Inläggav Johan Ågren » 18 nov 2003 21:18
Om ni läser lite om synestesi så tror jag ni kommer att finna intressanta vinklar på detta ämne. Sök på Google t.ex.
Lägger in en text som jag fångade medan sidan ännu var uppe på internet. Måtte väktare av upphovsrätt ha överseende:
Synestesi
En synestet kan uppfatta en färg som toner; en smak som former; ett ljud som geometriska mönster.
Malin Zimm, arkitekt, konstnär och skribent, beskriver begreppet synestesi, hur det verkat inom olika konstformer och fokuserar på förhållandet mellan neurologi och arkitektur; ett arbete som syftar till att vidga arkitekturbegreppet.
”Jag kan sträcka ut handen och stryka den längs en rundad yta.
Jag kan inte avgöra hur långt uppåt eller nedåt den sträcker sig, så det måste vara en kolonn.
Ytan är sval att ta på, den kan vara gjord av glas eller sten.
Ytan är underbart slät, jag kan inte känna några brott eller hack i ytan, så det kan inte vara sten, den måste vara av glas.”
Citatet ovan är av synesteten Michael Watson, som beskriver sin upplevelse av doften av pepparmynta.
Det neurologiska fenomen som kallas synestesi, en sammanslagning av de grekiska begreppen syn (tillsammans) och aisthesis (perception), kan beskrivas som en fusion av sinnen, orsakad av ofrivilliga tvärmodala kopplingar i det limbiska systemet.
Synesteter kan därför uppfatta en färg som toner, känna smaken av en form eller höra geometriska mönster. Synestesi är egentligen onormalt bara i betydelsen statistiskt sällsynt, uppskattningsvis en av 25000 människor har (inte nödvändigtvis lider av) synestesi.
Kvinnor och vänsterhänta dominerar statistiken och tillståndet verkar också vara ärftligt. Det finns ingen uttömmande förklaring till synestesi, men flera teorier tyder på att det handlar om en fas av hjärnans normala tolkningsprocess som dyker upp i medvetandet i ett ofärdigt stadium hos ett fåtal individer. Stimulans av ett sinne medför reaktion hos ytterligare ett eller flera andra sinnen i kombination med den inkommande informationen.
Denna additiva upplevelse är för synesteten högst verklig och också individuell, olika synesteter har inte nödvändigtvis samma medförnimmelse. Ofta upplevs det utlösta sinnesintrycket som befinnande sig utanför kroppen, snarare än som en inre bild. Däremot är de synestetiska intrycken konsekventa, om en synestet upplever smaken av citron som spetsig ändras inte denna medförnimmelse över tiden. Detta förhöjda perceptionstillstånd resulterar i att synesteter ofta har onormalt hög minneskapacitet. Hos den sovjetiske psykologen Alexander Lurias patient "S" har väggarna rasat mellan hjärnans olika tolkningscentra för ljud, syn och känsel. Han beskriver den överväldigande färgen på vissa röster:
Han har en smulig, gul röst, som en flamma med utskjutande strån.
En behaglig röst kunde han minnas som texturen och färgen av smält choklad.
Teorin om synestesi som en i grunden normal hjärnfunktion styrks av studier som visar att spädbarn upp till fjärde månaden uppvisar tecken på synestesi. Spädbarnet gör ingen skillnad på inkommande information, utan tolkar exempelvis inkommande ljud som både visuell och taktil upplevelse. Detta naturligt psykedeliska tillstånd försvinner i takt med barnets kognitiva utveckling. På samma sätt kan vi i mänsklighetens allra tidigaste historia alla ha varit synesteter, men trenden var dock ökad differentiering mellan kognitiva funktioner, varför synestesi idag bara förekommer hos en handfull personer.
Energi
Detta är ett arbete om synestesi och den enorma kraften bakom koncept som handlar om fusion, inte bara i den fysiska vetenskapliga terminologin utan också i sammanhang som kommunikation, och det mest komplexa verktyget av alla - det mänskliga medvetandet. Den västerländska vetenskapstraditionen har hittills dominerats av delandets princip. Information förmedlas i olika media enligt reduktionismens principer, genom fragmentering och nedbrytandet av helheter till mindre beståndsdelar och den energi som kommer av denna process, fission. Jämför vi fission och fusion ser vi att i stort sett samma energimängd går att utvinna ur båda metoderna men entropin är hög i en fissionsprocess, det vill säga det är en stor del i processen vi inte kan tillgodogöra oss, oavsett om vi talar om industriell energiproduktion eller som medial princip.
Den mänskliga hjärnans arbete, särskilt i den omkopplingsstation som limbiska systemet utgör, är en av få kända processer som är så optimalt effektiva att de förmår trotsa entropi-begreppet. Limbiska systemet förbereder inkommande information för intellektuell analys i hjärnbarken genom filtrering och sortering.
Denna del av hjärnan har en viktig roll i både uppmärksamhet, minne, känslor och medvetande med sin förmåga att agera trots inkomplett information. Det som kostar energi i hjärnan är renhållningsarbetet som måste utföras för att nervcellerna ska kunna ta emot ny information, genom att pumpas igenom med sodium och därmed laddas om.
En synestetisk mediator
Syftet med projektet är att visa de gestaltningsmässiga konsekvenser som inträffar i mötet mellan neurologiska processer och arkitekturen, att genom fusion åstadkomma nya kombinationer och sammanslagningar av begrepp och idéer. Jag har undersökt olika aspekter av perception och gradvis närmat mig alternativ perception, och slutligen syn-estesi som projektet är uppbyggt kring, både som generativ metod och som teoretiskt koncept. Den resulterande byggnaden, mediatorn, är ett instrument för att inducera synestesi hos besökaren genom en serie kammare.
"SYNESTHETIC MEDIATOR"
Tillsammans ändrar tidvatten och vindar strukturens konturlinje.
Platsen för förslaget är Sellafield på Englands nordvästkust.Valet av Sellafield är delvis baserat på förekomsten av olika vågformer: havet, vindens, sandens textur, samt en potentiell strålning som skrämmande indikator av den närvarande energiindustrin. Sellafield är ett av Storbritanniens största industrikomplex och landets största kärnkraftverk.
Strandområdet i skuggan av kärnkraftverket utgör kontexten för en arkitektur som innehållsmässigt balanserar de destruktiva krafter som förknippas med fission. Den arkitektoniska yttre strukturen är genererad enligt synestetiska metoder, där kamrarna med hjälp av digital och analog teknik framkallar synestesiska upplevelser hos "normala" hjärnor. Hur låter en bild?
Hur ser ett ljud ut? För att svara på dessa frågor använde jag mig av olika datorprogram i skisstadiet som representerar digital synestesi, genom att översätta och tolka ljud till bild och tvärtom. Upplevelsen av det yttre rummet är sekundär, underordnad den verklighet som hjärnan själv visar: det inre rummet.
Minsta gemensamma nämnare
All information har ett gemensamt: den färdas som vågor av energi innan den når våra sinnen och hjärnan. Ljus, ljud, värme, alla sinnesintryck förmedlas av en succession av energivågor av olika frekvenser. Denna information fortplantar sig även inne i nervsystemet som svängningar, hjärnvågor bildar karakteristiska mönster som motsvarar olika sinnestillstånd: koncentration, dröm, aktivitet, vila.
Själva strukturen för förslaget består av tre generationer korsade vågformer, två av dem är synestetiskt utlästa ur miljön och den tredje är själva topografin av sanddynerna som vind och tidvatten givit upphov till. Den första "frusna vågformen" är vågprofilen som digitalt visualiserar ljudet av platsen, den andra vågen är bilden av platsen utläst i ett program som omtolkar bilder till ljud. I enlighet med synestesi och fusion är dessa båda vågformer korsade, genomskurna av varandra och sluligen integrerade med det fysiska sammanhanget, tomten som utgör den tredje vågprofilen.
Kammare
Det som händer inuti denna byggnad är att besökaren gradvis utsätts för rum som tvingar honom eller henne att omtolka inkommande signaler genom alternativ perception, och så småningom mot djupet av strukturen, inducerar synestesiska upplevelser hos besökaren. Byggnaden är ett medel att åstadkomma en förskjutning av sinnesapparaten för att demonstrera hjärnans potential.
"SENSORY PATHWAY"
Besökaren rör sig inåt och nedåt i strukturen genom ett inre system av gångar som leder till kamrarna från entréplanet via mellanplanet ned till den djupaste kärnan.
Problemet är att åstadkomma detta utan att använda droger eller kirurgiska ingrepp, utan enbart ta hjälp av rummens utformning och egenskaper och den digitala och analoga teknik som finns tillgänglig idag. Det mest effektiva medlet är lika genialiskt som analogt: om man eliminerar informationsflödet till sinnena från omvärlden reagerar varje sund hjärna med att uppfinna sin egen information.
Hjärnan är omättlig, utan inkommande signaler från sinnena uppstår hallucinationer för att hålla systemet i rörelse. I sin mest extrema form är "sensory deprivation" en raffinerad tortyrmetod. Kamrarna i mediatorn är emellertid placerade i en sekvens av gradvis induktion som besökaren själv väljer att utsätta sig för eller avstå från, som i ett dataspel med olika nivåer.
Från första planet, där perception i den form man är van vid ifrågasätts, rör man sig via ett interaktivt mellanplan, till den djupaste kärnan där kamrarna genom uteslutna sinnesdimensioner tar besökaren med till det inre rum som bara hjärnan kan konstruera, besökscentret i vårt eget undermedvetna.
"DEUS EX MACHINA"
Kamrarna på mellannivån har interaktiv karaktär; denna innehåller synestetiska instrument, exempelvis en theremin som är ett kinetiskt och taktilt instrument.
Glaspärlespelet
En användbar metafor för projektet är Herman Hesses roman från 1943, Glaspärlespelet, även kallad Magister Ludi. Här beskrivs individens integration i en värld som domineras av fusionsprincipen och kombinationer av idéer: Glaspärlespelet där spelarna kombinerar världskulturerna och allt vetande till nya konstellationer. Det informationsspel som Hesse frammanar och förlägger till en obestämd framtid, motsvaras på ett nästan kusligt sätt av Internet med dess kaotiska tillgång till information på alla nivåer.
Den tvärvetenskapliga trend vi upplever nu illustrerar nästa steg i informationssamhällets utveckling, såsom det beskrivs i Glaspärlespelet. Cirkeln håller alltså på att slutas, Hesses litterära vision från förra seklet har fått god jordmån i dagens mediala klimat. Hesse beskriver aldrig Glaspärlespelet i detalj, något som lockat många anhängare, i synnerhet på nätet, att laborera med egna modeller, digitala såväl som analoga, som skulle kunna fungera som spelplan. Glaspärlespelets huvudsakliga tema är skapandet av mönster, precisa kombinationer av vitt skilda ämnesområden, som intuitiv och meditativ disciplin.
Det självmedvetna systemet
Spelet utvecklade så småningom en hög flexibilitet och sublim kapacitet, till och med något som började likna ett medvetande om sig självt och sina möjligheter. Olika discipliner knöts till spelets lingvistiska konfigurationer på samma sätt som arkitekturen knutit band mellan konsten och matematiken. Den tid vi lever i är det evolutionssteg som Hesse kallar "the Age of the Feuilleton", ett inte helt problemfritt stadium i utvecklingen mot ett nytt tankesätt.
Namnet syftar på det fragmenterade informationsflöde som omger oss, förmedlat av media i starkt reducerad och substanslös form. Utvecklingen av parallella verkligheter och användandet av det globala informationsnätet markerar omvandlingen från ett tankemönster till ett annat, ett nytt Sensus Communis, för att använda Aristoteles benämning.
Synestesin i konsten
Läkarvetenskapen har känt till synestesi under tre sekel, en tidsperiod under vilken man har pendlat mellan ointresse och tanken på synestesin som en inspirerande kraft. Mellan 1860 och 1930 kulminerade intresset och synestesi attraherade konstnärer, musiker och poeter. Många behandlade fenomenet färgad hörsel, den vanligaste formen av synestesi.
Symbolisterna lanserade idén om "Gesamt-kunstwerke", som engagerade publiken i ett multisensoriskt uppförande som bestod av både musik och ljus, ibland också doft. Speciella synestetiska instrument uppfanns, till exempel clavecin oculaire, ett instrument som framförde toner och färger simultant, liksom den elektromagnetiskt taktila thereminen och son-et-lumiere.
Experimentella synestetiska uppföranden har genom tiderna också försökt integrera doft i upplevelsen i form av odorama och smellavision. Vassily Kandinsky var 1911 en av de första konstnärerna som övergav det föreställande måleriet helt och hållet, till fördel för en abstrakt föreställningsvärld som bättre överensstämde med hans synestesi. Han kallade sina målningar för kompositioner och improvisationer. Hans opera Der Gelbe Klang från 1912 var en artistisk fusion av färg, ljus, dans och musik.
Författare som Charles Baudelaire, James Joyce och Vladimir Nabokov lät sin synestesi lysa genom raderna på samma sätt som Olivier Messiaen och Alexandr Skrjiabin förde in sina synestetiska visioner i musiken. Arthur Rimbaud skrev dikten "les Voyelles" om vokalernas färg, omisskännligt influerad av litterärt inducerad färgad hörsel. Baudelaire förde poesin till metaforiska nivåer som började likna synestesi, genom högt drivna liknelser av den typ som används i dagligt tal, som "rund smak" eller "varm färg".
Digital romantik
Idéerna om universella sammanfattande relationer influerade även vetenskapen. År 1704 försökte Isaac Newton, i linje med idén om ett urverk till universum där allt hänger samman med vackra formler, att formulera en ekvation för ljudvågornas relation till ljusets frekvenser.
Neurologin lyckades aldrig lösa gåtan om synestesi, något som kan förklaras av att man fram till mitten av 1900-talet saknade kunskaper om hur hjärnan arbetar, den logistik som man trodde sig kunna applicera på hjärnan var alltför mekanisk som förklarings- modell. Synestesi förklarades som en produkt av en intellektuell process; en ovanligt intensiv form av metaforiskt språkbruk, och förvisades till psykologins obskyra kabinett, sedan behaviorismen äntrade scenen och stängde dörren till det undermedvetna.
Det konstnärliga intresset för synestesi avtog i takt med det vetenskapliga. Samtidigt som psykologerna vände sig till mer objektiva frågor, drog konstnärerna från fauvismen till den konceptuella matematiken i kubismen. Inom musiken ansågs synestesin som alltför romantisk och övergavs för vetenskapligt orienterat och systematiskt komponerande som i andra wienskolans tolvtonsmusik och senare rationalismen i Frankrike.
Efter årtionden av ointresse har fenomenet börjat väcka förundran igen. Det är kanske inte en händelse att detta nyvaknade intresse för synestesi sammanfaller med vår egen digitala romantik inför det konstruerade paradigmskifte som millenniet innebär.
Dynamisk konvergens
Sinnen stimuleras och simuleras alltmer genom dataspel, gränssnitt och multimedia, genom kroppens konvergens med digitala tekniker. Det mänskliga medvetandets utveckling påverkas av det ständiga informationsflödet. Den synestetiska mediatorn står för ett sinnestillstånd av kreativ förvirring och ett nytt medvetande om hjärnans krafter.
Den utgör ett forum för de koncept som illustreras i Glaspärlespelet, där metaforer går utöver sina semantiska funktioner och förvandlas till fysiska modeller och nya samarbetsformer. I ett sådant system är förmågan att anpassa sig avgörande, även om det skulle innebära en avlärningsprocess. Den arkitektoniskt inducerade synestesin kan medverka till att bryta ned de fördomar som hindrar oss från att skapa dynamiska konvergenspunkter mellan olika begreppsvärldar och kulturer, en plattform för det allra innersta och kanske det mest oväntade.
