"Intresse" som filosofiskt fenomen

[Krille]

Hur kommer det sig att det är så oehört få människor som överhuvudtaget är intresserade av filosofi?

Frågan är enkelriktad verkar det som eftersom endast de som är intresserade kan ge ett riktigt svar.

Om man frågar gemene man vad de tror på, så får man oftast höra två olika varianter.
Antingen tror de på naturvetenskapen eller så sätter de sin tilltro till en högre makt.

Jag känner personer som tror på allt i bibeln, fast de har aldrig läst den.
Jag känner också personer som aldrig bekantat sig med filosofi, men de tror ändå benhårt på "the almighty science" utan att någonsin ifrågasätta.

Hur kan man känna trygghet av att vara så inskränkt?

Hur kommer det sig att folk lurar sig själva till en så outforskad verklighet?

Visst är inte deras upplevelser av sina liv mindre äkta än mina, men jag skulle ändå behöva en filosofisk och kanske också psykologisk förklaring på varför människor är så OEHÖRT ointresserade av att ta del av andras djupare tankar och få ett dialektiskt utbyte.

Kan någon ge mig ett bra svar?
Är det en överlevnadsinstinkt som hindrar stora massan att engagera sig och därför endast är ämnat för små minoriteter?

Hade mänskligheten gått under om alla varit intresserade av filosofi?
Är den ett hot mot den bekväma vardagen?.....

Jag skjutsade en känd radio och tv-personlighet för ett par veckor sedan i min bil.
Han hade forskat om människors intressen för olika saker såsom tv-program, radio-program tidningar och böcker och samtalsämnen.

Han skrattade och sade högt: Är det något som Svenska folket INTE är intresserade av, så är det filosofi........!!!!!


Målande.......

Ha det

[Johan Ågren]

Krille,

Filosofin sätter käppar i friskt rullande hjul. Sedan tjänar filosofin så olika ändamål; allt från att ha en extra fjäder i sin parningsskrud till de som genom filosofin försöker få rätsida på sin roll i världen. Filosofin kan tjäna samma roll som religionen, eller vara dräpande för de som har en läggning åt att vara martyrer. Personligen tycker jag inte filosofi är roligt, utan det är ångest och extas om vartannat. Det känns som om jag bollar omkring på mitt liv, och bollen är så het att jag inte kan hålla i den Jag har mycket av mina känslor förankrade i den, men jag har aldrig kunnat förankra mitt tänkande. Jag har bejakat alla ismer under min levnad, och jag kommer säkert att köra igenom dem några gånger till. Om jag har någon form av trygghet så är det i mina livsupplevelser som jag tycker har gett mig en ordlös grund som jag senare försöker förstå och förklara för mig själv.

Men den största anledningen att människor är "ointresserade" av filosofin tror jag är att den stjäl energin från den självklara vardagen. "- Hur orkar du!" brukar vara en vanlig kommentar. Eller: "- Om jag skulle börja tänka som dig så skulle jag ta livet av mig" har jag också hört. Eller: " - Jasså, du är en sån där som sitter och grubblar på nätterna", eller " - Det är inte bra att hålla på som du gör", eller " - Lev här och nu!".

Personligen är jag "drabbad" av filosofin genom min barndom där jag inte fick några normer eller förhållningsregler förklarade för mig som jag kunde bygga vidare mitt liv på.

Johan

[Plato]

Hur kommer det sig att det är så oehört få människor som överhuvudtaget är intresserade av filosofi?

Krille, det är få som tänker på abstrakta saker! Människor tänker bara på det som berör dem på väldigt nära håll. Få är det så tänker på sin existens och tror verkligen på hjärnan kapacitet till att analysera. Många blockerar sina tankar och fyller skallen med skräp. Dock är målet som tänkare har i skyldighet att uppnå är att få alla att bli tänkare!

Antingen tror de på naturvetenskapen eller så sätter de sin tilltro till en högre makt.

Oj! Det är tror jag dock inte på! Varför skulle tron på en högre makt motsätta sig vetenskapen? Att man inte tror på Gud är en sak! Men att man påstår att folk är ovetenskapliga ty att de tror på en högre makt, är hårt sagt. Det finns många exempel på vetenskapsmän som trodde på Gud, och det finns många ovetenskapliga människor som inte tror på Gud heller. Dessa tror hellre på tomtar och troll.

Är det en överlevnadsinstinkt som hindrar stora massan att engagera sig och därför endast är ämnat för små minoriteter?

Bra sagt! Livet enligt många är mat/dryck/sex. Har man dessa så är man lycklig! Men så är inte fallet. Dessa är överlevnads-sätt! Livet är så mkt mer, och att filosofera är nog för mig att komma från detta läge av överlevnad till att verkligen leva på riktigt! Göra det som vi människor är bäst på! Leva genom att tänka...

[ExNihilo]

Antingen tror de på naturvetenskapen eller så sätter de sin tilltro till en högre makt.

Oj! Det är tror jag dock inte på! Varför skulle tron på en högre makt motsätta sig vetenskapen? Att man inte tror på Gud är en sak! Men att man påstår att folk är ovetenskapliga ty att de tror på en högre makt, är hårt sagt. Det finns många exempel på vetenskapsmän som trodde på Gud, och det finns många ovetenskapliga människor som inte tror på Gud heller. Dessa tror hellre på tomtar och troll.

Vad Krille menar är nog att en stor del av de religiösa i Sverige faktiskt är ganska vetenskapsfientliga, inte att det nödvändigtvis ligger någon motsättning mellan gudstro och vetenskap. Personligen känner jag många kristna som har stor tilltro till vetenskapen, men också en hel del som hellre förklarar skéenden i naturen med texter ur Bibeln (nu behöver det inte nödvändigtvis ligga någon motsättning i texter ur Bibeln och texter ur forskningsrapporter, men ni förstår).

Så varför är folk så ointresserade av filosofi? Tja, en av orsakerna är väl att filosofin är ju inte så lättåtkomlig i dagens samhälle. Det finns till exempel inte många svenska tidsskrifter som behandlar ämnet, och inte heller tas det upp i tv eller radio särskilt ofta (om så inte är fallet har jag missat något). I skolan lär man få göra extra-val om man vill läsa i filosofi.

Personligen har jag ungefär samma inställning till filosofin som Johan beskriver. Det är ångest och extas om vartannat. Men i slutändan kan man inte undkomma att älska all den skönhet som filosofin innefattar. Ok, nu ska jag sluta innan ni börjar tro att jag rökt på eller nåt sånt

[Stefan]

Russell sa det ganska bra: "Most people would die rather than think; in fact, they do." Det är jobbigt att ifrågasätta fundamenten för ens syn på världen och livet, och därför gör många människor inte det. Jag undrar om inte svenskar är ännu mer ointresserade av dessa frågor än centraleuropéer och amerikaner.

Sen tycker jag iofs inte att det föreligger någon motsättning mellan att "tro på vetenskapen" och att filosofera. Inom den riktning av den moderna filosofin som jag håller högst, den analytiska, har man ju för det mesta sett (natur)vetenskapen som ett mönster av rationalitet som filosofin ska modelleras efter. Sen kan man naturligtvis ifrågasätta vissa antaganden inom naturvetenskapen, men i grunden bör filosofin inte konkurrera med naturvetenskapen, utan snarare hjälpa den. Religionerna är däremot för det mesta grovt dogmatiska, och jag tycker att det verkar vara svårt att förena kritiskt filosofiskt tänkande med religiös tro.

[CAUSTIX]

jag tror att människor är rädda för att se sig själva och det sammanhang de är. heidegger talar ju om "das man" (mannet) som det oegentliga varat , mannet har inget ansvar, man gör si eller man gör så. vi flyr alltså i från oss själva och vårt egentliga vara så som vara-till-döden-varo. Men först i döden är vi oss själva för döden är min egen och ingen annans. detta blir ju glasklart när vi i ångesten hålls ut i ett intet så blir också varat uppenbarat så som egentligt.

[Deuce Deceptor]

Jag känner en kunskapstörst. Filosofi har gjort att jag utveklats otroligt mycket och fått en säkerhet i mig själv. Dock till priset av andra saker. Ångest, oförståellse från andra osv. Ångest har ofta inneburit något jobbigt, men det har oftast resulterat i något gott. För mig känns det oerhört svårt att låta bli filosofin.

Intresset är inte så stort...men större än det någonsin varit. Eller?
Min etiklärare menade att det är fel att kalla etik för mjuka frågor. Det är ju när man disskuterar djupa värderingar som det gör ont...då är det hårt och kantigt.

Jag vill ta vara på mitt liv, genom att aldrig ordentligt utforska livet tror jag detta blir svårt. Filosofi är inte till mycket nytta utan praktik...men frågan är om praktiken är till mycket nytta utan filosofi?

Speciellt i krogmiljö går det bra att likna filosofin vid olika sorters sprit
Att på ett lättköpt sätt svepa i sig livet som en Bacardi Breezer kanske kan vara gott...
Har du förståellse, kunskap osv att uppskatta en riktigt fin Whisky är det en djupare upplevelse. Detta kräver dock ansträgning.

Ångest kommer oftast över mig när jag drabbas av meningslösheten i sökandet, filosofin och altet. Ångest är en odefinerad rädsla inför altet som existentialisterna skulle sagt. Men vilka andra alternativ är bättre än en tillkämpad optimism och en kunskapstörst.

Hade gott/DD

[J R Auk]

Är inte ångesten att se och förstå hur det skulle kunna vara?
Och sen veta att man själv inte kommer få uppleva det, om man inte isolerar sig?

Hehe det är som att se in i paradiset, och se hur misstänksamma män kommer och sätter upp varningstejp, med förklaringen att dom ska nog kolla upp vad det är för nått som lurar där inne. Livet kan inte vara så lätt, proklameras. Inget kommer gratis här i livet.
Vad skulle kunna vara mer fel
Fråga Baloo.

[J R Auk]

Ooops kom av mig skulle ju skriva annat.
Krille
Jag tror det handlar om en flykt, jag tjatar om det här jag vet, från ansvar.
Det blir väldigt jobbigt om man säger: Jag, jag är den bäst lämpade till att finna livets mysterium och lösa dom för männsklighetens bästa.
Lättare är att överlåta det till dom "lärda". Oss
Då slipper otillräckligheten sättas på prov.


Hur ofta har ni inte hört:
-Du tänker för mycket, det är inte bra att tänka på oändlighet och universum. Livet och medvetande.
Det blir du aldrig glad av.

Det är det enda som gör MIG glad. Försöka förstå vad jag antagligen redan förstått, men förträngt till mitt medvetandes mörkaste djup.

[Johan Ågren]

Hur stor del har utanförskapet lett till att ni någon gång slog in på filosofins bana?

Har kanske filosofin lett till (ökat) utanförskap?

Orsaken för mig var just utanförskapet, inte det att jag blev mobbad för att jag såg annorlunda ut, utan för att jag betedde mig annorlunda. Som barn är det inte något sofistikerat val att man ska bete sig annorlunda, utan orsaken kan spåras bakåt. Läraren ringde faktiskt hem till min mor och föreslog att hon skulle ta mig till en psykolog när jag var runt 8 år. Sedan vidgades klyftan mellan de som "spelade fotboll" och jag som gick ut i skogen och målade. Idag när jag ser tillbaka så förstår jag att dilemmat var att jag känslomässigt och mentalt var involverad i en annan dynamik än vad mina klasskamrater var. Upptagen av detta kändes allt annat utanför och på avstånd.

Som Deuce skriver så känner jag även ångest när meningslösheten sköljer över mig. Det finns då inget steg som verkar vettigare än något annat. Som bäst mår jag det när jag har en livsplan som överensstämmer med de föreställningar jag har om helheten. Men jag är medveten om att detta inträffar när jag är minst filosofiskt utmanande mot mig själv. Jag förstår idén med den religiösa extasen; där man överlämmnar sig till något och har tillit, och därefter lever sitt liv som vanligt, med en given moral som ledstjärna. Man behöver så att säga inte gå något längre i den farliga riktningen.

På samma sätt som man kan överlämmna sig till en religion så kan man överlämmna sig till de som har koll. "- Jag fattar ingenting, men det är tur att andra gör det". På så vis kan jag fortsätta med det jag gör, och om det skulle visa sig vara fel så säger säkert de som har koll åt mig att jag gör fel, och vad jag ska göra och tänka i stället. Men jag vet inte vilka dessa de som har koll är, vet ni?

Att gå till sådana ytterligheter att det är just mig själv vägen till förståelse och ansvaret vilar på får vissa konsekvenser. Jag står ensam och det är jag som ytterst måste besluta allt. De som har koll existerar inte annat än som idé, för när man börjar rota så kommer man bara att finna människor med samma dilemman som mig själv. Det känske till och med visar sig att de tilltänkta människor vi har vår tillit till är de vi minst ska sätta vår tillit till.

En psykologiskt lagd person spårar detta resonemang tillbaka till familjeförhållandet, och det är grunden som sedan går igen i allt.

Johan

[Krille]

Plato, visst är det så att för många så lever en tro på vetenskapen och gud i samklang med varann, eller så är de två sidor av samma sak.

MEN, enligt min personliga efarenhet så är det få människor som ger sig själva tid till att reflektera över om det finns likheter eller skillnader mellan kall vetenskap och gudatro eller vad som är inneboende i dessa fenomen.

Visst, Einstein och Hawking lade sin yttersta trygghet hos "gud".

Så de är väl praktexempel på att folk väljer att låta dessa begrepp samverka med varandra.

Jag vet inte om jag håller med, men en vän till mig har sagt: När intelligensen inte kan nå längre, då känns det tryggt att ha en gud som det yttersta.

Kan ligga något i det......

Han sade också: De flesta människorna verkar valsa runt på rosa fluffiga moln och pissa parfym och tro att vi är ädla, urromantiska varelser. ( Har inte direkt med detta att göra kanske, men ändå en ganska talande kommentar)


Johan, visst stjäl filosofin energin från vardagen, men oftast känns det som vardagen stjäl energi från filosofin.

Däremot så känner jag igen mig i pendlandet mellan ångest och extas.
Det verkar vara essensen i dessa tankeaktiviteter.....

ExNihilo,
Filosofin är inte lättåtkomlig i medierna, men en generell mediabevakning av ett sådant ämne hade nog riskerat att dogmatiseras.
Det hade nog blivit en blandning mellan discovery-channel och helgmålsbön.

Inte varierande diskussioner som här.

Vissa ämnen hade nog blivit tabu också.

Men det är bara en känsla jag har.

Stefan,
Jag tror inte att svenskar är mer ointresserade av filosofi än andra folk, men däremot så tror jag att det finns många folk som i huvudsak är dogmatiskt, illusionärt intresserade av ett trygghetssökande rent traditionsmässigt och som tar sig andra uttryck än hos oss i sverige och kan därför ses som någon form av filosofi. (Och det är det väl också på sätt och vis, men som sagt en mer likriktad oifrågasättande filosofi)

Det är både komiskt och bittersött att läsa de olika kommentarerna som ni fått höra från andra om ert intresse för filosofi.

Jag har hört de flesta själv innan och de verkar gå ut på samma sak:
Att inte riskera sin egen sedan barnsben invaggade oifrågasatta trygghet.

Vem vill stå på styltor när man kan stå på marken?
Människor trivs med att delas in i fack och sedan stanna där.
Varför lämna?

En sak som jag upplever att filosofin givit mig är att jag har svårt att lägga in värde i vardagliga saker.

Jag vill andra människor väl för det mår jag bra av och visst blir jag glad när vissa saker inträffar, men det känns oftast som om när ett mål är uppfyllt så dyker bara ett nytt mål upp.

Detta gör att jag ofta känner mig som ett medel i relation till andra och inte ett mål.

Varför glädjas om ingen egentligen bryr sig om vad en annan människa tänker?
Var finns då linan som förenar?

Jag känner mig lite som Patrick bateman i American Psycho.

En samhörighet med de mänskliga begären människor emellan och behoven att sätta upp mål och nå dem, men vad beträffar individernas intresse för varandra så finns det bara entiteter byggda av ren ohämmad vilja.....Till vadå?


Jag upplever också en form av utanförskap med mina tankar gentemot min omgivning.
Däremot så håller jag inte med om att jag alltid mår bäst när jag filosoferar minst.

Ofta är det så, men det beror i så fall på att jag känner att jag inte kan dela med mig av mina tankar till någon annan.

När det händer så mår jag bra, men inte extasmässigt, utan mer en känsla av neutralt givande och tagande.


Tack för ordet// Krille

[Lennart F]

[quote="Krille"]Hur kommer det sig att det är så oehört få människor som överhuvudtaget är intresserade av filosofi?

Tjena,

jag tror att det huvudsakligen är ett personlighetsproblem. För normala människor har inte filosofi med överlevnaden, eller lyckan, att göra. Filosofi är inte något som berör kärnan i deras liv.

För en minoritet (personlighetsmässigt) är klassiska filosofiska problem livsavgörande. Ger oss svaren på grundfrågorna, talar om för oss varför vi är här på jorden, vad som är viktigt, och hur verkligheten ser ut.

Det är egentligen inte fråga om ett val, det är en fråga om hur man är skapad.

Sen finns det naturligtvis en massa värdelösa moderiktningar inom filosofin, som inom alla andra områden, det är en annan fråga.

Lennart F

[archaxe]

Jag känner otrevliga vibbar (och känner igen sidor hos mig själv som jag ogillar, så ta inte illa upp!) när jag läser detta. Jag tror det är farligt att sätta sig på sina höga hästar och avfärda människor som "ytliga" (i kontrast till mig själv, som är såååå intellektuell och djup) som inte bryr sig om existensiella frågor, livets mening, gud, sanning, kunskap, moral, osv, utan bara valsar på i sina gamla hjulspår och kollar på Big Brother.
Lite samma känsla som när jag diskuterar religion med vissa människor. En del tycks tro att religionen är till för svaga, mentalt labila människor som behöver lägga sitt liv i någon annans händer, och återigen tror jag det är farligt att "moralisera" över människor och avfärda dem som weaklings och/eller underutvecklade.

Denna post blev ju mäkta paradoxal. Jag ber om ursäkt :)

[Lennart F]

Du missförstår.

Jag talar om personlighet, inte om begåvning eller intelligens eller förmåga att tänka. En grov och vulgär gissning är att du har låtit dig förledas av den idiotiska varianten av jämställdhetspolitik. Det är svårt att acceptera att människor är väldigt olika, längs en mängd dimensioner. Du verkar tro att om man konstaterar det triviala faktumet att vi är mycket olika, så innebär det att man automatiskt sätter sig på höga hästar. Nå, så är det inte. Det där är ditt problem. Du tänker krokigt.

Min gissning är att det finns en mängd negativa sidor förknippade med egenskapen att vara seriöst intresserad av filosofiska problem. Det är som om det gäller att om man har en del goda egenskaper inom ett område, så måste man betala genom att vara inkompetent inom andra viktiga områden. Och det är inte något man väljer, det är min huvudpoäng.

Mitt resonemang är en trivial tillämpning av Popper, min absoluta älsklingsfilosof. Han verkar ha varit särdeles otrevlig att diskutera med, om man får tro Magee.



Lennart F



[/list][/b]

[Krille]

Precis som Lennart F säger så handlar det inte om olika värden mellan olika människor beroende på deras intressen.

Jag ser alla personligheter som värdeneutrala.
+ och - och gott och ont och bra och dåligt existerar inte för mig i denna diskussion.

Min personlighetstyp verkar vara ovanligare än många andra, men bara för att den inte är vanlig så är den inte en diamant.....