Subjektivt sant att det finns objektiva sanningar?

[Jonas Nystrom]

Men... om det är objektivt sant att det finns subjektiva sanningar så måste det även vara objektivt sant att det finns objektiva sanningar! Säger man "det finns inga objektiva sanningar" så implicerar man ju att det man hävdar är objektivt sant, varpå tesen upphäver sig själv!

Vad är förresten en "subjektiv sanning"? Är det en sanning av typen "det är objektivt sant att jag hyser den subjektiva känslan glädje just nu"?? Då förstår jag vad "subjektiv sanning" ska betyda. Annars inte.

jn

[gråa hår]

Om man är subjektivist/värderelativist/värdenihilist eller vad man nu vill kalla det så måste man ju acceptera att någon kan ha den subjektiva uppfattingen att objektiva sanningar finns... hur ska man då kunna argumentera för att det inte finns objektiva sanningar när det är subjektivt sant för någon annan?

Du kan inte säga att allt är relativt och mena det, då menar du samtidigt att din uttalelse "allt är relativt" också är relativ. Detta omöjliggör positionerna, eller rättare sagt så omöjliggör dom sig själv. Det är snack om en logisk felslutning

[Fann]

Ojojoj stackars sanning och lilla objektiviteten - ni får då användas till så mycket att ni riskerar att tappa identiteten alldeles...

Jag har en känsla av att jag skrivit inlägg här förut om detta problem. Och jag brukar alltid bli missförstådd. Nåja. Jag gör ett nytt försök, med risk att upprepa mig själv och vara tjatig…

Diskussionen om ”objektiv sanning” och ”värderelativism” återkommer också ständigt. Här och i alla möjliga andra sammanhang. Infallsvinklarna och terminologin kan variera, men oftast förs diskussionen i en förtrytsam anda: ”man kan ju inte säga att det inte finns någon sanning utan att säga emot sig själv”. Oftast kommer man ingen som helst vart i de här samtalen, kanske inte minst för att den tilltänkta motparten inte fattar den kastade handsken och går till motangrepp.

Anledningen till att jag envisas med att skriva som jag gör om detta är att jag uppfattar det som att en del grundläggande aspekter inte tydliggörs – att man utgår från en del förgivettaganden som i sin tur gör att diskussionen inte kommer att handla om det som man tänker sig att den ska handla om. Utmaningen fungerar inte som en utmaning, det blir aldrig någon egentlig diskussion eftersom premisserna är för vaga.

”Sanning”, ”objektivitet”, ”verklighet” och ”värde” är de begrepp som resonemangen bygger på och kretsar kring. Jag menar alltså att diskussionen blir virrig om man inte utreder vad man avser med de olika begreppen samt om man inte heller utreder vad man menar med ”begrepp” (eller snarare språk). Så här der jag det:

Inom filosofin talar man om olika sanningsteorier eller definitioner av begreppet ”sanning”. En teori är den så kallade ”korrespondensteorin”. Den innebär att sanning är en fråga om en relation mellan en utsaga och ett sakförhållande. Det finns också andra tillämpningar av begreppet sanning. Det sanna kan vara det ”ämnade” – det som är så är så nära ”idealvärlden” som möjligt. Även i detta fall inkluderar begreppet ”sanning” en relation. Jag menar att vi i de diskussioner som förs där man använder uttryck som ”objektivt sant” utgår från korrespondensteorin. Vi utgår från att det är "något" (vanligtvis en utsaga) som är likadant som något "annat" (den verklighet utsagan avser).

Begreppet ”objektivitet” har blivit en del av vår vardagsvokabulär. Vi lånar det från (natur)vetenskapen. Inom denna försöker man fastställa generella sanningar, kunskap om orsaksförhållanden eller faktakunskap om olika fenomen. Om ett påstående om ett sakförhållande ska ha värde för andra än dem som tagit reda på det hela, måste vi kunna lita på att påståendet om sakförhållandet skulle ha varit detsamma oavsett vem som uttalar sig. Objektivitet används främst i betydelsen ”värdeneutral” eftersom man tänker sig att det är just värderingar som skulle kunna påverka vad man kommer att upptäcka och fastslå. Det märkliga är att vi kommit att använda detta begrepp även i sammanhang där det i praktiken saknar reell innebörd.

Frasen ”det finns ingen sanning” brukar ofta kritiseras. Jag menar att det kritikerna egentligen avser är ”verklighet”, inte ”sanning” (i betydelsen ”en utsaga som överensstämmer med den verklighet den avser”). Om man byter ut ”sanning” mot ”verklighet” blir innebörden av resonemanget tydligare.

Den totala subjektivismen som hävdar att det inte finns någon verklighet utanför våra egna medvetanden har dock inte särskilt många företrädare. Antagligen är det därför de förtrytsamma ”objektivisterna” så ofta får fäktas utan motståndare.

Begreppet ”objektivt sant” är en slags tautologi. Det bör räcka att säga att något är ”sant”. Ibland hör man till och med det obegripliga uttrycket ”objektiv verklighet”. En verklighet är rimligen verklighet. ”Objektiv” eller ”subjektiv” borde bara kunna avse uttalanden om denna verklighet. Anledningen till att vi talar om ”objektiva” respektive ”subjektiva” ”verkligheter” är naturligtvis att vi behöver skilja mellan den verklighet som våra egna upplevelser, tolkningar och känslor utgör och som inte är observerbara för andra än oss själva, och den yttre verklighet som vi kan göra gemensamma iakttagelser av. Men att vi använder begreppen på det här viset bidrar till förvirringen.

När man raljerar över det ologiska i påståenden som ”allting är relativt” eller ”det finns ingen sanning” så utgår man från att det mänskliga sättet att använda språk är fullständigt heltäckande och exakt. Så fungerar dock aldrig språket. Vi utgår alltid från förgivettaganden. Varje påstående får sin innebörd av att det står mot en ”fond” av något annat som påståendet förhåller sig till. Men denna fond är för det mesta outtalad.

Uttrycket ”allting är relativt” profilerar sig mot en fond av normativa värdeuppfattningar. Det ”allting” som avses och som gör uttalandet meningsfullt är värderingar och relativa adjektiv. ”Stor”, ”vacker” etc. Inte påståenden om verkligheten. Vi använder uttrycket för att påminna oss om att våra skattningar och värderingar just ”beror på” (vad vi jämför med). Det är då det blir meningsfullt. Om jag påstår att jag åt lamm till lunch eller att jag ska arbeta i morgon så är det ingen som skulle komma på tanken att tillrättavisa mig och säga att ”jaja lamm till lunch ja och arbete och arbete och imorgon du. Jojo allting är relativt”. Fullständigt meningslöst (fast lite kul som tanke dock – kommer att tänka på Hasse och Tage…)

”Det finns ingen sanning” är sådant som sägs av dem som menar att det är omöjligt att göra heltäckande och alldeles entydiga ”avgjutningar” av verkligheten med hjälp av språket. Jag har aldrig hört någon använda det i betydelsen ”det finns ingen verklighet”.

Den som envisas med att tolka alla uttryck som kategoriska förstår inte språkets grundläggande väsen och borde ha oerhört svårt att kommunicera med andra. Tack och lov tillämpar vi inte den här fyrkantiga och rigida språk/tanke-analysen annat än i lite tillfälliga attacker av spetsfundighet utan även de mest fundamentalistiska objektivister behärskar språkets relativa karaktär (även om personer med autism kan ha svårt med detta).

När det gäller värderelativism-diskussionerna tror jag att de skulle bli mycket mer utvecklade och fruktbara om man först gjorde klart för sig hur man förhåller sig till de ovannämnda begreppen. Ofta kan man ana att bakom kritiken mot det man ibland kallar ”värdenihilism” ligger en föreställning om att det egentligen handlar om verklighetsuppfattningen överhuvudtaget. Att den man kallar värdenihilist också förutsätts förneka förekomsten av en verklighet utanför oss själva. Så kan det kanske vara ibland, men det behöver inte vara så.

Jag själv har nog en relativistisk grundsyn men det ”relativa” gäller alltså min uppfattning om vår förmåga att avbilda och uttrycka oss om verkligheten på ett heltäckande och absolut entydigt sätt. Inte om det finns en verklighet utanför oss själva eller inte. När det gäller värden är det min uppfattning att uttrycket ”värde” är en abstraktion som saknar motsvarighet i ”verkligheten”. Det som finns i verkligheten är värderandet, det vill säga handlingen ”värderande”. Begreppet ”objektivitet” menar jag, som jag nämnt tidigare, bara är relevant när det gäller förhållandet mellan en utsaga om sakförhållanden och sakförhållandet självt. Det sakförhållande som man skulle kunna förhålla sig ”objektiv” till när det gäller värderande är handlingen som sådan. Men det blir rätt meningslöst att dividera om det är så attd det jag påstår att jag tycker är det jag verkligen tycker.

Det finns bra och dåliga värderande handlingar, kloka och omdömesgilla etc etc, men inte ”sanna” eller ”falska” (om man med sant menar ”korrespondenssanning”). Vi kan bedöma etiska värderingar genom att höra hur en person resonerar om sina ställningtaganden. Det finns ingen godtycklighet i den bedömningen, men bedömningen hör hemma inom sådant som har med omdömesförmåga att göra, inte ”sanning”. Blandar man in begrepp som objektivitet och relativism i den här diskussionen så utgår man från att ett värde är lika mycket verklighet som lammsteken jag åt till lunch idag eller det faktum att jag ska till jobbet i morgon.


Skön sommar!

[hovnarr]

Fann!

Kul att se dig här igen. Trodde du försvunnit för gott. Det gläder mig att jag misstog mig.

Kul att vi tycks vara på samma sida i boken. Läs/skumma hemskt gärna min filosofiska buljong om du vill se min aktuella syn på sanning, verklighet, kunskap m.m:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=2240

Arrivederci!

[Mithra]

Jag tror att det finns en objektiv sanning, som är sant oavsett vad vi människor tycker och tänker. Några enkla exempel:

Antingen finns Gud eller så finns han inte. Han kan inte både finnas och inte finnas samtidigt. Och hans existens/icke-existens är oberoende av våra åsikter och vad vi tror.

Ett annat exempel är detta. I Islam så tror de att Jesus inte korsfästes. De kristna tror att han korsfästes. Antingen korsfästes han eller så korsfästes han inte! Han kan inte både ha korsfästs och inte ha blivit korsfäst samtidigt.