Begrundan

[natureprovide]

Lite tankar i höstmörkret.

Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.

[Mlw]

Augustinus menade att ödmjukheten var själva frälsningsvägen:

Eftersom människan föll pga. högmod gav oss [Gud] ödmjukheten som kur. (De doctrina Christiana, 1.13)

[D]en sanna kristna frälsningen finns i Kristi ödmjukhet. (Serm. 285.4)

Augustinus menar att vi måste sluta förneka livets bristfällighet och ofullständighet, därmed acceptera att vi är biologiska varelser, beroende av Gud. Idag resonerar ju många tvärtom, nämligen att vi är biologiska varelser och därför oberoende av Gud. Men det är just genom vår hopplösa situation som vi inte har något annat val än att lita till Gud. Vi kan ju inte själva finna mening och helhet i livet. Förutan Gud är människolivet lika meningslöst som djurlivet. Att i ödmjukhet kliva ner från självförgudligandets piedistal är boten för vår själssjuka.

Se vidare: Deborah Wallace Ruddy, A Christological Approach To Virtue - Augustine and Humility (2001).

[natureprovide]

Augustinus menade att ödmjukheten var själva frälsningsvägen:

Eftersom människan föll pga. högmod gav oss [Gud] ödmjukheten som kur. (De doctrina Christiana, 1.13)

[D]en sanna kristna frälsningen finns i Kristi ödmjukhet. (Serm. 285.4)

Augustinus menar att vi måste sluta förneka livets bristfällighet och ofullständighet, därmed acceptera att vi är biologiska varelser, beroende av Gud. Idag resonerar ju många tvärtom, nämligen att vi är biologiska varelser och därför oberoende av Gud. Men det är just genom vår hopplösa situation som vi inte har något annat val än att lita till Gud. Vi kan ju inte själva finna mening och helhet i livet. Förutan Gud är människolivet lika meningslöst som djurlivet. Att i ödmjukhet kliva ner från självförgudligandets piedistal är boten för vår själssjuka.

Se vidare: Deborah Wallace Ruddy, A Christological Approach To Virtue - Augustine and Humility (2001).

Intressant reflexion.
Ja, allt har ett pris med sig. Och ödmjukhet verkar följa i spåren av självförsakelse.

[531bts]

Ödmjukhet kan vara tillfälligt förträngd egocentrisitet, anpassning, ögontjäneri. Ödmjukhet står alltid i relation till det man är ödmjuk inför.

[Anders]

Lite tankar i höstmörkret.

Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.

Låter som något som man kan använda för slag under bältet och att trycka ner de som gör mer nytta än en själv, bara som beskrivet i texten.
Naturligtvis kan man springa omkring och vara stolt över att man gjort något som man med sina förutsättningar bör klara av relativt enkelt, och det är väl inte så bra. Men om man ständigt förbättrar sig, och ser att man når resultat får man kvitto på vad man uppnått och varför skulle man inte vara stolt över det? Låt sen vara att det kan sägas vara "kravlöst och utan uppfordring". Men om det är något som får en att jobba vidare framgångsrikt så är det stoltheten över det man uppnått.
Stolthet och ödmjukhet är inga motsatspar. Man kan vara stolt över det man gjort men ändå ödmjuk inför sina begränsningar.

[natureprovide]

Ödmjukhet kan vara tillfälligt förträngd egocentrisitet, anpassning, ögontjäneri. Ödmjukhet står alltid i relation till det man är ödmjuk inför.

Jo, så är det ju också. Men för mig låter det mer som att det du beskriver handlar om skenhelighet.

[natureprovide]

Lite tankar i höstmörkret.

Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.

Låter som något som man kan använda för slag under bältet och att trycka ner de som gör mer nytta än en själv, bara som beskrivet i texten.
Naturligtvis kan man springa omkring och vara stolt över att man gjort något som man med sina förutsättningar bör klara av relativt enkelt, och det är väl inte så bra. Men om man ständigt förbättrar sig, och ser att man når resultat får man kvitto på vad man uppnått och varför skulle man inte vara stolt över det? Låt sen vara att det kan sägas vara "kravlöst och utan uppfordring". Men om det är något som får en att jobba vidare framgångsrikt så är det stoltheten över det man uppnått.
Stolthet och ödmjukhet är inga motsatspar. Man kan vara stolt över det man gjort men ändå ödmjuk inför sina begränsningar.

För mig är det en definitionsfråga. Att känna sig nöjd över en insats är för mig inte detsamma som att vara stolt. Stolthet underblåses av våra själviska begär och korrumperar både på en själv och andra, det sätter saker ur perspektiv och ger omvärlden skeva former. Att vinna framgång är ingen miss så länge inte moralen inte blir lidande.

[Anders]

Kan beskriva en situation som beskriver din definition av stolthet? En person som är stolt på det maligna sättet?

[natureprovide]

Kan beskriva en situation som beskriver din definition av stolthet? En person som är stolt på det maligna sättet?

Som du tidigare själv varit inne på så kopplar jag ödmjukhet till att kunna inse och erkänna sina begränsningar. Den stolthet som jag har i åtanke lämnar inte rum för någon verklig självinsikt, och grundar sig i en felaktig självbild. Jag tror inte att det finns någon människa som är immun mot det, men man kan själv ibland märka när ens stolthet har övergått till att handla om ett uppblåst ego.

[natureprovide]

Som jag tänker handlar framgång inte uteslutande om hårt arbete. Även om mycket beror på oss själva så finns det också en försyn eller nåd i livet som verkar till vår fördel. Jag tror att människan själv jobbar under makter som den själv inte alltid är medveten om.

[Anders]

Som jag tänker handlar framgång inte uteslutande om hårt arbete. Även om mycket beror på oss själva så finns det också en försyn eller nåd i livet som verkar till vår fördel. Jag tror att människan själv jobbar under makter som den själv inte alltid är medveten om.

En riktig going här : den begåvning du har genom ”generna”. Alla tar väl någon eller ett par sådana.
Skall man vara stolt över dessa? Rawls tyckte typ inte det, att man mest turar in det.
Jämför det med turen att bli född i den miljö man föds i. Kanske framför allt socioekonomisk.

Jag har en ganska men inte jättestark tro på att man skall vara stoltare över de egenskaper man fötts med än med den uppväxt man föds i. Inget direkt logiskt, men dels så är självet ändå i förrangsställning, som jag ser det, även om ingen människa sannerligen är en ö. Och dels så irriterar vi oss på då man sätter epitet som klass, kön, hudfärg och liknande på människor, men den bakomvarande människan, med sina traits, sina lynnen och sina begåvningar får svara för sig mer rakt av, kan inte gömma sig.

Dessutom, det enda som åstadkommit mirakel är hjärnan. Sorry ögat, örat, huden, men ni är bara tools. Det är vad som dyker upp i individers skallar i form av intelligenta, sociala, kreativa eller ihärdiga förmågor som är det närmaste vi kan komma guddom i verkliga världen.

Här kan jag nog anses högmodig eller stolt.

[Algotezza]

Lite tankar i höstmörkret.

Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.

Hur blir det om vi översätter stolthet till engelska, Pride?

[Algotezza]

Som jag tänker handlar framgång inte uteslutande om hårt arbete. Även om mycket beror på oss själva så finns det också en försyn eller nåd i livet som verkar till vår fördel. Jag tror att människan själv jobbar under makter som den själv inte alltid är medveten om.

Undermedvetna eller övernaturliga makter?

[natureprovide]

Lite tankar i höstmörkret.

Stoltheten döljer vår djupaste osäkerhet, den söker sitt rättfärdigande i det som inte har och aldrig kommer att tillhöra oss. Stoltheten bygger på en grund som inte är dens egen och saknar all verklig värdighet. Stoltheten är uppblåst och närs av våra lägsta drifter. Stoltheten är aldrig självreflekterande och har sin uppkomst i vår egen projicerade otillräcklighet. Stoltheten är kravlös och kommer utan uppfordring. Den största motsatsen till stoltheten är ödmjukheten, som i sig är förmedlande, avkrävande, och uppmanande. Den avväpnar oss och ifrågasätter vårt eget handlande, begrundande och ifrågasättande blir den ett verktyg för att bevara vår inre frihet och obundenhet. Ödmjukhet samspelar med vår integritet och bidrar till vårt inre sammanhängande väsen.

Hur blir det om vi översätter stolthet till engelska, Pride?

Ja, Pride låter som en rimlig översättning. Stolthet som i högmod.

[natureprovide]

Som jag tänker handlar framgång inte uteslutande om hårt arbete. Även om mycket beror på oss själva så finns det också en försyn eller nåd i livet som verkar till vår fördel. Jag tror att människan själv jobbar under makter som den själv inte alltid är medveten om.

Undermedvetna eller övernaturliga makter?

Jag förstår att alla inte delar den uppfattningen, men jag tror det rör sig om både transcendentala och omedvetna/undermedvetna krafter.
Kierkegaard tror jag det var som skrev att människan är en syntes av själ och kropp, som bärs av ande. Alla delar i trefalden är bärare av sina egna upplevelser upplevelser. Men jag tror att människan har en gudomlig och medlande roll i världen.