Vad har vi gemensamt?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 05 aug 2004 14:18

Shademp skrev:Slutligen, att jag sa amatör var en slags förberedelse mot kritik, för om jag säger att jag är en amatör har jag redan kritiserar mig själv och blir inte påverkat av den kritik som kan komma mot mig. Kort sagt, jag har dåligt självförtroende.


Underbart! Jo, man skulle kunna säga att en sådan förvarning är bekväm för dig, eftersom den skulle ge dig tillåtelse till någon slags lägre standard eller lägre kvalitet. Likt ett mörkt spöke rusade den idén genom mitt huvud när jag läste första raden på ditt inlägg. Men! Eftersom du redogör för detta här i slutet, så garderar du din gardering, vilket är listigt :D Man kan alltså säga att din utsago att du är amatör gör att du får synda på nåden i inlägget, och din utsago att du har dåligt självförtroende gör att du får tillåtelse att skriva att du är en amatör. Detta genomskådande skänker mig inget nöje, det var bara en iaktagelse som du kanske har glädje av.

Men allt detta spelar ingen roll! Inte för mig i alla fall, som för övrigt också är amatör (dvs. en hobbyist snarare än någon proffesionell) och stundom kan drabbas av dåligt självförtroende. Allt det ni skriver om äger för mig sin riktighet och jag har ingen lust att argumentera emot det. Min utgångspunkt, mitt skäl att vara på just detta ämne är nämligen tvåfaldigt. Min egen önskan att uppnå vad J R Auk beskriver:

"Jag brukar alltid försöka tänka, när jag verkligen inte håller med om någons åsikt. Varför tänker han/hon sådär, det måste finnas en poäng, om jag uppfattar det som så fel, så har jag nog uppfattat det lite fel. "

Jag söker denna gemensamma grund - jag är trött på att fokusera på olikheter, nu vill jag söka likheter. Den andra delen i tvåfaldigheten är en uppmaning från laotzu:

"Jag och Deuce Deceptor håller precis på att diskutera vad som är den gemensamma utgångspunkten. Han menar att man aldrig kan veta någonting med visshet, dvs. att det inte finns någon gemensam utgångspunkt, utan är inne på att alla påståenden är antaganden. Utgångspunkten att det inte finns någon utgångspunkt tillfredställer inte mig. Personligen är jag inne på det Du själv nämner, dvs. att förnuftet är den gemensamma utgångpunkten."

Nu undrar jag om vi, allesamman som känner för ett inlägg i debatten kan vara överens om följande, och om så inte är fallet, hur ni då skulle behöva inskränka påståendet för att kunna instämma. Låt oss se hur liten bollen blir till slut.

Betrakta jorden innan människan gjorde sin entré, låt oss säga under dinosauriernas tid. Jag vet inte mycket om dinosaurierna, men jag tror mig veta att de inte var medvetna såsom vi är idag, inte reflekterade över mening, inte hade några utgångspunkter för sina resonemang och inte ens hade några resonemang. Då listar jag mig till att (invänd den som vill):

1) Termer som mening, intellektuellt reflekterande, utgångspunkter och resonemang är mänskliga skapelser, som inte skulle vara kända på vår jord om det inte vore för människan.

Nu lämnar jag det och vill istället uppehålla mig vid ordet "utgångspunkt". En utgångspunkt antyder att en fortsättning skall komma, nämligen det som utgångspunkten skall utgöra utgångspunkt till. Egentligen vore "ingångspunkt" en mer rationell term, tycker jag. Men ordet har den betydelse det har. Får jag helt plötsligt framkast idé nr 2:

2) Valet av utgångspunkt måste bero på vartåt utgångspunkten skall syfta. En utgångspunkt kan vara mer eller mindre lämpligt vald beroende på sitt syfte.

Vi har helt olika utgångspunkter, av nödvändighet anser jag, i de olika vetenskaperna. Den modell som kan förklara och kanske hjälpa till att bota en psykos går ej att använda för att förklara universums expansion och rödförskjutningen.

Om vi då söker en utgångspunkt, enligt 1) en av människan skapad och utvald utgångspunkt, för att förklara "allt", hur skulle den kunna se ut? Det känns som om det i varje fall blir svårt att gå utanför förnuftets ramar. Så är då själva förnuftets existens ett lämpligt val av utgångspunkt? Ja, det beror ju på vartåt vi syftar. (jfr citatet av laotzu ovan). Det beror alltså på utgångspunkten för utgångspunkten. Detta kan man ju driva in absurdum till ett jättlikt pappa-varför-det?

Om jag vänder på det, vartåt syftar utgångspunkten "förnuftets existens"? Jag skulle tro att den syftar åt att förklara förnuftet. Utan att först anta att Något existerar, låter sig Något svårligen förklaras.

Och är inte detta en utgångspunkt så god som någon? Vilken uppgift skulle filosofi och psykologi kunna ha annat än att öka förståelsen för just förnuftet, det som gör människan till människa.

Jag ser fram emot att höra om likheter och olikheter. Och att enas!

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 07 aug 2004 15:31

Shademp: Menar du, likt empiristerna, att vi inte har något medfött, utan bara är erfarenheter? Finns där alltså ingen mall att döma erfarenheterna utifrån?

Om kaos är ord på det vi inte upplevt innan...är allt då kaos...om vi inte föds med ett färdigt "sett" av upplevelser?

Strukturera gärna upp mer kortfattat och konsist vad du menar.

Hovnarr: Tja överens och överens...
1. De termer du ger exempel på är det möjligen inget annat djur som benämner. Jag mistänker dock att andra djur kan uppleva begrepp som mening, reflekterande och resonemang. Andra höt stående primater, elefanter och delfiner kan vara djur med dessa möjligheter. Det kan även tas med i beräkningarna att tidigare människoapor kan upplevt detta. Upplevelsen är förmodligen inte lika den vi upplever...men ändå. Hur lika är den t.ex. mellan olika förståndshandikappade och en schimpanser? Osäkerheten är stor. Jag tycker det verkar rimligt att alla människor reflekterar, har utgångspunkter, värderar, resonerar osv. Det vi disskuterar(eller i varje fall det som var grundfrågan) är ju just hur lika detta sker.

2. Tja, syftet är ju en utgångspunkt i sig(som du senare antyder). De yttersta utgångspunkterna finns det inget syfte för...de är i sig själva syften(tror jag). Givetvis kan man utifrån en teori eller problemformulering bolla med lämpliga utgångspunkter.

Vart vill du komma?

Hade/DD

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 08 aug 2004 22:52

Jag vet inte om jag tror att det finns någon yttersta utgångspunkt(er) eller syfte(syften) - min poäng var att teori/syfte/utgångspunkt/problem hänger tätt ihop.

Vart vill jag då komma? Jo, jag tänkte att vi skulle härleda en modell för världen ur filosofisk/psykologisk synvinkel, och jag tänkte (om ingen annan har något bättre förslag) att vi skulle ha till syfte att kartlägga den mänskliga världsbilden. Då är det mänskliga förnuftet en god utgångspunkt. Vad jag söker är kanske att skapa en ny filosofiskola i just detta begränsade syfte, och kriteriet på den nya skolan är att vi alla ska vara överens om den. Låter det spännande? Det låter som ett projekt i alla fall :)

Ett syfte till syftet är att jag tycker att det vore lämpligt med en gemensam grund för fortsatta diskussioner. Då behöver vi inte tjafsa om semantik och grundprinciper som vi redan är överens om, utan kan fokusera på specialfallet. Jag tror det skulle underlätta. Vem är med?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 09 aug 2004 09:39

hovnarr skrev:Vad jag söker är kanske att skapa en ny filosofiskola i just detta begränsade syfte, och kriteriet på den nya skolan är att vi alla ska vara överens om den.


Jag är med jag har alltid gillat omöjliga utmaningar :)

Människan utan könsdrift och utan hunger, vore nog lättare att disskutera om vi söker gemensamma utgångspunkter för medvetandet.
Många anser nog att dessa behov är vad som skapar medveteheten, men är det verkligen därför vi skilljer oss från djuren. Dom brottas ju med samma problem.
Jag tror att vi söker värdet av vårt agerande, och att det skapar medvetenhet.
Vi kan genom ett brett språk erfara vad våra förfäder har upplevt och hur dom har levt. När vi sen följer i samma spår känns det bara som en tidfråga innan vi får känslan. Varför? Varför denna ständiga upprepning, och varför ska just jag kämpa mig vidare.
I viss mån stämmer nog Maslows trappa. Vi kan inte ta oss tid till eftertanke om vi hela tiden tvingas tillfredställa våra grundläggande behov som törst, hunger och sömn. Men med effektiviseringen av samhällsstrukturen skapas utrymme för eftertanke.
Och där har vi nog en gemensam utgångspunkt.

Varför?

Och siktet som utgångspunkten tar är för bred för att kunna defineras, eftersom varför gäller alla bedömningar vi som subjekt gör.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 09 aug 2004 10:08

Utmärkt!

Det verkar som om vissa gemensamma drag redan börjar utkristallisera sig. Några stödord:

- Varför?
- Medvetande
- Människan
- Världssyn
- Söka värdet / Meningen
- Eftertanke

Låt oss alltså härleda uppkomsten av ett Varför. Som jag ser det, låt oss därför karlägga människans världssyn, medetande, förmåga till eftertanke och sökande efter värden och mening.

Rent intuitivt känner jag att vi för den fortsatta diskussionen skulle kunna lägga exempelvis könsdrift och hunger åt sidan, men att det senare kommer att bli intressant att titta på dem ur vårt nya perspektiv. T.ex. - hur kombinerar vårt medvetande och våra drifter ihop sig?

Ett lämpligt angreppssätt kanske vore att titta på vilka filosofer/psykologer som varit inne på detta tidigare. Jag tänker gärna nya tankar, men vi kanske kan köpa grunddragen ur redan tänkta tankar och jobba vidare därifrån. Vilka har varit inne på att förklara Varför-begreppet och dess uppkomst tidigare?

Jag tänker mig det fortsatta arbetet mycket strukturerat, ungefär som en serie antaganden som bygger på varandra. Vi enas om 1). Sedan enas vi att om 1) gäller, så gäller också 2). Och så gör vi så tills vi (förhoppningsvis) kommer fram till en god modell för hur ett Varför kan uppkomma. Vad tror ni om det?

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 09 aug 2004 10:25

Så länge någon annan håller i ordningen, det har nämligen aldrig varit min starka sida :)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 09 aug 2004 10:46

Jag kan ta på mig det :wink: Sedan har jag en känsla av att laotzu m.fl. kommer att uppmärksamma på allehanda logiska kullebyttor, cirkelbevis och brister i ordningen. Men till förarbetet: Vad har gjorts kring ämnet Varför? Jag själv är helt obildad kring detta, så jag förlitar mig på er andra. :D

Deuce Deceptor
Inlägg: 318
Blev medlem: 23 maj 2004 23:12

Inläggav Deuce Deceptor » 10 aug 2004 12:43

Jösses vilket projekt...

Men men...

Du vill alltså att vi enas kring några dogmer?
Kan kanske vara lämpigt med något likt "cogitu ergo sum" eftersom det är det som jag upplever starkast och svårast att tvivla på.

Innan vi kommit fram till några andra dogmer kan inte detta disskuteras. Disskution förutsätter antaganden och det är ju dessa vi skall enas om. Det första antagandet måste vi enas om utan disskution. Eller?

Lycka till/DD

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 10 aug 2004 13:36

Deuce Deceptor skrev:Kan kanske vara lämpigt med något likt "cogitu ergo sum" eftersom det är det som jag upplever starkast och svårast att tvivla på.


Spännande, återkommer till det. (Som en parentes finner jag dock det märkligt att detta är din starkaste upplevelse DD, när du ifrågasätter din fria vilja. Om du inte vet att den är, hur kan du veta att du är, bara för att du tänker (och hur vet du att du tänker?)) Jag skulle dock inte påstå att det första antagandet sker utan diskussion. Tvärtom skulle jag nu vilja diskutera kring mitt första antagande, som jag vid närmare eftertanke uppfattar olämpligt.

Vi/jag ville härleda uppkomsten av ett Varför. Mer kärnfullt uttryckt: varför Varför? Det är lätt att gå i cirklar. Problemet med detta är att varför är så brett. Jag kan föreställa mig att även en hund frågar sig varför kring vissa begränsade hundfrågeställningar. Varför kastade husse pinnen? Varför är husse arg? Osv. Ett Varför, av något slag, måste uppkomma hos varje väsen som söker en förklaring eller som kan följa minsta lilla orsak-/verkansamband. Men är det detta Varför vi söker förklara?

Ur listan med stödord ovan faller mina ögon istället på Mening. Detta är människans Varför. Hunden ifrågasätter sannolikt inte "vitsen" med sin existens, men det gör människan. Detta påverkar oss ofantligt. Kanske kan vi komma att expandera begreppet Mening och sökandet efter Mening under resans gång, men jag tror det är vettigare att börja där.

Och så till "cogito ergo sum". Jo, det känns som det skulle passa in. Men jag skulle vilja börja med en värld som inte inkluderar människan, och sedan lägga till henne och hennes tankar. Så här långt har jag kommit. Syftet är som vanligt att ni ska komplettera och kritisera tills vi är överens:

1. Rumtiden är. Det finns en värld, som vi kan kalla rumtiden, som har funnits före människan, och åtminstone då var helt oberoende av människan.
2. Rumtiden kan förnimmas. Med sina sinnen kan livsformer förnimma och karakterisera rumtiden. Människan gör detta genom sina sinnen. Detta ska inte ses som en begränsning, att människan bara kan uppfatta rumtiden genom sina sinnen. Istället är sinnen helt enkelt det människan uppfattar rumtiden med.
3. Förnimmelser tolkas. Utifrån sina tidigare erfarenheter och sitt arv sollar människan, i synnerhet hennes hjärna, bland förnimmelserna och tolkar dem. En människa som blivit riven av nio isbjörnar springer när hon ser den tionde. En människa som aldrig sett en isbjörn står kanske kvar. En människas upplevelse av rumtiden är alltså subjektiv.
4. Värdering. Olika upplevelser för människan kommer att värderas olika, beroende på hur ovanliga, påtagliga eller nödvändiga de anses vara. Att fly från isbjörnen som står framför en värderas högt. Att inte gå hungrig, att överleva etc. lika så. I allmänhet värderas de upplevelser, och de handlingar som leder till dem, som högre ju mer fördelaktiga de verkar (ju mer mat som tillhandahålls, ju fler endorfiner som frigörs etc.). Eftersom upplevelsen är subjektiv är värderingen av upplevelsen också subjektiv.

Sådärja. Nu bryter jag där, efter fyra steg. Att gå djupare kanske blir "meningslöst" :lol: med tanke på att ni skulle välja en helt annan väg. Som ni ser barkar denna modell åt att förklara mening som en subjektiv produkt av våra sinnen. Nåja, vi är i alla fall på väg. Ser fram emot konstruktiv kritik och helt andra tankekedjor.

DELETED

Vad har vi gemensamt?

Inläggav DELETED » 10 aug 2004 22:02

DELETED

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 10 aug 2004 22:23

Hovnarr:

Jag har inget att tillägga hittils, jag kan skriva under alla av dina påståenden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Re: Vad har vi gemensamt?

Inläggav hovnarr » 10 aug 2004 22:55

nixnxin skrev:Likhet är i sig en sammansättning av föremål i ett medvetande.

Det som är kvar är föremålens relationer, det vill säga formen för hur föremål kan sättas samman. Den är gemensam... och logisk ;)


Första meningen är, i mitt tycke, precis i linje med mina första fyra punkter. Föremålet måste in i medvetandet för att vi ska kunna diskutera det. Vi kan betrakta samma päron, men värdera det olika (se där! Nu kunde jag använda ordet värdera och ni förstår precis vad jag menar, för jag har använt det i punkt 4.)

Andra meningen förstår jag inte helt, tror jag. Utveckla gärna - kanske innehåller den något som bör tas upp redan tidigt i modellen.

J R Auk: Det är ju en bra början! Man kan ju inte heller vänta i evighet på folks kommentarer. Låt säga att fredag midnatt får vara sista chansen till att komma med ändringsförslag till denna första grund (fristen förlängs givetvis om stora meningsskiljaktigheter uppstår).

Redigering: Märk en spännande utveckling av meningsbegreppet under "Finns gud?".

DELETED

Vad har vi gemensamt?

Inläggav DELETED » 11 aug 2004 13:33

DELETED

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 11 aug 2004 13:47

Just. Det kan knappast sägas vara subjektivt. Jag tror detta behöver komma in kring 3. eller 4. - på ett sätt har det göra med värdering (vi har alla kommit överens om att kalla päronets läge för i istället för något annat). Det bygger också på tidigare erfarenheter av päron och skålar. En människa som aldrig sett endera och ser ett päron ligga i en päronformad skål skulle kunna tro att det är ett och samma föremål. Subjektiviteten måste kunna gå mot någon slags objektivitet på något sätt - det kommer dock efter den grundläggande subjektiviteten.

DELETED

Inläggav DELETED » 11 aug 2004 15:43

DELETED


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster