Då alla upplever moralvetenskapliga principer & normer utifrån personliga perspektiv blir det ofrånkomligt att vi förr eller senare kommer att utsätta någon, antingen i vår omgivning eller någon vi möter för en orätt. Vad orätt i sammanhanget exakt betyder är mindre viktigt men får här gestaltas av något vi själva efter en tid upplever som fel/oriktigt, ex. en handling, tanke, uttalande etc.
När olyckan är skedd & den värdefilosofiska insikten & ångerfullheten efter ett tag gör sig påminda kan det för vissa upplevas som en nödvändigt att få "göra rätt för sig". Vad händer då, om den person man utsatt för en orätt varken kan eller vill förlåta. Bär man då med sig sin skuld ända tills den personen genom egen godtycklighet ändrar sig & förlåter, eller väger en egenproducerad självförlåtelse anpassad för det egna samvetet lika tungt?
Den som urskuldar sig, anklagar sig - Gabriel Meurier
Oförlåtna orätter
Moderator: Moderatorgruppen
Oförlåtna orätter
Dagen är bestämd för var & en, livstiden är kort & oersättlig för alla.
Att be om förlåtelse och ge förlåtelse är gester av välvilja för att visa att man förstått att man gjort fel respektive att man kommer att glömma felsteget som den andre gjort.
I och med att man har bett om förlåtelse och ev. kompenserat den andre personen för det som hände så gott det går, finns det inget mer man kan göra. Man ger sig själv förlåtelse, dvs bestämmer sig för att glömma händelsen.
Om man inte kan glömma, kan man heller inte ge förlåtelse varken åt sig själv eller den andre. Man kanske säger att man förlåter, men man gör det inte. Så länge man inte förlåtit kommer händelsen att ligga och gnaga år och ut och år in och påverka relationen till den andra personen. Man förlåter alltså det man har gjort, eller som någon annan har gjort mot en, för sin egen skull. Hat skadar bara dig själv, inte den du hatar.
I och med att man har bett om förlåtelse och ev. kompenserat den andre personen för det som hände så gott det går, finns det inget mer man kan göra. Man ger sig själv förlåtelse, dvs bestämmer sig för att glömma händelsen.
Om man inte kan glömma, kan man heller inte ge förlåtelse varken åt sig själv eller den andre. Man kanske säger att man förlåter, men man gör det inte. Så länge man inte förlåtit kommer händelsen att ligga och gnaga år och ut och år in och påverka relationen till den andra personen. Man förlåter alltså det man har gjort, eller som någon annan har gjort mot en, för sin egen skull. Hat skadar bara dig själv, inte den du hatar.
Nej, man behover inte vanta pa den andres godtyckande, be om forlatelse, forlat dig sjalv, kann att du gjort allt du kunnat for att stalla saker tillratta, och that's it.
Det har med att om man inte kan glomma sa har man inte forlatit ar bullshit, glom det.
Man glommer val aldrig saker, satillvida man inte fortranger dem.
Det ar en annan sak om du altar dem, du har du inte bearbetat fardigt.
Att forlata sig sjalv ar det svaraste, kan ta lite tid.
Det har med att om man inte kan glomma sa har man inte forlatit ar bullshit, glom det.
Man glommer val aldrig saker, satillvida man inte fortranger dem.
Det ar en annan sak om du altar dem, du har du inte bearbetat fardigt.
Att forlata sig sjalv ar det svaraste, kan ta lite tid.
Som med allt är det viktigt att kunna släppa tidigare händelser och negativa känslor och gå vidare, vilket även innefattar dåligt samvete. Då menar jag inte förtränga dessa känslor utan snarare att erkänna dem för att sen kunna lämna dem bakom sig.
För att kunna släppa negativa känslor måste man uppleva att man faktiskt gjort allt man kan och orkar för att bli av med dem, t.ex. genom att öppet erkänna sitt misstag, be om förlåtelse eller på annat sätt kompensera den man skadat. Även om personen fortfarande vägrar förlåta så borde försöket vara tillräckligt för att göra ditt inre till lags, om det inte rör sig om någon väldigt speciell situation. Det viktiga är att lyssna på vad ditt inre egentligen säger dig.
För att kunna släppa negativa känslor måste man uppleva att man faktiskt gjort allt man kan och orkar för att bli av med dem, t.ex. genom att öppet erkänna sitt misstag, be om förlåtelse eller på annat sätt kompensera den man skadat. Även om personen fortfarande vägrar förlåta så borde försöket vara tillräckligt för att göra ditt inre till lags, om det inte rör sig om någon väldigt speciell situation. Det viktiga är att lyssna på vad ditt inre egentligen säger dig.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Svår fråga att svara på då en förlåtelse kan innehålla alla möjliga, tänkbara, tidigare, handlingar eller hur?
Vi har ju alla tilldelats egen hjärna att tänka med och antar att man själv inser när man borde gå vidare då man givit en förlåtelse / ev. då söka hjälp om man fastnat i dilemmat..
Har du givit bort en förlåtelse som inte accepteras/mottages kanske det finns en anledning till att personen i fråga inte vill ta emot den...om annat,- en tjuraktig person som inte kan släppa händelsen själv eller vad man nu kan tänkas gjort..
Vi har ju alla tilldelats egen hjärna att tänka med och antar att man själv inser när man borde gå vidare då man givit en förlåtelse / ev. då söka hjälp om man fastnat i dilemmat..
Har du givit bort en förlåtelse som inte accepteras/mottages kanske det finns en anledning till att personen i fråga inte vill ta emot den...om annat,- en tjuraktig person som inte kan släppa händelsen själv eller vad man nu kan tänkas gjort..
Svaret på frågan skulle då alltså vara: Att det egna förlåtandet i sig skulle vara fullt tillräckligt & en eventuellt ursäktande konfrontation med motparten vara av underordnad eller ingen betydelse. Det skulle i så fall stödja teorin att ett subjektivt & själviskt tänkande utan större problem rättfärdigar egna fel , brister & kanske t.o.m medvetna "misstag". Med andra ord skulle insikten om sitt eget agerande bli ett självförlåtande verktyg som raderade bort all skuld. Så länge man själv anser sig vara medveten om & inom sig erkänner sina orätter kommer man att mer eller mindre automatiskt belönas med ett förlåtande över sig själv & sina gärningar
Om så är fallet är väl risken överhängande att det beteendet ramas in av en vardaglig & morallegitim bekvämlighet som bäddar för ett framtida etiskt dilemma............
Om så är fallet är väl risken överhängande att det beteendet ramas in av en vardaglig & morallegitim bekvämlighet som bäddar för ett framtida etiskt dilemma............
Dagen är bestämd för var & en, livstiden är kort & oersättlig för alla.
Skuld för mig har inget med etik att göra. Det är en känsla, som hindrar en från att glömma och gå vidare.
Rätt och fel för mig handlar mer om vad som är bäst för kollektivet (alla människor). Den enskilda människan vet sällan vad som är det optimala sättet att handla, men så länge hon gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar gör hon rätt. Om hon däremot väljer att utföra en handling som hon vet är fel, kommer denna handling alltid att vara fel.
Både rätt och fel handling kan ge felaktiga konsekvenser. Det är dem man ber om förlåtelse för, men även om handlingen förlåts och glöms bort, kommer den alltid att vara lika rätt eller fel som den var från början.
Rätt och fel för mig handlar mer om vad som är bäst för kollektivet (alla människor). Den enskilda människan vet sällan vad som är det optimala sättet att handla, men så länge hon gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar gör hon rätt. Om hon däremot väljer att utföra en handling som hon vet är fel, kommer denna handling alltid att vara fel.
Både rätt och fel handling kan ge felaktiga konsekvenser. Det är dem man ber om förlåtelse för, men även om handlingen förlåts och glöms bort, kommer den alltid att vara lika rätt eller fel som den var från början.
offe.
Är det inte genom de redan kollektivt befästa etiska normerna vi vet hur vi skall förhålla oss mot vår omgivning & varandra. Skulden i sig är väl snarare ett tillstånd/känsla uppkommen genom ett motstridigt handlande gentemot dessa normer.
De kollektiva generaliseringarna om vad som är ett moraliskt riktigt eller felaktigt handlande behöver väl ändå inte alltid vara det optimala. Det kan finnas tillfällen som berör ens egen person i sådan omfattning att de kollektiva lösningarna måste ställas åt sidan & ersättas med värderingar & svar byggda på den egna självkänslan.
(intressant svar även om den kollektiva tonen skrämmer mig)
Är det inte genom de redan kollektivt befästa etiska normerna vi vet hur vi skall förhålla oss mot vår omgivning & varandra. Skulden i sig är väl snarare ett tillstånd/känsla uppkommen genom ett motstridigt handlande gentemot dessa normer.
De kollektiva generaliseringarna om vad som är ett moraliskt riktigt eller felaktigt handlande behöver väl ändå inte alltid vara det optimala. Det kan finnas tillfällen som berör ens egen person i sådan omfattning att de kollektiva lösningarna måste ställas åt sidan & ersättas med värderingar & svar byggda på den egna självkänslan.
(intressant svar även om den kollektiva tonen skrämmer mig)
Dagen är bestämd för var & en, livstiden är kort & oersättlig för alla.
Det personliga kommer in på det sättet att ett samhälle är uppbyggt kring grupperingar, såsom familjen och därför är det till nytta för samhället att familjemedlemmar t.ex. sätter varandra i första rummet. Det är rätt att i fösta hand tänka på sig själv (vilket inte betyder bara på sig själv), eftersom man själv är den enda person som har full kännedom om sina behov. Man har också större kännedom om sina familjemedlemmars behov. Ett samhälle utan personliga band skulle inte fungera och personliga band bygger på att man prioriterar varandra.
De befästa normerna fungerar för alla standardsituationer, så att man slipper sitta och fundera på etiska problem så fort man ska göra något. Ibland dyker det dock upp en situation man inte träffat på förr, eller så kommer två normer i konflikt, då måste man tänka själv.
De befästa normerna fungerar för alla standardsituationer, så att man slipper sitta och fundera på etiska problem så fort man ska göra något. Ibland dyker det dock upp en situation man inte träffat på förr, eller så kommer två normer i konflikt, då måste man tänka själv.
Precis som offe säger behöver ett "egoistiskt" tänkande inte betyda att man enbart gör saker för sig själv. Jag tror snarare tvärtom: att det är först när vi kan lyssna på våra egna känslor och behov som vi inser att vi verkligen behöver andra, och att vi behöver andras välmående för att själva kunna må bra. Precis som att vi måste äta när vi är hungriga så är vårt sinne beroende av harmoniska relationer och ett gott samvete för att kunna fungera i grunden. Sedan måste vi bara lära oss att prioritera mellan alla våra känslor, för stora delar av livet handlar om att välja.
Vi skapar oss lätt föreställningar om vad vi måste göra för att bli attraktiva socialt utifrån de normer som sätts upp i ett samhälle, och vi fastnar lätt i vår prestationsångest. Genom att erfara att människor runt omkring oss och även vi själva duger även fast vi inte uppfyller alla dessa normer så kan vi skapa oss en egen uppfattning av hur mänskliga relationer faktiskt fungerar i praktiken, och vi kan då börja släppa kraven på oss själva. Vi kanske inser att vi har förträngt vissa känslor, att konflikter inte alltid är något negativt, eller så inser vi att vår sociala attityd bara ljuger för oss själva och andra.
Vi skapar oss lätt föreställningar om vad vi måste göra för att bli attraktiva socialt utifrån de normer som sätts upp i ett samhälle, och vi fastnar lätt i vår prestationsångest. Genom att erfara att människor runt omkring oss och även vi själva duger även fast vi inte uppfyller alla dessa normer så kan vi skapa oss en egen uppfattning av hur mänskliga relationer faktiskt fungerar i praktiken, och vi kan då börja släppa kraven på oss själva. Vi kanske inser att vi har förträngt vissa känslor, att konflikter inte alltid är något negativt, eller så inser vi att vår sociala attityd bara ljuger för oss själva och andra.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 229 och 0 gäster