kvinnligt och manligt tänkande

[Camilla]

Därmed inte sagt att man inte kan motarbeta den konfrontativa stämningen om man vill. Om man är medveten om problemen kan man minska dem genom att predika toleransens budskap.

Hur är det förresten i Sverige? Är det någon som känner igen sig i artikeln?

[hovnarr]

På en filosofisk institution däremot vet man aldrig hur blir när en ny professor tillkommer. Den gamla professorn kanske var logisk positivist medan den nya är hegelian; uppfattningar som verkligen är på kollisionskurs.

Naturvetare är inte mer toleranta. Anta att en kemiinstitution fick en professor som är alkemist eller att ett sjukhus får en överläkare utan medicinsk utbildning men med en bakgrund som helare. Det skulle bli en massa kontrovers och hätsk debatt.

En inpass: När man skummar en text är det lätt att läsa "hegelian" som "helgalen"

I alla fall, det finns en betydande skillnad här Camilla som du säkert är medveten om. Man kan tänka sig en filosofivetenskaplig konsensus som accepterar både hegelianen och den logiska positivisten. Däremot kan man inte tänka sig en naturvetenskaplig konsensus som accepterar helare som överläkare eller alkemister som professorer i analytisk kemi. Ändå får det sägas att ett skifte av överläkare eller professor, genom den blotta skillnaden i personlighet och livserfarenhet, kan vara omvälvande, oaktat formella meriter.

Människor kan känna sig hotade när de möter någon med en annan världsåkådning och då kan de bli aggressiva. Eller så tycker de bara att den andra är en idiot som det är rätt att köra över.

Att fela är mänskligt, men just filosofer får vi väl hoppas är lite mer toleranta sinsemellan än andra. Tolkat brett så är ju "världsåskådning" just det som filosofer diskuterat i alla tider, och för att inte ämnet ska dö ut är det en förutsättning att alla inte är överens. Då vore ju filosofin fullbordad och avslutad - en spännande tanke.

Däremot kan jag föreställa mig en filosofs frustration i dialog med en naturvetare som vägrar inse på vilken lös grund hans vetande vilar. På samma sätt kan jag första naturvetarens frustration när han ur sina referensramar försöker övertyga filosofen om varför mekanism inte kan gälla som allmän förklaring för skeenden.

Lika barn leka bäst.

[Stefan]

hovnarr/

Man kan tänka sig en filosofivetenskaplig konsensus som accepterar både hegelianen och den logiska positivisten.

Nja, det där stämmer inte, åtminstone inte vad gäller en stor del av filosoferna. De logiska positvisterna själva såg t ex på filosofer som just Hegel och Heidegger som i samma klass som helare och alkemister. Läs t ex Carnaps "Elimination of Metaphysics through Logical Analysis of Language" där han dömer ut Heideggers filosofi som bokstavligt talat utan mening.

Däremot kan jag föreställa mig en filosofs frustration i dialog med en naturvetare som vägrar inse på vilken lös grund hans vetande vilar. På samma sätt kan jag första naturvetarens frustration när han ur sina referensramar försöker övertyga filosofen om varför mekanism inte kan gälla som allmän förklaring för skeenden.

Inom den analytiska filosofin och speciellt inom den logiska positivismen (som dog ut på 50-talet) har man inte alls attackerat naturvetenskapen. Man har snarare sett naturvetenskapens metoder som ett mönster av rationalitet, vars metoder ska användas på alla områden. Man är inte alls frustrerade över naturvetenskapen, däremot i viss grad över (vissa delar av) samhällsvetenskapen, andra delar av filosofin, teologin etc.

Camilla/

En anledning till att filosofin är blodigare än vetenskaperna kan vara att den i högre grad handlar om just tyckande, tro och retorik. Allt handlar om teori och man kan inte korrobera sina uppfattningar genom experiment.

Visst är det svårare att avgöra vad som är rätt och fel inom filosofin. Däremot är jag inte säker på att åtminstone analytisk filosofi innehåller mer "retorik" än naturvetenskaperna, om du med det menar appeller till känslorna snarare än till intellektet. Analytisk-filosfiska texter är för det mesta torra och argumenterande.

Jag tror snarare att det är den extremt kritiska anda som filosofer ofta har från början (det är därför de börjar att läsa filosofi, åtminstone delvis), och som fortsätter att utvecklas pga ämnets natur, som skapar den konfrontativa stämningen. I grunden är jag positivt inställd till denna kritiska anda, men det finns två problem: för det första den alltför hätska stämningen som kan utvecklas (den är verkligen rätt löjlig, man kan vara fiender i filosofin och vänner i livet; ett exempel på det är Carnap och Quine) och för det andra att det läggs för liten vikt vid att utveckla forskningsprogram som verkligen kan bidra med något. Hellre än att utveckla positiva teorier som kan leda till förbättringar t ex i vetenskaplig metod, argumentationsteknik mm. så kritiserar man de stackare som faktiskt vågat sig på något sådant. Här måste jag framhålla de allt som oftast bespottade logiska positivisterna; de försökte faktiskt, med minutiös noggrannhet skapa ett filosofiskt program som skulle kunna lösa en mängd problem.

Jag vet inte hur stark den senare trenden verkligen är i modern analytisk filosofi, men har fått för mig att den finns. Om det är nån som tror annorlunda, skriv gärna det. Min lärare i Pr Filosofi sa att 90 % av de filosofiska artiklarna var negativa; bestod av kritik av nån annan, och att det sa en del om ämnet (och att det var synd).

Hur är det förresten i Sverige? Är det någon som känner igen sig i artikeln?

Jag har bara läst 40 p Praktisk och 40 p teoretisk och kan inte riktigt uttala mig. Men lärarna yttrar sig mycket mer kritiskt om andra filosofer än andra ämneslärare gör om sina kolleger, inte sällan i en ganska raljerande ton.

För exempel, läs sågningen av Radnitzsky (en känd filosof som gick emot den då allenarådande analytiska filosofin). Wedberg (professor i Sthlm ansedd som en av de främsta svenska filosoferna efter kriget) var vad jag har hört en stridbar person överhuvudtaget.

http://www.qikrux.com/en_studie_av_haka ... steori.htm

Underkännandet av Foucault

http://www.lararforbundet.se/web/papers ... s/00365F99

Om Hedenius

http://home.swipnet.se/~w-18501/Index.htm

Carnaps artikel är också duktigt kritisk och polemisk. Poppers Öpnna Samhället och dess fiender är ett annat exempel på stark polemik, t ex mot Hegel.

[Angelina]

Yavolo, jag tror snarare att din inställning till kvinnors tankeförmåga har med din egen begränsade perception att göra och inget annat.
Jag känner mig kränkt av din teori.

[Camilla]

Buhu! Inget kul att vara man. Verkar som om vi drog den korta hormonstickan... En hel del negativt värdeladdade ord kopplas här samman med det manliga könshormonet och ges som en "armbågarna utåt"-förklaring till mäns karriärframgångar.

Mitt inlägg var ett sorgligt exempel på en sorts biologisk determinism som jag själv avvisar. Jag var medveten om detta redan när jag skrev det men kände då ett allmänt agg mot människor (främst män) med mycket testosteron och kände ett behov att avreagera mig genom att objektifiera och ösa galla över dem.

Människors handlande påverkas enligt min mening till en viss grad av deras hormoner. En person med mycket testosteron kanske oftare får impulser till att handla aggrassivt, men detta kan och brukar människor kunna hålla under kontroll. Till och med Kalle Anka kunde i en film kontrollera sitt hetsiga humör genom att räkna till tio. De som följer alla sina impulser brukar sluta på mentalsjukhus.

Människor har en stor förmåga att inte handla efter sina biologiska impulser. En familjemedlem som tagit på sig att laga middag kan vänta med att hugga in på maten tills familjen är samlad även om hon själv är väldigt hungrig. En person som pluggar inför en tenta kan trotsa sin sömnighet och fortsätta arbeta långt in på natten därför att hon anser att det är tillräckligt viktigt. Att i viss utsträckning strunta i sina impulser och istället arbeta mot mer långsiktiga mål är något de flesta klarar av.

Men människors beteende påverkas även av hur kulturen förstärker eller försvagar de biologiska impulserna samt skapar nya impulser. Vad som egentligen är biologiskt och vad som är kultuellt är det notoriskt svårt att komma till klarhet i. Då kommer man in på den hittills olösliga debatten om arv kontra miljö.

Ett extremt exempel är när det utbryter ett krig. Ett typiskt utlopp för biologisk aggression kanske man tänker då. Kriget kanske startas av en testosteronstinn ledare som vill bråka. Men så behöver inte vara fallet. Det kan lika gärna vara så att de som ligger bakom kriget är en grupp kallt beräknande människor som använder det för att stärka sina egna intressen. En modern armé består inte heller av en hord vildar utan av mer eller mindre disciplinerade soldater som lärt sig att vända sin aggressivitet mot fienden, eller som kanske dödar helt kallblodigt utan att känna ilska.

Det är farligt att överbetona de biologiska skillnaderna mellan könen eller mellan olika människor, för sådant kan och brukar missförstås och missbrukas. Framförallt ska eventuella skillnader inte användas som ursäkt för att förtrycka någon viss grupp.

För den som inte vill falla in i någon av de kulturellt givna könsrollerna utan som själv vill ta en viss kontroll över sitt liv och öde är det viktigt att skaffa kunskap både om människans biologi och om hur kulturen fungerar. Därmed kan man till viss del sätta sig över biologiska impulser och kulturella krav, göra mer medvetna val i livet, tänka mer långsiktigt, eventuellt nå någon sorts självförverkligande och kanske till och med förändra samhället lite.

Vänligen
Camilla

[Camilla]

Tillbaka till huvudfrågan om manligt och kvinnligt tänkande.

Visserligen finns det några små skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (det finns nån liten grej som brukar vara större hos kvinnor) men de ser i stort sett ungefär likadana ut.

En av hjärnans främsta egenskaper är dess flexibilitiet, vilket ger människan en enorm anpassningsförmåga och spännvidd vad gäller möjliga livsstilar och yrken. Vad gäller denna egenskap tycks det inte finnas några skillnader mellan könen. Historien och vår nutid visar att det finns många kvinnor som klarar så intellektuellt krävande yrken som att vara president eller filosof.

Jag tycker att J R Auks resonemang kring detta låter rimligt.

Evulotionsmässigt sett skulle det inte vara gynsamt för arten att ge en specialisering beroende av kön redan vid födseln. Mer logiskt vore att ge hjärnan och dess förbindelser en chans att utvecklas och anpassa sig allt eftersom situationen kräver mer eller mindre av oss.
Dessutom så har jag uppfattat det som att vi inte skapar förbindelser mellan olika hjärncentra utan att vi har en recesiv utveckling av dom vi inte använder.
Det skulle innebära att vi är alla fulla av möjligheter när vi föds, och allt eftersom tiden går så väljer vi bort vissa och fokuserar på dom som gynnar oss mest.

[Stefan]

Det är farligt att överbetona de biologiska skillnaderna mellan könen eller mellan olika människor, för sådant kan och brukar missförstås och missbrukas.

Visst, men huruvida det finns biologiska skillnader är inte en moralisk fråga, utan en svår faktuell fråga som endast kan lösas genom forskning. Att man vill att det inte ska finnas några biologiska skillnader mellan individer eller grupper är inget bra argument för att det verkligen inte skulle finnas sådana skillnader.

[hovnarr]

Visst, men huruvida det finns biologiska skillnader är inte en moralisk fråga, utan en svår faktuell fråga som endast kan lösas genom forskning. Att man vill att det inte ska finnas några biologiska skillnader mellan individer eller grupper är inget bra argument för att det verkligen inte skulle finnas sådana skillnader.

Det är inte bara ett dåligt argument, det är en irrealists argument. Det är självklart att det finns biologiska skillnader (såsom bröst) men det intressanta är hur det skulle påverka våra förutsättningar i livet. Den frågan kanske endast kan lösas med forskning, men även där blir det svårt, precis som du skriver.

Man kan lätt inse att någon som är rullstolsbunden från födseln inte kommer att bli juniormästare i tresteg. Hur är det då med någon som är grönögd? Jämfört med vad då, undrar man kanske - låt oss säga någon som är brunögd. Nä, det tycks inte vara fallet. Det tycks inte finnas någon koppling mellan ögonfärg och framgångar i tresteg.

Låt oss nu titta på biologiska skillnader _inom_ könet. Bröststorlek t.ex. Man kan förstå att kvinnor med mycket stora bröst överlag borde vara sämre bågskyttar än kvinnor med små bröst. Men hur goda managementkonsulter är de? Om man inte blandar in några kulturella faktorer kan inte jag se varför bröststorleken skulle påverka framgångar i konsultbranschen, på samma sätt som jag inte ser varför ögonfärgen skulle påverka framgångar i tresteg.

Ändå tror jag faktiskt att storleken har betydelse. Just på grund av kulturella faktorer. Män i ledande positioner kanske är mer tillmötesgående gentemot kvinnor med en viss bröststorlek, människor i allmänhet kanske finner mycket små eller mycket stora bröst lite motbjudande och fryser ute folk som inte har "godtagbara" fysiska särdrag. Vem som helst kan ju gå om kring och tycka att jag är det äckligaste eller mest charmerande de någonsin skådat, utan att det egentligen har något att göra med mig - mina egenskaper och mina förutsättningar.

Det är den här sortens kulturella fördomar, eller helt enkelt uppfattningar som jag tror försvårar forskning på vad könsskillnaderna verkligen ger upphov till i det dagliga livet. Det ligger som ett slags brus där i bakgrunden. Ändå kan man se tydliga exempel på att både män och kvinnor gör, tänker och säger de mest vitt skilda saker och därför är det tydligt för mig att individskillnaderna är så pass mycket större att "bruset" i själva verket överväger eventuella könseffekter.

Ändå är det lika tydligt för mig att det _finns_ skillnader som ger dessa effekter (oavsett om de är kulturella eller genetiska i sin grund). Bara min upplevelse av samtal med män, kvinnor eller en blandad grupp styrker det. Det finns en underliggande sexuell kvalitet som ytterligare en faktor (bland många, många andra) när jag samtalar med enbart kvinnor (släktingar undantagna), och en underliggande asexuell kvalitet när jag samtalar med enbart män. Det är därför jag trivs så bra med att få sjunga i manskör - jag får en smak av den här asexuella kvaliten med jämna mellanrum.

Är det någon som sett riktigt bra forskning på detta område, som hittat något sätt att sortera bort "verkligheten" (den kulturella verkligheten) från de _effekter_ som könsskillnader får i verkligheten?