Existentiell ångest

[Zeldun]

Jag håller med Agnostica, en människa som för att bota sin ångest söker svar och inte eftersom vederbörande är intresserad av det kan lätt hamna i en situation där man tar första bästa alternativ. Jag kan tänka mig det i alla fall, fast jag själv känner mig verkligen aldrig tillfredställd om inte svaret är förståndigt och trovärdigt. Jag kan således inte ta vilket svar som helst och nöja mig med det. Under en längre tid har jag stundtals hamnat i ideologiska och filosofiska svackor inom vilka jag inte riktigt känner mig säker på min egen duglighet som tänkare, och plötsligt känner jag mig sämre på att både skriva och resonera fram logiska slutledningar.

Dessa intellektuella dvalor brukar inte gå över förrän jag sagt eller skrivit något riktigt lapidariskt eller tänkt ut något jag finner trovärdigt. Man får inte glömma att alla slutsatser är beroende av kunskaperna man har om det man drar slutsatser om. När man skaffar nya kunskaper är man i behov av att pröva sina existentiella övertygelser med de nya kunskaperna för att se om de håller, och ofta hamnar man i en obekväm men nödvändig sits där man måste omvärdera sina åsikter. Detta rör inte bara filosofi, utan alla områden inom vilka man drar slutsatser.

[Jonas Nystrom]

Zeldun, om du tänker dig tio år in i framtiden och tittar tillbaka på det du nu ser som lapidariskt, hur tror du då att du ser det?

jn

[Zeldun]

Förhoppningsvis förlegat och dumt, jag har redan tänkt i de där banorna. Jag kände samma tillfredställelse när jag drog slutsatser för ett år sedan, som jag under dagens kunskaps ljus finner löjliga. Tänk vad allt jag inte vet kan komma att göra med det jag tror mig veta idag, ett epistemologiskt dilemma, i sanning.

[Jonas Nystrom]

Bättre då att skriva i sand än att hugga i sten... lapidariskt värre, va!

jn

[Zeldun]

Japp.

[Tao]

Ja existentiell ångest har man upplevt.

Med tanke på hur jag är som individ så kan man säga att jag lever med existentiell ångest mer eller mindre hela tiden. It's a rollercoaster baby.

När de svårare svackorna infinner sig blir jag mer "kulturell"...jag ägnar mig mer åt böcker, skrivande, tecknande med mera. Annars finns det inget som påminner en så bra om sin egen mesighet som smärta..eller när man funderar på vilka som har det sämre. Sorgligt men sant så kan mycket av det onda "botas" med att se över sin situation i förhållande till andra. Många hjärnspöken uppstår säkerligen på grund av en för låg aktivitetsprocent. Att man helt enkelt inte blir stimulerad tillräckligt.

Tillbaka till smärta. Fysisk aktivitet är guld. Gärna så man får en djävulsk träningsvärk dagarna efter. Existentiell ångest? Vad är det?

[J R Auk]

Späka din själ med fysisk verklighet för den är så svår att se?

Jag ordinerar djupdykning i dom självbevarande lögner som uppstår i dom tröstlösa försök vi gör till att anpassa oss i den självdefinerande hierarkin.

Vad menar ni med existensiallistiska tvivel?
Avsaknaden av "verklighet".
Avsaknaden av "värde".

Jag tycker att jag finner att jag kan som logisk tänkande varelse anpassa mig till ett för mig gynsamt tillstånd. Men jag tvingas dela min verklighet med andra, och här kommer problemen. Jag kan inte tävla med tv, radio och andra medier om att hävda mina värden, som jag tillskriver en önskvärd utveckling.

Det får mig att ibland undra varför mitt paradis inte finns här och nu, jag har bara mig själv att skylla, jag väljer min uppfattning av min samtid.
Jobbigt men sant.

[Tao]

Späka din själ med fysisk verklighet för den är så svår att se?

Jag ordinerar djupdykning i dom självbevarande lögner som uppstår i dom tröstlösa försök vi gör till att anpassa oss i den självdefinerande hierarkin.

Vad menar ni med existensiallistiska tvivel?
Avsaknaden av "verklighet".
Avsaknaden av "värde".

Jag tycker att jag finner att jag kan som logisk tänkande varelse anpassa mig till ett för mig gynsamt tillstånd. Men jag tvingas dela min verklighet med andra, och här kommer problemen. Jag kan inte tävla med tv, radio och andra medier om att hävda mina värden, som jag tillskriver en önskvärd utveckling.

Det får mig att ibland undra varför mitt paradis inte finns här och nu, jag har bara mig själv att skylla, jag väljer min uppfattning av min samtid.
Jobbigt men sant.

Vissa åsamkar sig själva smärta för att känna att dom lever. De uppfylls av något så stort som tomhet, och kanske inte vet vad dom ska göra med den här tomheten och därför tar till fysisk smärta. Allt på vägen av sökandet efter en mening med livet...

Och var ser vi mening? Jo precis som du säger...på TV och i andra medier..där andra människors liv förskönas och sätts som ideal.

Stackars människa som måste vara sin egen lyckas smed.

[J R Auk]

Det gäller att tro att vi inte behöver tron

[Jan]

Länge var jag ytterst olycklig över att jag grubblade
på saker som jag inte kunde fatta med mitt ringa förstånd.
Det är en utmaning.
Och jag är uppfostrad till att man ska kunna saker.
Jag höll på att bli helt galen
för att jag insåg
att världen runt oss kan inte finnas eftersom den kom ur intet.
Och likväl finns den - dag efter dag.
Vem lurar mig ? tänkte jag.

Nåväl.
Min frälsning (som jag ser den i dag) fanns i en rolig bok.
Ja, jag vet att det låter både sjukt och barnsligt.
Men det har hjälp mig mycket så därför
dristar jag mig att berätta om den för er, kloka forskare:
Mikael Niemi (han med Populärmusik från Viittula) har skrivit
SVÅLHÅLET
som finns som pocket i bokhandeln.
I rask takt och djävligt roligt avverkar han en mängd existentiella frågor
som han löser så himla naturligt och bra
att feberhettan hos den grubbelsjuke (jag) går ner
och lugnet ersätter den begynnande galenskapen.

Vi tänkande människor vill ha början och slut på berättelsen.
Men han säger: Det finns ingen berättelse...
osv osv
Hoppas att någon får ett bättre liv som jag fått, mot alla odds, av denna bok.

Andra får sin hugsvalelse av religion
och det är väl inget fel i det men det är
inte alla förunnat att kunna tro...

Ha en fin torsdag!


Jan

[PopJimmy]

Här är mina subjektiva erfarenheter och uppfattningar:

Enkelt förklarat så har en vuxen person två verktyg att styra ett barns utveckling - regler/krav/tvång och frihet/kärlek.
Min uppfostran har varit fylld med frihet och kärlek och samtidigt haft en frånvaro av regler och krav. Detta har gjort att jag vågat vara nyfiken men samtidigt inte så bra på att hantera yttre krav. När jag växte upp och samhället samtidigt började ställa högre och högre krav på mig - vilket jag inte var van vid - så ifrågasatte jag kraven - tills det inte fanns något kvar - bara tomhet och meningslöshet.

Värderingar, Mening och Motivation hänger tätt samman.
Värderar man inte något som viktigt har man heller ingen motivation eller strävan.
Utan värderingar är tillvaron meningslös.
Föräldrarnas krav är alltså ett sätt att skapa värderingar - på gott och ont.

Traditionellt sätt i våran kultur är det mannen som stod för kraven och kvinnan som stod för kärleken. Båda dessa är viktiga. Kärleken skapar tillit och kraven/värderingar skapar strävan. Utan krav - lathet, utan kärlek - dålig tillit i sig själv.

Den värsta som kan hända en människa i hennes uppväxt är alltså brist på kärlek. För lite/mycket krav är inte heller bra. Många personer som t.ex. blir nazister, kriminella o.s.v. har alltså ofta haft en riktigt, riktigt taskig uppväxt.

Människor som följer deras föräldrars fotspår och accepterar deras föräldrars värderingar hamnar sällan i en existentiell kris (om deras föräldrar varit städade d.v.s.)
Människor som accepterar ett absolut trossystem med värderingar, vare sig det gäller religion, filosofi, politik o.s.v. har ofta en stark strävan - eftersom de vet vad de vill - och hamnar inte i en kris (så länge inget drastiskt negativt händer d.v.s.)

Den existentiella krisen uppstår alltså när man sett igenom kulturens normer och värderingar, ifrågasatt dom, och samtidigt inte satt upp några egna värderingar.

Att ta sig ur den existentiella krisen innebär alltså att man som indvid inser att det inte finns någon absolut objektiv trossystem/värderingsmodell att finna.
Det finns ingen absolut sanning i hur man bör leva.

Värderingarna är något man måste skapa själv, och när man inser detta kan man komma ur den meningslösa friheten och istället skapa en meningsfull frihet.

Detta är som sagt bara mina personliga uppfattningar. Är det någon som inte känner igen sig eller som känner igen sig i detta så är kommentarer varmt välkommna.

(Notis: Naturligtvis är inte föräldrarnas uppfostran den enda faktorn som spelar roll i en individs utveckling, utan hela miljön som t.ex. skola o.s.v. men personligen tror jag att det är den mest avgörande faktorn.)


/Jimmy

[Varney]

...Den värsta som kan hända en människa i hennes uppväxt är alltså brist på kärlek. För lite/mycket krav är inte heller bra. Många personer som t.ex. blir nazister, kriminella o.s.v. har alltså ofta haft en riktigt, riktigt taskig uppväxt.

/Jimmy

va?

...jaså. Men...på tal på vad, och hur menar du?
vadå alltså?
hur kom det in i allting!


/Varn.

[PopJimmy]

va?

...jaså. Men...på tal på vad, och hur menar du?
vadå alltså?
hur kom det in i allting!


/Varn.

Jag vet faktiskt ärligt talat inte.

Ibland är jag kanske lite väl sentimental.

[A friend of ours]

Är jag för sysselsatt med att, som Voltaire formulerade det i Candide, "odla min trädgård" för att överhuvudtaget drabbas av denna typ av ångest? Ambitioner är väl en väsentlig del av mental harmoni - en, så att säga, drivkraft - och den allra största torde väl då vara den, följdaktligen, bästa. Einstein nyttjade, "Jag vill veta vad Gud vet, allt annat är petitesser", själv gagnar jag bara en liten simpel och ödmjuk önskan, i Hitlers anda, om världsherravälde - jag har för en tid, en mycket förvirrad sådan, också trott mig äga världen (... det var trevligt). Eller så är det bara en freudiansk försvarsmekanism inför den obehagliga och slutgiltiga insikten om existensens fullkomliga meningslöshet, men det måste, i mitt sinnelag - för tillfället -, anses vara en massa cyniskt struntsnack - men det är ju bara ett positivt utslag i tolkningen av problemet. Vad sägs om den där ölen, spliffen, och soliga sandstranden nu? Å här bär vi av åt Sheerwoodskogen! Nej, eskapism är inte någon lösning heller, då försummar vi bara de viktigare angelägenheterna såsom, främst då, att *ta*över*världen*. Jag måste säga att den där Dr. Pangloss var en ganska vis man. Förresten, måste jag tillägga, att jag har en vän som brukar upprepa mantrat, "Det är ingen idé att ta livet av sig så länge som man kan få andra att lida".

Jakten på sanning blir väl aldrig tråkig? Man måste ju förbli ödmjuk, det är först när man tror sig ha sanningen som den kan upplevas som obehag - förutsatt att den då skulle vara ledsam (som insikten om livets fullkomliga meningslöshet). Lyckliga insikter väntar alltid bakom knuten. Efter regn kommer sol. Nog för att jag, personligen, också älskar regn för det innebär ju att alla växter får släcka törsten. Man kan skrida vidare mot, antingen, sin grav eller sitt monumentala livsverke (sig själv). Jag har aldrig riktigt förstått hur det skulle kunna innebära ett svårt val?

[Varney]

antagligen(?) för att alla inte har lika lätt att ta meningslösheten i vacker mun och skämta bort den?
...eller leka outsmarta den som de talande apor vi är?
..eller allra troligast kanske, för att de inte finner att sätta dessa lenande ord på misären? (och i och med just det ramla in på alternativ 1 igen med dunder och brak? i ett slags lekemannens genomskådande?)