En teori jag har är att varje gang man väljer, varje gang man startar nagon form av projekt sa är hjärnan fran början helt inställd pa att na resultatet av dessa projekt, ifall man inte nar resultatet sa lämnar det ofullständiga projektet en känsla av tomhet inombords. Om man da därefter försöker att fylla ut denna tomhetskänsla med att dricka, röka, drömma, etc. sa gör man bara sa att den ofullständiga cirkeln fortsätter att dränera en pa energi. Eftersom man ger sig själv konstgjorda belöningar för ett ofullständigt projekt sa kommer det alltid ända att gnaga en inombords att man inte har lyckats med vad man ville göra.
Därför är det nödvändigt att inse alla sina oavslutade projekt, allt det man kan kalla för "misslyckanden" innan man kan ga vidare i livet.
Nödvändigheten av att avsluta projekt
Moderator: Moderatorgruppen
Ett exempel pa misstag man kan göra i sin egen personutveckling är att sätta upp som mal att bli en perfekt människa pa studs. Att föräldrar eller lärare eller folk i omgivningen i allmänhet förväntar sig att man är en perfekt människa, influerar ett momentum hos en att ständigt skapa nya ouppfyllda löften till sig själv. Men ju fler löften man ger sig själv desto mer aggressiv, retlig, apatisk och sämre karaktär far man eftersom man har felkopplat sina malsättningar.
Det slar mig att när jag ser människor omkring mig, och mig själv inkluderad, hur daliga vi är pa att hantera var egen person. Hur lätt vi glider in i melankoliska roller och spelar upp oss själva som offer för omständigheterna, utan att inse att man faktiskt inte kan begära att nagon annan ska eller kan ta hand om en.
Det slar mig att när jag ser människor omkring mig, och mig själv inkluderad, hur daliga vi är pa att hantera var egen person. Hur lätt vi glider in i melankoliska roller och spelar upp oss själva som offer för omständigheterna, utan att inse att man faktiskt inte kan begära att nagon annan ska eller kan ta hand om en.
Det jobbiga i att inse sina misslyckanden i livet blir värre särskilt om man inte FAR misslyckas, inte far vara annorlunda, inte far vara bättre eller sämre. Om alla ska vara likadana och allting ska vara millimeterrättvist var finns det da utrymme för det excentriska i alla människor? Var ska denna kvalitet ta vägen?
Hur ska man kunna acceptera sina misslyckanden ifall det är ett misslyckande i sig att erkänna?
Hur ska man kunna acceptera sina misslyckanden ifall det är ett misslyckande i sig att erkänna?
Re: Nödvändigheten av att avsluta projekt
Kiifen skrev:En teori jag har är att varje gang man väljer, varje gang man startar nagon form av projekt sa är hjärnan fran början helt inställd pa att na resultatet av dessa projekt, ifall man inte nar resultatet sa lämnar det ofullständiga projektet en känsla av tomhet inombords. Om man da därefter försöker att fylla ut denna tomhetskänsla med att dricka, röka, drömma, etc. sa gör man bara sa att den ofullständiga cirkeln fortsätter att dränera en pa energi. Eftersom man ger sig själv konstgjorda belöningar för ett ofullständigt projekt sa kommer det alltid ända att gnaga en inombords att man inte har lyckats med vad man ville göra.
Därför är det nödvändigt att inse alla sina oavslutade projekt, allt det man kan kalla för "misslyckanden" innan man kan ga vidare i livet.
Den "manliga hjärnan" är målinriktad, den "kvinnliga" processinriktad - därmed inte sagt att det i en kvinnas/mans hjärna inte kan finnas lite av båda inriktningarna. Den "manliga" hjärnan" riskerar väl mer att bli frustrerad än den "kvinnliga", när processens mål ej uppnås.
För att slippa tomheten när man inte når ända fram till målet i ett projekt, får man väl intala sig att "vägen är målet".
A
Algotezza aka Algotezza
Algotezza skrev:
Den "manliga hjärnan" är målinriktad, den "kvinnliga" processinriktad - därmed inte sagt att det i en kvinnas/mans hjärna inte kan finnas lite av båda inriktningarna. Den "manliga" hjärnan" riskerar väl mer att bli frustrerad än den "kvinnliga", när processens mål ej uppnås.
det vore intressant att höra vilka biologiska skillnader mellan mannens och kvinnans hjärna som du åberopar som grund för ditt resonemang. annars tycker jag att det mest låter som gamla vanliga fördomar...
Den "manliga hjärnan" är målinriktad, den "kvinnliga" processinriktad - därmed inte sagt att det i en kvinnas/mans hjärna inte kan finnas lite av båda inriktningarna. Den "manliga" hjärnan" riskerar väl mer att bli frustrerad än den "kvinnliga", när processens mål ej uppnås.
det vore intressant att höra vilka biologiska skillnader mellan mannens och kvinnans hjärna som du åberopar som grund för ditt resonemang. annars tycker jag att det mest låter som gamla vanliga fördomar...
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Förklaring
Mohini skrev:Algotezza skrev:
Den "manliga hjärnan" är målinriktad, den "kvinnliga" processinriktad - därmed inte sagt att det i en kvinnas/mans hjärna inte kan finnas lite av båda inriktningarna. Den "manliga" hjärnan" riskerar väl mer att bli frustrerad än den "kvinnliga", när processens mål ej uppnås.
det vore intressant att höra vilka biologiska skillnader mellan mannens och kvinnans hjärna som du åberopar som grund för ditt resonemang. annars tycker jag att det mest låter som gamla vanliga fördomar...
Du ser kanske att jag använder citationstecken = jag använder inte orden i deras bokstavliga betydelse; det handlar snarare om olika inriktningar i ens attityder mot tillvaron, där jag utifrån egen erfarenhet har funnit denna skillnad, som alltså inte alls behöver vara grundad enbart i biologin, utan snarare, när den kan konstateras, är ett resultat av både arv och miljö. Visst kan det vara gamla fördomar, men de är i så fall bekräftade genom min och mina nära vänners personliga erfarenhet, som jag klätt i allmänna termer, vilket jag naturligtvis kan kritiseras för. Jag är öppen för att andra kan ha erfarit motsatsen eller att det råder full jämställdhet på detta område.
Hur ser du själv på saken?
A
Algotezza aka Algotezza
Jo det var liksom det jag tänkte ocksa, man blir alltid nedslagen av misslyckanden och det är sunt och bra, det som inte är sunt och bra är att man inte vill inse att man inte lyckades utan istället väljer att att leva i en lögn. Till slut hopar sig lögnerna och när alltihopa väl krashar sa blir det hundra ganger värre än tidigare.
Mohini skrev:Amy, jag hoppas att DU var ironisk där![/b]
Nej, jag var allvarlig. Vad är konstigt/fel med det?
jag är varken processinriktad, mjuk eller i behov av beskydd och dominans. är jag ingen kvinna då...?
Nej, ingen är fullständigt manlig eller kvinnlig.
Den kvinnliga kroppen (speciellt könet) är mjuk och liten, och den manliga kroppen (speciellt könet) är hård och stor... men alla har olika kroppar. Ingen är helt manlig eller kvinnlig, inte ens kroppsligt. Det är dock svårt att se så små skillnader, så man ser bara 3 kön.
I andra saker är det lättare att se små skillnader. T.ex. färger. Vi ser de 3 grundfärgerna, men vi ser tydligt många andra färger också.
Bara för att man är kroppsligt en kvinna så betyder det inte att man måste vara kvinnlig mentalt också. Medvetandet skapar det manliga och kvinnliga, så den kan vara båda...
Men eftersom de flesta identifierar sig med sin kropp så skapar de en mental reflektion av den. De som är i manliga kroppar är manliga mentalt och de som är i kvinnliga kroppar är kvinnliga mentalt.
Mjukhet > känslor (mer känslor)
Hårdhet > "avsaknad" av känslor (mindre känslor)
(röd > fara > kärlek > eld)
osv.
Inget är så mjukt att det inte har någon resistans alls. Och inget är så hårt att det inte har någon.. mjukhet.
Förutom stället där all separation börjar (ingenting)
kanske......
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster