Pilatus skrev:iris skrev:Pilatus skrev:Bättre hade varit om kvinnan uppsökt sin församling och därigenom sökt tröst och gemenskap. Att få något att syssla med är en god terapi. Verksamheter som Erikshjälpen tror jag på. Jag brukar regelbundet lämna in sådant jag inte längre behöver. Och jag köper sådant som jag behöver, ramar, textilier.
Att finna tröst i Gud är fel väg då? Att (som Hacka sa) tro att man funnit någon slags förklaring eller mening med mänsklig ondska genom, i och med Gud som tröst är fel?
Min tro är att det är bättre att söka gemenskap med andra människor. Vill någon som är traumatiserad göra det via sin församling är det bra. Det finns undantag även där. Plymouthbröderna och liknande sekter. Det finns gott om folk i Svenska kyrkan som verkar friska och sunda och som kan etablera bra kontakt med andra. Även präster. Men att ta hand om folk som har problem är inte enkelt.
Vi hyrde ut en bostad till en man med missbruksproblem som kom från Lewi Pethrus Stiftelse för filantropisk verksamhet. Det fungerade utmärkt under ett antal månader. Men bristen på fritidsverksamheter och vänner gjorde att det inte höll.
Så Gud räcker inte hela vägen. Det är ingen brist på kristna verksamheter där vi bor. Inte heller är det tillräckligt med någonstans att bo och arbeta. Det måste till en omgivning med människor som kan vara trevliga att umgås med och som kan fungera som stöd om det skulle krisa.
Vår hyresgäst var förstås inte lycklig över utvecklingen. En människas identitet är mer än tron. Speciellt om det finns en etablerad identitet som missbrukare. Allt rämnar. De som tidigare hade hjälpt honom hade flyttat och jag vet faktiskt inte om någon längre frågade efter honom. Det slutade med att vi kände oss tvingade att säga upp honom.
Självklart har du rätt!!!
Detta är ju premisserna vi lever under - att vi är del av den mänskliga gemenskapen och är i behov av andra människors stöd, hjälp och värme (om de lyckas uppbringa en sådan).
Vad jag trodde Hacka talade om var en inre känsla av tröst som knappast andra kan ge om man är traumatiserad av mänsklig ondska. Vi har ju sett att de människor som genomgått enorma trauman som är obegripliga i sin utsökta ondska och effektivitet med vilken människor utsätter andra - den totala hjärtlösheten och perversiteten i att vilja plåga andra människor --- sådana som blivit utsatta för sådant blir naturligtvis på ett yttre plan hjälpta via att finna värme, förståelse och godhet hos andra (som den hjälpsamme samariter som lade om såren, betalade för uppehälle mm) - men i det inre kan tankar och känslor ändå mala och mala och mala och mala på --- och någon som blivit traumatiserad av mänsklig ondska kan lida mycket --- inombords. När ingen annan är där.
Ingen annan är --- en osynlig Gud.
För att förstå den yttre och inre dimensionen krävs ju av oss att vi begriper hur vi är funtade. Vi består ju av inre känslor och tankar där Guds relationen är som balsam på såren - och en yttre verklighet där vi behöver hands-on av andra--- direkt hjälp, akut omläggning av sår mm.
Samma sjukdom som människor som är likgiltiga drabbats av när de inte bryr sig om sina medmänniskor - samma sjukdom fast åt andra hållet är de religiösa som lever som vore de redan änglar och utan behov av andras omsorg och sällskap... detta kallas för andligt högmod.