Freuds psykoanalys - förlegad eller funktionell?

[ManFreD]

Psykoanalysen som Freud kom fram till användes flitigt när han tog emot patienter. Men allteftersom tiden gått så har en hel del kritik riktats mot hans teorier. Att de inte användes i alla samhällsklasser, att den är mest riktad till det manliga könet med mera..
Men hur är det nu? Ses psykoanalysen trots det som ett användbart tillvägagångssätt inom psykologin eller väger motsättningarna för tungt?

..och, i så fall, används någon av Freuds arvtagares teorier istället inom psykoanalysen (Jung, den Neo-analytiska rörelsen, Adler)?

[Libertin]

Freuds koncept är naturligtvis förlegade. Betraktar du däremot den terminologi som Freud (och även Jung) grundlade så är psykologin i dagsläget beroende av den; det finns nämligen oerhört få nya begrepp av värde (förutom stimuli-respons).

Avfärdandet av hans teorier (snarare än kritiken mot den) vilar i den eviga striden mellan kontinental och analytisk filosofi. Psykoanalysen håller till på det existentiella området och i dagsläget skulle du inte få någon logiker att framhålla Kierkegaard, Nietzsche, Freud, Derrida, Foucault, Deleuze eller Adler som annat än "nonsens". Berättandets vetenskap (litteratur, psykoanalys, m.m.) kan nämligen aldrig verifieras i någon logisk/analytisk mening.

Det spelar ingen roll hur fånigt det än blir att försöka förklara Raskolnikovs ångest i Dostojevskijs Brott och Straff, logikern/analytikern blir likväl aldrig intresserad.

[Stefan]

Avfärdandet av hans teorier (snarare än kritiken mot den) vilar i den eviga striden mellan kontinental och analytisk filosofi. Psykoanalysen håller till på det existentiella området och i dagsläget skulle du inte få någon logiker att framhålla Kierkegaard, Nietzsche, Freud, Derrida, Foucault, Deleuze eller Adler som annat än "nonsens". Berättandets vetenskap (litteratur, psykoanalys, m.m.) kan nämligen aldrig verifieras i någon logisk/analytisk mening.

Det spelar ingen roll hur fånigt det än blir att försöka förklara Raskolnikovs ångest i Dostojevskijs Brott och Straff, logikern/analytikern blir likväl aldrig intresserad.

Jag har hört analytiska filosofer framhålla såväl Kierkegaard, Nietzsche som Dostojevskij. Jag vet inte riktigt vad du menar med att "berättandets vetenskap kan nämligen aldrig verifieras i någon logisk/analytisk mening". Psykologiska teorier kan testas mot verkligheten likaväl som naturvetenskapliga teorier. Utan tvivel krävs det delvis andra metoder, och delvis en annorlunda begåvningsprofil, som många analytiska filosofer - elakt men inte alltid helt felaktigt kallde "aspbergerfilosofer" - saknar, för att skapa och testa psykologiska teorier än för att arbeta med matematiska, logiska eller naturvetenskapliga teorier. Men själva det grundläggande arbetssättet: man skapar teorier och begrepp vars förklaringsvärde och riktighet testas mot verkligheten, är det samma.

Som jag ser det är skillnaden mellan analytisk och kontinental filosofi först och främst en skillnad i temperament och läggning. (Dock har kontinentala filosofer i större utsträckning sysslat med "livsfrågor" och en sorts spekulativ sociologi à la Freud, Fromm eller Foucault.)

[dobermanz]

En del nutida forskare anse en del av Freuds teorier vara föråldade och obrukbara i praktiken.

[Rafael]

om man tror att Freud = psykoanalysen kan man ju lika gärna hävda att bohrs atommodell är likvärdig med dagens fysik. Man bör skilja på en grundare och vetenskapens utveckling... Det känns som att många som kritiserar freud läst honom väldigt spartanskt eller kanske inte alls, och framför allt inte har så mycket koll på vad psykoanalys idag kan vara.

[J R Auk]

Freud sägs ha utgått från sig själv, ska man inte för att göra rättvisa åt hans teori applicera självinsikten hos någon i varje behandlad persons sociala ställning och kulturella bakgrund?

Även om Freud inte sa det själv, självkritik är ganska sent fenomen tycks det mig, kan vi väl applicera hans metod att nå psykologisk insikt och förkasta hans 1900-tals perspektiv?

För att tolka psykoanalysen krävs det väl att man är up to date sas.

[Libertin]

Jag har hört analytiska filosofer framhålla såväl Kierkegaard, Nietzsche som Dostojevskij.

Verkligen? Namnge dem, är du snäll. På högskolor och universitet - i Sverige och Danmark - har jag inte mött någon "analytiker" som ansett att Deleuze och Foucault var annat än överflöd och slöseri med resurser på högskolan; "nonsens" har det kallats. Freud används i historiesyfte, som grundpelaren i utvecklingen av psykologiska termer.

Psykologiska teorier kan testas mot verkligheten likaväl som naturvetenskapliga teorier.

Ja, beteendevetenskap och kognitiv psykologi; psykoanalys (eller existentiell psykologi) kan inte verifieras naturvetenskapligt (nej - statistiska underlag som stödjer en teori gör den inte nödvändigtvis "sann" i vetenskaplig mening).

Men själva det grundläggande arbetssättet: man skapar teorier och begrepp vars förklaringsvärde och riktighet testas mot verkligheten, är det samma.

Nej. De vetenskapliga traditionerna är så pass olika.

Som jag ser det är skillnaden mellan analytisk och kontinental filosofi först och främst en skillnad i temperament och läggning.

Vilket bisarrt påstående.

En del nutida forskare anse en del av Freuds teorier vara föråldade och obrukbara i praktiken.

Återigen handlar det om vilken forskningstradition som används.

Det känns som att många som kritiserar freud läst honom väldigt spartanskt eller kanske inte alls, och framför allt inte har så mycket koll på vad psykoanalys idag kan vara.

I dagsläget är det mycket svårt för psykoanalytiska forskare att få statligt stöd för sin forskning. I exempelvis Spanien ses psykoanalys i samma sken som parapsykologi, dvs. som oseriöst nonsens.

[funkyzeit]

har jag inte mött någon "analytiker" som ansett att Deleuze och Foucault var annat än överflöd och slöseri med resurser på högskolan; "nonsens" har det kallats.

Och det stämmer ju ganska så bra. Personligen tycker jag att Deleuze & Foucault är alldeles förträffliga som inspiration och intellektuell underhållning. Jag läser deras filosofiska verk främst som en slags komplicerad kvasifilosofisk poesi. Funkar perfekt som katalysatorer för halsbrytande, flummiga spekulationer.

Men de är komplett oanvändbara som filosofer. Speciellt underligt blir det när Deleuze kallade sin filosofi för "pragmatics": han ville undvika att skapa världsfrånvänd skrivbordsfilosofi, men åstadkom ett av de mest makalösa intellektuella luftslotten någonsin. En voluminös vokabulär av vaga, formlösa begrepp som kan begagnas för att "analysera" allt från globala maktrelationer till Hitchcockfilmer. Men som i slutändan inte har något att erbjuda mer än att vara hjärnrunk för prettovänstern. Filosofi för filosofins skull, en försörjningsmöjlighet för de som studerat allt sunt förnuft ur skallen och fastnat i dammiga luntor på någon obskyr universitetsfakultet.

Foucaults förtjänst är först och främst som historiker. Extremt tålmodig, pedantiskt och korrekt. Angående den filosofiska sidan av hans oeuvre så är den aningen mer praktisk och användbar än D&G.

Jag tycker som sagt att Deleuze är väldigt intressant, men har svårt att se någon poäng alls i hans filosofi. Du är väldigt varmt välkommen att introducera mig för dessa.

psykoanalys (eller existentiell psykologi) kan inte verifieras naturvetenskapligt .

Psykoanalysen (som du verkar agera apologet för här) är en döende kvasireligion. När religionen abdikerade som central bestämning för människans liv, moral & ande fick psykoanalysen steppa in som förklaringsmodell.

Tvärtemot vad du hävdar så kan man visst kan använda (natur)-vetenskaplig falsifierbarhetsmetodik för att bestämma dess relevans, och där har psykoanalysen visat sig vara humbug/skadlig/eller i bästa fall verkningslös. Det har gjorts många sådana studier.  Det har gjorts lika många studier som visar på motsatsen. Plus minus noll alltså. Alltså är psykoanalys oseriöst.

Nej. De vetenskapliga traditionerna är så pass olika.

Men om det inte finns något sätt att ens börja uppskatta psykoanalysens giltighet; gör det inte automatiskt psykoanalysen till meningslöst flummande?

Som jag ser det är skillnaden mellan analytisk och kontinental filosofi först och främst en skillnad i temperament och läggning.

Vilket bisarrt påstående.

Skillnaden ligger kanske i intellektuell ärlighet. Den är nödvändig i analytisk filosofi. 1+1 blir alltid 2. I kontinetal filosofi där allt "flyter" och är "postmodernt" så behöver du aldrig stå till svars för någonting. Allt kan relativiseras. Dess professionella posterboys och utövare är med få undantag dilletanter, oärliga karriärister, sensationsmakare eller rena knäppskallar.

Återigen handlar det om vilken forskningstradition som används.

Det finns bara en sann forskningstradition. Att exempelvis Foucault hävdade att den är "relativ" och varit annorlunda genom århundradena beror på att

1. den hela tiden har finslipats och förfinats, och dagens vetenskapliga paradigm är därför samma som exempelvis medeltidens, bara oändligt mycket mer exakt och pragmatiskt.  Men det är inte ett helt nytt paradigm.

2. de inexakta avarterna (irrlärorna) har ibland varit dominerande och träng ut förnuftet från rampljuset. Det ger illusionen av vad som är "sanning" och "vetenskap" skiftat under historiens gång. En liknelse: religioner har kommit och gått, det har ändå aldrig funnits någon gud.

I exempelvis Spanien ses psykoanalys i samma sken som parapsykologi, dvs. som oseriöst nonsens

Det är kanske att ta i. Men framöver så kommer man nog psykoanalytikerkåren att framstå i historien med ett löjets skimmer över sig.

[Kallekula]

Påminner om en föreläsare som sa; Det finns några få stora fria tänkare, samhällsfilosofer. De verkar som deras tankar och ideer i sig själva har en magnetisk styrka som lockar anhängare. Smått profetiska. Presenterar de en vetenskaplig sanning? Beror på vad man menar med det.


Men man kan hämta stoff från dem, formulera hypoteser pröva dem utifrån de metoder som är vedertagna. Det är vad vi vanligt döliga kan göra. Med det menar jag inte att ni kan ge er på att filosofera på deras sätt, men då ger ni er ut på en rejäl improvisationstur. Mitt tips är att först behärska grunderna innan man ger sig ut i dessa marker. Dessutom varför uppfinna hjulet en gång till, speciellt när det finns ganska så bra hjul att hämta. Så undersök gärna dina ideer, tankar filosoferande med vad som är skrivet. Det produceras sällan några genuint originella nya tankar. Och varför anstränga sig när man kan vara lat. Ska ni få bra betyg på era uppsatser är det bättre att satsa på att formulera er väl. Och är ni verkligt spekulativa så märker ni ganska så snabbt hur pass mycket namedropping och vilka teorier er handledare gillar. På det sätt är inte universitet annurlunda än yrkeslivet. Och det är väl det många av er förberader er för just nu.

Fler hypotser och ideer än man kan tro har spunnits från stoffet från dessa...herrar....som det ofta verkar vara. Ta i stort vilken avhandling som helst i Sverige, så kan ni se. De är måhända inte lika spännande som en flygande fransk filosof, lite mer jordbundana. Mer regelstyrda. Mer metodinriktade. Kanske mer "vetenskapliga". De väcker ett visst intresse när de publiceras. När ni skriver era uppsatser så kommer ni säkerligen citera dem, om det faller inom ert ämnesval. Men mer än så är det sällan. Kvar står klassikerna för nästa årskullar, och väntar.

Nåväl. De som då påpekar att detta inte har att göra med varken samhälls - och psykologisk vetenskap och forsking. De som enbart sysslar med att kritisera dessa verk, men inte kommer med något eget. De har en poäng, dock kommer de sällan med någt eget helt nytt. Det tycks inte fungera så inom dessa dicipliner.

Forskning inom sh och psyk. är vildvuxen och kan inte tyckas enas, som inom naturvetenskapen, för den "rätta" vägen. Tills, eller om, vi når enighet får vi nog låta dessa himlaburna filosofer hjälpa oss att antingen komma med nya ideer eller slå hål på desamma.  Kanske t.om. intetgöra dem likt Freud. Av hans ideer finns inte mycket kvar, trots lever psykologiforskarna i stoffet, efterbränslet av Freud. Så de Stora Teoriernas tid är inte förbi det är bara det att de används inte på samma sätt som för ett antal decenier sedan.

Något sådant. Härligt jordnära, pragmatiskt och smått cyniskt. Hon var en skön filur.

[What Gives?]

Funkyzeit, du skriver en del grejer i ditt svar till "Libertin" som gör mig nyfiken. Jag hoppas du kan utveckla dina resonemang för mig.

Men de är komplett oanvändbara som filosofer.

Vilka kriterier ser du för användbarheten i filosofi?

psykoanalys (eller existentiell psykologi) kan inte verifieras naturvetenskapligt .

Psykoanalysen (som du verkar agera apologet för här) är en döende kvasireligion. När religionen abdikerade som central bestämning för människans liv, moral & ande fick psykoanalysen steppa in som förklaringsmodell.

Tvärtemot vad du hävdar så kan man visst kan använda (natur)-vetenskaplig falsifierbarhetsmetodik för att bestämma dess relevans, och där har psykoanalysen visat sig vara humbug/skadlig/eller i bästa fall verkningslös.

Det har gjorts många sådana studier.  Det har gjorts lika många studier som visar på motsatsen. Plus minus noll alltså. Alltså är psykoanalys oseriöst.

Kan du visa hur en sådan metodik ser ut? Hänvisa gärna till en studie.

[Kallekula]

Freuds teorier kan inte appliceras på de kriterier som ska vara givna för att en teori ska kunna falsifieras; dämed metafysik, eller så här:

"Falsifierbarheten utgjorde Poppers demarkationskriterium; det som skilde vetenskap från metafysik. Dock har teorin om falsifierbarhet som demarkationskriterium blivit kritiserad av anledningen att den helt enkelt inte är falsifierbar, och därmed ovetenskaplig enligt sitt eget kriterium."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Popper

Fast:

"En del av Freuds hypoteser har vetenskapligt prövats i modern tid med blandade resultat, men många av hans hypoteser är också svåra att pröva på grund av bristande falsifierbarhet. Men mycket av den kritik som riktats mot psykoanalysen har byggt mer på ideologiska värderingar än det rent vetenskapliga. Neuropsykoanalys är en relativt ny vetenskap där man försöker förena det subjektivt upplevda med det objektivt observerbara och många av psykanalysens grundantaganden har kunnat bevisas utifrån ett neurobiologiskt synsätt, som det omedvetna, delar av ångestteorin och utvecklingsteorin. En strävan är att kunna formulera en integrerad teori för det mänskliga psyket. Detta skulle i sådant fall vara helt i linje med Freuds egna strävanden."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Freud

Som vanligt de stora lever på ett eller annat sätt kvar.

[Stefan]

"Falsifierbarheten utgjorde Poppers demarkationskriterium; det som skilde vetenskap från metafysik. Dock har teorin om falsifierbarhet som demarkationskriterium blivit kritiserad av anledningen att den helt enkelt inte är falsifierbar, och därmed ovetenskaplig enligt sitt eget kriterium."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Popper

Enligt positivisternas verifikationsteori om mening var en sats som inte är verifierbar meningslös. Mot den idén har det argumenterats att verifikationsteorin själv inte är verifierbar, och således meningslös.

Samma argument är inte verkningsfullt mot Popper, eftersom Poppers falsifierbarhetsteori inte var en teori om mening (nåt Popper tryckte på, eftersom som många missuppfattade hans teori och trodde det var en meningsteori). Hans teori ska ses som ett förslag på hur vetenskap bedrivs och bör bedrivas (dessa två är ofta desamma hos många äldre vetenskapsfilosofer, nåt Putnam betonar).

Dock har Poppers teori en mängd andra problem. En som försökte utveckla Poppers idéer och rätta till de problematiska sidorna var Imre Lakatos. Enligt honom skulle man arbeta med ett vetenskapligt forskningsprogram så länge det inte fanns något annat som förklarade data bättre, gjorde bättre förutsägelser, var enklare, etc.

http://en.wikipedia.org/w/index.php?tit ... h_programs

[What Gives?]

Säger den vetenskapliga traditionen någonting om hur falsifiering och verifiering rättfärdigas, och i så fall vad? Med andra ord: Varför ska man tvivla, eller tro?

[Libertin]

Säger den vetenskapliga traditionen någonting om hur falsifiering och verifiering rättfärdigas, och i så fall vad? Med andra ord: Varför ska man tvivla, eller tro?

Varför klippa och klistra från Wikipedia? Har människor slutat läsa böcker och forskarrapporter?

Jag garanterar dig att ingen kan besvara dig efter ditt önskemål. Freuds teorier kritiseras på samma sätt idag som på 1920-talet, det är ingen skillnad i verifieringsmetoderna. Det som däremot kan sägas förkasta hans miljöbetingade teorier om schizofreni är psykiatrins och medicinens framsteg angående det genetiska arvet som ursprung för tillståndet.

Lars Olson, professor i neurovetenskap på Karolinska Institutet, har lagt fram en mycket intressant studie om hjärnans plasticitet och om substansers eller beteendens "övertagande" av hjärnans belöningscentrum. Joggning visade sig vara lika abstinensskapande som alkohol och de båda beroendena korrelerade med varandra - även om alkoholister återskapade fler hjärnceller än joggare (som dock oftare drack alkohol än den övriga befolkningen - en liten tungräckning mot den självrättfärdigande idrottsrörelsen).

Freuds "domän" har till stora delar övertagits av neurovetenskapen. Läs några rapporter därifrån, gärna av professor Annica Dahlström också, så slipper du mötas av otyget "copy/paste" från Wikipedia.

[funkyzeit]

Funkyzeit, du skriver en del grejer i ditt svar till "Libertin" som gör mig nyfiken. Jag hoppas du kan utveckla dina resonemang för mig.

Då ska jag se till att göra det!

Vilka kriterier ser du för användbarheten i filosofi?

Ja, då steppar man ju direkt in i en härligt knepig paradox i och med att detta i sig är en filosofisk frågeställning. "Vad är användbarhet" och dylikt. Och så ska man börja relativisera det begreppet också i bästa pomo-anda.  Sunt förnuft är väldigt underskattat:

* marx som historiefilosof är väldigt användbar för att visa på hur teknisk och materiell utveckling är det som driver den ideologiska överbyggnaden och idéproduktionen i ett samhälle snarare än tvärtom.
* wittgenstein visar på att språket har begränsningar och brister: vissa filosofiska frågeställningar kan vi direkt bortse från därför att språket aldrig ger oss tillräckliga verktyg för att lösa de problemen
* tidigare nämnde popper visar hur det är omöjligt att skapa ett komplett motsägelsefritt vetenskapligt verktyg
* nietzsche, feuerbach, marx & foucault dekonstruerar moralens härstamning och avslöjar dem som inget annat än myter och fantasifoster

Angående Deleuze så finner jag ingen praktisk användbar poäng i hans filosofi. Hans superavancerade teoribyggen gör mig inte ett dugg klokare.
Som du märker ovan så kan ändå en viss del av de centrala idéerna  eller bra perifera poänger i komplicerade, avancerade filosofiska teorier enkelt sammanfattas. Ber därför återigen Libertin att visa på någon dylik poäng hos Deleuze.

Jag hänvisar till denna essä som beskriver "the Sokal Hoax":
http://www.aftonbladet.se/kultur/9711/10/gf.html

Det har gjorts många sådana studier.  Det har gjorts lika många studier som visar på motsatsen. Plus minus noll alltså. Alltså är psykoanalys oseriöst.

Kan du visa hur en sådan metodik ser ut? Hänvisa gärna till en studie

Ojoj, det finns ju massor. Letade en stund efter en riktigt bra sammanfattning som jag läste för inte så länge sedan av detta ställningskrig mellan psykoanalysens apologeter och belackare som utmynnade i att.... psykoanalys är båg, punkt slut. Hittade dock inte den när jag Googlade efter den.

Hänvisar till detta istället:

http://skepdic.com/psychoan.html

The Skeptics dictionary är en utmärkt och förvånansvärt opartisk sajt som på löpande band vederlägger anspråksfulla fenomen och rörelser som inte har riktiga belägg för det de påstår. De är ändå så pass gentila att de erkänner de bra poänger och åstadkommanden som psykoanalysen utmynnat i.