Min inre resa
Moderator: Moderatorgruppen
Min inre resa
Under denna tråd tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter i att upptäcka min inre värld. Det betyder inte att jag har ensamrätt på detta ämne - kommentera efter behag. Jag har sedan en kort tid tillbaka förutsättningslöst bestämt mig för att utforska mitt inre - mitt sinne - med de medel som står till buds. Nu närmast kommer jag att beskriva mina första möten med min inre guide. På sikt kanske jag beskriver mina upplevelser under inverkan av hallucinogena (lagliga) droger, eller annat som jag inte kan föreställa mig idag. Trevlig läsning och hoppas att detta ger Dig något.
En inre guide
I Laskow's "Healing med kärlek" fanns en beskrivning i appendix om hur man kommer i kontakt med sin inre guide. Jag beslöt att detta fick bli en början i min strävan att utforska mitt inre. Metoden går i korthet ut på att slappna av så mycket som möjligt, föreställa sig att man befinner sig på en fridfull plats och därefter så småningom föreställa sig hur man möter sin guide där. Jag kommer inte att kunna återge alla detaljer i mina möten och faktorer runt omkring, men jag hoppas att jag lyckats välja ut det centrala.
MÖTE 1
När jag slappnat av föreställde jag mig att jag stod på toppen av pellousen i Hagaparken, uppe vid koppartälten, och blickade ut över Brunnsviken. Jag började vandra mot Ruinen. När jag gick förbi tälten blev jag medveten om att det bodde väsen i dem. När jag nådde ruinen låg där istället ett stort palats med tinnar och torn. Jag knackade med portklappen på dörren, den öppnades och jag gick in. Jag gick ner för trappan ner i källaren och kom till ett dunkelt upplyst vardagsrum i gammal brittisk slottsstil med en öppen spis i vilken det brann en eld. Jag slog mig ner och väntade. Mitt emot mig öppnades sakta en dörr och där uppenbarade sig min inre guide. Han var klädd i en terrakottafärgad toga och bar sandaler. Min omedelbara uppfattning var att han liknade Bacchus.
Under hela vandringen mot "ruinen" hade jag fått kämpa för att hålla mig vaken. Jag slumrade till, tankarna gled bort och jag fick kämpa för att hålla koncentrationen på vandringen och mötet. Nu, när han kom in i rummet, var jag klarvaken på samma sätt som om en verklig person kommit in i mitt vardagsrum där jag satt och ville konversera.
Vi hade ett kort första samtal. Det enda som egentligen kom fram var att min uppfattning av min inre värld (inklusive Bacchus) berodde på mina föreställningar i den yttre världen. Han (om det ens var ett manligt väsen) och världen skulle kunna "se ut" hur som helst. Jag kom mig att fråga vilka väsen som bodde i tälten, men han svarade att det var irrelevant.
MÖTE 2
Jag hade cyklat mitt i natten till Norra begravningsplatsen. Jag vandrade ensam i mörkret för att möta mina rädslor. När jag lugnat ner mig slog jag mig ner på en stor grav på väg mot minneslunden och försökte slappna av. Efter en stund fick jag kontakt. Jag tycker detta var det renaste och klaraste mötet av alla hittills.
Jag frågade hur jag kunde skilja på mina egna tankar och föreställningar och på vad min guide sa. Han svarade att när jag var lugn och helt avslappnad så skulle det vara lättare att höra honom - annars ligger de andra tankarna och oron som ett brus som dränker ut det andra. Eftersom jag upplevt det så själv så tänkte jag att det nog måste vara så.
Sedan frågade jag om han, min guide, skulle existera om inte jag gjorde det. Han sa att han skulle det. Han skulle inte vara verklig i den Bacchus-form som jag upplevde honom, men han var mycket tydlig på att existens inte är formberoende. Detta var något jag hade missuppfattat. Det kändes som om han hade rätt, faktiskt, vilket gjorde mig hoppfull - inte minst om ett liv efter detta. Jag förstod också att min förnimmelse av min inre guide och min inre värld skulle komma att utvecklas i takt med att jag utvecklades.
Vi gick till tälten. När jag kom till det tält som låg närmast "ruinen" så upptäckte jag att det var fullt av gamla grejer. Taket och golvet var tomma och ointressanta, men väggarna hade all världens leksaker och minnesfragment på sig. Min guide förklarade att det här var mitt förflutna. Jag frågade om det var så att de tre koppartälten var rum för min framtid, mitt nu och mitt förflutna. Han svarade att det var så eftersom jag nu hade föreställt mig att det var så. I nu-tältet fanns allt som jag brydde mig om just nu, bilder av mina nära och kära. I framtidstältet (det längst bort) fanns bara tomma vita väggar på vilka olika scenarion kunde spelas upp. Vi skiljdes åt vid koppartälten.
MÖTE 3
Jag fick för mig att uppsöka den verkliga Ruinen i hagaparken för att se om jag kunde uppnå någon särskild kontakt med min guide där. Jag hittade ett avskilt ställe i skymningen. Jag hade dock svår att slappna av på grund av det obekväma underlaget och myggens eviga terror. Vår kommunikation var mycket "brusig". Det enda jag lyckades få fram var att jag skulle inse att detta var min plats och att jag hade rätt att vara här. Det var ingen slump att det var här jag fann min guide - platsen tillhörde mig på något sätt. Denna vetskap skulle göra mig starkare i mina framtida möten.
MÖTE 4
Samma kväll som det lite misslyckade mötet i hagaparken försökte jag få kontakt i mitt hem. För att varva ned beslöt jag mig att göra slut på en flaska vin jag påbörjat några dagar innan. Flaskan var mycket ovanlig - en flaska tyskt "Steinwein" som jag fått i inflyttningspresent av min vän Micke en lång tid tidigare. När jag satt och drack det sista glaset fick jag en skarp och tydlig ingivelse att jag måste titta på volymhalten. Jag hade då en av de mest kusliga upplevelserna i mitt liv.
När jag konstaterat att drycken bestod av högst medelmåttiga 11,5 volymprocent alkohol gled min blick några centimeter åt vänster där det i liten kursiv stil stod "Bacchus" inpräntat. Ni må tro att nackhåren reste sig. Jag undersökte flaskan närmare och fann på dess baksida en skiss av ett palats med tinnar och torn, mycket snarlikt det jag själv föreställt mig under mina tidigare möten med min guide. Vad i helvete, tänkte jag? Tankarna rusade iväg.
Jag glömde bort mina intentioner att slappna av inför mitt fjärde möte och började fundera vad detta skulle betyda. Jag såg två vägar. Undermedvetet hade min hjärna registrerat namnet Bacchus på flaskan och skissen på baksidan, utan att jag medvetet lagt märke till det. När jag sedan stod inför att föreställa mig min inre guides boning så lät jag mig inspireras av detta slott och därefter att föreställa mig honom själv som Bacchus. Men varför? Varför skulle mitt undermedvetna använda just denna till synes obetydliga flaska? Varför föreställde jag mig inte slottet Tintagel med kung Arthur i istället?
Eller var det så att min inre guide eller någon annan försökte förmedla ett budskap till mig, genom att anta de former jag såg. Antingen ville mitt undermedvetna säga mig något, eller så ville min inre guide säga mig något. Hur det än var så blev jag säker på en sak:
Den enda orsaken till att jag upplevt min inre guide och hans boning på det sätt jag gjort var för att fästa min uppmärksamhet på denna annars obetydliga flaska. Det kunde finnas två orsaker - antingen att i verkligheten uppsöka det kapell som fanns avbildat på flaskan, eller att fördjupa min kontakt med Micke. Det slog mig att jag inte visste någonting om honom, egentligen. Han kunde ha varit praktiserande shaman i hela sitt liv utan att jag skulle känt till det.
Jag har beslutat mig för att kontakta honom och försiktigt efterhöra närmare om hans resa i Tyskland där han inköpte vinet. Vi får se vad det ger. Jag känner mig mycket osäker inför mitt nästa möte med min inre guide - jag tror att jag kommer att uppleva den inre världen helt annorlunda nu.
MÖTE 1
När jag slappnat av föreställde jag mig att jag stod på toppen av pellousen i Hagaparken, uppe vid koppartälten, och blickade ut över Brunnsviken. Jag började vandra mot Ruinen. När jag gick förbi tälten blev jag medveten om att det bodde väsen i dem. När jag nådde ruinen låg där istället ett stort palats med tinnar och torn. Jag knackade med portklappen på dörren, den öppnades och jag gick in. Jag gick ner för trappan ner i källaren och kom till ett dunkelt upplyst vardagsrum i gammal brittisk slottsstil med en öppen spis i vilken det brann en eld. Jag slog mig ner och väntade. Mitt emot mig öppnades sakta en dörr och där uppenbarade sig min inre guide. Han var klädd i en terrakottafärgad toga och bar sandaler. Min omedelbara uppfattning var att han liknade Bacchus.
Under hela vandringen mot "ruinen" hade jag fått kämpa för att hålla mig vaken. Jag slumrade till, tankarna gled bort och jag fick kämpa för att hålla koncentrationen på vandringen och mötet. Nu, när han kom in i rummet, var jag klarvaken på samma sätt som om en verklig person kommit in i mitt vardagsrum där jag satt och ville konversera.
Vi hade ett kort första samtal. Det enda som egentligen kom fram var att min uppfattning av min inre värld (inklusive Bacchus) berodde på mina föreställningar i den yttre världen. Han (om det ens var ett manligt väsen) och världen skulle kunna "se ut" hur som helst. Jag kom mig att fråga vilka väsen som bodde i tälten, men han svarade att det var irrelevant.
MÖTE 2
Jag hade cyklat mitt i natten till Norra begravningsplatsen. Jag vandrade ensam i mörkret för att möta mina rädslor. När jag lugnat ner mig slog jag mig ner på en stor grav på väg mot minneslunden och försökte slappna av. Efter en stund fick jag kontakt. Jag tycker detta var det renaste och klaraste mötet av alla hittills.
Jag frågade hur jag kunde skilja på mina egna tankar och föreställningar och på vad min guide sa. Han svarade att när jag var lugn och helt avslappnad så skulle det vara lättare att höra honom - annars ligger de andra tankarna och oron som ett brus som dränker ut det andra. Eftersom jag upplevt det så själv så tänkte jag att det nog måste vara så.
Sedan frågade jag om han, min guide, skulle existera om inte jag gjorde det. Han sa att han skulle det. Han skulle inte vara verklig i den Bacchus-form som jag upplevde honom, men han var mycket tydlig på att existens inte är formberoende. Detta var något jag hade missuppfattat. Det kändes som om han hade rätt, faktiskt, vilket gjorde mig hoppfull - inte minst om ett liv efter detta. Jag förstod också att min förnimmelse av min inre guide och min inre värld skulle komma att utvecklas i takt med att jag utvecklades.
Vi gick till tälten. När jag kom till det tält som låg närmast "ruinen" så upptäckte jag att det var fullt av gamla grejer. Taket och golvet var tomma och ointressanta, men väggarna hade all världens leksaker och minnesfragment på sig. Min guide förklarade att det här var mitt förflutna. Jag frågade om det var så att de tre koppartälten var rum för min framtid, mitt nu och mitt förflutna. Han svarade att det var så eftersom jag nu hade föreställt mig att det var så. I nu-tältet fanns allt som jag brydde mig om just nu, bilder av mina nära och kära. I framtidstältet (det längst bort) fanns bara tomma vita väggar på vilka olika scenarion kunde spelas upp. Vi skiljdes åt vid koppartälten.
MÖTE 3
Jag fick för mig att uppsöka den verkliga Ruinen i hagaparken för att se om jag kunde uppnå någon särskild kontakt med min guide där. Jag hittade ett avskilt ställe i skymningen. Jag hade dock svår att slappna av på grund av det obekväma underlaget och myggens eviga terror. Vår kommunikation var mycket "brusig". Det enda jag lyckades få fram var att jag skulle inse att detta var min plats och att jag hade rätt att vara här. Det var ingen slump att det var här jag fann min guide - platsen tillhörde mig på något sätt. Denna vetskap skulle göra mig starkare i mina framtida möten.
MÖTE 4
Samma kväll som det lite misslyckade mötet i hagaparken försökte jag få kontakt i mitt hem. För att varva ned beslöt jag mig att göra slut på en flaska vin jag påbörjat några dagar innan. Flaskan var mycket ovanlig - en flaska tyskt "Steinwein" som jag fått i inflyttningspresent av min vän Micke en lång tid tidigare. När jag satt och drack det sista glaset fick jag en skarp och tydlig ingivelse att jag måste titta på volymhalten. Jag hade då en av de mest kusliga upplevelserna i mitt liv.
När jag konstaterat att drycken bestod av högst medelmåttiga 11,5 volymprocent alkohol gled min blick några centimeter åt vänster där det i liten kursiv stil stod "Bacchus" inpräntat. Ni må tro att nackhåren reste sig. Jag undersökte flaskan närmare och fann på dess baksida en skiss av ett palats med tinnar och torn, mycket snarlikt det jag själv föreställt mig under mina tidigare möten med min guide. Vad i helvete, tänkte jag? Tankarna rusade iväg.
Jag glömde bort mina intentioner att slappna av inför mitt fjärde möte och började fundera vad detta skulle betyda. Jag såg två vägar. Undermedvetet hade min hjärna registrerat namnet Bacchus på flaskan och skissen på baksidan, utan att jag medvetet lagt märke till det. När jag sedan stod inför att föreställa mig min inre guides boning så lät jag mig inspireras av detta slott och därefter att föreställa mig honom själv som Bacchus. Men varför? Varför skulle mitt undermedvetna använda just denna till synes obetydliga flaska? Varför föreställde jag mig inte slottet Tintagel med kung Arthur i istället?
Eller var det så att min inre guide eller någon annan försökte förmedla ett budskap till mig, genom att anta de former jag såg. Antingen ville mitt undermedvetna säga mig något, eller så ville min inre guide säga mig något. Hur det än var så blev jag säker på en sak:
Den enda orsaken till att jag upplevt min inre guide och hans boning på det sätt jag gjort var för att fästa min uppmärksamhet på denna annars obetydliga flaska. Det kunde finnas två orsaker - antingen att i verkligheten uppsöka det kapell som fanns avbildat på flaskan, eller att fördjupa min kontakt med Micke. Det slog mig att jag inte visste någonting om honom, egentligen. Han kunde ha varit praktiserande shaman i hela sitt liv utan att jag skulle känt till det.
Jag har beslutat mig för att kontakta honom och försiktigt efterhöra närmare om hans resa i Tyskland där han inköpte vinet. Vi får se vad det ger. Jag känner mig mycket osäker inför mitt nästa möte med min inre guide - jag tror att jag kommer att uppleva den inre världen helt annorlunda nu.
Det är väldigt inspirerande att läsa om dina möten måste jag säga!
Själv har jag aldrig "mött" min inre guide. Men jag har den där viskande rösten som kommer allt som ofta. När jag öppet ställer mig en fråga så upplever jag att jag får svaret. I samma ögonblick som jag ställt mig den, har jag svaret. Det har jag upplevt ända sedan den dagen när jag öppnade mitt sinne för filosofin. T.ex när jag läser en fråga här på forumet så behöver jag inte tänka fram ett svar. Det räcker med att öppna upp sig för svaret.
Någon annan som har liknande upplevelser?
Ska prova din teknik hovnarr och se ifall jag kan försöka få kontakt med "rösten".
Själv har jag aldrig "mött" min inre guide. Men jag har den där viskande rösten som kommer allt som ofta. När jag öppet ställer mig en fråga så upplever jag att jag får svaret. I samma ögonblick som jag ställt mig den, har jag svaret. Det har jag upplevt ända sedan den dagen när jag öppnade mitt sinne för filosofin. T.ex när jag läser en fråga här på forumet så behöver jag inte tänka fram ett svar. Det räcker med att öppna upp sig för svaret.
Någon annan som har liknande upplevelser?
Ska prova din teknik hovnarr och se ifall jag kan försöka få kontakt med "rösten".
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
Ibland kan jag uppleva det du beskriver Jansson. Vid några ytterst få tillfällen har jag till och med fått rena klara svar utan att ha ställt en medveten fråga. Jag minns ett tillfälle då jag jobbade i en färghandel och en kund kommer in. När hon kom in visste jag att hon var psykolog och jag kände en uppmaning att fråga något i stil med "Du är psykolog va?", men det kom jag mig inte för. Vi småpratade i samband med köpet och jag fann en öppning i samtalet där jag av någon anledning kunde nämna bläckplumpar, som ett slags metrev. Och hon nappade. Hon nämnde att hon hade haft erfarenhet av Roschack-test (bläckplumpar) i sitt arbete som psykolog. Mycket besynnerligt. Idag skulle jag ha bekänt mina föraningar för henne och försökt komma fram till någon mening bakom mötet, men tyvärr var jag inte så säker i mig själv då.
Tyvärr känner jag ofta att mina egna tankar stör svaret. Jag hittar ingen ren kanal. Jag kan få för mig något först, och en millisekund därefter så flödar hjärnan över av alternativ och "tänk om". Men det är utmärkande att jag i stort sett alltid vet att jag har fått ett rent svar när jag har fått det. Jag har ytterst sällan först varit övertygad om något på det sättet, när det senare visat sig att det varit felaktigt. Jag tror stillheten och avslappningen spelar stor roll här också. Ibland kan jag uppfatta kommunikationen med guiden som ren på samma sätt. Jag kan då alltså skilja hans röst från mina egna tankar tydligt.
Tyvärr känner jag ofta att mina egna tankar stör svaret. Jag hittar ingen ren kanal. Jag kan få för mig något först, och en millisekund därefter så flödar hjärnan över av alternativ och "tänk om". Men det är utmärkande att jag i stort sett alltid vet att jag har fått ett rent svar när jag har fått det. Jag har ytterst sällan först varit övertygad om något på det sättet, när det senare visat sig att det varit felaktigt. Jag tror stillheten och avslappningen spelar stor roll här också. Ibland kan jag uppfatta kommunikationen med guiden som ren på samma sätt. Jag kan då alltså skilja hans röst från mina egna tankar tydligt.
Exakt. Det är väldigt svårt att skilja tankarna från "kanalen". Det är det som äkta medium klarar av. Detta tror jag alla kan träna upp. Att lyssna på dessa små förnimmelser.
På senare tid har jag lärt mig att lyssna på dessa känslor mer. Innan kunde jag ta in svar på väldigt klara frågor. T.ex vad är frihet? Vad är meningen med livet? osv. Men senare tid har det titt som tätt hänt oförklariga saker. Saker som bara kan förklaras med slumpen. Men jag har aldrig trott på slumpen. Och detta passar ju utmärkt in i min filosofi. Ska utforska det mera.
På senare tid har jag lärt mig att lyssna på dessa känslor mer. Innan kunde jag ta in svar på väldigt klara frågor. T.ex vad är frihet? Vad är meningen med livet? osv. Men senare tid har det titt som tätt hänt oförklariga saker. Saker som bara kan förklaras med slumpen. Men jag har aldrig trott på slumpen. Och detta passar ju utmärkt in i min filosofi. Ska utforska det mera.
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
Vad menar du med "vad är frihet?" Popper kommenterar sådana frågor så här:
Vad vi kan fråga oss är: hur använder människor "frihet"? Eller, vilket av de tillstånd som brukar kallas "frihet" är mest önskvärt? Men hur frågan annars skulle preciseras har jag svårt att förstå.
Även om man kan säga att en essentialistisk uttolkning avläser definitionen ”normalt”, dvs från vänster till höger, så kan man säga att definitionen måste läsas bakifrån eller från höger till vänster vid normal användning i den moderna vetenskapen. Ty här börjar man med definitionsformeln och frågar efter en kort beteckning för denna. Således skulle ett vetenskapligt perspektiv på definitionen ”En valp är en ung hund” vara att den besvarar frågan ”Vad skall vi kalla en ung hund?” snarare än att man besvarar frågan ”Vad är en valp?”. (Frågor av typen ”Vad är liv?” eller ”Vad är gravitation?” har ingen betydelse inom vetenskapen.)
Vad vi kan fråga oss är: hur använder människor "frihet"? Eller, vilket av de tillstånd som brukar kallas "frihet" är mest önskvärt? Men hur frågan annars skulle preciseras har jag svårt att förstå.
För det första var "Vad är frihet?" några ord utan substans, utan mer som utfyllnad. Och vad som har betydelse inom vetenskapen berör mig inte särskilt mycket. Vetenskapen försöker ofta bevisa något genom diverse sanningar. Men jag tror att en av det största sanningarna är att man måste kunna acceptera motsägelser. Och det har jag inga "bevis" för. Och jag behöver heller inga bevis. För jag känner knappast någon frihet i att försöka ändra på dina tankar. Som jag har sagt tidigare så är möjligheten att välja vad man vill oberoende av andra tankar frihet. Och där har du svaret till "Vad är frihet?".
Jag kan bara tala om det jag tror på, och handla därefter. Sen är det ditt val om du vill ta del av dem eller inte. Och jag kommer aldrig tvinga dig. För det är det som jag tror är meningen med livet. Att upptäcka dig själv. Inte att ha någon annan som upptäcker dig. Och visst, det kan hända att jag har "fel", men jag kan inte komma på ett bättre sätt att leva.
Jag kan bara tala om det jag tror på, och handla därefter. Sen är det ditt val om du vill ta del av dem eller inte. Och jag kommer aldrig tvinga dig. För det är det som jag tror är meningen med livet. Att upptäcka dig själv. Inte att ha någon annan som upptäcker dig. Och visst, det kan hända att jag har "fel", men jag kan inte komma på ett bättre sätt att leva.
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
Tack båda två för era inlägg. Frihet som företeelse och hur det bör definieras diskuteras som bekant på flera ställen på detta forum. Jag skulle därför uppskatta om den här tråden höll sig på spåret att behandla den inre världen. Det kan givetvis finnas gränsytor gentemot frihetsbegreppet - t.ex. är jag intresserad av vilka svar (om du fick rena svar på dessa frågor, Jansson) du fick. Låter de sig formuleras i ord?
Vanligtvis kommer dom i form av ord. Ofta när jag skriver här kommer dom direkt från den här källan. Men som alltid, är jag ett filter, och allt jag säger kommer alltid återspeglas av mina egna erfarenheter. Men jag ser mig själv som ett ganska rent filter.
Ja, det finns en risk att ni ser mig som självupptagen osv. I våran kultur finns det en oskriven regel att inte tala så högt om sig själv. Man får inte se sig själv som något bättre än något annat. Men det gör jag inte heller. Jag undviker gärna att placera saker i termer som bättre och sämre. Jag tror på att vi alla är "sektioner" av samma "själ". Att vi alla är en och därmed lika "bra". Men samtidigt är vi alla olika. Vi har olika tankar och olika fysiska former (ser ni motsatsen?). Därmed så säger jag inte att ett rent filter är bättre än ett inte lika rent. Det är annorlunda. Och ni väljer vad ni vill vara. Vill ni vara ett rent filter, var det då. Tänk, säg och handla därefter. Men ni kan lika gärna inte vara det, jag kommer inte se er som "sämre" för det. För vi är i grunden en och samma.
Ja, det finns en risk att ni ser mig som självupptagen osv. I våran kultur finns det en oskriven regel att inte tala så högt om sig själv. Man får inte se sig själv som något bättre än något annat. Men det gör jag inte heller. Jag undviker gärna att placera saker i termer som bättre och sämre. Jag tror på att vi alla är "sektioner" av samma "själ". Att vi alla är en och därmed lika "bra". Men samtidigt är vi alla olika. Vi har olika tankar och olika fysiska former (ser ni motsatsen?). Därmed så säger jag inte att ett rent filter är bättre än ett inte lika rent. Det är annorlunda. Och ni väljer vad ni vill vara. Vill ni vara ett rent filter, var det då. Tänk, säg och handla därefter. Men ni kan lika gärna inte vara det, jag kommer inte se er som "sämre" för det. För vi är i grunden en och samma.
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
Jag tror jag förstår vad du menar Jansson. Det finns tyvärr en tendens ibland när det gäller den här typen av lite mystiska företeelser att dela in folk i invigda och oinvigda, där de senare skulle vara sämre och helt enkelt lite bakom flötet. Det blir en slags religion utav det, med ett "prästerskap" som kan få rena budskap från "Källan", medan andra olärda inte kan osv. Det är svårt att lägga våra dömande "jag" och vårt ifrågasättande/värderande åtsidan.
I alla fall, oberoende av detta, vad fick du för svar? Vad svarade din inre röst på dessa frågor kring livet? När jag talade om rena svar menade jag bara att de skulle vara rena för dig (att du uppfattade dem som betydelsefulla och något utöver en ren produkt av dina medvetna tankar). Jag söker inte efter någon absolut sanning, jag är bara intresserad av vad du fick för svar.
I alla fall, oberoende av detta, vad fick du för svar? Vad svarade din inre röst på dessa frågor kring livet? När jag talade om rena svar menade jag bara att de skulle vara rena för dig (att du uppfattade dem som betydelsefulla och något utöver en ren produkt av dina medvetna tankar). Jag söker inte efter någon absolut sanning, jag är bara intresserad av vad du fick för svar.
Jag antar att du syftar på frågan: Vad är meningen med livet?
Det är en väldigt stor fråga som kan förklaras på flera hundra sidor eller bara en. Jag ska försöka skriva en text där jag förklarar mitt synsätt så tydligt som möjligt. Jag har dock inte tid för tillfället. Men när tiden är mogen kommer jag att skriva ner det om intresse finns. Håll till godo!
Det är en väldigt stor fråga som kan förklaras på flera hundra sidor eller bara en. Jag ska försöka skriva en text där jag förklarar mitt synsätt så tydligt som möjligt. Jag har dock inte tid för tillfället. Men när tiden är mogen kommer jag att skriva ner det om intresse finns. Håll till godo!
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
-
Christina
Min inre resa
Ursäkta att jag lägger mig i, men är inte meningen med livet just livet?
-
TheStudent
- Inlägg: 39
- Blev medlem: 20 jul 2004 23:36
- Ort: Vännäs
- Kontakt:
hovnarr, din berättelse är väldigt inspirerande och jag skulle gärna vilja försöka själv... Det jag undrar är om du kan ge mig lite praktisk vägledning. Hur går du till väga när du vill uppnå det där tillståndet? Du har berättat lite redan, men det skulle vara sjyst om du kunde ge en mer ingående beskrivning.
Sedan undrar jag hur du vet när du har uppnått tillståndet. Jag har själv mediterat en del, dvs några ggr, och de "miljöer" som jag hamnar i är väldigt flyktigt och det är svårt att veta om det bara är en ny tanke som jag leker med eller om jag har nått mitt undermedvetna... Ett annat problem som jag har, är att jag får ett tredje persons perspektiv, alltså att jag ser mig själv typ snett uppifrån när jag går fram, och då känns det absolut som om allt är fel.
Aja tack på förhand…
/Joel
Sedan undrar jag hur du vet när du har uppnått tillståndet. Jag har själv mediterat en del, dvs några ggr, och de "miljöer" som jag hamnar i är väldigt flyktigt och det är svårt att veta om det bara är en ny tanke som jag leker med eller om jag har nått mitt undermedvetna... Ett annat problem som jag har, är att jag får ett tredje persons perspektiv, alltså att jag ser mig själv typ snett uppifrån när jag går fram, och då känns det absolut som om allt är fel.
Aja tack på förhand…
/Joel
Jansson: På ett sätt ja, men jag är inte intresserad av själva svaret på frågan som hur det förmedlades till dig. Du skriver i ett tidigare inlägg.
"Innan kunde jag ta in svar på väldigt klara frågor. T.ex vad är frihet? Vad är meningen med livet?"
För mig är detta inga klara frågor. En klar fråga för mig är t.ex. "Är du ett manligt eller kvinnligt väsen?" Jag har aldrig fått ett svar som varit en hel monolog från min inre guide. Skulle jag ställa dessa frågor till guiden tror jag att jag inte skulle få något svar alls, eller något obegripligt. Därför undrar jag, om du upplevde att du faktiskt fick ett svar från din inre röst på dessa frågor, hur gestaltade sig det svaret? En lång harang som uppfyllde ditt öra, allt på en gång, eller på något annat sätt?
Christina: Vi försöker just bena i den frågan. Gå in på "Vad har vi gemensamt" och lämna ditt bidrag till vår strävan att härleda Mening.
Joel: Det bästa tips jag kan ge är att vara så ostörd och avslappnad som möjligt. Stäng av mobilen och dra ner persiennen. Sitt upp så att du inte somnar - var gärna utvilad. Jag slappnar av genom att djupandas och fokusera bit för bit på kroppen (tårna släpper sitt grepp om golvet, knäna slappnar av, låren, svanken, ryggen, axlarna, nacken, gäspa lite så ansiktet slappnar av - andas djupt och lugnt hela tiden).
Tredjepersonsperspektivet behöver inte indikera att du gör något fel, men jag kan inte förklara det. Jag ser den inre världen som uppbyggd av flera skikt - medvetna tankar ligger ytterst. Om du bara låter dem flyta förbi är det lättare att se djupare in. Skikten är förbundna och påverkar varandra - det gör ingenting. Det är inte så att det är förbjudet att tänka i den inre världen. Men det är viktigt på vilket skikt du fokuserar. Har du tur kan du uppleva att medvetandetillståndet faktiskt ändras - du kanske plötsligt känner dig mer alert, ser saker klarare, eller får en känsla som om skygglappar på sidan tas bort fastän du fortfarande blundar.
Till sist en detalj om mina möten så långt: Jag ringde Micke igår. Det var inte han som hade gett mig den mystiska flaskan på inflyttningsfesten. Jag var bergsäker på att det var han, men det måste ha varit någon annan. Jakten går vidare! Vet fortfarande inte vad det ska betyda, men återkommer så fort jag har en teori.
"Innan kunde jag ta in svar på väldigt klara frågor. T.ex vad är frihet? Vad är meningen med livet?"
För mig är detta inga klara frågor. En klar fråga för mig är t.ex. "Är du ett manligt eller kvinnligt väsen?" Jag har aldrig fått ett svar som varit en hel monolog från min inre guide. Skulle jag ställa dessa frågor till guiden tror jag att jag inte skulle få något svar alls, eller något obegripligt. Därför undrar jag, om du upplevde att du faktiskt fick ett svar från din inre röst på dessa frågor, hur gestaltade sig det svaret? En lång harang som uppfyllde ditt öra, allt på en gång, eller på något annat sätt?
Christina: Vi försöker just bena i den frågan. Gå in på "Vad har vi gemensamt" och lämna ditt bidrag till vår strävan att härleda Mening.
Joel: Det bästa tips jag kan ge är att vara så ostörd och avslappnad som möjligt. Stäng av mobilen och dra ner persiennen. Sitt upp så att du inte somnar - var gärna utvilad. Jag slappnar av genom att djupandas och fokusera bit för bit på kroppen (tårna släpper sitt grepp om golvet, knäna slappnar av, låren, svanken, ryggen, axlarna, nacken, gäspa lite så ansiktet slappnar av - andas djupt och lugnt hela tiden).
Tredjepersonsperspektivet behöver inte indikera att du gör något fel, men jag kan inte förklara det. Jag ser den inre världen som uppbyggd av flera skikt - medvetna tankar ligger ytterst. Om du bara låter dem flyta förbi är det lättare att se djupare in. Skikten är förbundna och påverkar varandra - det gör ingenting. Det är inte så att det är förbjudet att tänka i den inre världen. Men det är viktigt på vilket skikt du fokuserar. Har du tur kan du uppleva att medvetandetillståndet faktiskt ändras - du kanske plötsligt känner dig mer alert, ser saker klarare, eller får en känsla som om skygglappar på sidan tas bort fastän du fortfarande blundar.
Till sist en detalj om mina möten så långt: Jag ringde Micke igår. Det var inte han som hade gett mig den mystiska flaskan på inflyttningsfesten. Jag var bergsäker på att det var han, men det måste ha varit någon annan. Jakten går vidare! Vet fortfarande inte vad det ska betyda, men återkommer så fort jag har en teori.
Det här är roligt.
Hovnarr, jag tror din guide helt enkelt tog en form som du kan relatera till, som du känner igen och att du sedan känner igen även den formen på en gåva för att du ska inse att kontakten är en gåva.
Tvivlet på sina efarenheter är bra, det ger oss fler vinklar att se en händelse från, sedan väljer du en där du känner dig trygg och låter den bli din sanning.
Och det blev lite spännande nu att det blev ett mysterium vem gåvan egentligen kom ifrån. För även denna personen är då delaktig i din kontaktbildning med din guide, kanske helt ovetande om detta i personligheten, men alltid fullt medveten i det själsliga.
Helt rätt Christina.
Hovnarr, jag tror din guide helt enkelt tog en form som du kan relatera till, som du känner igen och att du sedan känner igen även den formen på en gåva för att du ska inse att kontakten är en gåva.
Tvivlet på sina efarenheter är bra, det ger oss fler vinklar att se en händelse från, sedan väljer du en där du känner dig trygg och låter den bli din sanning.
Och det blev lite spännande nu att det blev ett mysterium vem gåvan egentligen kom ifrån. För även denna personen är då delaktig i din kontaktbildning med din guide, kanske helt ovetande om detta i personligheten, men alltid fullt medveten i det själsliga.
Helt rätt Christina.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst