jag har funderat mycket över svartsjuka och skulle hemskt gärna vilja veta vad andra människor tycker om saken!
är svartsjuka bra eller dåligt, är det något som bör bekämpas eller bejakas?
i teorin tycker jag att svartsjuka är förkastligt, för det känns inte sunt att ha ett så starkt ägandebegär till en annan människa. i praktiken tycker jag dock att det rör sig om så starka känslor att jag inte ens vet om jag VILL göra något åt saken. dvs när jag väl drabbas har jag svårt att säga till mig själv att släppa saken eftersom jag tycker att jag har "rätt".
jag har också gått från att vara totalt osvartsjuk till att vara den totala motsatsen, vilket verkligen gör mig ställd och får mig att fråga mig själv; vad sysslar jag egentligen med? varför blir det så här? och vad är egentligen rätt - att försöka träna bort sitt ägandebegär eller att tycka att det i förhållanden alltid ska råda vissa regler och att överträdelser bör "straffas" med svartsjuka...?
svartsjuka?
Moderator: Moderatorgruppen
svartsjuka?
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
-
dobermanz
svartsjuka
Jag tycker att svartsjuka beror på att man är räd. Man är rädd att förlora person som man älskar. Jag tycker att om man är svartsjuk bör man bekämpa det för att det handlar om en själv. Man är rädd att förlora någon därför att man känner sig inte värd den andra personen, man är inte nöjd med sig själv. Det är självförtruand som det är fäl på om man är svartsjuk allt för ofta. Det är självklart ok att vara svartsjuk ibland men om det på verka vardagen för mycket tycker jag att man bör göra något åt det
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Om svartsjuka är bra eller dåligt, och om det är i en hälsosam eller skadlig mängd är upp till individen i situationen att avgöra.
Att man är svartsjuk behöver inte alls bero på dåligt självförtroende som föregående talare påstår, det kan mycket väl bero på att man har all anledning att vara svartsjuk, t.ex. om partnern har bedragit en förr och man ser samma beteendemönster upprepa sig en gång till.
Att man är svartsjuk behöver inte alls bero på dåligt självförtroende som föregående talare påstår, det kan mycket väl bero på att man har all anledning att vara svartsjuk, t.ex. om partnern har bedragit en förr och man ser samma beteendemönster upprepa sig en gång till.
Jag tror inte man tjänar så hemskt mycket på att tänka kring rätt eller fel i ett förhållande. Eller kanske överhuvudtaget. Alltså att göra rätt är förstås alltid att föredra, men det är svårt att formulera vad det är som en konkret princip.
Bättre är då att tänka kring konsekvenser. Alltid, alltid, alltid tänka taktiskt. Inte bara i förhållanden. Hur funkade det att vara lite svartsjuk? Mycket svartsjuk? Inte svartsjuk alls? Vad vann jag på det, vad vann min partner på det osv.
Låt säga att din fru säger till dig att du borde ta ut soporna oftare, hon tycker att det är ett skitgöra och är trött på att få göra det hela tiden. Nu har du massor med alternativ!
Det kanske är så att du inte reflekterat särskilt över problemet och inte tycker att ta ut soporna är en stor grej, fastän din fru tydligen tycker det. Det är bra, det är det som räknas. Här är alltså en chans att få mycket poäng för, i ditt tycke, ringa ansträngning. Men vänta lite. Observant som du är har du märkt att din fru tenderar att tappa intresset för dig lite när du rakt av gör som hon säger. Så här finns en tillfälle att öka familjelyckan ytterligare! Du skulle gärna slippa stryka eftersom du tycker det är skittråkigt. Men att säga att något är skittråkigt sänker stämningen och det ska vi inte göra här. Så du säger såhär: "Jag ska ge dig ett erbjudande du inte kan motstå. Jag tar ut alla sopor, jämt, och i gengäld får du stryka tvätten eftersom du är så mycket bättre på det än vad jag är". Och se så fint det blev. Du fick vara Mannen i din frus ögon som sätter ner foten och fattar beslut, samtidigt som hon fick som hon ville och mer därtill, och du fick både en gladare fru och mindre att stryka.
Det ovanstående är ett hypotetiskt exempel naturligtvis. Men det illustrerar poängen: gör det som funkar. Om förhållandet tycks tappa glöd om du inte visar dig åtminstone lite svartsjuk, ta dig an rollen av den svartsjuke pojkvännen, flickvännen eller vad det nu må vara. Om din svartsjuka påtalas som ett problem kan du alltid försöka vända det i så positiv dager som möjligt ("det är för att jag älskar dig så mycket") och dessutom tvinga dig själv att spela oberörd. Sen får du väl gå till gymmet och träna av dig agget, meditera, dricka öl med polarna eller nåt, medan din partner roar sig med vänner och bekanta av motsatt kön. Om du inte lyckas får du ta konsekvenserna av ditt misslyckande, liksom alltid. Varken svårare eller lättare än så. Istället för att utvärdera vem som har rätt eller fel, borde man fundera på om man är nöjd med det aktuella läget. Om inte, hur kan man förbättra det? Om det verkar omöjligt kanske det är dags att byta partner? Om inte det låter bra får man väl göra en ny utvärdering av situationen. Rätt och fel kommer man ingen vart med - det är för dom som skriver riktlinjer, policydokument, skådar i naveln och sitter i möten. Dom som inte vill komma nån vart. Såna människor hanterar man genom att ge dom rätt (för det var det de ville ha), och sen tar man kommandot och går dit man ska. "Du har så rätt", säger man, så att man kan släppa diskussionen om rätt och fel, och så kan man gå vidare och handla efter eget förstånd.
Bättre är då att tänka kring konsekvenser. Alltid, alltid, alltid tänka taktiskt. Inte bara i förhållanden. Hur funkade det att vara lite svartsjuk? Mycket svartsjuk? Inte svartsjuk alls? Vad vann jag på det, vad vann min partner på det osv.
Låt säga att din fru säger till dig att du borde ta ut soporna oftare, hon tycker att det är ett skitgöra och är trött på att få göra det hela tiden. Nu har du massor med alternativ!
Det kanske är så att du inte reflekterat särskilt över problemet och inte tycker att ta ut soporna är en stor grej, fastän din fru tydligen tycker det. Det är bra, det är det som räknas. Här är alltså en chans att få mycket poäng för, i ditt tycke, ringa ansträngning. Men vänta lite. Observant som du är har du märkt att din fru tenderar att tappa intresset för dig lite när du rakt av gör som hon säger. Så här finns en tillfälle att öka familjelyckan ytterligare! Du skulle gärna slippa stryka eftersom du tycker det är skittråkigt. Men att säga att något är skittråkigt sänker stämningen och det ska vi inte göra här. Så du säger såhär: "Jag ska ge dig ett erbjudande du inte kan motstå. Jag tar ut alla sopor, jämt, och i gengäld får du stryka tvätten eftersom du är så mycket bättre på det än vad jag är". Och se så fint det blev. Du fick vara Mannen i din frus ögon som sätter ner foten och fattar beslut, samtidigt som hon fick som hon ville och mer därtill, och du fick både en gladare fru och mindre att stryka.
Det ovanstående är ett hypotetiskt exempel naturligtvis. Men det illustrerar poängen: gör det som funkar. Om förhållandet tycks tappa glöd om du inte visar dig åtminstone lite svartsjuk, ta dig an rollen av den svartsjuke pojkvännen, flickvännen eller vad det nu må vara. Om din svartsjuka påtalas som ett problem kan du alltid försöka vända det i så positiv dager som möjligt ("det är för att jag älskar dig så mycket") och dessutom tvinga dig själv att spela oberörd. Sen får du väl gå till gymmet och träna av dig agget, meditera, dricka öl med polarna eller nåt, medan din partner roar sig med vänner och bekanta av motsatt kön. Om du inte lyckas får du ta konsekvenserna av ditt misslyckande, liksom alltid. Varken svårare eller lättare än så. Istället för att utvärdera vem som har rätt eller fel, borde man fundera på om man är nöjd med det aktuella läget. Om inte, hur kan man förbättra det? Om det verkar omöjligt kanske det är dags att byta partner? Om inte det låter bra får man väl göra en ny utvärdering av situationen. Rätt och fel kommer man ingen vart med - det är för dom som skriver riktlinjer, policydokument, skådar i naveln och sitter i möten. Dom som inte vill komma nån vart. Såna människor hanterar man genom att ge dom rätt (för det var det de ville ha), och sen tar man kommandot och går dit man ska. "Du har så rätt", säger man, så att man kan släppa diskussionen om rätt och fel, och så kan man gå vidare och handla efter eget förstånd.
Mina? Ja, absolut. På veckobasis skulle jag uppskatta. Och det aktuella förhållandet har varat i snart 4 år. Och min flickvän har förändrats mycket under den tiden också, och gör så än idag.
Just när det gäller svartsjuka vill jag minnas att jag var ca 25-30% svartsjuk i början av förhållandet, och sedan har pendlat mellan 0-15% helt naturligt. Ibland får jag lägga på en artificiell svartsjuka om kanske 5-10% uppepå det för att få allt att flyta smidigt. Tjejen gillar att jag är lite beskyddande och så. I aim to please.
Just när det gäller svartsjuka vill jag minnas att jag var ca 25-30% svartsjuk i början av förhållandet, och sedan har pendlat mellan 0-15% helt naturligt. Ibland får jag lägga på en artificiell svartsjuka om kanske 5-10% uppepå det för att få allt att flyta smidigt. Tjejen gillar att jag är lite beskyddande och så. I aim to please.
hovnarr:
är det verkligen så bra att vara taktisk? jag förstår hur du menar och det fungerar säkert bra i bemärkelsen att det får trevliga konsekvenser för en själv, men känns det inte oärligt att "spela/playa" på det sättet? jag skulle själv varken kunna eller vilja ha ett förhållande på de premisserna. helt enkelt för att det handlar om att sätta upp en fasad istället för att ta itu med de känslor man faktiskt har; att välja att låtsas istället för att förändras på riktigt.
ibland blir jag svartsjuk, och då skulle jag visserligen kunna låtsas att jag inte är det för att få mitt förhållande att må bra - men själv skulle jag ju inte må så bra. mitt eget välbefinnande mot mitt förhållandes; då väljer jag mitt eget...
förstår du hur jag menar? vad tycker du om den saken?
dobermanz:
visst handlar svartsjuka om rädsla, och det tycker jag är väldigt intressant: vad är det EGENTLIGEN som man är rädd för? att inte vara älskad? att förlora sin partner? att partnern ska ha sex med någon annan? att bli jämförd med någon annan? att inte vara attraktiv?
om man väl lyckas gå till bottnen med sin rädsla är nog halva slaget vunnet...
däremot håller jag INTE med om att man är svartsjuk för att man är missnöjd med sig själv. jag tror att många är otrogna för att få bekräftelse, en kick, för nyhetens behag och "gräset är grönare"-känslan. därför kan man vara rädd att ens partner ska falla för sådana frestelser oavsett om man är nöjd med sig själv eller inte - det är ju inte hur "bra" man själv är som avgör om han kommer vara trogen eller inte...
är det verkligen så bra att vara taktisk? jag förstår hur du menar och det fungerar säkert bra i bemärkelsen att det får trevliga konsekvenser för en själv, men känns det inte oärligt att "spela/playa" på det sättet? jag skulle själv varken kunna eller vilja ha ett förhållande på de premisserna. helt enkelt för att det handlar om att sätta upp en fasad istället för att ta itu med de känslor man faktiskt har; att välja att låtsas istället för att förändras på riktigt.
ibland blir jag svartsjuk, och då skulle jag visserligen kunna låtsas att jag inte är det för att få mitt förhållande att må bra - men själv skulle jag ju inte må så bra. mitt eget välbefinnande mot mitt förhållandes; då väljer jag mitt eget...
förstår du hur jag menar? vad tycker du om den saken?
dobermanz:
visst handlar svartsjuka om rädsla, och det tycker jag är väldigt intressant: vad är det EGENTLIGEN som man är rädd för? att inte vara älskad? att förlora sin partner? att partnern ska ha sex med någon annan? att bli jämförd med någon annan? att inte vara attraktiv?
om man väl lyckas gå till bottnen med sin rädsla är nog halva slaget vunnet...
däremot håller jag INTE med om att man är svartsjuk för att man är missnöjd med sig själv. jag tror att många är otrogna för att få bekräftelse, en kick, för nyhetens behag och "gräset är grönare"-känslan. därför kan man vara rädd att ens partner ska falla för sådana frestelser oavsett om man är nöjd med sig själv eller inte - det är ju inte hur "bra" man själv är som avgör om han kommer vara trogen eller inte...
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
jag tycker att man kan se på svartsjuka på två olika sätt:
1. man kan tycka att det hela handlar om vilken sorts person man vill vara. vill jag vara någon som försöker kontrollera och sätta gränser för den jag älskar? om jag nu älskar någon borde jag rimligtvis vilja att den personen ska göra allt för att bli så lycklig som möjligt, även om det innefattar att ha sex med andra. varför skulle det vara positivt att känna ett ägandebegär till någon annan? borde jag inte försöka bli så säker på mig själv att min partner kan göra vad han vill utan att det skulle påverka mitt välmående, min självbild etc.?
ovanstående tycker jag låter väldigt fint i teorin. visst vore det skönt att kunna säga, "älskling du får göra precis vad du vill", MEN samtidigt är tycker jag att det är så att...
2. ...om någon vill vara tillsammans med mig finns det vissa okränkbara regler som denna person måste anpassa sig till. jag vill bli behandlad med respekt och vänlighet och i och med att någon väljer att vara tillsammans med mig väljer han samtidigt bort alla andra. basta. varför skulle han behöva ha sex med någon annan när han har mig? allt som skapar tjusningen med one night stands och otrohet - kicken, erövringen, nyhetens behag, bekräftelsen - borde man rimligtvis kunna få inom ett förhållande, eller välja bort av respekt för sitt förhållande - annars behöver man ju inte ha ett förhållande.
ja, jag känner mig väldigt kluven när det gäller svartsjuka... jag vet helt enkelt inte vilken av de två vägarna som är rätt att vandra - förutsatt förstås att endast dessa två alternativ finns, allt eller inget, svart eller vitt...
1. man kan tycka att det hela handlar om vilken sorts person man vill vara. vill jag vara någon som försöker kontrollera och sätta gränser för den jag älskar? om jag nu älskar någon borde jag rimligtvis vilja att den personen ska göra allt för att bli så lycklig som möjligt, även om det innefattar att ha sex med andra. varför skulle det vara positivt att känna ett ägandebegär till någon annan? borde jag inte försöka bli så säker på mig själv att min partner kan göra vad han vill utan att det skulle påverka mitt välmående, min självbild etc.?
ovanstående tycker jag låter väldigt fint i teorin. visst vore det skönt att kunna säga, "älskling du får göra precis vad du vill", MEN samtidigt är tycker jag att det är så att...
2. ...om någon vill vara tillsammans med mig finns det vissa okränkbara regler som denna person måste anpassa sig till. jag vill bli behandlad med respekt och vänlighet och i och med att någon väljer att vara tillsammans med mig väljer han samtidigt bort alla andra. basta. varför skulle han behöva ha sex med någon annan när han har mig? allt som skapar tjusningen med one night stands och otrohet - kicken, erövringen, nyhetens behag, bekräftelsen - borde man rimligtvis kunna få inom ett förhållande, eller välja bort av respekt för sitt förhållande - annars behöver man ju inte ha ett förhållande.
ja, jag känner mig väldigt kluven när det gäller svartsjuka... jag vet helt enkelt inte vilken av de två vägarna som är rätt att vandra - förutsatt förstås att endast dessa två alternativ finns, allt eller inget, svart eller vitt...
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Varney, yes min inställning, känslor och beteende förändras både inom relationer och över tid, från relation till relation... det verkar helt enkelt finnas en magisk nyckel som låser upp min svartsjuka och får den att försvinna med vinden, men just vad som kännetecknar denna nyckel har jag svårt att komma fram till.
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
-
dobermanz
Mohini
Jag har syslat ett tag nu med att hjälpa folk med problem i deras relation och har märkt att dom flesta som är svartsjuka på sin partner är inte nöjda med sig själv. Jag tycker att det är såhär är man nöjd med sig själv har man ingen anlädning att se "fiende" i exempelvis alla killar/tjejer som umgås med ens partner därför att man vet att man är tillräcklig bra helt enkelt. I allafal i praktiken har det hag skriver fungerat, självklart behöver man inta vara misnöjd med sig själv om man är svartsjuk men jag har sätt det i praktiken... :)
Jag har syslat ett tag nu med att hjälpa folk med problem i deras relation och har märkt att dom flesta som är svartsjuka på sin partner är inte nöjda med sig själv. Jag tycker att det är såhär är man nöjd med sig själv har man ingen anlädning att se "fiende" i exempelvis alla killar/tjejer som umgås med ens partner därför att man vet att man är tillräcklig bra helt enkelt. I allafal i praktiken har det hag skriver fungerat, självklart behöver man inta vara misnöjd med sig själv om man är svartsjuk men jag har sätt det i praktiken... :)
jag upplever svartsjuka när det är något som är trasigt i relationen.. och, egocentriskt nog, från min sida känt, alltså inte om det är något problem min partner känner finns i relationen, kanske dock kan bidra endel, vet ej varför. kanske vore det mer rimligt om det var just tvärtom.
jag tror absolut inte det finns något svart eller vitt tyvärr, alltid brukar det vara mer komplicerat än så..
jag tror absolut inte det finns något svart eller vitt tyvärr, alltid brukar det vara mer komplicerat än så..
dobermanz och varney:
intressant! ni verkar ha helt skilda uppfattningar om saken. om jag har tolkat er rätt så tycker du dobermanz att svartsjuka beror på den enskilde personen och huruvida man är nöjd med sig själv, medan varney verkar tycka att det istället beror på om förhållandet är bra eller dåligt.
intressant! ni verkar ha helt skilda uppfattningar om saken. om jag har tolkat er rätt så tycker du dobermanz att svartsjuka beror på den enskilde personen och huruvida man är nöjd med sig själv, medan varney verkar tycka att det istället beror på om förhållandet är bra eller dåligt.
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
-
dobermanz
Mohini
Du har uppfatat rätt jag anser att svartsjuka beror på ens ägen dålig självförtruande.
Jag vill bara förtyda en sak. Svartsjuka beror på dålig självförtruande då man är svartsjuk utan anlädning dvs. det inte finns någon anlädning att vara svartsjuk.
Det kan var så att man är svartsjuk på sin nuvarande partner därför att i tidigara förhålande personens partners har varit otrugna och man har lärt in att alla killar/tjejer är otrugna och man förväntar att partner kommer att vara otrugen. Det kan man faktiskt också kopla till självförtruande för att dels man lär sig att man av någon anlädning är inte värd en partner som inte sviker en och det försemrar självförtruandet.
Självklart det kan finnas undantag från det jag skrev:)
Du har uppfatat rätt jag anser att svartsjuka beror på ens ägen dålig självförtruande.
Jag vill bara förtyda en sak. Svartsjuka beror på dålig självförtruande då man är svartsjuk utan anlädning dvs. det inte finns någon anlädning att vara svartsjuk.
Det kan var så att man är svartsjuk på sin nuvarande partner därför att i tidigara förhålande personens partners har varit otrugna och man har lärt in att alla killar/tjejer är otrugna och man förväntar att partner kommer att vara otrugen. Det kan man faktiskt också kopla till självförtruande för att dels man lär sig att man av någon anlädning är inte värd en partner som inte sviker en och det försemrar självförtruandet.
Självklart det kan finnas undantag från det jag skrev:)
Alltsa om du blir avundsjuk sa blir du avundsjuk, det är väl sa som dina känslor verkar fungera. Det är värre att halla pa och manipulera med ditt känsloliv. Det här borde inga i samma fragekategori som "far man se ut hur som helst?"
Far jag känna avundsjuka?
Far jag bli arg?
Far jag känna nagot överhuvudtaget?
Vem försöker du vara till lags egentligen?
Avundsjuka är en mänsklig känsla, precis som vrede, angest, avsky, äckel, kärlek, vänskap, trygghet, smärta, rädsla, osv osv osv
Far jag känna avundsjuka?
Far jag bli arg?
Far jag känna nagot överhuvudtaget?
Vem försöker du vara till lags egentligen?
Avundsjuka är en mänsklig känsla, precis som vrede, angest, avsky, äckel, kärlek, vänskap, trygghet, smärta, rädsla, osv osv osv
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster