man utför "goda handlingar" hur mycket lever man då utifrån sin egen originalitet? Är man verkligen så god som man utger sig för att vara eller tappar man sin egen originalietet genom strävan att vara "god"?
Dessutom är det svårt att se konsekvenserna av ens agerande och ställningstagande. En vänlig handling som till en början är god kanske råkar bli någon annans död. Jag tänker på fågelungar som själva måste hacka sig ur ägget, eftersom det är en del av deras utveckling. Att hjälpa kan stjälpa och samtidigt kan det "onda" förvandlas till något som räddar liv.
Om man skulle hårddra det hela och säga att man är ansvarig för alla konsekvenser av ens eget handlande då ställs man inför ett mycket svårt dilemma. Vad man än gör vet man aldrig hur det blir i slutändan, då ingen har förmågan att se eller planera alla slut - och ändå är man ansvarig, man har en del i hur slutet kom att bli. Detta ger såklart oss bilden av en hård realitet av ens egen otillräcklighet och även okunnighet om vad godhet och vad ondska egentligen är.
Kanske är det nödvändigt att saker vi kallar "onda" sker, kanske är de inte alls nödvändiga utan ett gigantiskt misstag som måste rättas till, men med tanke på ens egen otillräcklighet och okunnighet, hur kan man veta ifall ens eget aktiva "goda" handlande kommer att lösa situationen?
Och ifall man agerar utifrån tanken att man utför "goda handlingar" hur mycket lever man då utifrån sin egen originalitet? Är man verkligen så god som man utger sig för att vara eller tappar man sin egen originalietet genom strävan att vara "god"?
Har ni tänkt på att de "halvonda" lika gärna kan kallas "halvgoda".
Även jag finner ofta genomgoda personer inom fiktionen tråkiga och ointressanta, men samma sak känner jag för genomonda personer som Sauron. Båda slagen saknar dynamik och utvecklingspotential.
De intressanta är för mig de som har både goda och onda sidor eller som är goda men utför handlingar som får oförutsedda onda konsekvenser.
En annan karaktär jag finner intressant i LoTR är Galadriel. Om Frodo hade känt till hennes historia skulle han nog tvekat att erbjuda henne ringen som han gjorde. Hon är liksom Sauron en sorts Lucifergestalt som brutit med gudarna för att skapa ett eget rike i Midgård. Först när hon avböjer sina maktanspråk blir hon förlåten och kan återvända till Valinor. För mig framstår hon som den tragiska centralgestalt som sammanbinder hela Midgårds historia, liksom Anakin Skywalker är en centralgestalt i Star Wars. Att man lätt skulle kunna göra en filmtriologi om hennes äventyr har jag länge pläderat för.
Även jag finner ofta genomgoda personer inom fiktionen tråkiga och ointressanta, men samma sak känner jag för genomonda personer som Sauron. Båda slagen saknar dynamik och utvecklingspotential.
De intressanta är för mig de som har både goda och onda sidor eller som är goda men utför handlingar som får oförutsedda onda konsekvenser.
En annan karaktär jag finner intressant i LoTR är Galadriel. Om Frodo hade känt till hennes historia skulle han nog tvekat att erbjuda henne ringen som han gjorde. Hon är liksom Sauron en sorts Lucifergestalt som brutit med gudarna för att skapa ett eget rike i Midgård. Först när hon avböjer sina maktanspråk blir hon förlåten och kan återvända till Valinor. För mig framstår hon som den tragiska centralgestalt som sammanbinder hela Midgårds historia, liksom Anakin Skywalker är en centralgestalt i Star Wars. Att man lätt skulle kunna göra en filmtriologi om hennes äventyr har jag länge pläderat för.
Kanske är de onda mera intressant för att dom representerar något okänt, men jag menar att dom samtidigt är mer stereotyp. Det kommer lite an på vad slags ondskap dom representerar, den demoniska ondskapen altså den som gör det onda för det ondas skull är inte vidare orginell, mens den som representerar en instrumentell ondskap fort änder upp som komplex och sammansatt. Men den goda kan samtidigt vara statisk och därför ointressant, men den goda fölger samtidigt ofta ett högre mål.... fots følger
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster