Gudsbilder gudsdefinitioner

[Smisk]

Är det inte rätt meningslöst med våra diskussioner här om AI mer och mer tar över? Vi kan väl låta våra ChatGPT:ar diskutera med varandra så att vi kan börja göra något mer väsentligt. Städa toaletten, diska, gå ut med hunden, odla vår trädgård? Eller?

Att ta ett AI-svar rakt av - vad tillför det? Jag tycker man skall bearbeta det man får fram via AI, göra det till sitt eget. Det är det krav jag ställer på mina filosofielever eftersom de alltmer börjar använda AI. Men visst är AI bekvämt som hjälpmedel eller verktyg. Just det hjälpmedel eller verktyg.

AI är väldigt meningsfull tycker jag. Svaret förtydligar och ger massa detaljer för mig så det håller jag inte med om.
Mitt svar kom sedan efter AI kontexten.

Jag är nog en av dem som skrivit mest här på forumet så ditt argument verkar missa sitt mål tänker jag.

[Algotezza]

Är det inte rätt meningslöst med våra diskussioner här om AI mer och mer tar över? Vi kan väl låta våra ChatGPT:ar diskutera med varandra så att vi kan börja göra något mer väsentligt. Städa toaletten, diska, gå ut med hunden, odla vår trädgård? Eller?

Att ta ett AI-svar rakt av - vad tillför det? Jag tycker man skall bearbeta det man får fram via AI, göra det till sitt eget. Det är det krav jag ställer på mina filosofielever eftersom de alltmer börjar använda AI. Men visst är AI bekvämt som hjälpmedel eller verktyg. Just det hjälpmedel eller verktyg.

AI är väldigt meningsfull tycker jag. Svaret förtydligar och ger massa detaljer för mig så det håller jag inte med om.
Mitt svar kom sedan efter AI kontexten.

Jag är nog en av dem som skrivit mest här på forumet så ditt argument verkar missa sitt mål tänker jag.

AI är ett bra och effektivt hjälpmedel, ett användbart verktyg. Jag är dock kritisk till inlägg som mest består av att direkt citera AI. Att man använder AI som en del av ett inlägg tycker jag kan föra samtalet framåt.

[Algotezza]

Psykologiskt ser jag Gud som en uppfattning om existensen som förklarar saker om syfte, värde och mening.
Saker vi inte kan förklara med logik och empiri, saker vi inte kan räkna ut eller uppfatta som fysiska.

På samma sätt som vi inte kan förankra syfte, värde och mening med logik och empiri så kan vi inte förankra en bevisföring om Guds existens. Vår psykologiska hantering av vad som är viktigt och meningsfullt för oss är något vi skapar, det är något vi väljer genom friheten att välja, och så fungerar även en gudstro.

Att ha uppfattningar om en djupare mening fungerar på samma sätt som rollspelande gör. Vi väljer själva att ta "rollen som meningsfull" med allt av värde denna roll innehåller.

Vi kan då tänka oss att "Gud är det som förklarar varför jag lever meningsfullt".


Själv är jag som sagt inte troende men jag är delvis spirituell skulle jag säga. Jag avvisar dock inte gudstro, tvärt om.
Däremot avvisar jag å det kraftigaste att inte vara autentisk, att inte själv "välja sig själv", och om det att ingå i en pakt där man har plikter att följa en given väg motsäger detta avstår jag givetvis

Att människor har en Gudstro eller religion kan vara en del av förklaringen till deras syn på syftet med världen, deras etik och moral, deras värden, samt den mening de finner i sitt liv. Men även utan att tro på Gud kan man finna ett syfte och mening med sitt liv, även om det kan vara svårt att peka ut ett syfte med hela världen, som ju i mångt och mycket ter sig spretig och kaotisk, och man kan ju ha värden, etik och moral som har annan bas än en Gudstro.

Baseras tro på en förmåga, som vissa har och andra saknar, eller på ett i princip val, dvs. att man väljer att tro eller att avstå från att tro på Gud?

[Smisk]

AI är ett bra och effektivt hjälpmedel, ett användbart verktyg. Jag är dock kritisk till inlägg som mest består av att direkt citera AI. Att man använder AI som en del av ett inlägg tycker jag kan föra samtalet framåt.

Det håller jag med om.

[Smisk]

Att människor har en Gudstro eller religion kan vara en del av förklaringen till deras syn på syftet med världen, deras etik och moral, deras värden, samt den mening de finner i sitt liv. Men även utan att tro på Gud kan man finna ett syfte och mening med sitt liv, även om det kan vara svårt att peka ut ett syfte med hela världen, som ju i mångt och mycket ter sig spretig och kaotisk, och man kan ju ha värden, etik och moral som har annan bas än en Gudstro.

Baseras tro på en förmåga, som vissa har och andra saknar, eller på ett i princip val, dvs. att man väljer att tro eller att avstå från att tro på Gud?

Detta är väldigt komplext. Kort skulle jag säga att man kan säga att en del personers hjärnor är mer lämpade för andlighet än andras helt enkelt. Dock så påverkar så klart mängder av andra faktorer. Men som du säger så behöver man givetvis inte tro på någon Gud för att förhålla sig till syfte, värde och mening. Det räcker att man är medveten och föreställer sig saker man väljer mellan så har vi ett förhållande till dessa aspekter av tillvaron.

Jag kommer på tre saker man kan använda som stöd för sin gudstro:

Direkta erfarenheter
Mentala arketyper (Jungs arketyper)
Värden

Alla dessa är kvalitativa, dem är alltså alla kopplade till psykologiska uppfattningar.

Det finns helt enkelt olika typer av direkta erfarenheter, mentala arketyper och värden och vi är "tvingade" att välja mellan den.
En del av dem är helt enkelt spirituella och att känna igen och välja sin världsbild med dessa som intuitiv utgångspunkt är att ta sig an en andlig väg.

Med denna utgångspunkt, alltså att en del av oss känner igen detta och kan välja en andlig väg, så tycker jag inte man kan ifrågasätta detta.
Att ha en "personlig relation till Gud" är vad Jung skulle kalla en "mental verklighet". Jung menade att våra arketyper inte bara är teoretiska konstruktioner utan medfödda modeller som hjälper oss få en kontakt med en djupare mening.

Att välja att ha en gudstro påverkar alltså sitt synsätt och därför hur man ser på sitt syfte, värde och mening i världen och detta påverkar vidare den direkta erfarenheten av livet.

På samma sätt som man kan tänka sig att syfte, värde och mening har en plats i livet även om man inte kan räkna ut eller empiriskt bekräfta dem kan man göra samma sak med en gudstro. Jag kan tänka mig dessa saker som "metavärde", alltså uppfattningar som styr hur vi förhåller oss till vad som är viktigt i livet.

[xion]

Att människor har en Gudstro eller religion kan vara en del av förklaringen till deras syn på syftet med världen, deras etik och moral, deras värden, samt den mening de finner i sitt liv. Men även utan att tro på Gud kan man finna ett syfte och mening med sitt liv, även om det kan vara svårt att peka ut ett syfte med hela världen, som ju i mångt och mycket ter sig spretig och kaotisk, och man kan ju ha värden, etik och moral som har annan bas än en Gudstro.

Baseras tro på en förmåga, som vissa har och andra saknar, eller på ett i princip val, dvs. att man väljer att tro eller att avstå från att tro på Gud?

Detta är väldigt komplext. Kort skulle jag säga att man kan säga att en del personers hjärnor är mer lämpade för andlighet än andras helt enkelt. Dock så påverkar så klart mängder av andra faktorer. Men som du säger så behöver man givetvis inte tro på någon Gud för att förhålla sig till syfte, värde och mening. Det räcker att man är medveten och föreställer sig saker man väljer mellan så har vi ett förhållande till dessa aspekter av tillvaron.

Jag kommer på tre saker man kan använda som stöd för sin gudstro:

Direkta erfarenheter
Mentala arketyper (Jungs arketyper)
Värden

Alla dessa är kvalitativa, dem är alltså alla kopplade till psykologiska uppfattningar.

Det finns helt enkelt olika typer av direkta erfarenheter, mentala arketyper och värden och vi är "tvingade" att välja mellan den.
En del av dem är helt enkelt spirituella och att känna igen och välja sin världsbild med dessa som intuitiv utgångspunkt är att ta sig an en andlig väg.

Med denna utgångspunkt, alltså att en del av oss känner igen detta och kan välja en andlig väg, så tycker jag inte man kan ifrågasätta detta.
Att ha en "personlig relation till Gud" är vad Jung skulle kalla en "mental verklighet". Jung menade att våra arketyper inte bara är teoretiska konstruktioner utan medfödda modeller som hjälper oss få en kontakt med en djupare mening.

Att välja att ha en gudstro påverkar alltså sitt synsätt och därför hur man ser på sitt syfte, värde och mening i världen och detta påverkar vidare den direkta erfarenheten av livet.

På samma sätt som man kan tänka sig att syfte, värde och mening har en plats i livet även om man inte kan räkna ut eller empiriskt bekräfta dem kan man göra samma sak med en gudstro. Jag kan tänka mig dessa saker som "metavärde", alltså uppfattningar som styr hur vi förhåller oss till vad som är viktigt i livet.

Kan man verkligen välja en sån sak?
Endera tror man eller också inte.
Sen kan man naturligtvis vara mer eller mindre säker på sin sak.
Man kan välja att lita på en person men det blir inte samma sak. I det fallet gör man ett aktivt val.
När det gäller Gudstro så väljer andra eller annat åt en.

[Smisk]

Kan man verkligen välja en sån sak?
Endera tror man eller också inte.
Sen kan man naturligtvis vara mer eller mindre säker på sin sak.
Man kan välja att lita på en person men det blir inte samma sak. I det fallet gör man ett aktivt val.
När det gäller Gudstro så väljer andra eller annat åt en.

Det finns flera aspekter i det.
Psykologiskt kan vi säga att vi har flera delar av oss.
Omedvetna och medvetna.

Vi kan tänka oss att vi har delvis medfödda och delvis utvecklade förmågor för olika saker och förmågor för att ha en tro är något vi har tillgång till. Kant kallar dessa för trancendentala eftersom dem är själva förutsättningarna för erfarenhet/kunskap. Jag tänker mig detta som att våra förmågor är ett komplext medium. Dem är som vatten+vågor i det.

Vi kan ha "vatten men inte vågorna" för en tro. Vi kan ha en "radiokanal utan sändning".

Vidare så har vi omedvetna och medvetna komponenter av detta. Våran erfarenhet, psyke, tänkande och känslor är mest omedvetna/automatiska men vi har även en medveten komponent. Vi interagerar delvis medvetet med våra förutsättningar och kan både direkt och indirekt bidra till att "ställa in radion".

Jag har samma uppfattning som Kierkegaard att vi inte kan veta något om någon Gud, Själ eller tro på empirisk väg eller genom att tänka på empiriska föremål. Däremot kan vi VARA spirituella och med detta perspektiv agera i världen. Därför behöver vi ta ett "trons språng" för att fylla ett existentiellt hål vi annars har.

Hålet är det tron finns i när vi fyller det med handlingen vi väljer.

Detta kan man se som ett erfarenhetsmässigt belägg för trons värde.
Inte för hur vida någon "Gud finns som ett föremål" utan hur vida tro är meningsfullt.

Samma sak gäller ju för alla förhållanden till syfte, värde och mening. Vi väljer dem.
Förmågorna vi har för dem är dock inte valda men vi ger dem näring eller får hål där dem "borde vara".

[xion]

Kan man verkligen välja en sån sak?
Endera tror man eller också inte.
Sen kan man naturligtvis vara mer eller mindre säker på sin sak.
Man kan välja att lita på en person men det blir inte samma sak. I det fallet gör man ett aktivt val.
När det gäller Gudstro så väljer andra eller annat åt en.

Det finns flera aspekter i det.
Psykologiskt kan vi säga att vi har flera delar av oss.
Omedvetna och medvetna.

Vi kan tänka oss att vi har delvis medfödda och delvis utvecklade förmågor för olika saker och förmågor för att ha en tro är något vi har tillgång till. Kant kallar dessa för trancendentala eftersom dem är själva förutsättningarna för erfarenhet/kunskap. Jag tänker mig detta som att våra förmågor är ett komplext medium. Dem är som vatten+vågor i det.

Vi kan ha "vatten men inte vågorna" för en tro. Vi kan ha en "radiokanal utan sändning".

Vidare så har vi omedvetna och medvetna komponenter av detta. Våran erfarenhet, psyke, tänkande och känslor är mest omedvetna/automatiska men vi har även en medveten komponent. Vi interagerar delvis medvetet med våra förutsättningar och kan både direkt och indirekt bidra till att "ställa in radion".

Jag har samma uppfattning som Kierkegaard att vi inte kan veta något om någon Gud, Själ eller tro på empirisk väg eller genom att tänka på empiriska föremål. Däremot kan vi VARA spirituella och med detta perspektiv agera i världen. Därför behöver vi ta ett "trons språng" för att fylla ett existentiellt hål vi annars har.

Hålet är det tron finns i när vi fyller det med handlingen vi väljer.

Detta kan man se som ett erfarenhetsmässigt belägg för trons värde.
Inte för hur vida någon "Gud finns som ett föremål" utan hur vida tro är meningsfullt.

Samma sak gäller ju för alla förhållanden till syfte, värde och mening. Vi väljer dem.
Förmågorna vi har för dem är dock inte valda men vi ger dem näring eller får hål där dem "borde vara".

Nja, något "hål" av det slaget känner jag inte till så ateist jag är.
Däremot har jag hört från andra att dom känner som att dom har ett hål inombords.
Som sagt är jag ateist, även om jag inte alltid har varit det.
Jag känner mig helt solid och välfylld när det gäller mig själv och min plats i tillvaron och helt tillfreds på trons område.

[Smisk]

Nja, något "hål" av det slaget känner jag inte till så ateist jag är.
Däremot har jag hört från andra att dom känner som att dom har ett hål inombords.
Som sagt är jag ateist, även om jag inte alltid har varit det.
Jag känner mig helt solid och välfylld när det gäller mig själv och min plats i tillvaron och helt tillfreds på trons område.

Den här dialogen är rätt bra:

https://www.youtube.com/watch?v=DBsHdHMvucs

Det är Dawkins och Ayaan som pratar om Gud vs Ateism. Ayaan har varit en som förespråker Ateism vid sidan av Dawkins men som nu är kristen.
Dawkins tycker inte alls om detta och försöker övertyga henne men det är Ayaan som övertygar skulle jag säga.

Hon beskriver det som att hon genomgick en kris (med mina ord en "dark night of the soul") och insåg att hon hamnat i ett spirituellt bankrupt tillstånd. Som Ateist då. Detta är inte helt ovanligt och det är alltså detta "hål" Kierkegaard syftar på i första hand. Existentialismens ångest.

Som jag ser det så måste man inte vara troende, jag kallar mig själv inte för troende.
Däremot skulle jag säga att andlighet är ett behov vi har och kan utveckla och det går inte att ersätta med något annat.

[Algotezza]

Nja, något "hål" av det slaget känner jag inte till så ateist jag är.
Däremot har jag hört från andra att dom känner som att dom har ett hål inombords.
Som sagt är jag ateist, även om jag inte alltid har varit det.
Jag känner mig helt solid och välfylld när det gäller mig själv och min plats i tillvaron och helt tillfreds på trons område.

Den här dialogen är rätt bra:

https://www.youtube.com/watch?v=DBsHdHMvucs

Det är Dawkins och Ayaan som pratar om Gud vs Ateism. Ayaan har varit en som förespråker Ateism vid sidan av Dawkins men som nu är kristen.
Dawkins tycker inte alls om detta och försöker övertyga henne men det är Ayaan som övertygar skulle jag säga.

Hon beskriver det som att hon genomgick en kris (med mina ord en "dark night of the soul") och insåg att hon hamnat i ett spirituellt bankrupt tillstånd. Som Ateist då. Detta är inte helt ovanligt och det är alltså detta "hål" Kierkegaard syftar på i första hand. Existentialismens ångest.

Som jag ser det så måste man inte vara troende, jag kallar mig själv inte för troende.
Däremot skulle jag säga att andlighet är ett behov vi har och kan utveckla och det går inte att ersätta med något annat.

Andlighet är bredare och djupare än att bara tro på Gud. Jag menar att det innefattar både vetenskap och filosofi och kulturellt-konstnärliga yttringar. Är det för brett? Skall man ha med en kvalitativ dimension? Den blir i så fall personlig, individuell.

[Smisk]

Andlighet är bredare och djupare än att bara tro på Gud. Jag menar att det innefattar både vetenskap och filosofi och kulturellt-konstnärliga yttringar. Är det för brett? Skall man ha med en kvalitativ dimension? Den blir i så fall personlig, individuell.

Jag håller med.

Jag tycker Whiteheads filosofi är den mest användbara jag stött på i avseendet av en som innehåller alla aspekter av en bred spirituell och vetenskaplig modell. Han inkluderar en kvalitativ dimension.

Han betonar upplevelsen och subjektiviteten som en fundamental aspekt hos verklighetens natur.
Den är både kollektiv och individuell, den är holistisk. Känslor, medvetande och värde är integrerat i hans kosmologi.

Jag bad AI förklara hans gudsdefinition:

Alfred North Whiteheads definition av Gud är komplex och mångfacetterad, och den utvecklas genom hans verk, särskilt i “Process and Reality”. Whitehead beskriver Gud i två huvudsakliga aspekter: den primordiala naturen och den konsekventa naturen1.

Primordial Natur: Gud som den primordiala naturen är den eviga källan till alla möjligheter och potentialer. I denna aspekt är Gud den som “prehends” (uppfattar) alla eviga objekt och möjligheter, vilket innebär att Gud innehåller alla möjliga utfall och värden som kan realiseras i världen1.

Konsekvent Natur: Gud som den konsekventa naturen är den som upplever och reagerar på världen. Denna aspekt av Gud är dynamisk och förändras i respons till de faktiska händelserna i universum. Gud påverkas av och påverkar världen genom en process av ömsesidig relation1.

Whitehead ser Gud som en nödvändig del av verklighetens struktur, där Gud inte bara är en skapare utan också en deltagare i den pågående processen av universums utveckling.

När jag tänker mig en gudsdefinition hamnar jag snabbt hos de österländska mystikerna.
Där utgår man så gott som alltid ifrån att vi inte kan definiera det andliga eller någon Gud och att den kvalitativa aspekten av vår direkta erfarenhet är en direkt kanal till det andliga. Meditation är då vår spontana direkta kontakt som vi inte kan nå med logik och empiri.

Zen använder metoder som fungerar som "workarounds" runt vår benägenhet att "söka andlighet där den inte finns".
Gud som en sak vi "definierat" är som en paradox eftersom Gud som en "fast tanke" är som att fånga friheten i en burk.

Är det något som är levande så är det det spirituella.

[xion]

Andlighet är bredare och djupare än att bara tro på Gud. Jag menar att det innefattar både vetenskap och filosofi och kulturellt-konstnärliga yttringar. Är det för brett? Skall man ha med en kvalitativ dimension? Den blir i så fall personlig, individuell.

Jag håller med.

Jag tycker Whiteheads filosofi är den mest användbara jag stött på i avseendet av en som innehåller alla aspekter av en bred spirituell och vetenskaplig modell. Han inkluderar en kvalitativ dimension.

Han betonar upplevelsen och subjektiviteten som en fundamental aspekt hos verklighetens natur.
Den är både kollektiv och individuell, den är holistisk. Känslor, medvetande och värde är integrerat i hans kosmologi.

Jag bad AI förklara hans gudsdefinition:

Alfred North Whiteheads definition av Gud är komplex och mångfacetterad, och den utvecklas genom hans verk, särskilt i “Process and Reality”. Whitehead beskriver Gud i två huvudsakliga aspekter: den primordiala naturen och den konsekventa naturen1.

Primordial Natur: Gud som den primordiala naturen är den eviga källan till alla möjligheter och potentialer. I denna aspekt är Gud den som “prehends” (uppfattar) alla eviga objekt och möjligheter, vilket innebär att Gud innehåller alla möjliga utfall och värden som kan realiseras i världen1.

Konsekvent Natur: Gud som den konsekventa naturen är den som upplever och reagerar på världen. Denna aspekt av Gud är dynamisk och förändras i respons till de faktiska händelserna i universum. Gud påverkas av och påverkar världen genom en process av ömsesidig relation1.

Whitehead ser Gud som en nödvändig del av verklighetens struktur, där Gud inte bara är en skapare utan också en deltagare i den pågående processen av universums utveckling.

När jag tänker mig en gudsdefinition hamnar jag snabbt hos de österländska mystikerna.
Där utgår man så gott som alltid ifrån att vi inte kan definiera det andliga eller någon Gud och att den kvalitativa aspekten av vår direkta erfarenhet är en direkt kanal till det andliga. Meditation är då vår spontana direkta kontakt som vi inte kan nå med logik och empiri.

Zen använder metoder som fungerar som "workarounds" runt vår benägenhet att "söka andlighet där den inte finns".
Gud som en sak vi "definierat" är som en paradox eftersom Gud som en "fast tanke" är som att fånga friheten i en burk.

Är det något som är levande så är det det spirituella.

Om man skulle ställa frågan; Vad är andlighet?
Andlighet behöver inte direkt ha något med religion att göra.
Andlighet är en dimension av tillvaron som främst innefattar känslor och intuition.
Jag tycker att Taoismen är det som kommer närmast. Visst finns det många taoister som tror på en skapare.
Det är en för en människan orimlig tanke att något skulle skapa sig själv.
Men taoismen skjuter frågan i bakgrunden och besvara den inte, utan låter känsla och intuition hantera den i det undermedvetna.
Frågan behöver nämligen inget svar. Det är som det är vad vi än tror.
Om vi försöker besvara den så undflyr den oss. Vad vi än svarar så är svaret inte rätt.
Vi kan försöka förstå så mycket som möjligt av den värld vi lever i, sen får vi vara nöjda med det och undvika att bygga luftslott.

[Smisk]

Om man skulle ställa frågan; Vad är andlighet?
Andlighet behöver inte direkt ha något med religion att göra.
Andlighet är en dimension av tillvaron som främst innefattar känslor och intuition.
Jag tycker att Taoismen är det som kommer närmast. Visst finns det många taoister som tror på en skapare.
Det är en för en människan orimlig tanke att något skulle skapa sig själv.
Men taoismen skjuter frågan i bakgrunden och besvara den inte, utan låter känsla och intuition hantera den i det undermedvetna.
Frågan behöver nämligen inget svar. Det är som det är vad vi än tror.
Om vi försöker besvara den så undflyr den oss. Vad vi än svarar så är svaret inte rätt.
Vi kan försöka förstå så mycket som möjligt av den värld vi lever i, sen får vi vara nöjda med det och undvika att bygga luftslott.

Jag håller med om att andlighet inte nödvändigtvis kräver någon religion.
Jag ser mig själv som delvis andlig men är ingen direkt del av någon religion.

Det blir lätt att existensens mysterium ger oss ett "God of the gaps" förklaring.
Att vi inte kan komma fram till hur existensen skapats ger oss: "alltså; Gud".

Man kan även som du är inne på tänka sig att vi kan acceptera att vi inte behöver en förklaring och inse att vi får nöja oss och leva utan en.

Personligen tycker jag att kompromissen fungerar bäst för mig. Att ge sig hän till den filosofiska och mystika resan att uppskatta alla perspektiv och insikter man faktiskt kan få tillgång till och lära sig att det finns fler än några få typer av förklaringar. Som du nämner har vi exempelvis känsla och intuition och att se deras funktion och värde och kreativt integrera dem i uppfattningarna om livet är en kompromiss.

[Hubert]

Det som är gemensamt för alla gudsbilder eller gudsbegrepp är att gudar är agenter.
De gör något med oss och med naturen.
Min favvogud Poseidon stötte staven i marken och det blev jordskalv om han var på dåligt humör av någon anledning, oftast orsakad av en människas tabbe.
Eller storm som t ex drabbade Odyssevs vars skepp gick i kvav.
Lösningen var att vara lydig och offra.

Grunden är att vi sedan urminnes tider har tänkt att allt som sker har en orsak. Orsaken har alltid varit en agent.

Moderna förklaringar har rensat bort agent.
Det är bra!

Gud är inte förklaring till någonting!
Så som vi ser det idag behöver Gud som förklaring till allt möjligt evidens för Guds existens. Evidens för Guds existens, eller någon annan guds existens saknas.

Bara tro återstår.
På vilka grunder ska vi tro?

I stället för att diskutera huruvida Gud finns eller ej, vilket som vi sätt är en dödfödd fråga, kanske det är vettigare att se på olika gudsbilder och definitioner av gud/Gud, eftersom vi vet att människor skapar mentala bilder av det som de kallar Gud/gud, så Gudsbilder är något som finns i vår gemensamma begreppsvärld.

När det gäller gudsbilder/gudsdefinitioner kan man fråga sig

Vilka finns det?
Vilka kulturella bakgrunder har de?
Varför har de uppkommit?
Vilka är traditionella?
Vilka är nya?
Vad är avsikten med dem?
Vilka är koherenta?
Vilka är begripliga?
Vilka har vi eller någon människa nytta av?